China Miéville - Kraken

China Miéville blir verkligen bara bättre och bättre. Jag har svårt att se hur han ska kunna toppa Kraken - och ja, jag bevakar honom noggrant för att inte missa eventuella nya boksläpp, vilket resulterar i att jag får vänta på varje ny bok i ett år eller så innan den faktiskt släpps - men i och för sig så är varje bok så annorlunda den föregående (men vissa grundläggande teman brukar alltid finnas med, en del politik till exempel) att nästa förmodligen blir nåt som man absolut inte kunnat tänka sig...

Kraken handlar om Billy, som jobbar på naturhistoriska museet och är en av de som konserverade museets största dragplåster, jättebläckfisken Archie. En del av hans jobb går ut på att visa besökare runt i museet och Archie i sin enorma glastank är förstås rundturens höjdpunkt. Men en dag inträffar det ointräffbara - Archie är borta. Och inte bara Archie utan hela tanken, med formalin och allt. Bläckfisken har försvunnit utan ett spår.

In på scenen kommer Baron och Collingswood, två mycket oortodoxa poliser vid roteln för kulter och kultrelaterade brott. Samtidigt försvinner Dane, en av museets säkerhetsvakter, och en man hittas död i en jättestor glasflaska. Allt är mycket förvirrande för Billy, och det går sakta upp för honom att det finns ett helt annat London som döljer sig alldeles om hörnet i den stad han hittills trott sig känna.

Just det här med ett annat London (eller en annan stad) som ligger, tja, ungefär där det vanliga London finns men ändå inte är ett vanligt tema för Miéville. I Un Lun Dun hittar Deeba och Zanna ett annat London, icke-London, och i The City & the City befinner sig tvillingstäderna Beszel och Ul Qoma på samma plats - men den som befinner sig i den ena staden och ändå ser någon eller något i den andra bestraffas av något som kallas Breach.

På nåt sätt är Miéville, och särskilt Kraken av de böcker jag läst hittills, ganska tungläst. Inte dålig eller seg eller så, tvärtom, men språket är, tja, komplicerat - eller snarare så känns det som att dialogerna enbart består av slang fastän de inte gör det (jo, till en viss del gör de det), och ibland fick jag läsa om en extra gång för att vara säker på att jag uppfattat det rätt. Men det kanske bara är mina språkkunskaper som brister; av nån anledning så har jag plötsligt fått svårare att läsa på engelska känns det som. Mycket konstigt.

Nå ja. Jag älskar Miévilles alla skumma idéer, till exempel de strejkande familiarerna och deras fackförbund UMA (Union of Magicked Assistants). De påminner om Deebas lilla tama mjölkkartong Curdle i Un Lun Dun. =) Och referenserna till Star Trek är ju helt underbara. Fast det är uppenbarligen är mycket dåligt att teleportera sig...

China Miéville - The City & the City

Oj, nu var det ett tag sen jag uppdaterade här...

The City & the City utspelar sig inte i Bas-Lag som många andra av Miévilles böcker. Tyador Borlú, polis vid enheten för grova brott (Extreme Crime Squad), bor i Beszel*, en stadsstat nånstans i utkanten av Europa - ja, vårt Europa. Men ändå inte.

En ung kvinna hittas mördad och Borlú får fallet på sitt bord. Så långt verkar allt fullständigt normalt, men redan från sida ett hintas det om att nånting i Beszel inte är riktigt som den värld vi är vana vid, trots att resten av världen verkar vara precis som vår. Det finns saker och människor som måste icke-ses (Unsee) till varje pris.

Den mördade kvinnan är en Fulana Detail (Jane Doe), och från början tror polisen att hon var en prostituerad som mördats av en kund. Men Borlús medhjälpare Corwi ifrågasätter och påpekar att den döda, under allt smink och smuts, är välvårdad - håret är välskött, inte färgat, och sminket inte så grällt som det de flesta prostituerade använder. Ganska snart får Borlú också en annan ledtråd till vem kvinnan kan vara, via ett mystiskt telefonsamtal från andra sidan gränsen...

Vad det är för en gräns, jo, det är gränsen till Ul-Qoma. Vad är Ul-Qoma? Det är Beszel. Fast Ul-Qoma... *insert huvudvärk här* Gränsen mellan Beszel och Ul-Qoma bevakas noga av en högre makt som kallas Breach - och Breach har total kontroll.

Det finns inte mycket jag kan skriva för att inte spoila helt. The City & the City är en deckare i urban fantasy-miljö (för att citera baksidestexten: "with shades of Kafka and Philip K. Dick, Raymond Chandler and 1984") som man inte ska läsa när man är trött, för då missar man hälften av Miévilles galna alternativa universum. Han måste verkligen vara förtjust i besynnerliga städer (New Crobuzon, UnLondon, Beszel/Ul-Qoma) och jag kan inte låta bli att referera till Skivvärlden och Ankh-Morpork: "värld och spegel av världar".

I alla fall - läs. Inte bara The City & the City, utan resten av China Miévilles böcker också. Jag lovar, det är värt det.

*Det ska egentligen vara ett accenttecken ovanför z, men det verkar mitt tangentbord inte vilja gå med på.

China Miéville - Un Lun Dun

Jag undrar verkligen hur det ser ut i China Miévilles huvud. Han kommer på de mest bizarra saker, skriver ner dem och får dem att funka tillsammans i en bok - är inte det fantastiskt?

Un Lun Dun handlar om Zanna och Deeba, som genom att vrida ett hjul faller genom sprickorna till UnLondon, en spegelvärld till London. I UnLondon är Zanna the Shwazzy, den utvalda, som ska rädda UnLondon från en övermäktig fiende - men det är Deeba som gör jobbet. Hon är ju The UnChosen One. ;)

Mer än så vill jag faktiskt inte avslöja, men jag kan säga att det egentligen inte är handlingen utan snarare Miévilles underbara påhitt som är den stora behållningen i den här boken. Visst, storyn är bra om än inte helt originell, och i stilen påminner Un Lun Dun väldigt mycket om både Miévilles egen Perdido Street Station och Neil Gaimans Neverwhere (Miéville tackar dessutom Gaiman i efterordet för hans "contributions to London phantasmagoria, especially Neverwhere"), fast anpassad för ungdomar. Och eftersom det är en ungdomsbok så var den också väldigt lättläst (som i snabbläst - jag trodde inte att jag skulle hinna klart den till påsk eftersom den ändå är drygt 500 sidor lång, men där hade jag ju fel). Lättläst betyder dock inte simpel eller dålig, absolut inte! Helt tvärtom, snarare.

För att ta några exempel på Miévilles överaktiva fantasi: i UnLondon kan skräpet bli levande, och Deeba hittar en övergiven mjölkkartong som hon döper till Curdle. (Curdle = to go bad or sour.) Och the Propheseers, som Deeba och Zanna hamnar hos, har vakter i form av ninja-soptunnor (med armar och ben) som kallas binja... Hur bra är det inte det? =)

Det finns massor av såna där små roliga detaljer i hela boken, och en enkel recension gör den verkligen inte rättvisa. Istället: läs!

(Jo, förresten, Un Lun Dun vann the Locus Award för bästa Young Adult Book - ungdomsbok, antar jag - 2008. Det förtjänar den verkligen.)

China Miéville - Perdido Street Station

Oj. Den här kommer ta ett tag att smälta. 867 sidor New Weird-fantasy, i en stad som får både Ankh-Morpork och Camorr att verka som en sömnig by på landet.

Isaac Dan der Grimnebulin är en forskare som kastat av sig universitetets ok och arbetar med sin oortdoxa forskning på egen hand. Hans älskarinna Lin är khepri, hälften insekt och hälften humanoid, och konstnär. Khepris är bara en av alla raser som lever i stadsstaten New Crobuzon i Miévilles fantasyvärld Bas-Lag; det finns människor, vodyanoi (vattenlevande), cactacae (kaktusfolk), garuda (fågelmänniskor) och allehanda andra. New Crobuzons hjärta är den väldiga Perdido Street Station, där stans fem järnvägslinjer möts, och där ambassader, butiker och, djupt nere i källarvalven, milisens fånghålor befinner sig...

En dag kommer en främling till New Crobuzon, och han erbjuder Isaac en stor summa pengar i utbyte mot en enorm uppgift, en uppgift som Isaac gladeligen tackar ja till. Men Isaacs undersökningar slår fel, och en livsfarlig varelse släpps lös. Nu måste Isaac och hans kumpaner, jagade av myndigheterna såväl som stans största maffiaboss, rädda New Crobuzons invånare från det fasanfulla hotet.

Det är mycket att förhålla sig till här; en ny värld går lätt att vänja sig vid men alla de varelser som Miéville glatt dukar upp är lite knepigare. Khepris är stumma (deras insektshuvuden gör att de inte kan prata) och till största delen kvinnliga; manliga khepris har inga mänskliga kroppar utan är bara insekter, med insekters intelligens - alltså ingen alls. Vodyanois besitter en förmåga att forma vatten efter sin vilja, garudas har enorma vingar (och ett flyttbart bibliotek!), kaktusfolket ser verkligen ut som kaktusar och de rotade varianter som växer i öknen är deras avlägsna släktingar... Det låter skrattretande men känns helt plausibelt när man läser Perdido Street Station.

I det stora hela så gillar jag det här, även om boken känns lite väl lång - det blev en aning segt på sina ställen. Miéville verkar vara förtjust i att brodera ut sina historier... Det finns ytterligare två böcker som utspelar sig i Bas-Lag (The Scar och Iron Council) som jag måste kika närmare på, liksom Miévilles övriga böcker. Gillar man fantasy (och kanske speciellt Neil Gaimans Neverwhere) så är Perdido Street Station helt klart att rekommendera!