Pelle Strindlund - Jordens herrar : slaveri, djurförtryck och våldets försvarare

Jordens herrar : slaveri, djurförtryck och våldets försvarare av Pelle Strindlund är en moralfilosofisk jämförelse mellan modern djurhållning och förslavandet av främst svarta afrikaner fram till slutet av 1800-talet. Strindlund, som är en politisk aktivist/författare/journalist, är anhängare av icke-våld i alla sammanhang och steget mellan icke-våld kopplat till människor och icke-våld kopplat till djur (samt, får man förmoda, även natur) är inte långt... eller nå ja, det beror ju på vem man frågar.

Frågar man till exempel den kristna kyrkan står djur i alla hänseenden under människan, och det finns inget moraliskt fel att äta dem eftersom de är skapade för att människan ska kunna dra nytta av dem som mat, kläder eller arbetsdjur. Samma svar får man från de gamla grekerna, romarna och faktiskt nästan alla större kulturer eller religioner i världen. Endast några få - till exempel rättrogna hinduer, jainister och i vissa fall buddhister - tycker annorlunda.

Strindlund frågar sig varför djurens situation idag på något sätt skulle skilja sig från slavarnas situation i äldre tider - de kan säljas och köpas godtyckligt, de utnyttjas för sin arbetskraft (och i djurens fall sitt kött, skinn, mjölk etc.) och de flesta anser, precis som många slaverianhängare på sin tid, att de vare sig kan känna smärta eller rädsla på samma sätt som (vita) människor.

Jag tycker att Jordens herrar är en otroligt intressant bok om ett ämne som inte precis är okontroversiellt (snarare tvärtom...), och jag kan också hålla med honom i mycket av det han skriver. Att djur behandlas helt oacceptabelt i dagens system är något som de flesta är överens om, och personligen skulle jag hellre äta kött mycket mer sällan för att istället ha råd att köpa kött från djur som behandlats bra under sin livstid när jag väl äter det. Och med "behandlats bra" menar jag inte samma sak som köttproducenterna, utan jag vill se småskalig uppfödning med fritt bete, friska djur och sen slakt. Den enorma djurindustrin är ohållbar för miljön och för tillgången till mat för alla 7 miljarder människor som bor på den här planeten, och vill vi fortsätta kunna äta kött måste konsumtionen dras ner till ett minimum.

Som ni kanske förstår är jag inte vegetarian. Varför jag inte är det är en hel bok i sig - men, i korthet, samtidigt som jag håller med Strindlund och många andra forskare och filosofer genom tiderna om att djur är tänkande, kännande varelser kapabla till lidande ser jag inte heller något direkt moraliskt fel att äta djur. (Och förbannar mig själv för att jag är en dålig människa som inte tycker det.) Människan har däremot en förpliktelse att sköta om sina djur på bästa sätt och inte slösa med den mat de blir i slutändan. Sätter vi oss själva som herrar ger vi oss också ett stort ansvar mot de som vi anser står oss lägre.

Men ändå - läsningen väcker många tankar. Att motivera för sig själv varför man gör på ett visst sätt... Det är inte lätt. Jag vet egentligen inte hur jag ställer mig till de frågor Strindlund tar upp, och jag kommer att fortsätta grubbla över detta. Tills vidare väljer jag vegetariskt så ofta som möjligt; huruvida detta leder till ett mer permanent beslut återstår att se.

(P.S. Den som vill ha en fördjupning i slaveriets historia - vilket på många sätt kan vara värdefullt innan man ger sig i kast med Jordens herrar - kan med fördel läsa Dick Harrisons trilogi En världshistoria om ofrihet.)

Rebecka Bohlin - De osynliga : om Europas fattiga arbetarklass

När Barbara Ehrenreichs bok Barskrapad : konsten att hanka sig fram kom ut i början av 2000-talet läste jag den med intresse, men var tryggt förvissad om att det inte var så illa i Sverige. Nu, 10 år och nästan två perioder med borgerlig regering senare, är det precis så illa.

Rebecka Bohlins bok De osynliga : om Europas fattiga arbetarklass ingår i serien Vems Europa? utgiven av Atlas Reportage. Hon är journalist och debattör och har bland annat varit redaktör för boken XX. Feministiska samtal, idéer och utbrott. De osynliga är skriven med ett tydligt kvinnoperspektiv - därmed inte sagt att män inte får komma till tals, men eftersom de flesta låglöneyrken domineras av kvinnor blir det automatiskt till största delen dessa som intervjuas.

Bohlin tar främst upp situationen för städare, butikspersonal, serveringspersonal... de som arbetar i servicesektorn helt enkelt. I många fall är dock villkoren desamma även för t.ex. vårdpersonal, som i och med nedskärningar (ofta inom privata företag - Carema är ett flagrant exempel...) tar hand om många fler vårdtagare per anställd och oftast inte hinner med dem alla.

Inom städbranschen är det precis som inom t.ex. hemtjänsten vanligt med delade turer - några timmars arbete på morgonen, en flera timmar lång "rast" mitt på dagen och sen ytterligare några timmars jobb på eftermiddagen eller kvällen. Rasten och eventuella resor mellan olika arbetsplatser räknas som obetald fritid, och i många oseriösa städföretag snålas det in på lön, ob-ersättning med mera. Det medför att många som städar måste ha mer än ett jobb för att klara sig. Än så länge finns det barnbidrag och ensamstående föräldrar kan få bostadsbidrag, men när den svenska välfärden urholkas blir villkoren allt sämre för lågavlönade. Det berömda "livspusslet", säger Bohlin, är anpassat för den välmående medelklassen - att t.ex. använda RUT-avdrag för att få städat hemma kan knappast städerskan själv göra... Och vad gör man när man som ensamstående förälder måste arbeta kvällar, nätter eller helger och kommunen man bor i inte erbjuder förskola andra tider än måndag till fredag 8-17?

De osynliga är en mycket intressant skildring av ett Sverige som jag faktiskt inte trodde existerade. I min enfald - eller snarare naivitet - trodde jag att med kollektivavtal och fackföreningar kunde alla med ett heltidsjobb leva på sin lön, även om jobbet var att städa eller ta hand om äldre (två jobb som ju faktiskt är mycket viktigare än lönen antyder). Men många företag har inte kollektivavtal, och många fackföreningar har förlorat sin styrka. Medlemsantalen rasar och företagen frias i domstol när facken anmäler oegentligheter. I Fredrik Reinfeldts Sverige är många ute i kylan.

Amos Oz - Hur man botar en fanatiker och om att skriva

Hur man botar en fanatiker och om att skriva är en liten skrift (85 sidor) som till största delen handlar om Amos Oz tankar om hur fanatismen sliter sönder hans hemland Israel/Palestina. Han skriver om hur människor blir fanatiker, vad som kännetecknar fanatism och han ger även ett förslag på hur konflikten i Israel/Palestina skulle kunna lösas.

Tja, ganska intressant att läsa, men jag kan verkligen inte formulera några klyftiga tankar eller åsikter om innehållet - mestadels för att jag la ifrån mig boken och sedan omedelbart glömde bort det mesta den handlade om. Det är väl kanske ett dåligt betyg, även om jag tyckte att den var bra när jag läste den.

Är det ursprungligen en tidningsartikel som utarbetats till en längre text? Det känns lite som det.

Frank Schätzing - The Swarm

The Swarm är i korthet en ekologisk thriller som mest hela tiden halkar in på science fiction. Det är en 881 sidors tegelsten med infodumpar utan dess like om allt från späckhuggare till Golfströmmen, så på det sättet är den ju väldigt lärorik (då förutsätter jag att författaren gjort sin hemläxa och fått till faktan rätt).

Boken börjar med att en latinamerikansk fiskare dränks ute till havs av vad som verkar vara ett jättestort fiskstim. Därifrån hoppar vi till Canada där valarna börjar uppföra sig otypiskt och anfaller båtar, rentav dödar människor. Svärmar av livsfarliga brännmaneter och portugisiska örlogsmän hemsöker kustområdena utanför bland annat Australien, och en gigantisk koloni av djuphavslevande maskar upptäcks i oljebältet utanför Norge. Maskarna verkar förstås inte vara särskilt farliga vid första anblicken, men ganska snart upptäcker norska och österrikiska forskare att de, om de lämnas där de är, kan orsaka en ofattbar tragedi.

Det verkar nästan som att mänskligheten är under attack - men en attack av vad?

The Swarm hade nog mått bra av att kortas ett par hundra sidor; förutom infodumparna som mestadels förekommer i samtal mellan forskare från olika discipliner eller mellan forskare och lekmän - dvs., de är känns inte helt krystade utan faktiskt nödvändiga från tid till annan - så gör författaren hundratals utvikningar när det gäller huvudpersonernas och även birollspersonernas liv och tankar. De viktigaste karaktärerna granskas i detalj och man får verkligen lära känna dem vilket ju i sig är bra, men det känns som att det blir lite väl mycket ibland.

Lösningen på bokens grundläggande problem är också lite väl out there skulle jag vilja påstå, men å andra sidan - vad vet vi egentligen om djuphaven? Det är en för människor nästan helt ogästvänlig miljö, och som det påpekas i boken vet vi mer om yttre rymden än om havsbottnen.

I det stora hela är The Swarm ett inlägg i miljödebatten och även om händelserna i den är extrema är bokens ståndpunkt - att vi måste sluta förorena miljön och börja behandla naturen med respekt - det enda möjliga för framtiden.

Min slutliga bedömning är att boken är något för lång och utvikningarna för många, men förutom det så gillade jag definitivt och jag kan rekommendera läsning om man gillar äventyr, thrillers, ekologi och, i viss mån, science fiction. ;)

Aleksandr Solzjenitsyn - En dag i Ivan Denisovitjs liv

Jag tog mig i kragen idag och satte mig med Solzjenitsyn, och det var ju en tunn liten bokstackare så jag kunde ju läsa ut den i en sittning.

Jag har tidigare läst de båda biografierna En amerikan i Gulag av Alexander Dolgun (1975) samt Än en vinter, än en vår av Louise de Kiriline Lawrence (1987) som båda behandlar samma tema - Ryssland under bolsjevikerna, de sovjetiska fånglägrerna för politiskt obekväma. Lawrences bok handlar om tiden just efter det kommunistiska maktövertagandet 1917 och Dolguns om Sovjetstaten runt 1940-1950, alltså ungefär samma tidsperiod som En dag i Ivan Denisovitjs liv (1962).

En dag i Ivan Denisovitjs liv handlar om precis det - en dag i Ivan Denisovitjs liv som lägerfånge i Sibirien. Året är 1951, Ivan har två år kvar av sitt straff (han sitter inne på grund av beskyllningar för att varit "spion" under kriget) och just nu ägnar han sig bara åt att överleva dag för dag. Han vaknar på morgonen, utfodras med bröd och vattning soppa, det är uppställning och hans brigad skickas ut på arbete i den sibiriska kylan. Under dagen måste han försöka mygla till sig så mycket mat som möjligt, undvika lägervakterna och alla bestraffningar i form av "straffcell" (isoleringscell), arbeta hårt och se till att hans medfångar också arbetar, försöka komma åt att köpa lite extra tobak, försöka torka sina stövlar till nästa dag, genomlida godtyckliga visitationer... ja, det är ingen ände på allt ont en lägerfånge får lida.

Men samtidigt kan Ivan glädja sig åt de små sakerna - att han fått extra portioner till både frukost och middag, extra bröd som han kunnat gömma för att spara till senare, att hans brigad arbetat bra (vilket ger mer mat)... Denna dag i hans liv anser Ivan vara en bra dag, nästan en lycklig dag. Det ger lite perspektiv på tillvaron, eller hur?

Solzjenitsyn var själv lägerfånge 1945-1953 så han vet vad han pratar om, och hans upplevelser i lägret måste ju ha påverkat honom för resten av livet, både psykiskt och fysiskt. Flera av hans böcker behandlar gulagsystemet på ett eller annat sätt (ett av hans största verk är facklitterära Gulag-arkipelagen som handlar om utvecklingen av en polisstat i Sovjetunionen) och under 60-talet blev Solzjenitsyn trakasserad av den sovjetiska staten på grund av detta. Han tvingades i exil 1974, och då kunde han äntligen ta emot det Nobelpris i litteratur han tilldelades 1970.

Uppenbarligen intresserar ämnet mig, annats hade jag ju knappast läst En amerikan i Gulag eller Än en vinter, än en vår till att börja med, men Solzjenitsyn har jag nog undvikit hittills mycket på grund av Nobelpriset... alla de där tunga ryska författarna, ni vet. Men En dag i Ivan Denisovitjs liv är inte alls tungläst utan den flyter på bra, och att den är på ungefär 130 sidor gör ju inte saken sämre. Det är faktiskt en väldigt intressant bok att läsa, och viktig. (Man kan ju applicera det gamla Sovjet på en hel del inom moderna samhällen, till exempel...) Ja, och till och med bra.

George Orwell - 1984

Krig är fred.
Frihet är slaveri.
Okunnighet är styrka.

Winston Smith arbetar på Sanningsministeriet där han ändrar i gamla tidningsurklipp så att de ska stämma med den rådande uppfattningen. Varje dag går han precis som alla andra till tvåminutershatet där alla skriker och hatar Storebrors fiende. I sin lägenhet har han en teleskärm som ständigt sänder propaganda och övervakar alla hans rörelser. England, det som tidigare var England, är nu Flygbas Ett i Oceanien och styrs av partiet, det allerstädes närvarande Engsoss.

Men Winston gör sig ständigt skyldig till krimtänk. Han glömmer inte bort det han ser, och han blir förälskad i en flicka på Sanningsministeriet. Tillsammans stjäl de sig stunder av privatliv, undan Storebrors vakande öga - det värsta brott som kan begås.

När Orwell skrev 1984 var det på grund av att han såg tendenser till en totalitär diktatur i dåtidens politik. Han ansåg att denna skräckvision inte var en omöjlighet och pekade ut år 1984 som en tid då detta kunde vara ett faktum. Nu, 24 år efter detta ödesdigra årtal, kan man kanske tycka att han var överdrivet pessimistisk.

Men han hade nog inte så fel. Precis som när jag såg den utmärkta filmen V for Vendetta får jag en känsla av att det är hit världen är på väg; dagens politik (både svensk och internationell och kanske i synnerhet den amerikanska) verkar vilja få människor att bli viljelösa får, alltför rädda för otäcka konsekvenser för att våga protestera. Håll människor i ständig skräck för brottslingar, klimathotet, osäkra bilar, akrylamid, dåliga bilbarnstolar, fågelinfluensan och allt annat ni kan hitta på så lever de sina små liv tysta och undergivna.

Om människor är rädda för att förlora sina jobb så klagar de inte när lönerna blir sämre och arbetstiderna längre. De har ju iallafall arbete. Förklara krig mot terrorismen så behöver ni inte spendera pengar och tid på era egna medborgare - de är rädda för terroristerna och går gladeligen med på att ge upp sin egen frihet för att slippa rädslan. Att de sedan måste vara rädda för sin egen regering har inte fallit dem in.

Engsoss är inte en skräckvision av framtiden. Det är en realitet.

Michael Moore - Lägg ner! Spridda hotelser från en obeväpnad amerikan.

Detta är - såvitt jag vet - Moores första bok som kom ut första gången 1996. Den finns även som film (eller, ja, han gjorde filmen The Big One samtidigt som signeringsturnen för Lägg ner! The Big One handlar följaktligen om samma sak som boken). Och vad handlar då Lägg ner! (eng. Downsize this!) om? Jo, naturligtvis är det kritik mot det amerikanska systemet, i synnerhet storföretagen - även om politikerna får sig en släng av sleven också. Moore blandar kritik mot företag som sparkar tusentals arbetare samtidigt som de gör en enorm vinst med satir över senatorer och den så kallade Whitewaterskandalen (som han aldrig beskriver riktigt, men den hade nåt med Hillary Clinton att göra. Man ska nog vara amerikan för att veta vad det handlade om).

I största allmänhet är Lägg ner! en massa ovett som Moore öser över alla som han tycker förtjänar det (ungefär som Korkade vita män och Vem har snott mitt land?). Demokrater och republikaner blir lika illa behandlade - det finns bland med ett antal citat där läsarna ska gissa vilka som kommer från demokratiska respektive republikanska politiker. Och jag kan säga att det är inte det lättaste...

Man (iallafall jag) får obehagliga associationer till dagens svenska politik när man läser den här boken. Senaste valet blev det extremt tydligt att vi inte har ett flerpartisystem längre utan, precis som USA, ett tvåpartisystem - sossarna vann ju, egentligen, men moderaterna bildade regering eftersom det borgerliga blocket sammanlagt fick fler röster. Är det inte lika bra att lägga korten på bordet och erkänna att vi numera bara har två partier?

Precis som Barskrapad av Barbara Ehrenreich (från 1998) funkar Lägg ner! som en sorts vägpil som pekar på hur svensk politik och den svenska arbetsmarknaden kan komma att se ut om några år. Sverige är visserligen ett antal år efter USA i det här fallet, men det är helt klart på väg. Om högern bara får riva ner välfärdsstaten, eller det som finns kvar av den, lite till så är vi snart där.