Kawa Zolfagary - Vita kränkta män

En bok i stil med David Batras Arga lappar-böcker, men med ett mycket mer upprörande innehåll. Det är Kawa Zolfagarys Vita kränkta män.

Förordet är skrivet av Maria Sveland - passande med tanke på hennes kommande bok Hatet. En bok om antifeminism - och själva boken består av Facebook-statusar, tweets, fysiska tidningsartiklar, insändare och artiklar från bland annat rasistiska nättidningar. Alla med liknande innehåll och alla skrivna av människor som missat målet så mycket att bollen inte ens är på planen, eller för den delen planeten, längre (om jag nu ska använda en någotsånär sportslig metafor).

Samtidigt som det är hysteriskt roligt så blir man ganska rädd - det är inte bara det gamla mossiga gardet som uttrycker sina mindre intelligenta åsikter om kvinnor, invandrare, homosexuella etc. utan många är i min ålder eller yngre. Jag som hoppades på att det skulle ske ett generationsskifte och att iallafall folk under 30 var relativt klyftiga, men så är inte fallet. Att dessa korkskallar dessutom får uppfostra nästa generation blivande korkskallar är bara skrämmande. Får jag låsa in mig i mitt fort av förnuft och SF (för att citera en bibliotekarie på Twitter, även om jag just nu inte minns vem) de närmsta, åh, jag vet inte... 80 åren? Eller ännu hellre låsa in de vita kränkta männen kanske. I ett fort av rasism och kvinnohat. Bara de inte går lösa bland vettiga människor.

"As long as they’re homophobic behind closed doors, and don’t hurt anyone, I’m fine with it." — Eddie Izzard

Lina Neidestam - Zelda 2 : Kampen fortsätter

Jag råkade visst läsa Zelda i fel ordning (dvs. har inte läst del ett än) men del två var hur som helst awesome! Inte för att jag alltid tycker att just karaktären Zelda är så fantastisk men Lina Neidestam träffar så mitt i prick nästan jämt. Särskilt strippen där Zelda ser en äkta Almodovar-kvinna. *här hade jag infogat strippen ifråga om jag hade haft den i digitalt format, men det har jag inte så ni får tänka er hur den hade kunnat se ut*

Eller, för den delen:

Från Lina kan rita fint.

Visst, det är inte alltid som jag tycker Zelda är kul. Ibland blir det lite väl ansträngt, lite väl "jaja, vi har sett det förut". Men för det mesta är Zelda jävligt bra.

Caitlin Moran - How To Be a Woman

Så. Jä*la. Bra. Det är egentligen det enda jag kan säga om How To Be a Woman - eller, jo, det finns mer, men ovantående är egentligen det enda viktiga. How To Be a Woman är Caitlin Morans (som jag inte hört talas om förrän jag snubblade över hennes bok på The Book Depository, och sedan glömde bort tills Dark Places-Helena annonserade att hon börjat läsa boken) feministiska stridsskrift/självbiografi som tar upp viktiga ämnen som den första mensen, kroppsbehåring, förlossningar, kändisar och killer shoes. I dubbel bemärkelse.

Ibland blev jag visserligen äcklad (för att citera en vän som lånat boken: "jag är helt för att man ska testa nya saker, men mens är inte något jag ens kommer att överväga att testa". Moran föreslår att man borde smaka på sitt mensblod...), främst i kapitlena från hennes barndom som jag ändå så totalt kan relatera till. Inte för att jag var äldst av 8 syskon osv. men känslan av missanpassning är densamma. Och jag kan säga att historien om hennes första förlossning kan uppfattas på två sätt: av barnlösa som "jag kommer ALDRIG skaffa barn" och av mammor "min förlossning var ju inte alls så hemsk som jag hela tiden tyckt".

Anyways. Helena skriver mycket bättre om How To Be a Woman än jag nånsin kan göra, så gå och läs hennes recension istället. Eller, ännu hellre, läs boken.

"So, are you a feminist? Hahahaha. Of course you are."

Fanny Ambjörnsson - Rosa : den farliga färgen

Det här med rosa har diskuterats länge på bloggar, i media och lite varstans där genusförespråkare och genusmotståndare möts. Fanny Ambjörnsson har nu skrivit en hel bok om hur vi förhåller oss till rosa och den lustiga kulturella idén vi har om att feminint = dåligt och maskulint = bra. För let´s face it, att klä en pojke i rosa är samma sak som att göra honom till bög... enligt många pappor. Det är nästan alltid pappor, av nån anledning.

Många, särskilt urbana, akademiskt bildade medelklassmänniskor i 30-årsåldern (de där som döper sina barn till Svante, Helmer och Kerstin, så att de redan som spädbarn verkar vara 58 år och arbeta som revisorer) skulle aldrig nånsin klä sin dotter i rosa eftersom de då riskerar att uppfattas som lågavlönade, kedjerökande 20-somethings med vargtröjor och mjukisbyxor med ordet "sexy" på röven (de där som döper barnen till Kevin och Melissa, internationella namn som passar på vilken amerikansk truck stop som helst), de som aldrig har hört talas om könsroller men uppfyller dem på pricken. En flicka i rosa är, enligt de normer som finns, söt, snäll och prinsessig, hon leker försiktigt (gärna med dockor - det är ju viktigt att flickor är omhändertagande!), kan inte leka tre (det vet ju alla...) och är i största allmänhet "normal". Just på grund av detta är det viktigt att bryta normen; klä dottern i blått, ge henne traktorer och verktyg, uppmuntra henne att klättra i träd och smutsa ner sig osv.

Men. Hur många gör tvärtom? Hur många tillämpar kompensatorisk uppfostran (eller kompensatorisk pedagogik, om man vill svänga sig med fina ord), som jag lärt mig att det heter av Lady Dahmer - en mycket klok kvinna, även om jag inte alltid håller med allt hon skriver. De flesta, även jag, har ett instinktivt motstånd mot att klä en pojke i rosa. En pojke i rosa blir mobbad; han är feminin och riskerar, naturligtvis, att bli bög. Jo, för det är självklart färgvalet som avgör! Detta har naturligtvis att göra med att det feminina är klassat som lägre stående än det maskulina (se bara på Språkrådets tjusiga lilla nyord "tjejsamla"...) - nej, jag vet, så ÄR det ju faktiskt INTE. Nähä. Varför får kvinnor lägre lön då, och varför är det så hemskt att pojkar har rosa?

Kompensatorisk uppfostran, att som förälder kliva in och vidga de där könsrollerna som barn pressas in i  - så att tjejer får vara starka och ta plats, medan killarna får vara sårbara, mjuka och omhändertagande - är ett rätt mycket större åtagande än att bara köpa en rosa tröja till lille Svante. Men den rosa tröjan är en början, och just det faktum att vi lite till mans (kvinns) får nervösa ryckningar i ögat av tanken betyder att det är dags nu. Mer rosa till grabbarna! Mer glitter, fluff och tyll också, för den delen. Flickorna har fått vara könsöverskridande länge nu; det är ingen som höjer på ögonbrynet åt en femårig flicka i en blå tröja med spindelmannen på. Eller jo, vissa gör det, men inte alls lika många som hajar till när de ser en femårig pojke i ballerinakjol och glitternagellack. Lustigt, med tanke på att rosa länge var en stark färg för män, associerad med mod och krigiskhet. Spröda små flickor däremot passade bättre i ljuvt blått. True! Långt in på 1900-talet, dessutom.

Anyways! Ambjörnsson sluter sig till att förälskelsen i/avståndstagandet från rosa har att göra med både kön, ålder och klass. Alla flickor förväntas gå igenom den rosa fasen innan de börjar skolan, så rosa associeras med barnslighet. Och med femininitet, förstås. Och dålig smak - för när barn gillar något så gillar de det MYCKET, i vulgärt ockh blingat överflöd. En vuxen som gillar rosa betraktas alltså som infantil, feminin/svag, vulgär, eventuellt också lågutbildad och mindre sofistikerad. Den som vill bli betraktad som vuxen, kompetent och intelligent gör bäst i att undvika rosa.

Inte konstigt att det finns aktivistgrupper som gör sitt bästa för att återerövra den rosa färgen. Inte heller konstigt att det finns rörelser som Pinkstinks, som bland annat motsätter sig könsuppdelningen på barnavdelningarna i klädaffärer. Rosa är en så laddad färg att hela bloggkrig kan baseras på "fel färg till fel kön" - föreställ er att nån skulle få 200 ogillande kommentarer för att hen förklarade att hen tänker klä sitt barn i grönt. Nä, just det.