"Den har ingenting av de stormande känslorna i systrarna Brontës romaner, ingenting av Jane Austens lite vassa ironi eller George Eliots moralproblem. Den är öm och munter, vemodig och milt ironisk, fylld av små konkreta vardagsdetaljer [...] Redan när boken skrevs skildrade den en förgången tid, en livsstil som höll på att försvinna."Det är helt enkelt en bok som handlar om just ingenting - precis en sån bok som jag ibland känner för att läsa (och ibland är det precis såna filmer jag vill se, filmer som inte handlar om något världsomvälvande eller ens särskilt spännande). Berätterskan, Mary Smith, är en ung kvinna som under långa perioder är på besök i Cranford, främst hos sin fars gamla vänner miss Jenkyns och hennes syster miss Matty. Under sina långa besök i Cranford umgås hon med de andra ogifta damerna eller änkorna i staden (i ett visst samhällsskikt, förstås. Man får lätt uppfattningen att det bara finns en övre medelklass i Cranford, ingenting annat.), till exempel miss Pole, mrs Forrester och mrs Fitz-Adams - och förstås den högvälborna mrs Jamieson.
I Cranford händer det inte så mycket. Damerna i berätterskans umgängeskrets ställer ibland till bjudningar där det spelas kort och det är viktigt att inte bjuda på nånting för elegant, för flera av damerna är inte särskilt välbärgade och skulle inte ha råd att vara för extravaganta, men det låtsas man inte om. Staden har sina egna sociala regler, här gås det minsann på visit endast mellan klockan 12 och 15, man uppvisar "elegant sparsamhet" och bryr sig inte det minsta om klädmodet förutom när det gäller de mössor (? hättor?) man har på sig, garnerade med spetsar och band. Man ägnar sig annars åt att hålla sina jungfrur i schack, så att de inte ränner ute med allehanda kavaljerer, och naturligtvis åt att skvallra.
Samtidigt får läsaren, genom berätterskan, ta del av alla de fejder, kärlekssagor, skandaler och annat som sjuder i ett litet engelskt samhälle i mitten av 1800-talet. Och under ytan händer det en hel del.
Inte särskilt actionfylld, alltså! Men så otroligt mysig, ungefär som att titta på ett brittiskt kostymdrama ("Oh - Sebastian.")* eller en icke-blodig motsvarighet till Agatha Christies tidiga verk. Fast på 1800-talet, förstås...
Jag gillar Cranford väldigt mycket, så mycket att nu måste jag ju faktiskt se miniserien som jag missade när den gick på tv. Judi Dench och Imelda Staunton i brittisk kostymfilm, kan det bli bättre?
*Pluspoäng till den som kan lista ut källan till det citatet.
Vi har också läst Cranford:
Theresans
Snowflakes in rain
Dievas liv och äventyr
Ingrids boktankar
Boktradition
Holly Hock
Inlägg
12 kommentarer:
Kul att du med läst klart boken nu. Du slår verkligen huvudet på spiken när du skriver att den handlar om...ingenting.. =)
Ja, fast BRA ingenting... tycker jag iallafall. Jag såg ju att du var av en annan åsikt. =)
Jag har juni på mig också - eller hur?
(en som bara har Bones på hjärnan just nu)
Ja, hela juni. =)
Jag måste komma ihåg att beställa denna på biblioteket, har liksom blivit så uppslukad av Mellanöstern och recensionsböcker.
Lyran: den gick väldigt fort att läsa (för mig iallafall, det tog omkring 3 timmar tror jag). Så du hinner nog utan problem innan sista juni.
Det enda jag kopplar "oh-Sebastian" till är Eddie Izzard. Var kommer det ifrån annars?
jessicab: guldstjärna. =) Eddie Izzard är rätt svar.
Vad roligt! Jag trodde att han hade snott det från någon serie man "borde känna till".
Min gissning är att "Sebastian" var en vink till Evelyn Waughs En förlorad värld (Brideshead Revisited) där en av huvudpersonerna heter just så. Det är onekligen en klassiker i engelsk litteratur (och TV-serien som gick på 80-talet känner ALLA britter till) och väldigt "Oh, Sebastian"-ig! Izzards sketch om det hela är för övrigt underbar!
Rebelprincess: Ja, det kan mycket väl ha med Brideshead Revisited att göra. =)
Mina tankar om Cranford finns nu på min blogg .
Skicka en kommentar