Visar inlägg med etikett Klassiska kvinnor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Klassiska kvinnor. Visa alla inlägg

20 december 2009

Victoria Benedictsson - Pengar

Pengar är Victoria Benedictssons andra bok och, får man förmoda, den mest självbiografiska av hennes böcker. Boken handlar om den sextonåriga Selma Berg som av sin farbror mer eller mindre luras att gifta sig med den betydligt äldre patron Kristerson. Selma är naturligtvis inte förälskad, men inbillar sig att hon kommer att bli tillfreds i äktenskapet - hennes man är trots allt mycket rik och gör vad som helst för sin hustru, och dessutom håller han faktiskt av henne på sitt eget sätt.

Men den intelligenta Selma tvingas därigenom överge sin dröm att bli konstnär, och trots flitiga självstudier i olika ämnen blir hon inte så lycklig som hon hoppats. Hon börjar fundera på om hon som ett sextonårigt barn verkligen kan förväntas att avge ett löfte som hon sedan ska tvingas leva med som vuxen kvinna.

Jag gillade Pengar väldigt mycket. Benedictsson skriver betydligt mer tillgängligt än till exempel Fredrika Bremer, språket flyter på bättre och är inte så högtravande. Dessutom har Benedictsson skapat ett intressant persongalleri med Selma i spetsen, och bokens tema är kanske inte helt aktuellt idag när man gifter sig allt senare (om alls) och dessutom kan skilja sig med lätthet - och kvinnor är ju inte heller beroende av nån som försörjer dem - men samtidigt så fungerar frågeställningen fortfarande: är ett barn kapabelt att fatta ett beslut som det senare måste leva med som vuxen?

Vi har också läst Pengar:
Theresans
Lyrans Noblesser
Dievas liv och äventyr
Camilla

Och Vixxtoria har istället läst Fru Marianne.

2 december 2009

Dags att...

... låna den sista boken i Klassiska kvinnor-utmaningen på biblioteket. Den aktuella boken är Pengar av Victoria Benedictsson, som jag valde eftersom jag sett miniserien Fru Marianne på tv (den var visserligen bra, men jag ville läsa nåt där jag inte redan kan storyn).

Förutom det har jag en del andra biblioteksböcker hemma - God dag kampsyster!, som jag precis började bläddra i idag, Mörka vatten av Clive Cussler och Ärkebiskopens hemlighet av Peter Tremayne, andra boken om syster Fidelma. Jag var väl inte överförtjust i första boken men den kanske led av barnsjukdomar, bok två kanske är bättre? Och jag fick precis ett meddelande från bibblo om att en av mina reservationer finns att hämta: Till matens försvar av Michael Pollan.

När ska jag hinna läsa Pengar egentligen?

(Är det förresten nån mer som läst ut Middlemarch?)

1 november 2009

Klassiska kvinnor: Victoria Benedictsson

Nu har vi kommit fram till den sista författarinnan i Klassiska kvinnor-utmaningen: Victoria Benedictsson.

Victoria Benedictsson föddes den 6 mars 1850 i byn Domme i Skåne. Hennes flicknamn var Bruzelius och familjen var lantbrukare.

Victoria var tidigt intresserad av att bli konstnär, och för att tjäna ihop pengar till konststudier i Stockholm tog hon tjänst som guvernant. Men när fadern, som först godkänt studierna, senare ändrade sig gifte sig Victoria istället med postmästaren Christian Benedictsson i Hörby. Hon var då 21 år gammal, hennes make 49 och änkling med barn.

Victoria började skriva under pseudonymen Ernst Ahlgren och försökte precis som alla författare vid denna tid bli uppmärksammad av den danske litteraturprofessorn och kritikern Georg Brandes. Det lyckades utomordentligt väl, och åren 1886-1888 hade de två ett kärleksförhållande som slutade olyckligt; Victoria begick självmord i Köpenhamn sommaren 1888. Man tror att detta beror på en kombination av det olyckliga förhållandet med Brandes och Victorias förtvivlan över det intellektuellt inskränkta liv hon tvingades leva i Hörby.

Victoria Benedictsson anses vara en av 1880-talets främst realistiska författare, jämte Strindberg. Moderna litteraturforskare betraktar henne som en tidig feminist. Hennes romaner skildrar bland annat äktenskapsproblematik och kvinnosaksfrågor; debutromanen Pengar handlar om en ung flickas alltför tidiga giftermål och hennes uppbrytande ur äktenskapet medan Fru Marianne handlar om hur den bortskämda stadsflickan Marianne slits mellan sin man, bonden Börje, och Börjes kultiverade vän Pål.

Hon ligger begravd på Vestre Kirkegaard i Köpenhamn, och gator i Hörby, Malmö och Stockholm har blivit uppkallade efter hennes pseudonym Ernst Ahlgren.

(Från Wikipedia.)

31 oktober 2009

George Eliot - Middlemarch

Middlemarch utspelar sig i och runtomkring den fiktiva engelska staden Middlemarch i början av 1830-talet. Läsaren får följa diverse karaktärer under de år då romanen utspelar sig, och i de första kapitlena är det den unga Dorothea Brooke som är huvudpersonen.

Dorothea är en varmt religiös ung dam, som inte särskilt bekymrar sig över sitt utseende eller andra saker unga damer "borde" tänka på. Istället ägnar hon sig åt att designa nya stugor åt de fattiga arbetarna på farbroderns gods, och hoppas förgäves på att farbrodern ska förbättra livet för sina arrendatorer. När hon blir uppvaktad av en ung granne, sir James Chettam, avvisar hon honom för att istället gifta sig med den trettio år äldre mr Casaubon, som hon föreställer sig är en lärd och vis herre som efter bröllopet ska undervisa henne och som hon ska kunna hjälpa med hans livsverk. Naturligtvis blir det inte så.

Läsaren får dessutom stifta bekantskap med sir James Chettam, som efter Dorotheas bröllop gifter sig med hennes syster Celia, med Dorotheas farbror mr Brooke, med kyrkoherden Cadwallader och hans hustru, med den unge läkaren Tertius Lydgate som gifter sig med borgmästarens dotter Rosamond Vincy, med Rosamonds bror Fred som hoppas av utbildningen till präst, med Freds ingifte morbror Peter Featherstone som i sin tjänst har den unga Mary Garth, som Fred är förälskad i, med Mary Garths föräldrar, med prästen Camden Farebrother och hans familj och med Will Ladislaw, mr Casaubons släkting som hyser varma känslor för Dorothea. Och säkert med ett antal människor till som jag glömt för tillfället...

Det är rätt många att hålla reda på och olika kapitel handlar om olika människor, men allas liv är ihopvävda och alla skvallrar om alla, som det brukar vara i en småstad. Vissa är dessutom mer intressanta än andra att läsa om - till exempel var jag inte alls förtjust i Dorothea från början, men mot slutet av första delen börjar hon ta sig och blir roligare att läsa om. Stilen är dessutom så ironisk att det känns som att författaren hela tiden raljerar över karaktärernas sätt att bete sig, och vissa av dem är onekligen ganska löjeväckande.

Jag tycker att boken är ganska bra, men oerhört seg att läsa. Precis som Dieva inser jag att jag läser bara några sidor i taget, sen orkar jag inte mer utan lägger boken åt sidan - och så får den ligga i en dag eller två. Med den här takten är jag väl klar med den till jul misstänker jag.

Vi har också läst Middlemarch:
Dievas liv och äventyr
Camilla
Theresan

29 oktober 2009

Det är bara att inse

Jag kommer inte hinna läsa klart Middlemarch i oktober, har nästan hela andra delen kvar (och första delen tog ett par-tre veckor att läsa ut, bland annat på grund av brist på intresse - inte bara för Middlemarch, utan för läsning överhuvudtaget). Så jag fortsätter att kämpa med den under november, men jag tänker ändå skriva en sorts recension - mest troligt imorgon - av första delen och mitt intryck av boken so far. Jag måste ju ha ett inlägg att samla ihop era recensioner under. =)

Hur är det, är det många som läst klart den? Eller tycker ni att det är lika kämpigt som jag gör? Nog för att den är rätt bra - den är bara så... trög.

Nåja, på söndag börjar vi med sista boken i utmaningen, Victoria Benedictssons Pengar. Förhoppningsvis är den lite mer lättläst.

1 september 2009

Klassiska kvinnor: George Eliot

George Eliot, pseudonym för Mary Ann Evans, föddes den 22 november 1819 i närheten av Nuneaton i Warwickshire, England. Hennes far var en välbärgad borgare och godsförvaltare, och den unga Mary Ann fick en god litterär uppfostran i den viktorianska tidens anda och skickades till internatskolor med olika religiösa inriktningar.

När Mary Anns mor dog 1836 flyttade hon hem för att ta hand om familjen, men några år senare gifte sig den äldre brodern Isaac och Mary Ann flyttade då med sin far till Foleshill i närheten av Coventry. Där träffade hon paret Charles och Cara Bray, som båda var progressiva fritänkare. Charles Bray ägde tidningen Coventry Herald och han använde sin förmögenhet till filantropiska ändamål. Mary Ann och Brays blev nära vänner, och de fick Mary Ann, som redan börjar ha religiösa tvivel, att börja intressera sig för bland annat liberal teologi.

När Mary Ann förlorade sin tro hotade hennes far att slänga ut henne ur hemmet, men hotet verkställdes aldrig och Mary Ann fortsatte plikttroget att gå till kyrkan i flera år och sköta om sin far till hans död 1849. Efter faderns begravning reste Mary Ann till Schweiz med paret Bray, och hon beslutade sig för att stanna i Genève ensam till 1850 då hon flyttade till London under namnet Marian Evans. Mary Ann ville bli författare.

Åren 1851-1856 arbetade hon som assisterande förläggare på den vänsterradikala tidskriften The Westminster Review, och många ansåg det skandalöst att en ung, ogift kvinna arbetade tillsammans med män på det viset. En ännu större skandal var det faktum att Mary Ann levde från år 1854 levde tillsammans med filosofen och kritikern George Henry Lewes utan att vara gift med honom. Lewes var redan gift, men hade ett öppet förhållande med sin fru, som hade tre barn med sin make och fler barn med andra män.

Att ha ett förhållande på sidan av var inte ovanligt i det viktorianska England, men ovanligare och mycket skandalöst var att Mary Ann och Lewes var så öppna med det. De ansåg sig vara gifta och Mary Ann kallade sig numera Marian Evans Lewes. Londons litterära socitet tog avstånd från paret.

1858 publicerades novellen "Amos Barton", första delen i samlingen Scenes of Clerical Life, i Blackwood´s Magazine under pseudonymen George Eliot. 1859 gav hon ut sin första roman, Adam Bede, och denna bok samt Scenes of Clerical Life orsakade vilda spekulationer om vem som kunde vara författaren. Mary Ann var slutligen tvungen att avslöja sig, vilket chockerade en del av hennes läsare (på grund av hennes osedliga liv), men hon fortsatte att vara en populär författare. Trots detta tog det många år innan George Eliot och hennes "man" accepterades inom sociteten igen.

Eliot fortsatte att skriva i femton år och publicerade många populära romaner, till exempel The Mill on the Floss (1860) och Middlemarch (1871-72). 1876 gav hon ut sin sista roman, Daniel Deronda, och två år senare dog George Henry Lewes. Ytterligare några år senare, i maj 1880, orsakade Eliot uppståndelse återigen genom att gifta sig med John Cross, en man som var nästan 20 år yngre än henne själv. De hann dock bara vara gifta i några månader; den 22 december 1880 dog Eliot, 61 år gammal, av en halsinfektion kombinerat med en njursjukdom hon lidit av en tid. Hon är begravd på Highgate Cemetery, Highgate, London.

(Från Wikipedia.)

29 augusti 2009

Fredrika Bremer - Hertha, eller, En själs historia

Hertha är ju en av de där klassikerna som man "ska" ha läst (i ännu högre grad än de andra böckerna i Klassiska kvinnor-utmaningen, känns det som). Den kallas för "den första feministiska romanen i svensk litteratur" och mycket på grund av den har Fredrika Bremer fått en stämpel som feminist.

Titelns Hertha är en ung kvinna, drygt 25 år när boken börjar, som lever med tre systrar, en förtryckande far, en sinnessjuk kusin och en lätt virrig moster i den lilla staden Kungsköping. Herthas syster Alma är sjuklig på grund av en besvikelse hon utsatts för (fadern vägrade låta henne gifta sig med mannen hon älskade) och dör ganska snart, men den stora händelsen i boken, som s.a.s. sätter fart på allting, är en stor brand som startas av Herthas kusin Rudolf. Stora delar av stan brinner ner och över 2000 människor "brandskadas" (men jag kunde inte riktigt lista ut om det betydde att de skadades fysiskt eller om det kanske var så att de "bara" förlorade sina hem - eller både ock).

Branden leder till att de mer välbärgade invånarna i Kungsköping startar ett antal föreningar för att hjälpa de mindre bemedlade, och Hertha får på sin lott sjukvård. Hon blir vårdarinna åt Yngve Nordin, en ung man som är inhyst i prästgården, och de båda utvecklar ett nära förhållande. Under en tid verkar det dessutom som att Herthas far kommer att lätta på sitt förtryck av döttrarna, han är svag efter branden och Almas död har mildrat honom. Det ser alltså nästan ut som om Hertha kan få vara lycklig - men det räcker inte länge.

Mja, jag gillar delarna med resten av Kungsköpingsfolket - Mimmi Svanberg, doktorn, pastorn och pastorskan med flera. Men så fort Hertha kommer in i handlingen så blir det högtravande och lidande för hela slanten. Hertha vägrar att "gå till kungs" för att bli myndig, trots att det uppenbarligen vore det bästa för alla parter, eftersom hon inte vill utsätta sin far för skammen (vilket han skulle förtjäna i rika mått). Bremer låter Hertha vara feminist bara fram till en viss punkt; det är mycket prat om kvinnans värde och förmåga men lite handling. Kvinnorna verkar vara helt okej med att vara omyndiga, till och med Hertha - för om hon verkligen hade velat bli självständig så hade hon iallafall kunnat försöka bli myndig (det var svårt att "gå till kungs" och förmyndaren kunde hindra sin myndling från att göra det). Men man måste ju tänka på stackars pappas känslor och uppoffra sig och sin lycka för att han inte ska bli sårad...! Hello?

Ja ja, det var ju stort och omvälvande på den tiden bara att antyda att kvinnor kanske skulle kunna ta hand om sig själva lika bra som män, och Hertha skapade ju en hel del debatt om kvinnlig frigörelse etc. Men Bremer var ändå en särartsfeminist som visserligen tyckte att kvinnan skulle ha självständighet men som ändå bäst passade till hushållsarbete/sjukvård/skola/religiöst arbete, dvs. typiskt "kvinnliga" yrken. Hon hade ju kunnat låta Hertha propagera för, tja, kvinnlig tronföljd, kvinnlig rösträtt, kvinnor i riksdagen - allt möjligt. Men inte då.

Som tidsdokument är Hertha intressant; det är svårt att föreställa sig att det inte var så värst länge sen som kvinnor inte hade det minsta att säga till om, ens om sina egna liv. Som roman, däremot, är den ojämn; delarna med Hertha själv är snarare en moralfilosofisk avhandling som jag mest skummade igenom och suckade över.

Vi har också läst Hertha:
Theresans
Dievas liv och äventyr
Camilla

1 juli 2009

Klassiska kvinnor: Fredrika Bremer

Halvtid, och vi styr kosan tillbaks till Sverige.

Fredrika Bremer föddes den 17 augusti 1801 i närheten av Åbo i Finland (som ju då tillhörde Sverige). Hon var dotter till en brukspatron i Åbo, en av Finlands mest framgångsrika affärsmän, och familjen Bremer var mycket förmögen. År 1805 flyttade familjen till Stockholm där Fredrika växte upp.

Fredrika och hennes systrar undervisades i hemmet och uppfostrades mycket strängt. Deras uppgift i livet var att bli gifta, och för att uppnå detta var de till exempel tvungna att hålla sig slanka genom att äta lite.

1821 reste familjen Bremer med vagn genom Europa på en så kallad uppfostringsresa för att systrarna Bremer skulle få insupa den kontinentala kulturen. Återkommen till Stockholm förväntades Fredrika delta i sällskapslivet, vilket kunde betyda att damerna satt och broderade tillsammans.

Åren 1826-1828 vistades Fredrika på familjens gods Årsta. Där ägnade hon sig åt socialt arbete för traktens fattiga, samt påbörjade romantrilogin Teckningar utur hvardagslifvet (1828), för vilken hon vann erkännande, och hon blev även lärjunge åt skolmannen Per Böklin som sedemera friade till Fredrika flera gånger men alltid fick nej.

Böklin gifte sig med en annan kvinna 1835, och Fredrika lämnade då Sverige och bosatte sig hos en väninna på godset Tomb i Norge där hon stannade till 1840. Under denna period skrev hon romanerna Grannarne (1837) samt Hemmet (1839). Båda är influerade av Goethes verk.

När Fredrika återvände till Stockholm 1840 var hon en världsberömd författare. Hon fortsatte med sitt välgörenhetsarbete, men umgicks också i intellektuella kretsar. Goda vänner var Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér. 1849 reste Fredrika till Amerika där hon blev kvar i två år. Hennes intryck från vistelsen där finns bevarade i Hemmen i den nya världen (1853-1854). I Amerika blev Fredrika även mycket inspirerad av den filantropiska verksamheten i landet, och hon ville starta ett projekt för världsfred i England genom en programförklaring som trycktes i Times.

År 1856 gav Fredrika ut sin kanske mest berömda roman, Hertha, med undertiteln En själs historia, teckning ur det verkliga livet. Boken handlar om kvinnors rätt att bli myndiga, och den är anledningen till att Fredrika Bremer ibland kallas för den svenska kvinnorörelsens grundare. Romanen väckte debatt och ledde så småningom (1858) till att kvinnor blev myndiga från 25 års ålder.

När Hertha givits ut begav sig Fredrika på en långresa, först till södra Europa och sedan till Palestina där hon bland annat studerade de olika kyrkorna. Hon ville bygga en framtidskyrka där alla trosuppfattningar skulle få plats och var på det sättet långt före sin tid. På senare tid har Fredrika dock kritiserats för sina åsikter om kolonialism och missionerande, där hon var fast i gamla föreställningar.

Hon återvände till Sverige 1861 och engagerade sig därefter i debatten om ståndsriksdagen. Hon hann dock inte få uppleva att represtentationsreformen trädde i kraft 1866, utan dog på Årsta slott den 31 december 1865 efter en kort tids sjukdom.

(Från Wikipedia.)

18 juni 2009

Hur går det?

Det är snart halvtid i Klassiska kvinnor-utmaningen, hur går det för alla? Inte långt nu innan det är three down, three to go! Är det nån mer som läst ut Cranford?

5 juni 2009

Elizabeth Gaskell - Cranford

Elizabeth Gaskells Cranford beskrivs i förordet till min upplaga (tryckt 1960) så här:
"Den har ingenting av de stormande känslorna i systrarna Brontës romaner, ingenting av Jane Austens lite vassa ironi eller George Eliots moralproblem. Den är öm och munter, vemodig och milt ironisk, fylld av små konkreta vardagsdetaljer [...] Redan när boken skrevs skildrade den en förgången tid, en livsstil som höll på att försvinna."
Det är helt enkelt en bok som handlar om just ingenting - precis en sån bok som jag ibland känner för att läsa (och ibland är det precis såna filmer jag vill se, filmer som inte handlar om något världsomvälvande eller ens särskilt spännande). Berätterskan, Mary Smith, är en ung kvinna som under långa perioder är på besök i Cranford, främst hos sin fars gamla vänner miss Jenkyns och hennes syster miss Matty. Under sina långa besök i Cranford umgås hon med de andra ogifta damerna eller änkorna i staden (i ett visst samhällsskikt, förstås. Man får lätt uppfattningen att det bara finns en övre medelklass i Cranford, ingenting annat.), till exempel miss Pole, mrs Forrester och mrs Fitz-Adams - och förstås den högvälborna mrs Jamieson.

I Cranford händer det inte så mycket. Damerna i berätterskans umgängeskrets ställer ibland till bjudningar där det spelas kort och det är viktigt att inte bjuda på nånting för elegant, för flera av damerna är inte särskilt välbärgade och skulle inte ha råd att vara för extravaganta, men det låtsas man inte om. Staden har sina egna sociala regler, här gås det minsann på visit endast mellan klockan 12 och 15, man uppvisar "elegant sparsamhet" och bryr sig inte det minsta om klädmodet förutom när det gäller de mössor (? hättor?) man har på sig, garnerade med spetsar och band. Man ägnar sig annars åt att hålla sina jungfrur i schack, så att de inte ränner ute med allehanda kavaljerer, och naturligtvis åt att skvallra.

Samtidigt får läsaren, genom berätterskan, ta del av alla de fejder, kärlekssagor, skandaler och annat som sjuder i ett litet engelskt samhälle i mitten av 1800-talet. Och under ytan händer det en hel del.

Inte särskilt actionfylld, alltså! Men så otroligt mysig, ungefär som att titta på ett brittiskt kostymdrama ("Oh - Sebastian.")* eller en icke-blodig motsvarighet till Agatha Christies tidiga verk. Fast på 1800-talet, förstås...

Jag gillar Cranford väldigt mycket, så mycket att nu måste jag ju faktiskt se miniserien som jag missade när den gick på tv. Judi Dench och Imelda Staunton i brittisk kostymfilm, kan det bli bättre?

*Pluspoäng till den som kan lista ut källan till det citatet.

Vi har också läst Cranford:
Theresans
Snowflakes in rain
Dievas liv och äventyr
Ingrids boktankar
Boktradition
Holly Hock

1 maj 2009

Klassiska kvinnor: Elizabeth Gaskell

Författarinna nummer tre!

Elizabeth Gaskell, f. Stevenson, (1810-1865) föddes den 10 september 1810 i London, Storbritannien. Hon var det åttonde (och sista) av barnen i familjen Stevenson men den enda förutom brodern John som överlevde spädbarnsåren. Elizabeths far William Stevenson var en skotsk tjänsteman i det engelska finansdepartementet, och hennes mor Elizabeth Holland dog inte långt efter dotterns födelse.

Elizabeth växte upp hos sin moster i Cheshire, och hennes framtid var länge mycket osäker eftersom hon saknade förmögenhet. Hon tillbringade nästan hela sin barndom i mosterns hem i Knutsford, Cheshire, och det är den staden som hennes bok Cranford bygger på.

1832 gifte sig Elizabeth med William Gaskell, en engelsk pastor inom unitarismen, och paret flyttade till Manchester. Deras första barn, en dotter, var dödfödd, men de fick snart fler barn - fyra döttrar och en son. Familjen hyrde ett hus i Plymouth Grove, Manchester, år 1850 och Elizabeth bodde där till sin död i Hampshire den 12 november 1865. Hon skrev alla sina böcker utom den första (Mary Barton, publicerades anonymt 1848) när hon bodde i Plymouth Grove.

Elizabeth Gaskells mest berömda romaner är Cranford (1853), North and South (1854) och Wives and Daughters (1865). Hon var en mycket populär författare på sin tid (känd som Mrs. Gaskell, i viktoriansk anda), särskilt för sina spökhistorier, och hon blev bland annat publicerad av sin vän Charles Dickens i hans veckomagasin Household Words. Några av hennes romaner har dock starka teman som hon blev kraftigt angripen för, bland annat Ruth (1853) som behandlade dubbelmoralen runt "fallna kvinnor" och det oäkta barnets rättigheter.

Förutom sina skönlitterära verk skrev Elizabeth även den första biografin över Charlotte Brontë (The Life of Charlotte Brontë, 1857), en biografi som hade stor betydelse för Brontës goda rykte som författare.

(Från Wikipedia.)

19 april 2009

Anne Brontë - Agnes Grey

Nu har även jag lyckats läsa ut Agnes Grey, bok nummer två i Klassiska kvinnor-utmaningen. Den var ju vare sig särskilt tjock eller särskilt svårläst, så jag får väl skylla på bristande intresse. Trots att den ju faktiskt var ganska bra.

I Agnes Grey arbetar huvudpersonen - Agnes Grey - som guvernant hos några rika familjer. Själv är hon prästdotter, från en inte särskilt välbärgad familj, och tar arbetet som guvernant för att bidra till familjens inkomster. Tyvärr hamnar hon till en början hos familjen Bloomfield, rikemansfamiljen från helvetet, där föräldrarna är hemska och barnen ännu värre. När hon återvänder hem efter avslutat anställning vill hennes föräldrar att hon ska stanna kvar hemma, men Agnes är fast bestluten att arbeta och hamnar istället hos familjen Murray, som hon hoppas ska vara trevligare.

Hoppas kan man ju alltid, men Agnes får snart lära sig att även familjen Murray - både föräldrar och barn - är otrevliga, snobbiga och allmänt bortskämda. Lite bättre blir det när sönerna Murray sätts i internatskola, men Agnes har ändå nog med problem med de båda döttrarna. Så småningom får hon dock ett par vänner i de fattiga bybor hon besöker regelbundet, och dessutom upptäcker hon byns komminister (kyrkoheredens medhjälpare), mr Weston...

Good things come for good people, kan man sammanfatta det som. Även om jag ibland håller på att få blodstörtning av 1) hur familjen Murray beter sig och 2) Agnes ytterst mesiga uppträdande - men jag antar att hon inte kunde göra så mycket annat för att inte förlora sin plats - så är jag ändå ganska förtjust i boken på det stora hela. Visst, språket är lite väl vindlande ibland och jag märkte på slutet att jag skummade igenom ganska många sidor eftersom jag bara inte orkade läsa noggrannt... Men Agnes är ändå en sympatisk karaktär, trots sitt evinnerliga ältande om rätt och fel, moral och etik (ungefär som Erika i Rosen på Tistelön, men inte lika jobbig). Man lider med Agnes när barnen Murray, och särskilt Rosalie, plågar henne (ovetandes om Agnes känslor eller inte, det är inte så lätt att säga), och gläds med henne då hon är lycklig.

Och slutet är ju dessutom värdigt vilken modern chick lit som helst. ;)

Vi har också läst Agnes Grey:
Boktradition
En full bokhylla är en rikedom
Lyrans Noblesser
Dievas liv och äventyr
gemen och verserad
Theresans
Subjektiva Olivia
Snowflakes in rain
Paulas bokblogg
Ingrids boktankar
Brittas böcker och bibliotek
Holly Hock
Camilla
Boktimmen

1 mars 2009

Klassiska kvinnor: Anne Brontë

Då var det dags för författarinna nummer två i utmaningen.

Anne Brontë var en av de berömda systrarna Brontë (de andra två, Charlotte och Emily, blev dock båda mer kända och Annes verk hamnade lite i skymundan). Systrarna hade ytterligare tre syskon, bland annat brodern Patrick Branwell Brontë som stod som modell för den alkoholiserade mannen i Annes mest berömda bok, Främlingen på Wildfell Hall (1848).

Anne föddes som den yngsta av syskonen Brontë den 17 januari 1820 i Thornton, West Yorkshire, England. Hon växte upp i en avlägset belägen prästgård, och fick faktiskt - ovanligt för den tiden - utbildning, bland annat genom prästgårdens bibliotek.

När Anne bara var ett år gammal dog hennes mor, Maria, och hennes moster Elizabeth Branwell flyttade in hos familjen för att ta hand om barnen. Elizabeth var en hård och plikttrogen kvinna som antagligen inte var särskilt älskad av sina syskonbarn, men Anne var hennes favorit och det tros allmänt att umgänget med mostern formade mycket av Annes personlighet och religiösa åsikter.

Vid femton års ålder skickades Anne till en internatskola där hon stannade i två år, och under den tiden blev hon svårt sjuk och genomgick en religiös kris. Det medföljde att familjen tog hem henne.

Som vuxen arbetade Anne som guvernant, precis som sina systrar. Hennes första elever, barnen Ingham på Blake Hall, var så besvärliga och bortskämda att hon knappt kunde kontrollera dem. Hennes upplevelser på Blake Hall var så traumatiska att hon beskrev dem i detalj i sin roman Agnes Grey, som handlar om en ung flicka som arbetar som guvernant.

När Anne lämnat Blake Hall begav hon sig hem och träffade William Weightman, en ung man som blivit hennes fars nye pastorsadjunkt. Ett antal dikter som hon skrev under den här tiden tyder på att hon blev förälskad i Weightman.

Trots den obehagliga upplevelsen på Blake Hall tog Anne en ny guvernantstjänst där hon stannade i fem år. När hon slutade, år 1845, gav hon och hennes systrar Charlotte och Emily ut en bok med poesi (som utgavs under pseudonym - Annes pseudonym var Acton Bell), vilket var startskottet för systrarnas författarkarriärer. Anne hann dock bara med två böcker, Agnes Grey (1847) och Främlingen på Wildfell Hall (1848), innan hon dog i tuberkulos den 28 maj 1849. Hon var 29 år.

Anne Brontë ligger begravd på St. Marys kyrkogård i Scarborough, England.

(Från Wikipedia.)

15 februari 2009

Två veckor kvar!

Nu är det två veckor tills Rosen på Tistelön ska vara utläst! Hur går det för alla? Är det nån mer som har läst ut den?

3 februari 2009

Apropå Agnes Grey

Agnes Grey finns tydligen inte översatt till svenska, såg jag för ett tag sen. Det var ju en liten miss av mig eftersom jag trodde att alla de engelskspråkiga böckerna i Klassiska kvinnor fanns på svenska så att man kunde välja huruvida man ville läsa på svenska eller engelska.

MEN, den kommer faktiskt på svenska snart! För första gången har Agnes Grey blivit översatt; den ges ut av Norstedts (läge att be om recensionsexemplar kanske?) och enligt Adlibris kommer den ut i mars. Utmärkt, precis i tid för Klassiska kvinnor-utmaningen!

165 kr på Adlibris, om någon vill beställa.

2 februari 2009

Emilie Flygare-Carlén - Rosen på Tistelön

Då var den första boken i Klassiska kvinnor-utmaningen läst. Rosen på Tistelön är en sån där bok som jag aldrig skulle ha kommit mig för att läsa annars, och det hade varit synd för dels är det ju en svensk klassiker - och jag har läst alldeles för få såna - och dels var den riktigt bra.

Boken handlar om invånarna på Tistelön i den bohusländska skärgården: smugglaren Håkan Haraldsson, hans söner Birger och Anton och den lilla dottern Gabriella, Haraldssons ögonsten och Tistelöns Ros. Hos dem bor även mamsell Erika, som uppfostrar den moderlösa Gabriella.

Haraldsson och hans båda söner beger sig en stormig natt ut på smugglarstråt, men upptäcks av tulltjänstemannen Arnman och hans jaktkarlar. Efter en vild jakt över havet prejar slutligen tulljakten Haraldssons båt ute vid Paternosterskären och bereder sig för att borda. Men Haraldsson och hans äldste son Birger är fast beslutna att klara sig. De mördar i kallt blod de tre tulltjänstemännen och kastar ner dem i djupen utanför paternosterskären; tulljakten sänker de och tror sig därigenom vara säkra. Men de har inte räknat med den yngste sonen Anton som har sett allting.

Så lätt blir det ju förstås inte, att Anton förråder dem omedelbart, för det är inget rättegångsdrama det här. Istället handlar det om sinnessjukdom, ånger, skuld och hemligheter - men också kärlek och hopp. Livet på Tistelön kommer att gå sin gilla gång i många år, men de båda mördarna hanterar sitt dåd på olika sätt - den ene är kall och hård, ångrar ingenting, den andre drabbas av skuldkänslor och ånger, lever hädanefter ett hederligt liv och blir känd som en god och rejäl man.

Men domens dag kommer närmare och närmare, som läsare sitter man nästan på nålar för man vet att det inte kan fortgå i all evighet. När den mördade tulltjänstemannens son, Arve Arnman, själv får samma tjänst stöter han förstås ihop med Tistelöborna och han dras omedelbart till Tistelöns Ros, som vuxit upp till en vacker ung kvinna, ovetande om faderns och broderns brott.

Det är många turer fram och tillbaka i Rosen på Tistelön. Man får följa både Tistelöborna och familjen Arnman under åren som följer efter morden, till viss del i brevform vilket ger större inblick i framför allt Arves liv. Flygare-Carlén skildrar realistiskt livet i ett fiskeläge i Bohuslän i mitten av 1800-talet; det är svält och armod för hela slanten, men den godhjärtade Arve och hans mor gör allt de kan för att mildra de utfattiga skärgårdsbornas lidande.

Flygare-Carlén riktar svidande kritik både mot staten, som ignorerar sina fattiga, och mot feta handlare som suger ut de svältande för egen vinnings skull, och på det sättet är Rosen på Tistelön både en realistisk skildring av livet i skärgården och samhällskritik. Författarinnan kom själv från Bohuslän (men från bättre förhållanden) och idkade mycket välgörenhet bland den fattiga fiskebefolkningen.

Överhuvudtaget känns boken väldigt realistisk, och de olika personerna är levande och väldigt mänskliga. Flygare-Carlén har lyckats utomordentligt väl med personteckningen; mördarna är inte helt igenom osympatiska, de oskyldiga inte helt igenom sympatiska. Det är inte bara svart och vitt utan en väldigt varierad gråskala, och när jag läste hejade jag egentligen på båda lägren, vilket förstås gjorde att jag kände mig väldigt kluven under läsningen och var tvungen att tänka efter. Bra!

Språket (eller snarare stavningen) är förmodligen aningen moderniserat i de nya utgåvorna, men det är fortfarande mycket gammeldags och från början svårläst. Efter några kapitel kom jag dock in i det och kunde följa en mening från början till slut utan att behöva gå tillbaks och kontrollera att jag läst rätt. =) Men jag uppskattar att man behåller språket i äldre böcker - det kanske är lättare när de är skrivna på svenska från början, för att modernisera boken skulle då betyda att skriva om den fullständigt. Nyöversättningar av äldre icke-svenska böcker däremot brukar kännas alldeles för moderna, språkligt sett, och det känns ganska trist.

Några saker irriterade jag mig på, men det är ju för att jag läser med moderna ögon. Vissa tänkesätt är ju helt främmande för oss idag men var fullständigt naturliga för 150 år sedan. På 1840-talet ansågs vissa av Flygare-Carléns åsikter antagligen radikala!

I sann realistisk anda är Rosen på Tistelön så långt från sockersöt man kan komma. Här finns minsann ingen rosenskimrande kärlek eller lyckliga slut! Upprörande, men uppfriskande.

Jag kan verkligen rekommendera den här boken, och jag är glad över att jag valde den till Klassiska kvinnor-utmaningen. Ni som inte har börjat läsa den än har något att se fram emot! Det här är en bok som kan stanna kvar länge i minnet.

Dagens bok har också recenserat boken.

Vi har också läst Rosen på Tistelön:
Theresans
Ingrids boktankar
Snowflakes in rain
Paulas bokblogg
Boktradition
En full bokhylla är en rikedom
gemen och verserad
Boktimmen
Boken är tankens barn
Dievas liv och äventyr
Lyrans Noblesser
Brittas böcker och bibliotek
Timjansdoft
Camilla
Holly Hock

12 januari 2009

Imponerad!

Jag är imponerad över uppslutningen till Klassiska kvinnor-utmaningen; 19 stycken är vi än så länge (medräknat mig förstås, om det nu är nån som kontrollräknar länkarna till höger och bara hittar 18). Om en person till anmäler sig är vi alltså uppe i 20 deltagare, en jämn och bra siffra. ;) Seså, kom igen nu!

Är det förresten nån som har börjat på Rosen på tistelön än?

5 januari 2009

Jag lever!

På grund av oplanerat internetavbrott i fyra dagar har jag inte kunnat uppdatera listan på deltagare i Klassiska kvinnor-utmaningen. Jag fick tag på en dator som hastigast i lördags, men då hann jag inte mer än att hälsa några personer välkomna till utmaningen (ber om ursäkt till Snowflake som inte fick någon hälsning; du är förstås också välkommen!). Nu finns deltagarlistan i högermarginalen tillsammans med info om utmaningen. Och naturligtvis är det inte för sent att hoppa på - det kan man göra precis när man vill!

1 januari 2009

Klassiska kvinnor: Emilie Flygare-Carlén

Först ut i Klassiska kvinnor-utmaningen är den svenska författarinnan Emilie Flygare-Carlén.

Emilie Flygare-Carlén (f. Smith) föddes den 8 augusti 1807 i Strömstad och dog den 5 februari 1892 i Stockholm. Hon var det yngsta av 14 barn. Fadern Rutger Smith var en handlare och sjökapten av skotsk härkomst och familjen hade det gott ställt.

1827 gifte Emilie med läkaren Axel Flygare, och de fick fyra barn. Två av barnen dog i späd ålder. 1833 dog Axel, och Emilie blev änka. Hon förlovade sig så småningom med juristen Jakob Dalin, men innan bröllopet fick Jakob kallbrand i benet och dog. Emilie hade dock redan hunnit bli med barn, och när dottern föddes 1836 adopterades hon bort till Jakob Dalins släktingar. Samma år dog Emilies och Axels dotter Mimmi.

Efter dessa tragedier började Emilie skriva på allvar. Hennes första roman, Valdemar Klein, gavs ut 1838 under psuedonymen Fru F. Emilies böcker blev snabbt populära och hon flyttade till Stockholm, där hon gifte sig med Johan Gabriel Carlén. Hennes bror Edvard Smith gav henne idén att skriva om sin bohusländska hemtrakt, och den första skärgårdsromanen, Rosen på tistelön, blev en stor succé. Efter Rosen på tistelön skrev hon flera andra böcker som utspelar sig i Bohuslän. Flera av hennes böcker har blivit filmatiserade.

Emilie blev änka igen 1875, och hon överlevde alla sina barn. Hon dog, ruinerad av en spekulation som gått fel, 85 år gammal år 1892.

(Från Wikipedia.)

31 december 2008

Klassiska kvinnor

Inspirerad av Theresans Nobelpristagarutmaning och Amorosos klassikerutmaning tänkte jag skapa en egen utmaning för 2009, nämligen Klassiska kvinnor.

I denna utmaning läser vi utvalda verk av sex kvinnliga 1800-talsförfattare under året, och läsordningen är som följer:
  • Januari-februari: Emilie Flygare-Carlén (1807-1892) - Rosen på tistelön (1842)
  • Mars-april: Anne Brontë (1820-1849) - Agnes Grey (1847)
  • Maj-juni: Elizabeth Gaskell (1810-1865) - Cranford (1853)
  • Juli-augusti: Fredrika Bremer (1801-1865) - Hertha (1856)
  • September-oktober: George Eliot (1819-1880) - Middlemarch (1871-72)
  • November-december: Victoria Benedictsson (1850-1888) - Pengar (1885)
Som ni ser så läses verken i kronologisk ordning, och det är både svenska och utländska författarinnor det rör sig om (men man väljer själv om man vill läsa de utländska på orginalspråk eller inte).

När en bok är utläst recenserar ni den på er blogg, skriver en liten kommentar om detta till mig och skickar med länken till recensionen. På det sättet kan jag lägga in länkarna till era åsikter om boken i min egen recension.

Vad tycks? Är det här något som nån är intresserad av? Hojta till i kommentatorsbåset i så fall så gör jag en lista på deltagare - och man kan naturligtvis hoppa på eller av utmaningen när man vill.

(Och om det är nån som har några synpunkter på böckerna/författarna eller har några bättre förslag så säg till).