24 april 2010

Elin Wägner - Pennskaftet

Elin Wägner är författarinna nummer två i årets utmaning Skrivande svenskor. Det dröjde länge innan jag kom mig för att läsa Pennskaftet - som var mitt förstaval, även om jag egentligen hade tänkt hinna med Åsa-Hanna också - eftersom jag kände mig allmänt lästrött och prioriterade att läsa annat istället.

Slutligen tog jag mig i kragen och började på Pennskaftet för att hinna läsa åtminstone en av böckerna innan nästa författarinna tar vid, och jag blev glatt överraskad av hur bra den var. Jag tror faktiskt att Pennskaftet har varit den bästa boken hittills i både Klassiska kvinnor och Skrivande svenskor, till och med bättre än min tidigare favorit Pengar av Victoria Benedictsson.

Boken utspelar sig iallafall 1910, eller däromkring, och handlar om kampen för den kvinnliga rösträtten. Huvudpersonerna är Cecilia, en "halvgammal fröken" (skulle man kunna säga, med den tidens språkbruk - som jag uppfattade är Cecilia ungefär 28 år*, lika gammal som jag) som fortfarande sörjer över en förlorad kärlek från många år tillbaka, samt Pennskaftet - så kallad eftersom hon arbetar som journalist på Frisinnade Morgontidningen, och vad hon heter på riktigt, Barbro Magnus, är det inte många som känner till - som är ett antal år yngre än Cecilia och bor på samma pensionat som henne.

Av en slump möter Cecilia en rösträttskvinna som övertalar henne att börja engagera sig i kampen för rösträtt, och Pennskaftet som redan är rösträttskvinna själv uppmuntrar Cecilia både i arbetet och i att skaffa sig ett eget boende. Cecilia är ändå en relativt välbärgad kvinna genom arv och Pennskaftet förstår inte varför hon envisas med att bo på pensionat när hon kan skaffa sig en egen våning och bo själv med en jungfru till hjälp.

Cecilias lägenhet blir något av en knutpunkt för rösträttskvinnorna, och en tillflyktsort för Pennskaftet och den unge man hon träffar under bokens gång. (De träffas även hemma hos honom och hemma hos henne, när hon väl skaffar sig sitt eget rum istället för pensionatet, men det här med att två personer av olika kön vistas i samma rum ensamma är ju egentligen en stor skandal och ingenting "en hederlig flicka" skulle göra. Tur att vi kommit lite längre nu...)

Hur som helst, mestadels handlar det om rösträtten och om Cecilias emancipation samt Pennskaftets kärlek. Jag kan tänka mig att folk blev en aning upprörda av sexualmoralen som kommer till uttryck i boken, det här med att en man och en kvinna faktiskt kan BO IHOP, ensamma, utan att vara gifta. *gasp* Tydligen ansåg till exempel Ellen Key att "kärlek var viktigare än vigselbevis" (citat Wikipedia) och det höll Elin Wägner uppenbarligen med om.

Flera av bokens karaktärer protesterar mot "fria förhållanden" eller så kallade samvetsäktenskap (som var så vanligt i till exempel Stockholm i slutet av 1800-talet att det även kallades Stockholmsäktenskap) men de utmålas som gammelmodiga, fast i konvenansen och i vissa fall rent ut sagt elaka och snara att döma en kvinna (men, som det verkar, inte en man) som levt tillsammans med en man utan att vara gift. Bara ryktet om detta, oavsett om det var sant eller inte, var nog för att förstöra en kvinnas liv för all framtid.

Boken behandlar dessutom prostitution lite på sidan av, bland annat genom att Pennskaftet övertar en lägenhet från en prostiturerad kvinna och senare i boken hjälper henne med motiveringen "du är ju ett kvinns", vilket Pennskaftet anser är en fullt acceptabel anledning till hjälpen (men som inte många höll med om år 1910, misstänker jag. Fallna kvinnor och så vidare).

Nå ja, jag ska inte svamla på mer om handlingen utan bara uppmana att läsa Pennskaftet; den är både intressant och BRA. Och väldigt lärorik.

*Vixxtoria tror att Pennskaftet är omkring 28 och Cecilia kanske tio år äldre. Är det nån som vet säkert?

Vi har också läst Pennskaftet:
Vixxtoria
Camilla
Violen
Lyrans Noblesser
Theresans

5 kommentarer:

malinthewriter sa...

Det var en ordentlig summering av boken må jag säga :) Kul!

Lyrans Noblesser sa...

Som sagt, jag tror att jag blir färdig med den i juni...

Vixxtoria sa...

Jag har i alla fall hittat tydligt att det står att Cecilia är 10 år äldre än Pennskaftet. På s 77 står det i min upplaga. Nånstans före det ska det inlindat stå om Pennskaftets ålder, så att man förstår att hon åtminstone är i mitten av de 20. Jag har försökt skumma texten för att hitta det, och jag har försökt söka i pdf-versionen (finns tillgänglig via Sv Akademien) på saker som år, gammal, ålder, 26, 28 osv, men inte fått napp. Men jag minns att när jag läste och fick korn på hur gammal Pennskaftet var, så bläddrade jag till förordet och kollade när Elin Wägner var född, och konstaterade då att Pennskaftet var nästan exakt lika gammal som Elin Wägner när hon skrev boken... Men jag kan inte riktigt minnas stycket som fick mig att åldersbestämma det kära Pennskaftet. Nån annan som kan - Lyran kanske kan vara uppmärksam medan hon läser??!!

Hon borde väl i alla fall vara äldre än typ 21; hon har ju jobbat som journalist några år, det framgår tydligt.

Annars tycker jag det var så väldigt spännande hur Wägner målade upp ett brett spektrum av kvinnoöden. Allt från fallna prostitutuerade, till högreståndsmiljöer. Kontrasten mellan Pennskaftet och Klara (hette hon väl? barndomskamraten vars rum och möbler hon övertar), där båda kommit till Stockholm är också intressant. Pennskaftet blev journalist och försörjer sig själv. Klara prostitutuerad. Men mot slutet ordnar det sig för henne också, kan man väl förstå mellan raderna (nån hushållsskola går hon på, va?).

En annan aspekt är den där "vad man inte ser har man inte ont av". Pennskaftet och Dick hyr sommarnöje, men det är skandalöst (tydligen) att någon får reda på att han besöker henne. Det är lite ögontjäneri över det hela.

Martina sa...

Jag fick liksom för mig att Cecilia var ungefär 28 för det står nånstans att hon var runt 20 när hon levde med stationsinspektören och sen hade det gått åtta år... men jag kan ju förstås ha missuppfattat det där med 20. Kan ha varit 30.

Det är väldigt mycket ögontjäneri, men det är ju förståeligt med tanke på hur mycket ett rykte kunde förstöra livet för de inblandade. Iallafall den inblandade kvinnan. Egentligen kunde ju folk leva som de ville, bara ingen fick reda på det. =)

Ann-Sofie på OOOF bok sa...

Ännu icke utläst. Jag släpper pressen och avslutar boken i maj. //Ann-Sofie