Moa Martinson - Drottning Grågyllen

Drottning Grågyllen utspelar sig under sent 1800- eller tidigt 1900-tal i de djupa skogarna i Kolmården. De fattiga knektbarnen - ungefär samma sak som de småländska statarna i Kulla-Gulla? - Anna i Stena, lillebror Knatten och Lordens Klara och Ulla ska ut i skogen och plocka lingon som ska säljas. Annas mor Fia i Stena har det lite bättre ställt än mor Lord och hennes ungar, trots att Fias karl en gång i tiden rymde hemifrån med en kakförsäljerska, så Anna och Knatten har med sig våfflor i matsäcken och kan äta gott bröd varje dag när Lordans ungar får nöja sig med beska ärtpannkakor eller tomma magar.

Anna och Klara är huvudpersonerna i boken, och läsaren får följa deras respektive livsöden. Anna får komma i tjänst i ett finare hushåll (men matmodern är puckelryggig och har struma som de okunniga bönderna runtomkring tror är en hönskräva, och hennes far, husbonden, är en tokig gammal man som försjunkit i sin egen värld uppbyggd av gamla böcker om historia) och Klara hamnar först hos en knektfamilj där hon blir illa behandlad. Fia i Stena hjälper henne istället att få tjänst hos bonden på Törngården, vars hustru är snäll mot sin lilla piga och ger henne ordentligt med mat och fina kläder.

Allt eftersom åren går blir Annas och Klaras liv allt mer skilda från varandras, och där den ena slutar som betrodd och väl ansedd jungfru åt sin matmor slutar den andra som tiggerska. Alla de personer som skymtar förbi under bokens gång får olika öden, vissa bättre än andras, men inte många hamnar där man kunde förvänta sig.

Det är inte mycket förhoppningar eller framtidstro i Drottning Grågyllen; man får nöja sig med att livet blev som det blev och har man tur så kanske man kan få en tjänst där man får äta sig mätt varje dag. Jag undrar egentligen hur folk stod ut på den tiden? Man föds, man sliter och släpar och svälter, och sen dör man. Är man kvinna så föder man dessutom en massa barn som måste ha mat och kläder och sen puttas ur boet vid 12 eller 13 års ålder för att arbeta hos nån som har det bättre. Det enda man kan ta till som tröst är religionen eller brännvinet. Inte konstigt att svenska folket höll på att supa ihjäl sig innan Systembolaget instiftades. (Inte heller konstigt att frikyrkorna hade så många medlemmar.)

Jag gillar iallafall Drottning Grågyllen som mer påminner om Selma Lagerlöf - både Herr Arnes penningar och Liljecronas hem - än en arbetarroman. (Det står till och med på baksidan av min utgåva. Eller, ja, bibliotekets utgåva.) Språket är mycket poetiskt och det är långa utvikningar till höger och vänster, bland annat om Ingrid Ulva, en trollkärring som en gång för länge sen ville ha kyrkklockan för att ringa för hednagudarna istället för den kristne guden. Ibland blir det lite för poetiskt och lite för många utvikningar, men överlag tycker jag att det är en läsvärd bok.

Vi har också läst Drottning Grågyllen:
Theresans
Camilla (som också har läst Kvinnor och äppelträd)
Violen har läst Kvinnor och äppelträd