Conrad Williams - One

One är klassisk dystopisk postapokalyptisk skräck. Huvudpersonen, Richard Jane, jobbar som svetsare på en oljeplattform utanför Skottlands kust - han arbetar alltså med undervattenssvetsning. Det är detta faktum som räddar honom när jorden går under.

Vid en rutinsvetsning av oljeplattformens förankring vid havsbottnen hör Jane ett konstigt ploppande ljud i radiokontakten upp till ytan. Först tror han att det är hans egna trumhinnor som spruckit, men när radiokontakten med oljeplattformen bryts förstår han och hans svetsarkollegor att något är fel. De måste ta sig upp till ytan så fort som möjligt. Det görs förstås inte i en handvändning; när man arbetar nere vid havsbottnen måste man gå igenom ganska många steg innan man kan andas frisk luft igen. Är dekompressionen otillräcklig kan man i värsta fall dö en ganska horribel död...

När Jane efter många om och men tagit sig i land upptäcker han att hela landet verkar vara dött - det är som att en våg av eld och ett kraftigt tryck gått över hela den skotska östkusten. Marken är sönderbränd, människorna ännu värre. De ligger på gatorna, förvrida och med svartnande, glänsande skinn, uppsvullna som om de håller på att spricka.

Jane har bara en tanke i huvudet: att leta reda på sin femårige son Stanley. Det betyder att han måste ta sig hela vägen från norra Skottland till London, där Stanley bor med sin mamma. Utan transportmedel - alla bilar och all elektronik har slutat fungera - kommer det ta många veckor. Men Jane traskar sammanbitet på. Han äter det han hittar i någorlunda oskadade konservburkar, sover om han hittar ett hus med en tom säng. Han undrar om han kommer att hitta andra överlevare. Om han kommer att hitta Stanley.

One handlar i grund och botten om en man vars kärlek till sin son övergår i besatthet, ja, nästan galenskap. De som överlever har alla förlorat människor de älskar, men Jane vägrar att ge upp hoppet. Stanley är hans mening med livet, utan hoppet om att finna sonen vid liv kan han lika gärna lägga sig ner och dö. Livet efter Händelsen (the Event) handlar om att söka efter mat, flytta från plats till plats för att undvika faror och att beskydda de få människor som finns kvar. Det finns ingen framtid, inget hopp.

Conrad Williams beskriver med isande precision hur civilisationen sönderfaller vid apokalypsen. Några få människor lyckas hålla ihop, dela mat och andra förnödenheter, men vissa hänfaller till barbariska handlingar. Det uppstår stridigheter mellan överlevande. I slutändan har dock de alla ett långt större hot att hantera. Händelsen dödade inte bara allt i sin väg. Den medförde något annat - något dödligt...

Jag läste One med djup fascination och ett visst äckel. Williams drar sig inte för kroppsvätskor, ruttna lik och mycket annat som en högklassig skräckfilmsregissör skulle vara stolt över. Hans vision av apokalypsen är en av de vidrigaste jag stött på, och en av de hopplösaste. Han förklarar inte hur Händelsen kunnat uppstå, även om Jane har en del teorier om den saken, och det finns trådar i berättelsen som inte knyts samman fastän man gärna hade velat ha en förklaring på vissa saker. Men i det stora hela tycker jag att One är ett lysande exempel på postapokalyps i sin allra svartaste form. Den påminner mig faktiskt en smula om Cormac McCarthys The Road som ju är postapokalypsen över all postapokalyps(tm), och det är inget dåligt betyg.

Adam Baker - Juggernaut

Eftersom jag blev ganska lyrisk över Adam Bakers debut Outpost i höstas så var jag ju tvungen att köpa och läsa hans andra bok Juggernaut. Den utspelar sig under brinnande Irakkrig i ett hett och sandigt mellanöstern, så miljön är inte lika intressant som i Outpost (tycker jag), men i övrigt är böckerna väldigt lika. Båda har en stark kvinnlig huvudperson - även om Jane i Outpost var ganska mesig från början - och båda har samma grundläggande handling, nämligen den mystiska sjukdom som förvandlar människor till en sorts odöda med svarta ögon och en fruktansvärd blodtörst.

Lucy och hennes team är legosoldater i Irak. Några är amerikaner, Lucy själv är britt och en annan är sydafrikan. Det de har gemensamt är skickligheten som legosoldater och alla de år de kämpat tillsammans i krigshärdar över hela världen. Men nu börjar de vara trötta på det livet, och när Lucy får höra talas om en irakisk krigsfånge med hemligstämplad information om en stor guldskatt beslutar sig teamet för att göra ett enda jobb till innan de kan dra sig tillbaks som rika människor.

Problemet är att guldskatten befinner sig mitt i öknen, långt ifrån ära och redlighet - och guldet är inte det enda som finns där ute.

Det här känns som en prequel till Outpost; bilderna av upplopp och brinnande bilar som besättningen på Kasker Rampart ser på tv är troligen en direkt verkan av händelserna i Juggernaut. Förhoppningsvis handlar nästa bok om de sista resterna av mänskligheten och deras kamp efter apokalypsen...

Inte lika bra som förra boken men helt ok är mitt betyg. Jag blev inte lika engagerad i huvudpersonerna i den här boken och överraskningseffekten (hur viruset/sjukdomen/vad det nu är utvecklar sig) var förstås borta, men som en del av Adam Bakers egna universum av blodtörstiga, metallinfesterade zombies funkar Jaggernaut alldeles utmärkt.

Adam Baker - Outpost

Till att börja med: postaposkräck som utspelar sig i arktiskt klimat. Det bara skriker Martina med JÄTTESTORA bokstäver över hela boken, så med den lilla brasklappen vill jag säga: det här var bra. Det här var MYCKET bra. Så bra att jag gärna hade sett en fortsättning, men det blir det antagligen inte. En film kanske? Det skulle bli en utmärkt film.

Visst, de första två-tre sidorna var jag lite skeptisk. Boken börjar nämligen med att presentera vår hjältinna, Jane, pastor på oljeplattformen Kasker Rampart i Arktiska oceanen. Att jag var lite skeptisk beror på att Jane från sida ett presenteras som en enormt fet kvinna som dessutom är oerhört olycklig över detta faktum, så olycklig att hon är på vippen att ta livet av sig. Själva anledningen till att hon befinner sig på Rampart är för att starta ett nytt liv, långt bort från frestelser som choklad och skräpmat, vilket 1. förenklar och förminskar (heh) det här med hennes fetma (och fetma i allmänhet) något alldeles oerhört - de flesta tjockisar är INTE tjocka pga dålig karaktär och ständig tillgång till skräpmat, det är mer komplext än så - och 2. är otroligt tröttsamt att läsa om.

Men, ganska snabbt kastas både Jane och läsaren in i den faktiska handlingen. Istället för att sitta och tycka synd om sig själv måste alltså Jane ta tag i saken - som Ramparts andliga ledare, även om de flesta inte är särskilt intresserade av religion, har hon ju ett visst ansvar för besättningens mentala hälsa.

Större delen av Ramparts besättning har redan farit hem, och de femton personer som är kvar väntar på att ett fartyg ska komma och hämta dem. Men istället börjar TV:n visa allt mer skrämmande bilder; blodiga människor, brinnande bilar, upplopp och kaos, tills kanalerna en efter en slutar sända och slutligen slocknar helt. På Rampart vet man inte vad som hänt. Det enda man hört över radion är att någon sorts sjukdom brutit ut, en sjukdom som gör att folk får helt svarta ögon och blir aggressiva och blodtörstiga.

Besättningen på oljeplattformen vill förstås ta sig hem så fort som möjligt, men om räddningsskeppet aldrig kommer så måste de vänta ut vintern där de är. De har generatorer som ger värme och ljus, men maten är det sämre med. De människor som är kvar på Rampart är kanske inte Guds bästa barn, och förutom de stridigheter som när som helst kan blossa upp - om mat, om vem som ska ta ledningen - så hotas gruppen även av den mystiska sjukdom som spridit sig i resten av världen...

Det här är förmodligen en ungdomsbok, vilket förklarar det faktum att språket är ganska enkelt. Absolut inte dåligt, men inte komplicerat - det ska gå fort att läsa, det ska vara spännande hela tiden och författaren bekymrar sig inte om såna petitesser som att han upprepar sig ganska mycket när han t.ex. beskriver människor: "He was tall and muscular. He had dark hair. He had a gold watch and a leather jacket" osv. Är man extremt allergisk mot sånt så kanske man ska undvika, men jag tyckte ändå att det fungerade bra.

Nånting som författaren inte heller är rädd för är att "kill your darlings", här stryker både den ena och den andra med som man gärna hade sett som överlevare. Upprörande! Men Baker har lyckats bra med att levandegöra sina karaktärer, man lider eller gläds med dem - och hatar de som bör hatas, förstås. Särskilt Jane utvecklas enormt mycket under bokens gång.

Det här är en bok jag kan rekommendera till alla som gillar postapokalyps, polarskräck och/eller zombier (nåja, typ). Snabbläst som tusan är den också, med tanke på att jag lyckades läsa ut den under en annars fullspäckad stockholmshelg.

Postapokalypsen och könsrollerna

Jag började läsa Carrie Ryans zombieapokalyptiska The Forest of Hands & Teeth idag på lunchen, och visserligen är den bra so far (har hunnit ungefär en fjärdedel, det är ju en ungdomsbok så den är snabbläst som attan), men jag kan inte låta bli att fundera på varför så mycket postpokalysm drar fram unkna gamla könsroller ur garderoben. Ur graven, höll jag på att skriva först, men tyvärr är det ju fortfarande vissa som vill hålla på traditionerna...

I The Forest of Hands & Teeth verkar kvinnor inte ha något egenvärde förutom det som maka och mor. Blir man inte "spoken for" av en man på den årliga höstfesten (vilket automatiskt leder till äktenskap frampå vårkanten) kan man förstås istället vända sig till systerskapet och alltså gå i kloster - systerskapet är visserligen mäktiga i sin roll som andliga och faktiskt också sekulära ledare för den lilla byn, men en klostertillvaro är det lika fullt och är man inte en högt uppsatt syster är livet förmodligen ganska avskärmat och, med all säkerhet, tråkigt (vad händer förresten med en ogift man? Han blir knappast utslängd till de "orena", eller tvingad till ett liv han inte vill ha). The Forest of Hands & Teeth känns lite som en The Village-ripoff (ni vet, filmen där en isolerad by ute i ingenstans lever som på 1800-talet och ständigt hotas av varelser utanför stängslet) där regler och traditioner upprätthålls långt bortom rim och reson.

Det här är ju långt ifrån det enda exemplet på könsroller hämtade direkt från stenåldern i efter katastrofen-scenarier. I till exempel Metro 2033, som jag hyllade igår (jo, jag tycker fortfarande att den är bra, även fast jag nu tänker klaga på den lite) är kvinnorna i princip osynliga. En och annan hustru och mor kan dyka upp på en station, men de är där enbart som hustrur och mödrar som serverar mat till de modiga männen och skäller på barnen (sönerna!) som olovandes varit ute på äventyr. Och där slutar kvinnornas involvering i berättelsen i väldigt många böcker, filmer och tv-serier - trots att mänskligheten reducerats till nån promille av sitt tidigare antal och varenda kotte behövs i försvaret mot zombier, mutanter och monster av alla de slag. Varenda manlig kotte iallafall...

Skräckexemplet som Bokstävlarna nämnde på twitter är väl The Walking Dead, graphic novel och hyllad tv-serie som jag själv varken läst eller sett (ja, förutom de två första avsnitten av serien där huvudpersonen är så oändligt korkad att han slänger bort varenda vapen han hittar. Jag visste inte att ett baseballträ bara går att använda en gång...) men som jag ändå förstått bara rör män. Kvinnor, i den mån de ens syns, ska vara så goda att hålla sig till tvätt och matlagning och i övrigt inte göra nåt väsen av sig. Det enda undantaget från detta är en tjock och ful feminist som tydligen blir satt på plats så småningom, för man kan ju inte ha en (till på köpet tjock och ful) kvinna som går runt och klagar på tingens gudsgivna ordning.

Lyckligtvis är det inte all postapokalysm som går i fällan. Charlie Higsons Fienden är en uppfriskande avvikelse, men det kan förstås ha nånting att göra med att det handlar om barn, i de flesta fall icke könsmogna barn, som ännu inte börjat med pojke/flicka-spelet. Men även de äldre barnen är förvånansvärt neutrala när det gäller kön och både pojkar och flickor är slagskämpar, även om pojkarna överväger bland stridspittarna och flickorna bland de som vårdar. Justin Cronins The Passage är också hyfsat neutral; alla har en uppgift och både kvinnor och män vaktar stängslet, rider ut på spaningsturer och i största allmänhet tar plats i samhället.

Men ändå, hur kommer det sig att så många efter katastrofen-skildringar går raka vägen tillbaks till medeltiden? Är det för att kvinnors biologiska förmåga att föda barn automatiskt medför att de måste beskyddas till varje pris när mänskligheten står på randen till utplåning? (Kul liv, att vara avelsko... vad händer om man inte vill skaffa barn då? Trots att det kvarvarande samhället gör sitt bästa för att inordna alla oliktänkande i systemet?) Eller är det manliga författare som präntar ner sin egen våta dröm? Men det kan inte stämma, för ofta är det kvinnliga författare som håller i pennan. Eller är det verkligen så illa att författarna faktiskt tror att samhället efter katatrofen skulle se ut så?

Vad tror ni? Och vad finns det mer för skräckexempel respektive förebilder när det gäller könsroller och sexism i postapokalyptisk litteratur?

Dmitrij Gluchovskij - Metro 2033

Woho! Jag har lärt mig att stava hans namn utan att behöva kolla upp det först. =)

Iallafall. Det var en ren slump att jag började läsa Metro 2033 just nu - den har funnits på min att läsa-lista länge, men alltid knuffats undan. Häromveckan satt jag dock på jobbet (på lilla filialen) och surfade Adlibris, såg att den kommit i pocket och tänkte: hm, den kanske finns att låna här? Jajomänsan, det fanns den. Och den var till och med inne. Alltså:

Metro 2033 utspelar sig i en nära framtid (år 2033, närmare bestämt...) där Ryssland och resten av världen gått under i ett kärnvapenkrig. De som överlevt har förskansat sig i Moskvas tunnelbana där de byggt upp små samhällen på varje metrostation. Stationen VDNCh är en av ändstationerna där man ständigt är hårt ansatta av muterade varelser från ytan. De farligaste av dem kallas för "de svarta" och är en sorts blodsugande humanoider som skrämmer vett och sans ur alla som möter dem.

Den unge Artiom - tillräckligt gammal för att vara född på ytan, innan kriget, men inte tillräckligt gammal för att minnas livet där uppe - är en relativt nybliven soldat vid VDNCh:s gränspostering. Ett oväntat möte med den erfarne krigaren Hunter leder till att Artiom avtvingas ett löfte: om Hunter inte kommer tillbaks från det uppdrag han är ute på ska Artiom bege sig till den mytomspunna stationen Polis för att leverera ett meddelande. Hör och häpna, Hunter kommer inte tillbaka och Artiom tvingas ut på en lång vandring genom det farliga tunnelsystemet, där man vid varje hörn kan stöta ihop med allt från fascister till kommunister eller plain old människoätande mutanter...

Färden förändrar Artiom i grunden, och han inser att hans uppdrag är att rädda metron och de människor som fortfarande lever där.

Artioms vandring är en episk sådan. Han råkar ständigt ut för nya faror men räddas från dem i sista stund, to the point of ridicule, av de mest osannolika personer eller händelser, och under vandringens gång blir han också allt mer desillusionerad. Samtidigt som det är otroligt mörkt, skitigt och deprimerande är det också mycket humoristiskt på sina ställen, och skildringarna av de olika kulter, politiska åskådningar och allmänna knäppgökar är knivskarpa. Gluchovskij petar in en massa historia, politik och religion som han skruvar till sin absoluta spets i sin vision av ett postapokalyptiskt samhälle där den gamla världens livsåskådningar tagit oväntade - eller kanske snarare fullständigt logiska? - vändningar. Alla de olika grupperingarna i metron tror på sin egen speciella frälsning, vare sig det är genom kommunism, satanism eller kommersialism.

Och en sak till: var noga med att inte reta upp bibliotekarierna.

”Om ni upptäcker någon fara – blinka med lampan. Skjut bara i yttersta nödfall. Skottlossning kan locka hit dem.”
”Vilka då?” frågade Artiom.
”Vilka tror du?” sa Melnik. ”Vad förväntar du dig att möta i ett bibliotek?”
”Bibliotekarierna, så klart.”
Danila svalde och blev likblek. Artiom såg först på honom, sedan på Melnik och beslutade att det här inte var det rätta tillfället att spela världsvan.
”Och vilka är det?”
Melnik höjde förvånat ett ögonbryn. /…/
”Du får se själv. Men kom ihåg: du kan hindra dem från att attackera genom att se dem i ögonen. Rakt i ögonen, är det uppfattat? Och vänd aldrig ryggen till… Det var allt, nu sätter vi fart!”

Kort sagt: jag rekommenderar å det starkaste. Läs!

(Mer läsning: Bokstävlarna har skrivit en lysande recension av både bok och spel, för er som fortfarande tvekar.)

Charlie Higson - Fienden

Fienden är första delen i en (relativt) ny ungdomsserie, och i denna första bok är det ungefär ett år sedan världens alla vuxna blev sjuka och dog. Om de hade tur.

De som inte hade tur blev istället vidriga, böldförsedda, hjärndöda, ruttnande zombies, vars enda mål i (o-)livet är att äta. Och vad finns det att äta? Jo, barn. Alla barn under 14 år klarade sig från att bli sjuka, och de som överlevt de vuxnas plötsliga frånfälle - och utsvultna återkomst - samlas i grupper och försöker överleva på det de kan hitta i ruinerna.

Boken koncentrerar sig på en grupp barn som tagit sin tillflykt till ett gammalt köpcenter i London. De är välorganiserade och härdade av det senaste årets händelser, men får allt svårare att klara sig - det är svårt att hitta mat och nästan varje vecka lyckas de vuxna få tag i ett barn, så gruppen decimeras allt mer. När ledaren, Arran, ger sig ut för att leta efter mat tillsammans med några av de andra barnen stöter de på en grupp vuxna som lyckas döda ett av barnen och allvarligt skada Arran. Samma kväll dyker en främmande pojke, Jester, upp i köpcentret. Han berättar att en stor grupp barn bor i Buckingham Palace och att det där finns mat, rent vatten, sovplatser och säkerhet. Hans uppdrag är att hitta andra barn och ta med dem till tryggheten i slottet.

Trots att Arran och hans ställföreträdare Maxie tycker att det hela luktar lite skumt beslutar de sig för att bege sig till Buckingham Palace. De har länge varit medvetna om att de snart måste röra på sig och hitta ett bättre ställe att bo på, och nu har de chansen. Men är verkligen slottet den fristad som Jester utmålar det som?

Det här var så sjukt läskigt! Jag har förstås redan issues när det gäller zombies och 28 dagar senare (som Fiender påminner en hel del om) är den enda film jag fått mardrömmar av i vuxen ålder, men ruttnande odöda som jagar och äter barn - mycket grafiskt beskrivet på sina ställen också - är verkligen inte nånting för lättskrämda. Jag hade rentav problem med att gå och lägga mig när jag läst de första kapitlena. Och det här är en ungdomsbok?!

Nå, jag läste iallafall klart boken, och jag gillar den skarpt. Personbeskrivningarna är extremt välgjorda och barnen känns otroligt levande, även om de i vissa lägen känns nästan lite väl lillgamla. Det kan ju förstås ha sin förklaring i hur de har levt sedan katastrofen inträffade; de äldre har fått se efter de yngre, och de som har varit slagskämpar ute på gatorna har sett och gjort saker som skulle vara omöjliga att föreställa sig för den som inte varit med där ute. Hela sjukdomsbiten är också ett mycket intressant mysterium och jag antar att det kommer att utvecklas i senare böcker. Överhuvudtaget är det många mysterier som måste utvecklas i senare böcker... Nästa bok kommer tyvärr inte ut på svenska förrän i oktober, så jag funderar starkt på att köpa den på engelska istället. Jag vill veta nu!

Rekommendationen är alltså: läs, men inte om du är lättskrämd. Och rekommendera den bara till de ungdomar som tål lite blood and gore.

Justin Cronin - The Passage

Before she became the Girl from Nowhere - The One Who Walked In, the First and Last and Only, who lived a thousand years - she was just a little girl in Iowa, named Amy. Amy Harper Bellafonte.

Så, då var det dags att skriva om 2010 års bästa bok. Ja, det var definitivt årets bästa, och jag har mycket svårt att tro att jag kommer läsa en ännu bättre innan året är slut.

Det enda lilla minus jag kan se med The Passage är att det är första delen i en planerad trilogi, och bok två och tre kommer ut 2012 respektive 2014 om man ska tro Wikipedia - hur ska man kunna vänta så länge?

Det här är undergångsskräck när det är som bäst. Postapokalyps, hemliga militära experiment, ett frisläppt virus och vampyrer - helt utan glitter så långt ögat kan nå. I korthet: en forskare har hittat ett sorts virus i Bolivias djungler, som snabbt hamnar i militär ägo. Experiment påbörjas på en hemlig bas i Colorado. Som försökskaniner används dödsdömda fångar, män som ingen kommer att sakna, och dessa män förvandlas till... nånting annat.

Men i slutändan är fångarna inte det som behövs för att fullfölja experimentet. Det behövs någon annan - ett barn. (Här nånstans börjar det gå riktigt snett. Och det vet man ju; den som är elak mot barn eller djur är en riktigt dålig människa i både böcker och filmer.)

Inte helt otippat slipper viruset ut ur den topphemliga, tungt bevakade anläggningen, och hur det går sen får man använda sin fantasi för att lista ut, eller ännu hellre läsa boken. Ja, det är drygt 760 tättskrivna sidor, ja, det tar lång tid och ja, det är en besvärlig tegelsten att ha med sig i väskan. Det spelar ingen roll. The Passage MÅSTE läsas. Det kan helt ärligt inte ha kommit nån bättre vampyrbok sen Dracula.

Inte för att den egentligen handlar om vampyrer heller - det är så mycket mer. (Eventuella Twihards ska nog skippa den helt, förresten.) Rent spontant så påminde den mig om Resident Evil-filmerna, särskilt trean. Det fanns också scener som påminde om andra filmer (jag har nog sett lite för mycket postapokalyptiska filmer helt enkelt), och det kändes som att Cronin skrev ganska mycket med filmmanuset i åtanke. Inte för att det är nåt fel med det alla gånger; jag tror att The Passage kan bli en fantastisk film. Rättigheterna är redan sålda, förstås.

Hur som helst, det finns inte så mycket jag kan skriva annat än: fantastisk bok, läs den, köp den - det har jag gjort, fast från början lånade jag den på bibblan - rekommendera den till alla ni känner. Och håll tummarna för att Cronin inte gör en George R. R. Martin.