Elin Wägner - Pennskaftet

Elin Wägner är författarinna nummer två i årets utmaning Skrivande svenskor. Det dröjde länge innan jag kom mig för att läsa Pennskaftet - som var mitt förstaval, även om jag egentligen hade tänkt hinna med Åsa-Hanna också - eftersom jag kände mig allmänt lästrött och prioriterade att läsa annat istället.

Slutligen tog jag mig i kragen och började på Pennskaftet för att hinna läsa åtminstone en av böckerna innan nästa författarinna tar vid, och jag blev glatt överraskad av hur bra den var. Jag tror faktiskt att Pennskaftet har varit den bästa boken hittills i både Klassiska kvinnor och Skrivande svenskor, till och med bättre än min tidigare favorit Pengar av Victoria Benedictsson.

Boken utspelar sig iallafall 1910, eller däromkring, och handlar om kampen för den kvinnliga rösträtten. Huvudpersonerna är Cecilia, en "halvgammal fröken" (skulle man kunna säga, med den tidens språkbruk - som jag uppfattade är Cecilia ungefär 28 år*, lika gammal som jag) som fortfarande sörjer över en förlorad kärlek från många år tillbaka, samt Pennskaftet - så kallad eftersom hon arbetar som journalist på Frisinnade Morgontidningen, och vad hon heter på riktigt, Barbro Magnus, är det inte många som känner till - som är ett antal år yngre än Cecilia och bor på samma pensionat som henne.

Av en slump möter Cecilia en rösträttskvinna som övertalar henne att börja engagera sig i kampen för rösträtt, och Pennskaftet som redan är rösträttskvinna själv uppmuntrar Cecilia både i arbetet och i att skaffa sig ett eget boende. Cecilia är ändå en relativt välbärgad kvinna genom arv och Pennskaftet förstår inte varför hon envisas med att bo på pensionat när hon kan skaffa sig en egen våning och bo själv med en jungfru till hjälp.

Cecilias lägenhet blir något av en knutpunkt för rösträttskvinnorna, och en tillflyktsort för Pennskaftet och den unge man hon träffar under bokens gång. (De träffas även hemma hos honom och hemma hos henne, när hon väl skaffar sig sitt eget rum istället för pensionatet, men det här med att två personer av olika kön vistas i samma rum ensamma är ju egentligen en stor skandal och ingenting "en hederlig flicka" skulle göra. Tur att vi kommit lite längre nu...)

Hur som helst, mestadels handlar det om rösträtten och om Cecilias emancipation samt Pennskaftets kärlek. Jag kan tänka mig att folk blev en aning upprörda av sexualmoralen som kommer till uttryck i boken, det här med att en man och en kvinna faktiskt kan BO IHOP, ensamma, utan att vara gifta. *gasp* Tydligen ansåg till exempel Ellen Key att "kärlek var viktigare än vigselbevis" (citat Wikipedia) och det höll Elin Wägner uppenbarligen med om.

Flera av bokens karaktärer protesterar mot "fria förhållanden" eller så kallade samvetsäktenskap (som var så vanligt i till exempel Stockholm i slutet av 1800-talet att det även kallades Stockholmsäktenskap) men de utmålas som gammelmodiga, fast i konvenansen och i vissa fall rent ut sagt elaka och snara att döma en kvinna (men, som det verkar, inte en man) som levt tillsammans med en man utan att vara gift. Bara ryktet om detta, oavsett om det var sant eller inte, var nog för att förstöra en kvinnas liv för all framtid.

Boken behandlar dessutom prostitution lite på sidan av, bland annat genom att Pennskaftet övertar en lägenhet från en prostiturerad kvinna och senare i boken hjälper henne med motiveringen "du är ju ett kvinns", vilket Pennskaftet anser är en fullt acceptabel anledning till hjälpen (men som inte många höll med om år 1910, misstänker jag. Fallna kvinnor och så vidare).

Nå ja, jag ska inte svamla på mer om handlingen utan bara uppmana att läsa Pennskaftet; den är både intressant och BRA. Och väldigt lärorik.

*Vixxtoria tror att Pennskaftet är omkring 28 och Cecilia kanske tio år äldre. Är det nån som vet säkert?

Vi har också läst Pennskaftet:
Vixxtoria
Camilla
Violen
Lyrans Noblesser
Theresans