Sandra Kalniete - Med högklackade skor i Sibiriens snö

Denna bok påminde en hel del om Alexander Dolguns En amerikan i Gulag - vilket inte är så kontigt kanske eftersom båda är sanna, handlar om Sovjetunionen, läger, svält, tortyr och Sibirien. Kalniete berättar historien om sin lettiska familj som vid Sovjets ockupation under andra världskriget stämplades som "klassförrädare" och därför skickades till koncentrationsläger. Ryssarna samlade under ockupationen ihop mängder av letter (som i Sovjets ögon var "subversiva element") och deporterade dem till Sibirien. Kalnietes föräldrar träffades i Sibirien under deportationen, gifte sig där och där föddes hon. Inte förrän flera år efter Stalins död fick föräldrarna tillstånd att resa hem till Lettland igen (ett Lettland som hursomhelst inte fanns längre, eftersom det då var en del av Sovjetunionen).

Med högklackade skor i Sibiriens snö är en fruktansvärt bok, fruktansvärd i betydelsen upprörande, tragisk och "gör mig jävligt förbannad". Man skäms över att tillhöra mänskligheten, men iallafall jag blir också lite upprörd över Kalnietes hårda dom över kommunismen som sådan - hon jämställer faktiskt kommunismen med terrorism. Förståeligt, kanske, med tanke på vad hennes familj utsattes för, men helt utan hänsyn till att vad kommunism egentligen står för. Det hon och hennes familj upplevde var "stalinism", en groteskt förvriden form av kommunism ägnad åt att göra en sinnessjuk massmördare (Stalin) nöjd. Nå ja.... nog om detta.

Tyvärr är Kalniete enligt min åsikt inte någon god författare (trots att detta är hennes tredje bok). Språket är ömsom korthugget och styltigt, ömsom överdrivet svulstigt (till en viss del kan detta säkert bero på översättaren - eftersom jag inte kan lettiska så går ju det inte att bedöma...) och ibland tyvärr något obegripligt! Hon har bara en historia att berätta, och hon är fast besluten att berätta den i vidrigaste möjliga ordalag. Visserligen lyser det positiva igenom även i denna berättelse, mot slutet, när familjen börjar få det bättre. Det märks dock att Kalniete är politiker (bland annat Lettlands FN-ambassadör 1993-1997).

Efter ungefär halva boken glömmer man dock bort språket och intresserad sig istället för människorna (detta är ungefär i samma veva som deporteringen verkligen börjar tära på Kalnietes föräldrar). I sin helhet tycker jag att det är en bra och intressant bok, som visar på att det var fler än man trodde (jag hade inte hört talas om letternas deportering förrän nu!) som förvisades eller dödades av stalinisterna, och boken uppväger nazisternas folkmord på judarna - visserligen var ryssarna inte ute efter ett regelrätt folkmord, men målet med deporteringarna till Sibirien var ändå att bli av med de i ryska ögon farliga elementen, antingen genom att de dog av svält, kyla och umbäranden eller genom att de aldrig mer lämnade Sibirien.