Dmitrij Gluchovskij - Metro 2033

Woho! Jag har lärt mig att stava hans namn utan att behöva kolla upp det först. =)

Iallafall. Det var en ren slump att jag började läsa Metro 2033 just nu - den har funnits på min att läsa-lista länge, men alltid knuffats undan. Häromveckan satt jag dock på jobbet (på lilla filialen) och surfade Adlibris, såg att den kommit i pocket och tänkte: hm, den kanske finns att låna här? Jajomänsan, det fanns den. Och den var till och med inne. Alltså:

Metro 2033 utspelar sig i en nära framtid (år 2033, närmare bestämt...) där Ryssland och resten av världen gått under i ett kärnvapenkrig. De som överlevt har förskansat sig i Moskvas tunnelbana där de byggt upp små samhällen på varje metrostation. Stationen VDNCh är en av ändstationerna där man ständigt är hårt ansatta av muterade varelser från ytan. De farligaste av dem kallas för "de svarta" och är en sorts blodsugande humanoider som skrämmer vett och sans ur alla som möter dem.

Den unge Artiom - tillräckligt gammal för att vara född på ytan, innan kriget, men inte tillräckligt gammal för att minnas livet där uppe - är en relativt nybliven soldat vid VDNCh:s gränspostering. Ett oväntat möte med den erfarne krigaren Hunter leder till att Artiom avtvingas ett löfte: om Hunter inte kommer tillbaks från det uppdrag han är ute på ska Artiom bege sig till den mytomspunna stationen Polis för att leverera ett meddelande. Hör och häpna, Hunter kommer inte tillbaka och Artiom tvingas ut på en lång vandring genom det farliga tunnelsystemet, där man vid varje hörn kan stöta ihop med allt från fascister till kommunister eller plain old människoätande mutanter...

Färden förändrar Artiom i grunden, och han inser att hans uppdrag är att rädda metron och de människor som fortfarande lever där.

Artioms vandring är en episk sådan. Han råkar ständigt ut för nya faror men räddas från dem i sista stund, to the point of ridicule, av de mest osannolika personer eller händelser, och under vandringens gång blir han också allt mer desillusionerad. Samtidigt som det är otroligt mörkt, skitigt och deprimerande är det också mycket humoristiskt på sina ställen, och skildringarna av de olika kulter, politiska åskådningar och allmänna knäppgökar är knivskarpa. Gluchovskij petar in en massa historia, politik och religion som han skruvar till sin absoluta spets i sin vision av ett postapokalyptiskt samhälle där den gamla världens livsåskådningar tagit oväntade - eller kanske snarare fullständigt logiska? - vändningar. Alla de olika grupperingarna i metron tror på sin egen speciella frälsning, vare sig det är genom kommunism, satanism eller kommersialism.

Och en sak till: var noga med att inte reta upp bibliotekarierna.

”Om ni upptäcker någon fara – blinka med lampan. Skjut bara i yttersta nödfall. Skottlossning kan locka hit dem.”
”Vilka då?” frågade Artiom.
”Vilka tror du?” sa Melnik. ”Vad förväntar du dig att möta i ett bibliotek?”
”Bibliotekarierna, så klart.”
Danila svalde och blev likblek. Artiom såg först på honom, sedan på Melnik och beslutade att det här inte var det rätta tillfället att spela världsvan.
”Och vilka är det?”
Melnik höjde förvånat ett ögonbryn. /…/
”Du får se själv. Men kom ihåg: du kan hindra dem från att attackera genom att se dem i ögonen. Rakt i ögonen, är det uppfattat? Och vänd aldrig ryggen till… Det var allt, nu sätter vi fart!”

Kort sagt: jag rekommenderar å det starkaste. Läs!

(Mer läsning: Bokstävlarna har skrivit en lysande recension av både bok och spel, för er som fortfarande tvekar.)

Aleksandr Solzjenitsyn - En dag i Ivan Denisovitjs liv

Jag tog mig i kragen idag och satte mig med Solzjenitsyn, och det var ju en tunn liten bokstackare så jag kunde ju läsa ut den i en sittning.

Jag har tidigare läst de båda biografierna En amerikan i Gulag av Alexander Dolgun (1975) samt Än en vinter, än en vår av Louise de Kiriline Lawrence (1987) som båda behandlar samma tema - Ryssland under bolsjevikerna, de sovjetiska fånglägrerna för politiskt obekväma. Lawrences bok handlar om tiden just efter det kommunistiska maktövertagandet 1917 och Dolguns om Sovjetstaten runt 1940-1950, alltså ungefär samma tidsperiod som En dag i Ivan Denisovitjs liv (1962).

En dag i Ivan Denisovitjs liv handlar om precis det - en dag i Ivan Denisovitjs liv som lägerfånge i Sibirien. Året är 1951, Ivan har två år kvar av sitt straff (han sitter inne på grund av beskyllningar för att varit "spion" under kriget) och just nu ägnar han sig bara åt att överleva dag för dag. Han vaknar på morgonen, utfodras med bröd och vattning soppa, det är uppställning och hans brigad skickas ut på arbete i den sibiriska kylan. Under dagen måste han försöka mygla till sig så mycket mat som möjligt, undvika lägervakterna och alla bestraffningar i form av "straffcell" (isoleringscell), arbeta hårt och se till att hans medfångar också arbetar, försöka komma åt att köpa lite extra tobak, försöka torka sina stövlar till nästa dag, genomlida godtyckliga visitationer... ja, det är ingen ände på allt ont en lägerfånge får lida.

Men samtidigt kan Ivan glädja sig åt de små sakerna - att han fått extra portioner till både frukost och middag, extra bröd som han kunnat gömma för att spara till senare, att hans brigad arbetat bra (vilket ger mer mat)... Denna dag i hans liv anser Ivan vara en bra dag, nästan en lycklig dag. Det ger lite perspektiv på tillvaron, eller hur?

Solzjenitsyn var själv lägerfånge 1945-1953 så han vet vad han pratar om, och hans upplevelser i lägret måste ju ha påverkat honom för resten av livet, både psykiskt och fysiskt. Flera av hans böcker behandlar gulagsystemet på ett eller annat sätt (ett av hans största verk är facklitterära Gulag-arkipelagen som handlar om utvecklingen av en polisstat i Sovjetunionen) och under 60-talet blev Solzjenitsyn trakasserad av den sovjetiska staten på grund av detta. Han tvingades i exil 1974, och då kunde han äntligen ta emot det Nobelpris i litteratur han tilldelades 1970.

Uppenbarligen intresserar ämnet mig, annats hade jag ju knappast läst En amerikan i Gulag eller Än en vinter, än en vår till att börja med, men Solzjenitsyn har jag nog undvikit hittills mycket på grund av Nobelpriset... alla de där tunga ryska författarna, ni vet. Men En dag i Ivan Denisovitjs liv är inte alls tungläst utan den flyter på bra, och att den är på ungefär 130 sidor gör ju inte saken sämre. Det är faktiskt en väldigt intressant bok att läsa, och viktig. (Man kan ju applicera det gamla Sovjet på en hel del inom moderna samhällen, till exempel...) Ja, och till och med bra.