Skäms på mig

Oj oj oj... det har verkligen inte gått bra för mig i min egen utmaning Skrivande svenskor i år. Ok, jag har lagt ner alla andra utmaningar under året (Jorden Runt, Nobelpristagarutmaningen, Dystopisommaren, potentiella nobelpristagarkandidater...) men man skulle ju kunna tycka att en utmaning som jag själv håller i och som andra är med på borde prioriteras.

Ja, det kan man ju tycka. Och det tycker jag också, egentligen, men... jag har helt enkelt inte haft lust. Eller tid, för den delen.

Det kommer alltså varken läsas något av Maria Sandel eller Stina Aronson här i år - men all heder åt er som deltog! Särskilt åt Theresan som hittills är den enda som läst böcker av ALLA författare på listan. (Fast jag räknar förstås stenhårt med att både Camilla och Violen läser Stina Aronson innan nyår, för de har läst allting annat de också).

Vi har läst Maria Sandel:
Theresan - Droppar i folkhavet
Violen - Droppar i folkhavet
Camilla - Virveln

Vi har läst Stina Aronson:
Theresan - Hitom himlen
Camilla - Hitom himlen

Jag vet att det finns de som gärna vill ha en ny utmaning nästa år, men jag måste tyvärr göra er besvikna - dels har jag inte kommit på nåt riktigt bra tema och dels är jag rädd för att jag ska tappa lusten mitt i allt som jag gjorde i år. Däremot kommer jag behöva ha åtminstone en utmaning för mig själv: att läsa undan i min oläst-hylla som i skrivande stund innehåller 174 böcker, om jag inte räknat fel - plus fyra till som är på ingång... Om det är nån annan som vill haka på Aktion SUB-Abbau - som alltså gruvligt misslyckades 2009, vilket ni kan se om ni klickar på länken - så är ni välkomna.

Agnes von Krusenstjerna - Den blå rullgardinen

I´m on a roll here! Igår läste jag ut Drottning Grågyllen, idag både började och avslutade jag Den blå rullgardinen. Den var ju så kort. Nu har jag bara Droppar i folkhavet kvar och sen är jag ikapp!

Den blå rullgardinen är första delen i Fröknarna von Pahlen-sviten, en serie om sju böcker. Jag äger redan de första två och det var ju tur, för nu när jag beställde resterande delar (ja, naturligtvis gjorde jag det) så visade det sig att del 1 och 2 är slut på förlaget.

I denna bok presenteras familjen von Pahlen, där Petra von Pahlen i synnerhet är huvudpersonen. Hon är yngsta barnet och enda flickan, och bor vid 27 års ålder ensam och ogift (på grund av en olycklig kärlekshistoria - how very Anne Elliot i Övertalning!) på Eka, en gård hon ärvt av sin faster. Petras bror Hugo och hans hustru är båda döda och frågan är nu vem i familjen som ska ta hand om Hugos snart 12-åriga dotter Angela. Petra har redan bestämt sig; Angela är hennes.

Så blir det också. Angela flyttar in hos Petra men undervisas av en guvernant tillsammans med kusinerna i granngården, så att hon ska få träffa andra barn.

Andra viktiga personer i boken är Johan von Pahlen, en släkting till Petra som inte riktigt är som han ska i huvudet, Petras bror Hans och dennes judiska hustru Betty (som är föräldrar till kusinerna i granngården), Petras gamla skolkamrat Elsa som blir barnens guvernant, Adéle som är hustru åt förvaltaren på Eka och en grinig och bitter kärring som gottar sig åt andras olycka, och Tage, Johans systerson. Det är ett sammelsurium av människor att hålla reda på helt enkelt.

Nu är det här ju första boken i en ganska lång serie men jag tycker absolut att hela serien verkar lovande. Jag gillar Agnes von Krusenstjernas språk - målande men inte fullt lika blomsterfyllt som Selma Lagerlöfs, för att ta ett exempel - och hon hymlar verkligen inte med kärleksbeskrivningarna. Det blev ju stor skandal när böckerna kom ut för att de var så rakt på sak och dessutom inte fördömde utomäktenskapliga förbindelser, och även om de känns extremt harmlösa idag så kan jag absolut förstå hur skandalösa de måste ha varit för moraltanterna i början av 1930-talet.

Iallafall, jag gillar och ska absolut läsa resten av serien också. Böckerna är ju som jag skrev ovan ganska korta, det tar inte många timmar att läsa ut en bok så sju borde gå rätt snabbt bara jag har lust för just de böckerna... (Däri ligger problemet, tror jag. Jag är rätt ombytlig när det gäller vad jag vill läsa.)

Vi har också läst Den blå rullgardinen:
Violen
Paulas bokblogg
Camilla
Theresan

Moa Martinson - Drottning Grågyllen

Drottning Grågyllen utspelar sig under sent 1800- eller tidigt 1900-tal i de djupa skogarna i Kolmården. De fattiga knektbarnen - ungefär samma sak som de småländska statarna i Kulla-Gulla? - Anna i Stena, lillebror Knatten och Lordens Klara och Ulla ska ut i skogen och plocka lingon som ska säljas. Annas mor Fia i Stena har det lite bättre ställt än mor Lord och hennes ungar, trots att Fias karl en gång i tiden rymde hemifrån med en kakförsäljerska, så Anna och Knatten har med sig våfflor i matsäcken och kan äta gott bröd varje dag när Lordans ungar får nöja sig med beska ärtpannkakor eller tomma magar.

Anna och Klara är huvudpersonerna i boken, och läsaren får följa deras respektive livsöden. Anna får komma i tjänst i ett finare hushåll (men matmodern är puckelryggig och har struma som de okunniga bönderna runtomkring tror är en hönskräva, och hennes far, husbonden, är en tokig gammal man som försjunkit i sin egen värld uppbyggd av gamla böcker om historia) och Klara hamnar först hos en knektfamilj där hon blir illa behandlad. Fia i Stena hjälper henne istället att få tjänst hos bonden på Törngården, vars hustru är snäll mot sin lilla piga och ger henne ordentligt med mat och fina kläder.

Allt eftersom åren går blir Annas och Klaras liv allt mer skilda från varandras, och där den ena slutar som betrodd och väl ansedd jungfru åt sin matmor slutar den andra som tiggerska. Alla de personer som skymtar förbi under bokens gång får olika öden, vissa bättre än andras, men inte många hamnar där man kunde förvänta sig.

Det är inte mycket förhoppningar eller framtidstro i Drottning Grågyllen; man får nöja sig med att livet blev som det blev och har man tur så kanske man kan få en tjänst där man får äta sig mätt varje dag. Jag undrar egentligen hur folk stod ut på den tiden? Man föds, man sliter och släpar och svälter, och sen dör man. Är man kvinna så föder man dessutom en massa barn som måste ha mat och kläder och sen puttas ur boet vid 12 eller 13 års ålder för att arbeta hos nån som har det bättre. Det enda man kan ta till som tröst är religionen eller brännvinet. Inte konstigt att svenska folket höll på att supa ihjäl sig innan Systembolaget instiftades. (Inte heller konstigt att frikyrkorna hade så många medlemmar.)

Jag gillar iallafall Drottning Grågyllen som mer påminner om Selma Lagerlöf - både Herr Arnes penningar och Liljecronas hem - än en arbetarroman. (Det står till och med på baksidan av min utgåva. Eller, ja, bibliotekets utgåva.) Språket är mycket poetiskt och det är långa utvikningar till höger och vänster, bland annat om Ingrid Ulva, en trollkärring som en gång för länge sen ville ha kyrkklockan för att ringa för hednagudarna istället för den kristne guden. Ibland blir det lite för poetiskt och lite för många utvikningar, men överlag tycker jag att det är en läsvärd bok.

Vi har också läst Drottning Grågyllen:
Theresans
Camilla (som också har läst Kvinnor och äppelträd)
Violen har läst Kvinnor och äppelträd

Hoppsan

Sista dan i juni, och jag har inte lyckats ta tag i Droppar i folkhavet ännu. Imorgon blir det ju Agnes von Krusenstjernas tur.

Nå ja, jag får ta Sandel som ett sommarläsningsprojekt - problemet just nu är nämligen att jag har så hemskt mycket att läsa (i och för sig helt självvalt, jag har ju plockat hem en massa böcker från biblioteket under den senaste månaden) och väldigt lite tid att göra det på. Men nån gång ska hon väl bli läst hon också.

Maria Sandel

Ny månad, ny författarinna! Nu är det Maria Sandel som gäller. Jag ska läsa Droppar i folkhavet eftersom jag fick den som recensionsex när den kom i nytryck förra året, och om jag hinner med det så kanske det blir Virveln också. Har ni andra bestämt er för vilken bok ni ska läsa?

Elin Wägner - Pennskaftet

Elin Wägner är författarinna nummer två i årets utmaning Skrivande svenskor. Det dröjde länge innan jag kom mig för att läsa Pennskaftet - som var mitt förstaval, även om jag egentligen hade tänkt hinna med Åsa-Hanna också - eftersom jag kände mig allmänt lästrött och prioriterade att läsa annat istället.

Slutligen tog jag mig i kragen och började på Pennskaftet för att hinna läsa åtminstone en av böckerna innan nästa författarinna tar vid, och jag blev glatt överraskad av hur bra den var. Jag tror faktiskt att Pennskaftet har varit den bästa boken hittills i både Klassiska kvinnor och Skrivande svenskor, till och med bättre än min tidigare favorit Pengar av Victoria Benedictsson.

Boken utspelar sig iallafall 1910, eller däromkring, och handlar om kampen för den kvinnliga rösträtten. Huvudpersonerna är Cecilia, en "halvgammal fröken" (skulle man kunna säga, med den tidens språkbruk - som jag uppfattade är Cecilia ungefär 28 år*, lika gammal som jag) som fortfarande sörjer över en förlorad kärlek från många år tillbaka, samt Pennskaftet - så kallad eftersom hon arbetar som journalist på Frisinnade Morgontidningen, och vad hon heter på riktigt, Barbro Magnus, är det inte många som känner till - som är ett antal år yngre än Cecilia och bor på samma pensionat som henne.

Av en slump möter Cecilia en rösträttskvinna som övertalar henne att börja engagera sig i kampen för rösträtt, och Pennskaftet som redan är rösträttskvinna själv uppmuntrar Cecilia både i arbetet och i att skaffa sig ett eget boende. Cecilia är ändå en relativt välbärgad kvinna genom arv och Pennskaftet förstår inte varför hon envisas med att bo på pensionat när hon kan skaffa sig en egen våning och bo själv med en jungfru till hjälp.

Cecilias lägenhet blir något av en knutpunkt för rösträttskvinnorna, och en tillflyktsort för Pennskaftet och den unge man hon träffar under bokens gång. (De träffas även hemma hos honom och hemma hos henne, när hon väl skaffar sig sitt eget rum istället för pensionatet, men det här med att två personer av olika kön vistas i samma rum ensamma är ju egentligen en stor skandal och ingenting "en hederlig flicka" skulle göra. Tur att vi kommit lite längre nu...)

Hur som helst, mestadels handlar det om rösträtten och om Cecilias emancipation samt Pennskaftets kärlek. Jag kan tänka mig att folk blev en aning upprörda av sexualmoralen som kommer till uttryck i boken, det här med att en man och en kvinna faktiskt kan BO IHOP, ensamma, utan att vara gifta. *gasp* Tydligen ansåg till exempel Ellen Key att "kärlek var viktigare än vigselbevis" (citat Wikipedia) och det höll Elin Wägner uppenbarligen med om.

Flera av bokens karaktärer protesterar mot "fria förhållanden" eller så kallade samvetsäktenskap (som var så vanligt i till exempel Stockholm i slutet av 1800-talet att det även kallades Stockholmsäktenskap) men de utmålas som gammelmodiga, fast i konvenansen och i vissa fall rent ut sagt elaka och snara att döma en kvinna (men, som det verkar, inte en man) som levt tillsammans med en man utan att vara gift. Bara ryktet om detta, oavsett om det var sant eller inte, var nog för att förstöra en kvinnas liv för all framtid.

Boken behandlar dessutom prostitution lite på sidan av, bland annat genom att Pennskaftet övertar en lägenhet från en prostiturerad kvinna och senare i boken hjälper henne med motiveringen "du är ju ett kvinns", vilket Pennskaftet anser är en fullt acceptabel anledning till hjälpen (men som inte många höll med om år 1910, misstänker jag. Fallna kvinnor och så vidare).

Nå ja, jag ska inte svamla på mer om handlingen utan bara uppmana att läsa Pennskaftet; den är både intressant och BRA. Och väldigt lärorik.

*Vixxtoria tror att Pennskaftet är omkring 28 och Cecilia kanske tio år äldre. Är det nån som vet säkert?

Vi har också läst Pennskaftet:
Vixxtoria
Camilla
Violen
Lyrans Noblesser
Theresans

Elin Wägner

Imorgon byter vi författarinna i Skrivande svenskor-utmaningen! Mars-april ägnas åt författaren, journalisten och feministen Elin Wägner (1882-1949) och hennes romaner Pennskaftet och Åsa-Hanna. Är det nån som redan nu bestämt vilken bok ni ska läsa, och hur har det gått med Selma? Är det nån mer som läst och recenserat som jag har missat?

Selma Lagerlöf - Liljecronas hem

Detta är den andra av de två böcker av Selma Lagerlöf som jag valt ut till Skrivande svenskor, och precis som Herr Arnes penningar är Liljecronas hem kort och går snabbt att läsa. Båda har klart övernaturliga drag även om Liljecronas hem utspelar sig omkring 300 år efter Herr Arnes penningar - men i 1800-talets Värmland var nog folk precis lika skrockfulla som i 1500-talets Bohuslän...

Annandag jul år 1800 kämpar sig den fattiga lilljäntan Nora, dotter till Marit i Koltorp, fram genom stormen tillsammans med sin mor och lillebror. De ska till en rik släkting för att gå på julkalas, och lilljänta vill inte gärna vända om hem när hon vet hur mycket gott som kommer att serveras på kalaset. Efter många om och men tar de sig dit, och väl på kalaset blir traktens prästfru intresserad av lilljänta och tar med sig henne för att arbeta på prästgården Lövdala. Hon ska bli lillpiga åt prästdottern Maja Lisa, prästfruns styvdotter.

När Nora kommer till prästgården känner hon att allt inte står rätt till, och redan andra natten hör hon prästdottern berätta en saga för sin gifta fostersyster, som är på besök: sagan om fröken Snövit och hur hennes söta far gifter om sig med en elak häxa till styvmor. Nora är inte helt på det klara med om det verkligen är sig själv Maja Lisa berättar om, men ganska snart förstår hon att prästfrun verkligen är en elak styvmor som mer eller mindre plågar livet ur sin styvdotter. Folket i socknen tycker inte heller om prästfrun och det viskas rentav om att hon egentligen är sjörået som förut bodde i den uttorkade sjön bredvid prästgården.

Jag tyckte i och för sig att Herr Arnes penningar var rätt ok den med, men Liljecronas hem tycker jag faktiskt var mycket bättre. Slutet snabbläste jag för jag var tvungen att så fort som möjligt få reda på hur det skulle gå, det var alldeles för jobbigt för mina nerver att läsa i vanlig takt. ;) Slutsatsen är iallafall att Liljecronas hem kan jag verkligen rekommendera.

Nu har jag bara Körkarlen kvar i min "tre böcker i en"-pocket. Den ingår visserligen inte i utmaningen, men jag kan ju knappast lämna boken utläst till en tredjedel, så den slinker nog ner den också i sinom tid.

Selma Lagerlöf - Herr Arnes penningar

Herr Arnes penningar är en av de två böcker jag valde ur Selma Lagerlöfs produktion till Skrivande svenskor. Det är en tunn liten bok, 82 sidor i min utgåva, och alltså mycket snabbläst.

Boken utspelar sig på 1500-talet, i ungefär samma område som Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön (jag tror till och med att några av ortsnamnen finns med i båda böckerna), dvs. Bohuslän, som på 1500-talet tillhörde Norge.

Den rike prästen herr Arne och hela hans husfolk på Solberga prästgård mördas av okända illgärningsmän, och kistan med silverpenningar blir stulen. Den fattiga fosterdottern Elsalill är den enda som överlever, och fiskmånglaren Torarin tar henne med sig hem till sin gamla mor i Marstrand. Elsalill sörjer förlusten av sin fosterfamilj, i synnerhet sin fostersyster, djupt, men en dag när hon står vid bryggan och rensar fisk med de andra kvinnorna dyker en ung skotte upp och pratar med henne. Sir Archie och hans vänner väntar på att isen ska gå upp så att de kan återvända till Skottland, men under väntetiden passar sir Archie på att bli närmare bekant med Elsalill.

Detta är en renodlad spökhistoria (vem var det som sa att Sverige inte hade några skräckförfattare innan John Ajvide Lindqvist?) där Elsalill dessutom måste brottas med det egna samvetet och sina moraliska övertygelser. Det är också det första jag läser av Selma Lagerlöf, om man inte räknar med Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som jag läst stycken ur i diverse antologier samt i serietidningsformat. Jag tyckte väl kanske inte att Herr Arnes penningar var en fantastisk läsupplevelse, men den var absolut inte dålig, utan helt klart läsvärd.

Vi har också läst Herr Arnes penningar:
Theresans
Lyrans Noblesser
Violen
oof bok
Camilla

Men jag har ju glömt!

Jag tänkte ju presentera nästa års läsutmaning, den som ska ersätta Klassiska kvinnor, den 1 december men det föll helt bort ur minnet... så, några dagar försenat ger jag er:

Skrivande svenskor - kvinnliga författare 1900-1950.

Upplägget kommer se lite annorlunda ut den här gången. Istället för en utvald bok kommer jag istället lista två stycken, och då får man välja vilken av dem man vill läsa - och om man vill så kan man läsa båda! Men precis som tidigare är det två månader per författare, dvs. sex författare läses under 2010, och ordningen är kronologisk efter böckernas utgivningsår. Nåja, någorlunda kronologisk iallafall.

Januari-februari

Selma Lagerlöf (1858-1940)
Herr Arnes penningar (1904)
Liljecronas hem (1911)

Mars-april

Elin Wägner (1882-1949)
Pennskaftet (1910)
Åsa-Hanna (1918)

Maj-juni

Maria Sandel (1870-1927)
Virveln (1913)
Droppar i folkhavet (1924)

Juli-augusti

Agnes von Krusenstjerna (1894-1940)
Den blå rullgardinen (1930, första delen i Fröknarna von Pahlen)
Fattigadel (1935, första delen i Fattigadel)

September-oktober

Moa Martinsson (1890-1964)
Kvinnor och äppelträd (1933)
Drottning Grågyllen (1937)

November-december

Stina Aronsson (1892-1956)
Medaljen över Jenny (1935)
Hitom himlen (1946)

Urvalet har skett ytterst subjektivt; jag har valt ut böcker som jag själv tycker verkar bra. När det gäller Selma Lagerlöf, till exempel, tog jag två av hennes "mindre kända" romaner (mindre kända än t.ex. Jerusalem och Gösta Berlings saga, alltså), och apropå Moa Martinsson så valde jag en socialrealistisk och en historisk roman.

Hur låter det här? Är det någon som är intresserad av att hänga på? Borde jag byta ut nån av böckerna, eller rentav nån av författarna? Andra synpunkter?