Xiaolu Guo - A Concise Chinese-English Dictionary For Lovers

Precis som flera andra har jag läst Xiaolu Guos ordbok för älskande, en dagbok skriven av den unga kinesiskan 'Z' (som hon kallar sig själv, eftersom hennes namn är så svårt för västerlänningar att uttala). Z kommer till London för att studera engelska på sina föräldrars begäran. Hon har aldrig tidigare varit utanför Kina, och hennes dagbok är skriven på samma dåliga engelska som hon talar - ett intressant grepp, men besvärligt för en non-native English speaker... Allt eftersom Z lär sig mer och mer engelska blir språket i boken bättre och bättre, men hon har ända in i det sista problem med till exempel pluralformerna av "man" och "woman".

Under sin tid i London träffar Z en man, som hon flyttar in hos efter bara en veckas bekantskap. Han är mycket äldre än hon och har helt andra värderingar - att Z dessutom är naivare än en tvååring hjälper inte upp saken. Hon har inga som helst begrepp om västerländska seder, västerländsk mat eller för den delen det engelska språket, vilket blir lite påfrestande efter ett tag. Jag har svårt att tro att ens en twenty-something kinesiska från landet kan vara så okunnig om väst... inte nu, när Kina öppnat gränserna så pass mycket.

Recensionerna jag läst är övervägande positiva, och jag håller med om att boken var lätt- och snabbläst (när jag väl kom mig för att öppna den överhuvudtaget), men i övrigt... nja, den lämnade mig ganska oberörd. Utvecklingsroman javisst, men berättelsen kändes för banal och intetsägande - Z och hennes älskare gick helt enkelt cirkeln runt och slutade i princip där de började. Och sexet! Usch, skämskudde hitåt! I don´t do sexskildringar. Och när Z går på strippklubb och tittar på en kvinna som dansar (and then some)... varför?

Dai Sijie - Balzac och den kinesiska lilla skrädderskan

Eller, på västerländskt vis - Sijie Dai. Besvärligt det där med att de flesta asiater sätter efternamnet först! Man vet ju inte om de västerländska översättarna har låtit ordningsföljden efternamn-förnamn vara, eller om de gjort om den till den västerländska förnamn-efternamn...

Balzac och den kinesiska lilla skrädderskan utspelar sig i Kina i början av 1970-talet, under kulturrevolutionen, då dissidenter och barn till folkets fiender skickades ut till landsbygden för att "omskolas" med hjälp av hårt arbete. Luo och hans vän, den namnlöse berättaren, skickas till Himmelska Fenix-berget, en av de fattigaste regionerna, för att arbeta i kolgruvorna, på majs- och risfälten. Med sig har de ett, för byborna, teknisk underverk - en väckarklocka. Men en pojke i en annan by har något mycket bättre - en väska full av västerländska böcker.

Böcker (som inte handlar om Mao eller revolutionen) är förbjudna i Kina, så pojken som äger dem gömmer dem väl. Men Luo och berättaren lyckas så småningom komma över väskan och kastar sig över berättelserna av Balzac, Dumas, systrarna Brontë, Victor Hugo, Tolstoj... Luo läser dem högt för sin nyfunna flickvän, skräddarens dotter, den vackraste flickan på Himmelska Fenix-berget. Föga anar han vad detta kommer att leda till...

Mja, återigen. Precis som med Japan sjunker hade jag velat att Balzac och den kinesiska lilla skrädderskan skulle vara bättre än den faktiskt var - den var inte direkt dålig, men samtidigt inte särskilt mycket att hänga i julgranen. Till att börja med trodde jag att den skulle behandla kulturrevolutionen och situationen i Maos Kina mer än vad den gjorde. Istället uppehöll den sig mer vid relationen mellan Luo, hans vän och Lilla skrädderskan (som flickan kallades). Tja. En ganska typisk tre-av-fem-bok; ok, men inget jag skulle rekommendera.