Catherynne M. Valente - The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making

Boken med årets* längsta (och bästa) titel är utläst, efter många om och men - jag undrar om jag inte började med den i augusti...

Hur som helst så var det inte för att den på något sätt var dålig eller seg, utan av ren tidsbrist! The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making är tvärtom en "mad, toothsome romp of a fairy tale", som det står i blurben av Holly Black. Boken handlar om September, en tolvårig flicka från Omaha, Nebraska, som en dag när hon står och diskar blir bortsvept till Fairyland av en Grön Vind och hans Leopard. Där upplever hon allsköns äventyr, en del roliga, andra farliga, tillsammans med en röd Wyverary, hälften Wyvern (inte en drake) och hälften bibliotek, vars stora mål i livet är att resa till huvudstaden Pandemonium och träffa sin farfar, det stora Biblioteket.

Egentligen är det helt omöjligt att beskriva handlingen trots att den i grunden är enkel nog. Ett människobarn som hamnar i Älvalandet och genomgår alla möjliga faror för att i slutändan, tja, rädda världen. Det har man ju hört ett par gånger förut! Skillnaden mellan alla de där andra människobarnens äventyrs och Septembers är Valentes underfundiga språk och fantasi - det är som om Terry Pratchett, China Miéville, Neil Gaiman, C.S. Lewis och förmodligen minst tre andra författare som jag inte kan komma på just nu hade hällt sin fantasi i en skål och sen blandat om ordentligt. Jag kan helt enkelt bara säga: läs själv!

Den andra boken om September, The Girl Who Fell Beneath Fairyland and Led the Revels There, kommer ut i hardcover 2 oktober. Det är nästan så att jag överväger ett inköp... (Är det förresten nån som vet om den kommer att översättas till svenska? Jag avundas inte översättaren i så fall.)

*Den kom ut 2011, men eftersom jag läste den i år så...

Kelly Link - Fel grav och andra berättelser

Fel grav innehåller fem noveller av, för att citera Neil Gaimans blurb, "förmodligen den bästa novellförfattare som finns där ute just nu". Titelnovellen "Fel grav" (där en ung man gräver upp sin döda flickväns grav för att kunna ta tillbaks dikterna han la ner i hennes kista vid begravningen), den mer fantasybetonade "Trollkarlarna i Perfil" där en ung flicka blir såld som slav till nämnda trollkarlar, den mestadels bara märkliga "Trolleri för nybörjare" där handlingen kretsar kring den avantgardistiska tv-serien Biblioteket, "Sagohandväskan", där berättarens mormor går omkring med en hel östeuropeisk by i sin handväska, samt slutligen "Specialistens hatt", som handlar om två små flickor vars favoritlek kallas Död-leken.

Ojämna, skulle jag vilja beskriva novellerna som. "Trolleri för nybörjare" och "Sagohandväskan" gillade jag mycket, "Fel grav" var ok men "Trollkarlarna i Perfil" och "Specialistens hatt" tyckte jag inte alls om. Däremot gav hela samlingen mersmak; jag vill ha mer Kelly Link! Tur då att hon har skrivit fler noveller. =)

Nämnas kan också att Fel grav och andra berättelser är första delen i novellsamlingen Pretty Monsters, men när del två kommer på svenska har jag tyvärr ingen aning om.

Det är natt i Fria folkets världsträdsbibliotek. Alla bibliotekarier sover, ligger nerbäddade i sina kistor, svärdsskidor, lönnfack, postfack, fickor, skåp, mellan sidorna i sina förtrollade böcker.

Ur "Trolleri för nybörjare".

George Mann - The Immorality Engine

Detta är den tredje boken i serien Newbury & Hobbes Investigation och som jag har väntat och väntat - och väntat lite till - på att den skulle ges ut och skickas till mig, eftersom jag förhandsbeställde den för omkring 1½ år sedan.

I The Immorality Engine har sir Maurice Newbury dekat ner sig fullständigt; han tillbringar sina dagar i diverse opiumhålor och försummar både sitt jobb och sina vänner. För att slutligen rycka honom tillbaks till verkligheten beslutar sig hans assistent miss Veronica Hobbes och hans gamle vän sir Charles Bainbridge vid Scotland Yard för att ett intressant fall är den bästa medicinen. Ett ypperligt tillfälle presenterar sig när juveltjuven Edwin Sykes hittas död - samtidigt som juvelstölderna med hans signatur fortsätter...

Newbury, som är expert på det ockulta, samlar motvilligt ihop sina själsförmögenheter och tar itu med fallet. Det leder honom till en exklusiv herrklubb med arthurianska ideal, till en komplott mot drottningens liv och till Amelia Hobbes, Veronicas sjuka syster som vårdas av drottningens egen livmedikus doktor Fabian. Denne hävdar att hans behandling är det enda som kan rädda Amelia men Newbury och Veronica börjar snart misstänka att doktor Fabian har andra, mörkare, planer för sin patient.

George Mann blir bara bättre och bättre; han har hittat sin nisch i och med Newbury & Hobbes-böckerna och jag hoppas att serien fortsätter i många böcker till!

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren - Cirkeln

Eftersom både Mats och Sara okejat att det går bra att skriva recension före 2 maj (och Jonas Thente redan hyllat i DN) så tycker jag att det är dags att vara lite stjärnögd här.

Cirkeln utspelar sig i den lilla staden Engelsfors, nånstans mitt ute i skogen och definitivt ett ställe som Gud glömt. Arbetslösheten är hög och ungdomarna längtar sig bort. Strax efter höstterminens början skakas gymnasieskolan av ett (förmodat) självmord, och inte långt efter det drar en övernaturlig kraft sex tonårstjejer till ett märkligt möte. De är de Utvalda, de som ska kämpa mot en uråldrig ondska, och trots sina olikheter måste de samarbeta - innan ondskan hittar dem.

Några småsaker kan jag väl anmärka på. Författarna är båda förtjusta i Buffy the Vampire Slayer och det märks mer än bara lite från tid till annan. Hela biten med Rådet och någon som är där för att vaka över och vägleda de Utvalda... tja, jag har sett BtVS jag också (och jag älskar den serien jag med, don´t get me wrong). Men man kanske inte kan räkna med att vara alltför originell när det rör sig om en uråldrig profetia, en stor ondska och en Utvald som ska rädda världen (nåja, flera Utvalda i det här fallet). Sen så har jag nog sett/läst lite väl mycket liknande, eller så är jag alldeles för cynisk av naturen, för jag blev inte det minsta förvånad av plot-twisten där på slutet...

Nu till fangirlandet:

Porträtten av tjejerna är fantastiska. De är så helt olika och samtidigt så otroligt trovärdiga; precis så var det ju att vara tonåring (själv var jag mest lik Minoo, men jag kände både Vanessor, Anna-Karinor, Idor och Linneor) och alla, precis alla, kommer att hitta nån att identifiera sig med. Jag kan absolut förstå Anna-Karins agerande, sympatisera med Vanessa när hennes odrägliga styvfar är, tja, odräglig (att inte mamman kickar ut honom?!) och hatar Ida ur djupet av mitt hjärta. Förhoppningsvis blir hon mer empatisk i kommande böcker, men tyvärr så brukar självupptagna tonårstjejer sällan bättra sig särskilt mycket.

Jag gillar också greppet med ett helt gäng Utvalda istället för bara en (och att väktaren, eller vad man nu ska kalla honom, är helt förvirrad - det ska ju bara vara en utvald!) som alla har varsitt element och därmed sammanhängande krafter, så att de måste samarbeta för att klara sig. Alla har dock inte helt självklara krafter...

Allt det vardagliga, som inte har med magi och uråldighet att göra, är så träffande beskrivet - olycklig kärlek, problem med föräldrarna, mer eller mindre fungerande hem, läxor, vänner (i den mån vänner finns). Det är helt enkelt väldigt välskriven socialrealism, med en stor dos övernaturlighet. ;) Jag skulle vilja säga att Cirkeln kan bli den nya Twilight, fast BRA. Inte en tafflig kärlekshistoria med unkna könsroller.

För att illustrera riktigt hur bra jag tycker att Cirkeln är kan jag berätta att jag är fruktansvärt åksjuk men att jag ändå var tvungen att läsa klart det sista kapitlet på bussen på väg hem från jobbet. Jag fick lägga ner boken flera gånger för att jag började känna mig illamående, men jag var absolut tvungen att veta hur det skulle gå.

Och det enda problemet jag kan se är att nästa bok inte kommer förrän 2012! Hur ska jag kunna vänta så länge?

P.S. Jag skulle säga att det här är en bok som passar alla mellan 14 och 100. Köp den, läs den, ge den till tonåringen i ditt liv, eller till din mamma. Hon kommer att gilla den.

China Miéville - Kraken

China Miéville blir verkligen bara bättre och bättre. Jag har svårt att se hur han ska kunna toppa Kraken - och ja, jag bevakar honom noggrant för att inte missa eventuella nya boksläpp, vilket resulterar i att jag får vänta på varje ny bok i ett år eller så innan den faktiskt släpps - men i och för sig så är varje bok så annorlunda den föregående (men vissa grundläggande teman brukar alltid finnas med, en del politik till exempel) att nästa förmodligen blir nåt som man absolut inte kunnat tänka sig...

Kraken handlar om Billy, som jobbar på naturhistoriska museet och är en av de som konserverade museets största dragplåster, jättebläckfisken Archie. En del av hans jobb går ut på att visa besökare runt i museet och Archie i sin enorma glastank är förstås rundturens höjdpunkt. Men en dag inträffar det ointräffbara - Archie är borta. Och inte bara Archie utan hela tanken, med formalin och allt. Bläckfisken har försvunnit utan ett spår.

In på scenen kommer Baron och Collingswood, två mycket oortodoxa poliser vid roteln för kulter och kultrelaterade brott. Samtidigt försvinner Dane, en av museets säkerhetsvakter, och en man hittas död i en jättestor glasflaska. Allt är mycket förvirrande för Billy, och det går sakta upp för honom att det finns ett helt annat London som döljer sig alldeles om hörnet i den stad han hittills trott sig känna.

Just det här med ett annat London (eller en annan stad) som ligger, tja, ungefär där det vanliga London finns men ändå inte är ett vanligt tema för Miéville. I Un Lun Dun hittar Deeba och Zanna ett annat London, icke-London, och i The City & the City befinner sig tvillingstäderna Beszel och Ul Qoma på samma plats - men den som befinner sig i den ena staden och ändå ser någon eller något i den andra bestraffas av något som kallas Breach.

På nåt sätt är Miéville, och särskilt Kraken av de böcker jag läst hittills, ganska tungläst. Inte dålig eller seg eller så, tvärtom, men språket är, tja, komplicerat - eller snarare så känns det som att dialogerna enbart består av slang fastän de inte gör det (jo, till en viss del gör de det), och ibland fick jag läsa om en extra gång för att vara säker på att jag uppfattat det rätt. Men det kanske bara är mina språkkunskaper som brister; av nån anledning så har jag plötsligt fått svårare att läsa på engelska känns det som. Mycket konstigt.

Nå ja. Jag älskar Miévilles alla skumma idéer, till exempel de strejkande familiarerna och deras fackförbund UMA (Union of Magicked Assistants). De påminner om Deebas lilla tama mjölkkartong Curdle i Un Lun Dun. =) Och referenserna till Star Trek är ju helt underbara. Fast det är uppenbarligen är mycket dåligt att teleportera sig...

George Mann - Ghosts of Manhattan

The world´s first steampunk superhero!

Hur kan man inte gilla den taglinen? Ghosts of Manhattan hör inte till Newbury & Hobbes-serien utan är helt fristående (även om jag faktiskt misstänker att det kan komma uppföljare). Den utspelar sig 1926 i ett New York där bilarna drivs av kol och ånga, och en ny sheriff är i stan - The Ghost. Utrustad med jetdrivna stövlar och allehanda vapen tar han sig an superskurken The Roman, vars onda planer hotar att förstöra staden. The Ghost slår sig så småningom ihop med en kommissarie i New York-polisen och målet är inte bara att rädda staden utan kanske främst att rädda en kvinna, jazzsångerskan Celeste.

Det låter hemskt cheesy men är mycket bättre än man tror. Visserligen inte lika bra som Newbury & Hobbes, men fortfarande bra. Jag gillar samarbetet mellan The Ghost och kommissarie Donovan vid NYPD och hela idén med de jetdrivna skorna och alla mystiska vapen (exploderande kaststjärnor and what have you) är väldigt rolig. Det jag har lite synpunkter på är att den övernaturliga biten dyker upp så fruktansvärt sent i boken, och det kommer nästan inga hintar i förväg utan upplösningen blir väldigt abrupt och i princip allt förklaras först i sista kapitlet.

Jag tror iallafall att det mycket väl kan komma en uppföljare; det läggs upp för en sån på slutet och om det gör det så kommer jag definitivt att läsa den.

George Mann - The Osiris Ritual

The Osiris Ritual är den andra boken i serien Newbury & Hobbes Investigations (mer om första delen här).

Några månader efter händelserna i The Affinity Bridge får sir Maurice Newbury och hans assistent Veronica Hobbes ett nytt fall på sitt bord. Ett antal unga flickor har försvunnit från flera småstäder runtomkring London och sir Charles Bainbridge vid Scotland Yard tror först att det är något ockult med i spelet. Newbury avfärdar fallet som varande helt utan övernaturliga drag och tappar därmed intresset, medan Veronica träget arbetar vidare i sökandet efter flickorna.

Newbury blir istället inbjuden till en fest hos lord Winthrop, en fest där höjdpunkten är avtäckandet av en mumie som lord Winthrop och de andra medlemmarna i hans expedition nyligen funnit vid en utgrävning i Egypten. Detta blir upptakten till ett synnerligen otäckt fall där en övertro på ockultism och tusenåriga ritualer spelar en stor roll.

Fortfarande mycket ånga och kugghjul; det förekommer automatons och u-båtar samt små ångdrivna enpersonsfordon förutom de vanliga luftskeppen förstås. Drottningens privata läkare, Dr. Fabian, är ett geni som med mekanisk hjälp kan upprätthålla en människas liv långt efter det att döden borde ha inträtt, och överhuvudtaget är sökandet efter evigt eller åtminstone ett extremt långt liv grundtemat i boken. Slagsmålsscenerna är kanske en smula för långa och detaljerade (det var de i The Affinity Bridge också) men i övrigt så gillar jag! Det är en spännande och välskriven berättelse (med många blodiga lik) som utvecklar karaktärerna på ett bra sätt - och så är det ju steampunk i ett victorianskt London förstås. ;) What´s not to like?

Ja, kanske det faktum att jag nu måste vänta över ett halvår på att nästa del ska komma ut...

Backlog, igen

Nu har jag återigen en backlog med oredovisade böcker som aldrig verkar få egna inlägg, så därför klumpar jag ihop dem som jag gjorde med sommarens böcker.

Terry Pratchett - Carpe Jugulum. Den senaste Pratchett-boken på svenska. Sverige är enormt mycket efter i utgivningen, Carpe Jugulum kom 1998 och sen dess har Pratchett skrivit ytterligare 14 böcker som utspelar sig i Skivvärlden. Den handlar hur som helst om häxorna och utspelar sig alltså i Lanker där kung Verence och drottning (f. d. häxan) Viväcka ska döpa sitt första barn. Till dopfesten kommer det emellertid en del rätt ovanliga gäster - Verence försöker följa med sin tid och har bjudit in vampyrer från Überwald. Dessutom ska dopet förrättas av den omnianske prästen Mektiger Hafvre (fast jag tycker att det engelska namnet Mightily Oats lät mycket bättre), något som inte tas väl upp av Nanna Ogg och Esme Vädervax. De gillar inte vampyrerna heller, förresten.

Mormor får verkligen excellera i att vara Mormor i den här boken, även om jag tycker att det är en av de svagare av häxböckerna.

Clive Cussler - Gyllene Buddha. Första boken i en ny Cussler-serie, Oregonarkiven. I denna serie heter huvudpersonen Juan Cabrillo, men tvärtemot vad namnet antyder är Cabrillo en lång, blond, blåögd amerikan, f. d. CIA och numera legosoldat (skulle man kunna kalla det). Han är ordförande för en organisation som kallas för Bolaget, vars huvudkontor är det högteknologiska fartyget Oregon. Bolaget får hand om diverse uppdrag som är för känsliga för att amerikanska regeringen ska kunna kännas vid dem - och en hel del andra uppdrag också, från andra regeringar eller personer - och i Gyllene Buddha är uppdraget inget mindre än att återinsätta Dalai Lama som Tibets religiöse ledare och befria landet från Kina.

Till och med för att vara Clive Cussler är det en förbaskat osannolik plott, och Cabrillo är inte en lika rolig huvudperson som vare sig Dirk Pitt eller Kurt Austin. Ganska underhållande var är det iallafall.

Gyles Brandreth - Oscar Wilde and the Ring of Death. Andra boken med Oscar Wilde som Sherlock Holmes-liknande amatördetektiv, sedd ur vännen Robert Sherards ögon. Denna bok handlar om en middag där Oscar föreslår "a Game of Murder" (bokens amerikanska? titel är Oscar Wilde and a Game Called Murder) där alla middagsgäster ska välja ut en person som de skulle vilja mörda, och skriva ner detta på en lapp. De andra ska sedan gissa vem som vill mörda vem. Det verkar oskyldigt nog - men dagen efter hittas den första personen på listan död.

Jag var förtjust i den första boken, men den här var faktiskt ännu bättre. Mycket intressantare plott och nu fick man också lära känna karaktärerna - särskilt Wilde - bättre.

Karen Armstrong - Myternas historia. Armstrong gör ett försök att förklara hur myter bildas och har bildats och omformats genom historien. Ganska ointressant bagatell, tyvärr, och spretigt skriven (eller så var det bara jag som var trött). Jag har redan glömt det mesta.

Clive Cussler - Den heliga stenen. Andra boken i Oregonarkiven. Juan Cabrillo och Bolaget ska leta rätt på en ytterst radioaktiv meteorit, upphittad av Erik den Röde på Grönland på 900-talet och dyrkad av denne som en gåva från gudarna. I dagsläget vill onda krafter (bland annat islamiska terrorister) använda meteoriten för att tillverka en "smutsig bomb" att använda i det heliga kriget. Samtidigt försvinner en atombomb, "grunden" till en smutsig bomb om den aktiveras med iridium från meteoriten, som Bolaget också får i uppdrag att leta efter, och de måste flyga kors och tvärs över halva den kända världen och till och med ta sig in i islams hjärta, Mecka, innan dagen är räddad.

Den här boken läste jag faktiskt pre-blogg men nu innan jag läser bok tre (som jag hämtade ut på bibblo häromdan) så tänkte jag fräscha upp mitt minne. Bättre än Gyllene Buddha och beskrivningen av Grönland tilltalar mig på ett romantiskt sätt - jag blev återigen påmind om att jag nån gång vill åka ut med, och gärna jobba på, ett polarforskningsfartyg. Udda önskan, jag vet.

Maria Blomquist och Lisa Bjurwald - God dag kampsyster! : kvinnorna i extremhögern. Expo-skribenterna Maria Blomquist och Lisa Bjurwald har undersökt hur det kommer sig att kvinnor lockas till den ytterst ojämställda och i grunden kvinnofientliga nynazismen. De har kartlagt över 100 kvinnor som varit eller är medlemmar i olika högerextrema grupperingar i Sverige, intervjuat några kvinnor som hoppat av naziströrelsen samt en kvinna som fortfarande delar nazismens värderingar, och följt diskussioner på ett forum för nazister, Nordisk.nu. Dessutom tar de upp hur nazismen bildades och kvinnornas roll i ideologin då och nu. En mycket intressant och viktig bok som man kan läsa en utförligare recension av här.

Jag blir så FÖRBANNAD när jag läser om hur korkade människor är som faktiskt TYCKER såna här saker. Det gör att jag omedelbart vill gifta mig med en icke-vit man, gå med i ett kommunistparti och i största allmänhet göra allt möjligt som nazister anser att Svenska flickor (sic! de skriver alltid svenska med stort S) inte ska göra. Synd då bara att jag hittat den nordsvenskt maskvitaste karl man kan tänka sig - och att jag för den delen inte heller är helsvensk... Men det kanske man ska vara glad för, eller jag är iallafall det bara av princip.

Terry Pratchett - Små blå män

Små blå män är den första delen i en "serie" (inbakad i Skivvärlden-serien) som handlar om den nioåriga blivande häxan Tiffany Ledbruten. Sen Tiffanys farmor, Farmor Ledbruten, dog finns det ingen som kan bevaka gränserna och hålla ordning i trakten, och därigenom är det fritt fram för varelser från en annan värld att tränga sig in. Men Tiffany tänker sätta stopp för allt det där, och till sin hjälp har hon Nac Mac Feegle, de små fria som blivit utkörda ur älvalandet på grund av sitt supande, sina slagsmål och sin klåfingrighet.

När Drottningen själv rövar bort Tiffanys lillebror beger sig Tiffany och Nac Mac Feegle iväg till älvalandet för att hämta tillbaks honom, och Tiffany tvingas pröva sin vilja mot Drottningens. En häxas funktion är nämligen att vakta gränserna, och att veta när magi inte ska utövas.

Små blå män klassas som ungdomsbok, antagligen eftersom Tiffany är nio år gammal, men jag tycker att den inte skiljer sig särskilt mycket från Pratchetts vanliga Skivvärldsböcker - möjligen är den något mindre avancerad, filosofiskt sett. Tiffany känns dock inte riktigt som en nioåring till sättet, hon är lite väl vuxen (men jag hade kunnat köpa det om hon var runt 15, eller så).

Den stora behållningen är förstås Nac Mac Feegle, helt underbara pseudoskotska pysslingar med blå tatueringar över hela kroppen och illrött hår, som svär, super och slåss så det står härliga till. De finns även med i åtminstone en annan Skivvärldsbok, Carpe Jugulum (som jag läste direkt efter Små blå män) men där beskrivs de faktiskt lite annorlunda och inte lika roligt. Det kan ju förstås bero på att Mormor Vädervax och de andra häxorna inte vet lika mycket om dem som Tiffany får reda på...

Hur som helst, jag måste ju uppenbarligen leta rätt på de två andra böckerna i serien (A Hat Full of Sky och Wintersmith, och innan de översätts till svenska har väl helvetet frusit till is) och läsa dem också. Jag gillar Tiffany, hon kommer att bli en bra häxa. Och Små blå män är en av de roligaste böcker av Pratchett jag läst på länge.

George Mann - The Affinity Bridge

En zombie-steampunk*! Det hör inte till vanligheterna.

The Affinity Bridge utspelar sig i drottning Victorias London, hösten 1901 (ett halvår efter att drottningen dog i verkligheten, apropå ingenting, men man kan ju inte låta såna petitesser stoppa en - drottningens liv upprätthålls följaktligen med mekaniska metoder). Några månader tidigare har en fruktansvärd pest nått England från Indien och offren, som kallas revenants, blir som levande döda. Deras hud och kött ruttnar och dör, läker inte om det blir skadat, och de drabbas av ett blodtörstigt vansinne och hunger. Zombies, med andra ord, som smittar genom att bitas. Det är någorlunda säkert att gå ut dagtid, men på natten, i dimman, måste man hela tiden vara på sin vakt.

Sir Maurice Newbury, gentleman, historiker och agent för kronan, arbetar tillsammans med polisen för att lösa en rad våldsamma mord i de fattigare delarna av staden. Det ryktas om att mördaren är "den lysande bobbyn", spöket efter en mördad polisman som är ute efter hämnd, och trots att Newbury inte är vidskeplig anser han att den vinkeln är lika god som någon annan. Men innan Newbury och hans vän och kollega, överkommissarie sir Charles Bainbridge vid New Scotland Yard, lyckats hitta mördaren får Newbury nya order av drottningen: han ska ta reda på varför luftskeppet The Lady Armitage störtat mitt i Finsbury Park. Tillsammans med sin assistent miss Veronica Hobbes beger han sig ut på något som visar sig bli ett av de farligaste uppdrag han någonsin haft.

Steampunk är så oerhört fascinerande, det är en av mina favorit-settings i både böcker och filmer. Det är en värld där den industriella revolutionen tagit en bakväg och istället för att drivas av olja så drivs allting av ånga, och trots att tiden (oftast) är sent 1800- eller tidigt 1900-tal så finns det osannolika uppfinningar som datorer - eller åtminstone en sorts datorer, intelligenta maskiner i mässing och trä med många kugghjul. Tänk Jules Verne; han skrev steampunk, men på hans tid kallades det för science fiction för det var så man tänkte sig framtiden. Med ånga och kugghjul.

Eftersom jag älskar steampunk så mycket så kanske min uppfattning om The Affinity Bridge blivit lite för rosaskimrande, men hur som helst så gillar jag den verkligen. Sir Maurice Newbury (som jag tycker borde kallas sir Maurice av författaren, men som Mann envisas med att kalla Newbury vilket är ett av de största felen med boken som jag ser det) påminner en hel del om Sherlock Holmes - lika intelligent och bra på att dra slutsatser, men kanske något smidigare i sällskapslivet och inte lika skygg för kvinnor... De har även olika drugs-of-choice, Holmes väljer kokain och sir Maurice laudanum.

Assistenten miss Hobbes, som dels är sir Maurices forskningsassistent i historiska sammanhang och dels hans junior partner i, tja, detektivbyrån kan vi kalla det, är en tuff ung dam som visserligen går i långa kjolar men inte är borttappad när det gäller, och hon är lika intelligent som sin arbetsgivare - men eftersom tiden är som den är får hon ständigt tampas med folk som kallar henne "damen" eller "lilla vän" och vill säga åt henne att sluta bry sitt söta huvud med de där sakerna... Så lite "kvinnosaksfrågor" smyger sig in i texten här och där.

Anyways. Jag gillade så mycket att jag genast var tvungen att beställa del två, The Osiris Ritual, och nu vet jag inte hur jag ska göra: läsa tvåan genast och sen vänta i nästan ett år på att del tre kommer ut, eller dra på tvåan lite så att jag inte behöver vänta lika länge på nästa del?

*Se här.

P.S. Omslaget glittrar!

Scott Lynch - Rött hav under röd himmel

Rött hav under röd himmel är andra boken om Locke Lamora och hans kumpan Jean Tannen, mer om första boken här, i en planerad serie om sju böcker - men det tror jag på när jag ser det. Tredje boken har blivit uppskjuten i det oändliga, man kan inte låta bli att misströsta lite och undra om Lynch drabbats av allvarlig skrivkramp.

I denna bok har Locke och Jean flytt från Camorr till stadsstaten Tal Verrar där de sätter igång en mycket långdragen och komplicerad kupp (som får Leverage-gänget att se ut som en bunt treåringar i jämförelse) mot ägaren till Val Terrars ökända "kasino" Syndspiran. Eftersom de har retat upp ett icke föraktligt antal människor i Camorr blir de dessutom lite nu och då utsatta för mordförsök.

På grund av omständigheter de inte kan kontrollera över blir Locke och Jean tvingade att bege sig ut på Mässingshavet för att locka traktens pirater att ställa till med lite bråk. Tyvärr kan ingen av dem så mycket som skilja på babord och styrbord, så det projektet går inte riktigt som det var tänkt. Istället stöter de på piratkaptenen Zamira Drakasha, en av de hårdaste piraterna på Mässingshavet.

Nånting som jag störde mig på när jag läste var alla motgångar Locke och Jean ständigt stötte på. Till slut kändes det mest som "nej, inte NU IGEN!" när det hände nåt - ja, jag vet att allting kan ju inte gå som smort men man tycker väl att EN plan kan få lyckas utan en massa extra vändningar nån gång ibland? Men inte.

Förutom det så gillar jag. Det är uppfriskande att kvinnor och män är lika mycket värda, till skillnad från i många andra (mestadels medeltidsinspirerade) fantasyromaner. I Locke Lamoras värld kan kvinnor bli slagskämpar (livvakter, soldater m.m.), affärsidkare, piratkaptener. Det anses till och med otursamt att inte ha minst en kvinnlig officer ombord på ett skepp! Det är också trevligt att det inte hymlas med sex, som i t.ex. Eddings böcker, och med sex menar jag både hetero- och homosex - båda anses naturligt.

En liten invändning har jag mot Lynchs sätt att göra sig av med en karaktär som är viktig i den här boken men som han förmodligen tyckte skulle vara besvärlig att ha med senare i serien; det kändes lite väl "bekvämt" att personen i fråga, tja, försvann ur handlingen. Men i övrigt - Rött hav under röd himmel rekommenderas varmt.

J. K. Rowling - Harry Potter och dödsrelikerna

Eftersom jag antagligen är den sista i världen att läsa Harry Potter och dödsrelikerna så tror jag inte att jag behöver skriva nåt om handlingen i den sjunde boken om Harry Potter. Iallafall inte mer än att Harry fyller sjutton år, vilket betyder att han får utöva magi utanför Hogwarts, och därigenom kan påbörja sitt livs viktigaste uppdrag.

Och om det nu mot förmodan är nån som INTE läst boken så vill jag inte avslöja mer än så - jag lyckades faktiskt undvika i princip alla spoilers ända fram till nu så jag vill inte förstöra för nån annan.

Hittills har jag tyckt bäst om första boken (Harry Potter och de vises sten) eftersom det är där trollkarlsvärlden och Hogwarts presenteras, samt femte boken (Harry Potter och Fenixorden) eftersom den är betydligt mörkare än de andra böckerna. Men nu måste jag faktiskt ändra uppfattning i frågan; den bästa boken är utan tvekan den sista. Trots att den utspelar sig under en kortare tidsperiod (så kändes det iallafall) innehåller den så mycket mer, och karaktärerna är så mycket mer utvecklade än i de tidigare böckerna. Det kan ju ha nåt att göra med att Harry, Ron och Hermione är äldre, rentav myndiga, nu och kan fatta egna beslut.

På nåt sätt känns det som att även läsarna är äldre, de som började läsa böckerna när den första gavs ut är idag åtminstone 17-18 år. Jag förstår naturligtvis att det finns både yngre och betydligt äldre läsare, men det är som att Rowling tänkte sig att hennes läsare började som 11-åringar och sedan följde Harry genom åren på Hogwarts så att de slutar som 17-åringar tillsammans med honom.

Jag förstås varför det förmodligen blir två filmer istället för en av den sista boken, för jag fattar inte hur de skulle kunna få in allt relevant i bara en film även om den skulle vara 2.30 lång... Däremot finns det ju en hel del som kommer att behöva klippas bort i filmerna, Fleur och Billy till exempel (hur de nu ska lyckas med det).

Ja, hur som helst. Nu har jag iallafall läst hela serien och behöver inte längre vara rädd för spoilers, och jag kan se de sista filmerna när de kommer. Apropå filmerna så tyckte jag faktiskt att Halvblodsprinsen var bäst hittills, trots att så många Potter-fans varit besvikna. Det kanske är det som är hemligheten - jag är inget die-hard Potter-fan; jag gillar böckerna, men filmerna har aldrig varit mer än ok.

Backlog

Jag ids inte göra separata inlägg för var och en av de böcker jag läst under sommaren (eller rättare sagt sedan början av juli), så jag skriver några rader om var och en (förutom ett gäng Agatha Christie, som jag hoppar över) i det här inlägget istället. Obs, det är ganska långt...

Stephen King - Köplust. Omläsning, för tredje eller fjärde gången skulle jag tro. En liten stad i Maine (inte Derry, men just nu kommer jag inte ihåg vilken...) får ett nytillskott i affärsdistriktet, en liten butik med namnet Oumbärliga ting. De som köper nånting där är förvånade över hur billigt det är, trots att det är så fina och, ja, oumbärliga saker. Men det de inte betalar i pengar betalar de... på annat sätt.

Fortfarande bra och väldigt mycket King, men jag blev mycket irriterad över hur korkat alla betedde sig i den sista fjärdedelen av boken, så jag skummade mest igenom de sista kapitlena.

Will Adams - The Exodus Quest. Adams uppföljare till debuten The Alexander Cipher. I The Exodus Quest kopplas en urgammal judisk-kristen sekt ihop med den soldyrkande faraon Akhenaten, och vår hjälte Daniel Knox förlorar minnet samt blir falskeligen anklagad för mord, som egentligen begåtts av den ondskefulle, fundamentalistiskt kristne predikanten Peterson.

Och anledningen till att handlingen här sammanfattas ytterst kortfattat är faktiskt att jag glömt bort hur alltihop hänger ihop, vilket kanske inte är något bra betyg. Men det är iallafall underhållande och betydligt mer välskrivet än, säg, Clive Cussler.

Tana French - Till skogs. För tjugo år sedan sprang tre barn in i skogen för att leka - men två av dem kom aldrig hem igen. Den tredje, Adam Ryan, har fortfarande inga minnen av vad som hände den dagen eller ens av sitt liv innan 12 års ålder. Nu är han kriminalpolis, och när en flicka hittas mördad i samma skog får Ryan och hans partner Cassie fallet på sitt bord. Ingen vet att Ryan är barnet som överlevde den där gången, och trots att det gamla fallet väcker svåra minner beslutar sig Ryan för att behålla sin hemlighet.

Tja, en helt ok deckare som dock förstörs lite av det som händer mellan Ryan och Cassie när pressen blir för stor. Frenchs andra bok The Likeness handlar bara om Cassie och det är bra, Ryan kändes lite gnällig och var besvärlig som bokens jag. Men jag gillade Cassie.

Elly Griffiths - Flickan under jorden. Första boken i vad som verkar vara en serie om arkeologen Ruth Galloway, snart fyrtio, ensamstående, överviktig (enligt henne själv då förstås, men jag tyckte inte direkt att hennes 79,5 kg - eller vad det nu var - kan räknas som nån enorm fetma. Om hon inte är runt 1,50) och ägare till två katter. Ruth är en nästan alltigenom sympatisk person, det är bara det där tjatet om vikten som stör, precis som i böckerna om Paddy Meehan. Nåja...

Inte långt från Ruths lilla stuga hittar polisen människoben, och kriminalkommissarie Nelson misstänker att de är kvarlevorna efter en liten flicka som försvann för tio år sedan. När Ruth undersöker dem kan hon dock meddela att benen är flera tusen år gamla, och sen var det inte mer med det - åtminstone inte förrän ytterligare en liten flicka försvinner. Polisen ber Ruth om hjälp med en rad brev som skickats av mördaren, innehållande referenser till arkeologi och gammal mytologi, och Ruth blir allt mer involverad i polisens arbete - och i kommissarie Nelson.

Jag gillar Ruth och jag gillar alla historiska och arkeologiska referenser. Flickan under jorden påminner också mycket om Patrick Dunnes En visa för de döda som jag gillade väldigt mycket.

Maria Lang - De röda kattorna. Utspelar sig mestadels runtomkring Selma Lagerlöfs hem Mårbacka, och titelns röda kattor har stor betydelse - men förutom det måste jag erkänna att jag inte minns särskilt mycket. Ok, men inte en av Langs bästa. Dock en Lang jag aldrig läst förut.

Maria Lang - Vår sång blir stum. Återigen en bok jag inte läst tidigare. I den här boken är Puck och Einar med, men Puck är inte bokens jag vilket faktiskt är ganska förvirrande. Det sker hur som helst ett mord på en studentfest, och mer än så kan jag inte påminna mig... det är uppenbarligen farligt det där med att inte skriva om böckerna direkt, eller så är jag ovanligt mosig i hjärnan den här sommaren.

Alex Scarrow - October Skies. Den här köpte jag enbart baserat på baksidestexten vid ett besök på en Akademibokhandel i Malmö. Den utspelar sig i två tidsplan: 2008, då två brittiska dokumentärfilmare befinner sig i USA:s djupa skogar för att göra ett program om folksägner. Istället stöter de på något helt annat - resterna av en försvunnen grupp nybyggare, som vintern 1856 begav sig upp i bergen mot Oregon och aldrig mer hördes av. De hittar en dagbok skriven av en av nybyggarna, den unge läkaren Benjamin Lambert, och kan mellan raderna läsa sig till att något fruktansvärt hänt efter det att nybyggarna (bland annat ett stort sällskap mormoner som under sin predikant Prestons ledning begivit sig till västern för att skapa ett eget samhälle) fastnat i snön och tvingats övervintra i bergen.

Intressant, men inte särskilt skrämmande (October Skies ska alltså höra till skräckgenren och påminner väl lite om Dan Simmons The Terror, men är inte lika bra. Inte alls dålig, men inte lika bra). Men jag läste den samtidigt som jag läste om Lilla huset på prärien-serien, och det var verkligen två sidor av samma mynt - idealiserad barndomsskildring om nybyggare vs. blood-and-gorevarianten av resan västerut...

Glenn Andersson Lauritz - Jack Uppskäraren: kriminalfall och legend. Tydligen den första (fack-)bok som skrivits på svenska om Jack Uppskäraren, och, som det verkar, också en av de få som inte presenterar en älsklingsteori om vem Uppskäraren verkligen var. Andersson Lauritz presenterar fakta i målet, komplett med fotografier/träsnitt/teckningar från 1880-talet (bland annat de äkta bilderna från några av brottsplatserna och rentav några bilder av offren). Mycket informativt och intressant, och är man inne på seriemördare i allmänhet, autentiskt engelskt 1800-tal (författaren tar upp ganska mycket om hur London såg ut och hur livet var för de fattigaste) eller, förstås, Jack the Ripper i synnerhet så kan jag verkligen rekommendera denna.

Nina Solomin - Ok, amen. Jag kom in i ett "facklitteraturstim" och läste två på raken (och sen hade jag inga fler att läsa, tyvärr). Extremreligiösa grupper tycker jag är väldigt intressanta, och jag visste faktiskt nästan ingenting om chassiderna förutom det där med hattarna och skruvlockarna (ja, ser man amerikanska filmer så...) och det jag snappade upp när jag läste Sam Bournes De rättfärdiga. Precis som när man ser Bill Mahers Religulous finns det i Ok, amen rikliga tillfällen till att dels förfasa sig och dels skratta åt lustiga ritualer som religiösa människor hänger sig åt (till exempel så bär kvinnorna nästan alltid peruker, eftersom gifta kvinnor inte får visa håret, och man får absolut inte färdas i ett fordon på shabbat). Nina Solomin gör verkligen sitt bästa för att tränga in i chassidernas slutna värld, speciellt kvinnovärlden, och det är oerhört intressant att läsa om ett samhälle där en så ålderdomlig och sträng livsstil är normen.

Laurie R. King - A Letter of Mary. Tredje boken om Sherlock Holmes och Mary Russell. I denna bok är de gifta och Russell en hängiven forskare inom teologi, vilket gör Holmes missnöjd eftersom han är uttråkad - som pensionerad detektiv är livet inte tillräckligt intressant. En dag får Russell dock ett brev från en gammal bekant, miss Ruskin, som i sin tur funnit ett brev i Palestina. Ett mycket, mycket gammalt brev, som kanske och kanske inte är en förfalskning. När Russell får det i sin hand och översätter det blir hon alldeles mållös. Brevet är undertecknat Maryam (Mary), Jesu lärjunge.

Russell och Holmes vet inte vad de ska tro om saken, men bara några dagar senare hittas brevets ägare död, och de gamla instinkterna vaknar till liv. Blev miss Ruskin mördad? Och i så fall - var motivet brevet från Maria Magdalena?

Jag gillar helt klart Russells och Holmes samarbete bättre nu när de är gifta, och att lord Peter Wimsey gör ett bejublat (från min sida, iallafall) cameouppdykande är ju hur kul som helst. Lite segt i mittpartiet, men den hittills bästa boken i serien.

Naomi Novik - Elfenbensriket. Böckerna om Temeraire blir bara bättre och bättre, och den fjärde boken är bäst hittills. I denna bok drabbas Englands drakar av en sorts pest, och för att finna botemedlet skickas Lawrence och Temeraire till Afrika (de kuskar verkligen runt! När reser de till Amerika?) tillsammans med vännerna Lily och Maximus. Det blir många turer runt det där botemedlet och boken slutar med att något alldeles ofattbart inträffar - verkligen en cliffhanger!

Ja, det var den sista av de "nya" böcker jag läst. Det har blivit rätt många omläsningar också (Lilla huset på prärien, en del Agatha Christie och Dorothy Sayers) och jag har börjat på The Poe Shadow men är inte så värst imponerad än så länge. Det blir en lååång paus i den nu, för jag tänkte läsa både Hertha (Klassiska kvinnor-utmaningen) och Rabbit-Proof Fence (Jorden Runt-utmaningen) innan augusti är slut.

China Miéville - The City & the City

Oj, nu var det ett tag sen jag uppdaterade här...

The City & the City utspelar sig inte i Bas-Lag som många andra av Miévilles böcker. Tyador Borlú, polis vid enheten för grova brott (Extreme Crime Squad), bor i Beszel*, en stadsstat nånstans i utkanten av Europa - ja, vårt Europa. Men ändå inte.

En ung kvinna hittas mördad och Borlú får fallet på sitt bord. Så långt verkar allt fullständigt normalt, men redan från sida ett hintas det om att nånting i Beszel inte är riktigt som den värld vi är vana vid, trots att resten av världen verkar vara precis som vår. Det finns saker och människor som måste icke-ses (Unsee) till varje pris.

Den mördade kvinnan är en Fulana Detail (Jane Doe), och från början tror polisen att hon var en prostituerad som mördats av en kund. Men Borlús medhjälpare Corwi ifrågasätter och påpekar att den döda, under allt smink och smuts, är välvårdad - håret är välskött, inte färgat, och sminket inte så grällt som det de flesta prostituerade använder. Ganska snart får Borlú också en annan ledtråd till vem kvinnan kan vara, via ett mystiskt telefonsamtal från andra sidan gränsen...

Vad det är för en gräns, jo, det är gränsen till Ul-Qoma. Vad är Ul-Qoma? Det är Beszel. Fast Ul-Qoma... *insert huvudvärk här* Gränsen mellan Beszel och Ul-Qoma bevakas noga av en högre makt som kallas Breach - och Breach har total kontroll.

Det finns inte mycket jag kan skriva för att inte spoila helt. The City & the City är en deckare i urban fantasy-miljö (för att citera baksidestexten: "with shades of Kafka and Philip K. Dick, Raymond Chandler and 1984") som man inte ska läsa när man är trött, för då missar man hälften av Miévilles galna alternativa universum. Han måste verkligen vara förtjust i besynnerliga städer (New Crobuzon, UnLondon, Beszel/Ul-Qoma) och jag kan inte låta bli att referera till Skivvärlden och Ankh-Morpork: "värld och spegel av världar".

I alla fall - läs. Inte bara The City & the City, utan resten av China Miévilles böcker också. Jag lovar, det är värt det.

*Det ska egentligen vara ett accenttecken ovanför z, men det verkar mitt tangentbord inte vilja gå med på.

Jasper Fforde - Uppslukad

Uppslukad är den andra boken om Thusday Next (på svenska Torsdag Nesta, men jag tycker inte att det låter lika bra). Den engelska titeln är Lost in a Good Book, som är helt bang on target när det gäller handlingen - och den svenska titeln är för en gångs skull också mycket träffande!

I denna bok har Thursday gift sig med sin gamla kärlek Landen Parker-Laine och åtnjuter huslig frid samtidigt som hon jobbar vidare på litteraturroteln. Hon har blivit en världskändis på grund av sitt ingripande i Jane Eyre (där hon ändrade på slutet) och för att hon stoppade, och eventuellt också dödade, superskurken Acheron Hades. Detta är SO27, litteraturroteln, inte sena att utnyttja i PR-sammanhang och Thursday får medverka i tv-shower, intervjuas i tidningar, klippa band och jag vet inte vad så att höjdarna inom SO ska bli nöjda.

Men alla är inte glada. Jane Eyre-fantasterna är missnöjda med det nya slutet, SO1 (hemliga polisen, typ) och företaget Goliat som hade fingrarna med i spelet i förra boken vill ha tillbaks Jack Schitt, som Thursday stängde in i Poes dikt Korpen, men prosaportalen fungerar inte längre och uppfinnaren Mycroft har gått i pension (och försvunnit). Goliat har alltså inget annat val än att vända sig till Thursday, och för att få henne att göra som de vill utsätter de henne för värsta sortens utpressning.

Till att börja med var jag inte så jätteimponerad av Uppslukad, men jag kom ihåg att jag kände likadant när det gällde Var är Jane Eyre?, så jag fortsatte att läsa. Och det är den värd, för den tar sig efter ett tag och blir riktigt underhållande. Som vanligt i Ffordes böcker är det mycket ordvitsar, metahumor och allmänna galenskaper, och filosofiska twistar som man bara får ont i huvudet av att hålla reda på... särskilt när Thursdays pappa tidsresenären är involverad. Men jag måste faktiskt säga att det här är en bok som jag förmodligen inte hade orkat läsa på engelska, eftersom det var besvärligt nog att hålla ordning på alla turer på svenska (Pratchett lider av samma problem).

Hur som helst, underhållande och filosofiskt räcker långt och jag fick ett förnyat intresse för att läsa Fforde - men eftersom hans böcker ges ut i en oroväckande långsam takt på svenska så måste de nästan läsas på engelska, om jag nu inte orkar vänta två år mellan varje bok.

China Miéville - Un Lun Dun

Jag undrar verkligen hur det ser ut i China Miévilles huvud. Han kommer på de mest bizarra saker, skriver ner dem och får dem att funka tillsammans i en bok - är inte det fantastiskt?

Un Lun Dun handlar om Zanna och Deeba, som genom att vrida ett hjul faller genom sprickorna till UnLondon, en spegelvärld till London. I UnLondon är Zanna the Shwazzy, den utvalda, som ska rädda UnLondon från en övermäktig fiende - men det är Deeba som gör jobbet. Hon är ju The UnChosen One. ;)

Mer än så vill jag faktiskt inte avslöja, men jag kan säga att det egentligen inte är handlingen utan snarare Miévilles underbara påhitt som är den stora behållningen i den här boken. Visst, storyn är bra om än inte helt originell, och i stilen påminner Un Lun Dun väldigt mycket om både Miévilles egen Perdido Street Station och Neil Gaimans Neverwhere (Miéville tackar dessutom Gaiman i efterordet för hans "contributions to London phantasmagoria, especially Neverwhere"), fast anpassad för ungdomar. Och eftersom det är en ungdomsbok så var den också väldigt lättläst (som i snabbläst - jag trodde inte att jag skulle hinna klart den till påsk eftersom den ändå är drygt 500 sidor lång, men där hade jag ju fel). Lättläst betyder dock inte simpel eller dålig, absolut inte! Helt tvärtom, snarare.

För att ta några exempel på Miévilles överaktiva fantasi: i UnLondon kan skräpet bli levande, och Deeba hittar en övergiven mjölkkartong som hon döper till Curdle. (Curdle = to go bad or sour.) Och the Propheseers, som Deeba och Zanna hamnar hos, har vakter i form av ninja-soptunnor (med armar och ben) som kallas binja... Hur bra är det inte det? =)

Det finns massor av såna där små roliga detaljer i hela boken, och en enkel recension gör den verkligen inte rättvisa. Istället: läs!

(Jo, förresten, Un Lun Dun vann the Locus Award för bästa Young Adult Book - ungdomsbok, antar jag - 2008. Det förtjänar den verkligen.)

Cornelia Funke - Bläckhjärta

Det här är en bok som jag länge tänkt läsa, och nu när den snart kommer som film så gjorde jag slag i saken och lånade den från biblioteket.

Bläckhjärta handlar om tolvåriga Meggie och hennes pappa Mo, som lever på att reparera och binda om böcker. Böcker spelar en enormt stor roll i både Meggies och Mos liv; deras hus är fyllt av boktravar och de verkar inte ha något annat umgänge än böckerna.

En dag får Mo ett besök av en främmande man som kallas Sotfinger. Meggie tjuvlyssnar på deras samtal men förstår inte så mycket, förutom att en man som kallas Capricorn söker efter något Mo äger. När besökaren har gått förklarar Mo att det är dags att bege sig till en avlägsen släkting; hon har länge velat att Mo ska laga hennes gamla böcker och nu, säger Mo, är det dags att göra det.

På vägen stöter de återigen på Sotfinger, och han och hans tama (nåja) mård Gwin gör dem sällskap till släktingen, Meggies mammas moster Elinor. Elinor gillar inte barn eller för den delen folk, men hon gillar böcker - hela hennes hus är fyllt med dem. Därför tror Mo att det är säkert att gömma föremålet Capricorn vill ha av honom där - en mycket speciell bok, med titeln Bläckhjärta.

Hela poängen med Bläckhjärta är den kärlek till böcker den förmedlar, precis som Den oändliga historien, Jasper Ffordes Thursday Next-böcker, Boktjuven, Den trettonde historien och jag vet inte hur många andra böcker med läsglädje och kärleken till böcker som huvudtema. När jag läser Bläckhjärta önskar jag att jag inte hade kastat bort så mycket tid på att läsa "skräp" (som liten läste jag t.ex. väldigt mycket Wahlströms ungdomsböcker) när jag hade kunnat läsa Bilbo, Djungelboken, Peter Pan, Narnia-böckerna, En världsomsegling under havet (ok, den läste jag faktiskt som 11-åring och älskade, tillsammans med Skattkammarön och Robinson Crusoe) och alla andra klassiker som tillhör västvärldens barn- och ungdomslitterära kanon... på nåt sätt känns det som att jag inte kommer att uppskatta alla de där böckerna som jag inte läste DÅ lika mycket NU.

Tyvärr hamnade den här boken snabbt i kategorin "bra när jag läser, jobbig att plocka upp" (där t.ex. Harry Potter också hamnar för mig, så det betyder inte nödvändigtvis att det är en dålig bok). Hela upplägget blir lite tradigt (obs, lätt spoilervarning!) - fly från Capricorn, bli infångade, fly, bli infångade... Och skurkarna är förstås precis så onyanserat onda som de blir i böcker, vilket i och för sig inte är konstigt eftersom de är skurkar från en bok, i en annan bok (nästan lite metalitterärt där). Men idén som sådan är kul! Tänk att ha förmågan att kunna plocka ut figurer från böcker... Mindre roligt förstås att inte kunna sätta tillbaks dem sen. Att ha förmågan att själv kunna stiga in i en bok hade ju också slagit Mos "trollkonster" med hästlängder.

Kul också med alla små citat som varje kapitel inleds med - särskilt eftersom så många av dem kommer från svenska barnböcker, t.ex. Mästerdetektiven Blomkvist, Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta (tyskar gillar Astrid Lindgren, verkar det som).

Men behållningen med Bläckhjärta är, för mig, Meggies och Mos kärlek till böcker och läsning. Inte Elinors förhållningssätt till böcker, som mer är en sorts avgudadyrkan (även om jag själv är ganska noga med mina böcker jag också...) - böcker ska läsas och älskas, strykas över framsidan innan man öppnar dem, luktas på och behandlas varsamt.

Och självklart ska jag läsa de andra delarna i trilogin, Bläckmagi och Bläckdöd.

Neil Gaiman - The Graveyard Book

The Graveyard Book är en ungdomsbok, en övernaturlig version av Kiplings The Jungle Book där huvudpersonen blir uppfostrad av spöken istället för vargar.

Boken handlar om Bod, en pojke vars familj blir mördad av en man vid namn Jack. Pojken själv kommer undan genom att tulta iväg (jo, han är inte mer än något år gammal) till en kyrkogård där han blir omhändertagen av spökena Mister och Mistress Owens. De döper honom till Nobody - "Bod for short" - och ger honom The Freedom of the Graveyard, vilket gör att han kan leva bland spökena, se dem och uppträda som dem.

Nobody Owens växer upp på kyrkogården och uppfostras av paret Owens, sin "guardian" Silas (inte ett spöke, snarare en vampyr. Men det förklaras aldrig rent ut.) och alla de andra spökena. Han får lektioner i att blekna bort, skrämmas och spöka, men lär sig också att läsa och skriva - och eftersom kyrkogården befolkas av spöken ända från romartiden lär han sig också en hel del historia på köpet.

The Graveyard Book är skriven nästan som en novellsamling; varje kapitel är en novell som handlar om Bod under en kort period av hans liv från ett till ungefär femton års ålder. Spökena håller Bod på kyrkogården av rädsla för att mannen Jack fortfarande letar efter honom, men Bod vill se mer än kyrkogården; han vill gå i skolan, träffa levande. En konfrontation med mannen Jack är oundviklig - frågan är bara vem som kommer att vinna.

Det är ju helt självklart att det här är en fantastiskt bra bok (det är ju Neil Gaiman). Ingen annan än Gaiman hade kunnat börja en barnbok med tre bestialiska mord och kommit undan med det, och ingen annan än Gaiman hade kunnat skriva så skruvat och ändå så trovärdigt. När jag läste kunde jag se boken framför mig som en tecknad film - men inte av Disney, utan av Studio Ghibli, skaparna av Tonari no Totoro, Spirited Away, Grave of the Fireflies (den sorgligaste film som någonsin gjorts) m. fl. Hayao Miyazaki eller Isao Takahata hade kunnat göra The Graveyard Book rättvisa.

Detta är egentligen varken skräck eller fantasy, utan en coming-of-age story där Bod utvecklas och växer upp, och slutligen måste klara sig själv. Med en ovanlig barndom i bagaget ger han sig iväg för att uppleva nya äventyr - äventyr som det skulle vara väldigt roligt att läsa om i en uppföljare: Bod, in the World.

Min rekommendation till alla: läs!

Terry Pratchett - Den sista kontinenten

Sverige ligger långt, långt efter i översättningen av Terry Pratchetts böcker - Den sista kontinenten är hyfsat gammal (1998), men har nyss kommit ut på svenska.

Den sista kontinenten handlar om Rensvind och trollkarlarna från Osynliga universitetet med Ärkekansler Mustrum Ridcully i spetsen. Nu hör ju vare sig Rensvind eller trollkarlarna till mina favoriter av Skivvärldens gestalter, och Pratchett blir mer och mer... filosofisk? för varje bok som kommer, så jag måste tyvärr säga att just den här boken inte direkt var den bästa av hans böcker. Den förra, Jingo, handlade om Stadsvakten, och nästa, Carpe Jugulum, om häxorna - båda vågar jag påstå är bättre än Den sista kontinenten (nu har jag förstås bara lyssnat på delar av Carpe Jugulum som ljudbok, så helt säkert är det ju inte, men häxor brukar generellt sett vara roligare än trollkarlar).

Nå, Rensvind har hursomhelst hamnat på den okända kontinenten EcksEcksEcksEcks, där han livnär sig på att gräva fram larver och dricka vatten ur nästan uttorkade pölar, som bara kallas vattenpölar därför att vällingpölar inte låter lika bra... När han träffar på en talande känguru som envisas med att han ska rädda världen, tycker han att det nog är dags att springa åt andra hållet.

Samtidigt, i Ankh-Morpork, har Bibliotekarien drabbats av en märklig sorts influensa som får honom att ändra skepnad vid varje nysning. Trollkarlarna tror att de kan bota honom med magi, men bara om de får reda på hans namn - och den ende som kanske vet namnet är Rensvind. De måste alltså leta reda på honom, men lyckas istället (eftersom trollkarlar är som de är) fastna på en öde ö med synnerligen märkliga egenskaper. De träffar också på guden av evolution.

Jo, och så gör Döden ett snabbt inhopp dessutom...

Den sista kontinenten driver med Australien, Mad Max, Priscilla - Queen of the Desert, korkhattar och evolutionen. Till och med för att vara Pratchett är den hyfsat utspejsad, även om jag kan tänka mig att det har nånting att göra med gammal god aboriginsk drömtidstradition... men det ska bli skönt att slippa de evigt käbblande trollkarlarna i nästa bok.

Naomi Novik - Svartkrut och eld

Svartkrut och eld är tredje delen i seren om Temeraire (här har jag skrivit om del 1 och del 2) och i denna bok lämnar Temeraire och Laurence Kina för att bege sig till Istanbul, där de ska hämta några drakägg som Storbritannien köpt av osmanerna. Skeppet Allegiance, som de anlände till Kina med, börjar brinna i hamnen så Temeraire och hans besättning tvingas ge sig av landvägen tillsammans med en inhyrd guide. De korsar öknen med en kamelkaravan, råkar ut för en vildsint flock vildddrakar och Temeraire börjar lära sig drakspråket durzagh.

Naturligtvis råkar de ut för ett antal hinder på sin väg (och Novik går från det vardagliga till det dramatiska så snabbt att man inte hinner med att märka att det är dramatiskt ens - att skeppet börjar brinna eller Temeraire anfalls av andra drakar verkar snarast vara petitesser i handlingen), både i Istanbul och senare i Europa där de mer eller mindre tvångsrekryteras till den preussiska armén. Napoleon är på god väg att lägga under sig hela Europa, och preusserna är de enda som står mellan Bonaparte och Storbritannien.

Temeraire, som inte har någon större stridserfarenhet, påpekar ändå en hel del brister i de preussiska drakarnas formationer, och hans kinesiska idéer om drakars rättigheter tas inte väl upp av kaptenerna för vare sig de turkiska eller tyska drakarna...

I nästa del, Empire of Ivory på engelska, verkar det som att Napoleons grepp om Europa hårdnar, och britterna får det allt hetare om öronen. Jag kanske måste låna den på engelska istället, för jag har verkligen ingen lust att vänta i evigheter på den svenska översättningen.

Min rekommendation: den som inte redan hittat serien om Temeraire borde helt enkelt genast börja läsa den!