Fredrika Bremer - Hertha, eller, En själs historia

Hertha är ju en av de där klassikerna som man "ska" ha läst (i ännu högre grad än de andra böckerna i Klassiska kvinnor-utmaningen, känns det som). Den kallas för "den första feministiska romanen i svensk litteratur" och mycket på grund av den har Fredrika Bremer fått en stämpel som feminist.

Titelns Hertha är en ung kvinna, drygt 25 år när boken börjar, som lever med tre systrar, en förtryckande far, en sinnessjuk kusin och en lätt virrig moster i den lilla staden Kungsköping. Herthas syster Alma är sjuklig på grund av en besvikelse hon utsatts för (fadern vägrade låta henne gifta sig med mannen hon älskade) och dör ganska snart, men den stora händelsen i boken, som s.a.s. sätter fart på allting, är en stor brand som startas av Herthas kusin Rudolf. Stora delar av stan brinner ner och över 2000 människor "brandskadas" (men jag kunde inte riktigt lista ut om det betydde att de skadades fysiskt eller om det kanske var så att de "bara" förlorade sina hem - eller både ock).

Branden leder till att de mer välbärgade invånarna i Kungsköping startar ett antal föreningar för att hjälpa de mindre bemedlade, och Hertha får på sin lott sjukvård. Hon blir vårdarinna åt Yngve Nordin, en ung man som är inhyst i prästgården, och de båda utvecklar ett nära förhållande. Under en tid verkar det dessutom som att Herthas far kommer att lätta på sitt förtryck av döttrarna, han är svag efter branden och Almas död har mildrat honom. Det ser alltså nästan ut som om Hertha kan få vara lycklig - men det räcker inte länge.

Mja, jag gillar delarna med resten av Kungsköpingsfolket - Mimmi Svanberg, doktorn, pastorn och pastorskan med flera. Men så fort Hertha kommer in i handlingen så blir det högtravande och lidande för hela slanten. Hertha vägrar att "gå till kungs" för att bli myndig, trots att det uppenbarligen vore det bästa för alla parter, eftersom hon inte vill utsätta sin far för skammen (vilket han skulle förtjäna i rika mått). Bremer låter Hertha vara feminist bara fram till en viss punkt; det är mycket prat om kvinnans värde och förmåga men lite handling. Kvinnorna verkar vara helt okej med att vara omyndiga, till och med Hertha - för om hon verkligen hade velat bli självständig så hade hon iallafall kunnat försöka bli myndig (det var svårt att "gå till kungs" och förmyndaren kunde hindra sin myndling från att göra det). Men man måste ju tänka på stackars pappas känslor och uppoffra sig och sin lycka för att han inte ska bli sårad...! Hello?

Ja ja, det var ju stort och omvälvande på den tiden bara att antyda att kvinnor kanske skulle kunna ta hand om sig själva lika bra som män, och Hertha skapade ju en hel del debatt om kvinnlig frigörelse etc. Men Bremer var ändå en särartsfeminist som visserligen tyckte att kvinnan skulle ha självständighet men som ändå bäst passade till hushållsarbete/sjukvård/skola/religiöst arbete, dvs. typiskt "kvinnliga" yrken. Hon hade ju kunnat låta Hertha propagera för, tja, kvinnlig tronföljd, kvinnlig rösträtt, kvinnor i riksdagen - allt möjligt. Men inte då.

Som tidsdokument är Hertha intressant; det är svårt att föreställa sig att det inte var så värst länge sen som kvinnor inte hade det minsta att säga till om, ens om sina egna liv. Som roman, däremot, är den ojämn; delarna med Hertha själv är snarare en moralfilosofisk avhandling som jag mest skummade igenom och suckade över.

Vi har också läst Hertha:
Theresans
Dievas liv och äventyr
Camilla