Visar inlägg med etikett Island. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Island. Visa alla inlägg

16 augusti 2007

Arnaldur Indriðason - Änglarösten

Jag blir mer och mer förtjust i Indriðasons böcker. Det här är den tredje och, hittills, bästa jag läst - även om jag är lite trött på att huvudpersonen, Erlendur, precis som i alla andra deckare (iallafall de skrivna av manliga författare) är en medelålders, ensamstående man utan intressen och med en dålig relation till sina barn. Men som jag påpekade när jag skrev om Kvinna i grönt så slipper man iallafall beskrivningar av hur han sitter hemma och super (i de flesta fall är det fin whisky det gäller, fast Ian Rankin - en författare jag kan rekommendera till alla som gillar deckare - låter iallafall sin kommissarie Rebus dricka lite vad som helst) och lyssnar på jazz eller opera (återigen är Ian Rankin annorlunda, Rebus lyssnar mest på gammal rock). Erlendur ägnar sig mest åt att läsa skildringar av hur folk går vilse och dör ute i ödemarken, och varför han gör det får man förklaringen till i den här boken.

Änglarösten handlar om ett mord på ett av Reykjaviks största hotell, alldeles innan jul. Den som blivit mördad är ingen mindre än jultomten. Ja, han är iallafall utklädd till jultomte. I själva verkat visar det sig att den döde arbetar som dörrvakt på hotellet och att han som barn var en berömd sopransångare, som kanske kunnat sjunga i gosskören Wiener Sängerknaben om han inte hamnat i målbrottet ovanligt tidigt och därigenom förlorat sin unika röst. Erlendur och hans kollegor tar sig an fallet som leder dem till en fanatisk samlare, den dödes känslokalla familj och hotellets samröre med lyxprostituerade. Erlendur går på en date och börjar reda ut gamla problem med sin dotter, och hans kollegor förbereder sig för julen.

Det är ett sorgligt livsöde Indriðason skildrar; en pojke som drevs för hårt av sin far växer upp och blir en ensam människa, förskjuten av sin familj. Trots det, eller kanske på grund av det, är det en bra bok. Indriðason beskriver sina karaktärer väl, särskilt relationen mellan Erlendur och hans dotter Eva Lind. Jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra för dem båda.

10 augusti 2007

Arnaldur Indriðason - Kvinna i grönt

Arnaldur Indriðason har blivit utsedd till Nordens bästa deckarförfattare, och hans böcker har belönats med ett antal priser (Glasnyckeln, The Martin Beck Award med flera). Jag vet inte om han verkligen ÄR Nordens bästa deckarförfattare, men han slår iallafall de flesta svenska som jag läst.

Kvinna i grönt handlar som vanligt om polisen Erlendur Sveinson (man måste ju bara älska de isländska namnen), som är en ganska stereotypisk deckar-polis; frånskild och med en dålig relation till sina barn. Dock behöver man inte genomlida beskrivningar av whiskeydrickande och förkärleken för jazz, opera eller gammal rock som alla dylika poliser verkar ha gemensamt. Förutom Erlendur figurerar ett par-tre andra poliser på polisstationen i Reykjavik.

Nå, iallafall... utanför Reykjavik hittar en liten pojke benrester, som grävs upp och befinns härröra från andra världskriget. Parallellt med den nutida polisutredningen får man följa en familj under några år på 1930- och 40-talen, där mannen misshandlar sin hustru fysiskt och psykiskt och där de tre barnen lever i ständig skräck för sin far (och styvfar, dottern i familjen är kvinnans barn från ett tidigare förhållande). I nutiden följer polisen upp spår som leder mot en ung, gravid kvinna som kanske, eller kanske inte, gick i sjön år 1940, och andra som leder mot den amerikanska militärbasen som låg i närheten under kriget. Hela historien avslöjas så småningom av en kvinna i grönt, som har setts av och till på platsen i många år.

Kvinna i grönt var en lättläst och ganska lättsmält deckare; dock var parallellhistorien om den misshandlande mannen en ganska fruktansvärd berättelse där jag mest av allt hoppades på att den stackars hustrun till slut skulle hugga ihjäl karln med en förskärare. Men det blev lite mer komplicerat än så!