Conrad Williams - One

One är klassisk dystopisk postapokalyptisk skräck. Huvudpersonen, Richard Jane, jobbar som svetsare på en oljeplattform utanför Skottlands kust - han arbetar alltså med undervattenssvetsning. Det är detta faktum som räddar honom när jorden går under.

Vid en rutinsvetsning av oljeplattformens förankring vid havsbottnen hör Jane ett konstigt ploppande ljud i radiokontakten upp till ytan. Först tror han att det är hans egna trumhinnor som spruckit, men när radiokontakten med oljeplattformen bryts förstår han och hans svetsarkollegor att något är fel. De måste ta sig upp till ytan så fort som möjligt. Det görs förstås inte i en handvändning; när man arbetar nere vid havsbottnen måste man gå igenom ganska många steg innan man kan andas frisk luft igen. Är dekompressionen otillräcklig kan man i värsta fall dö en ganska horribel död...

När Jane efter många om och men tagit sig i land upptäcker han att hela landet verkar vara dött - det är som att en våg av eld och ett kraftigt tryck gått över hela den skotska östkusten. Marken är sönderbränd, människorna ännu värre. De ligger på gatorna, förvrida och med svartnande, glänsande skinn, uppsvullna som om de håller på att spricka.

Jane har bara en tanke i huvudet: att leta reda på sin femårige son Stanley. Det betyder att han måste ta sig hela vägen från norra Skottland till London, där Stanley bor med sin mamma. Utan transportmedel - alla bilar och all elektronik har slutat fungera - kommer det ta många veckor. Men Jane traskar sammanbitet på. Han äter det han hittar i någorlunda oskadade konservburkar, sover om han hittar ett hus med en tom säng. Han undrar om han kommer att hitta andra överlevare. Om han kommer att hitta Stanley.

One handlar i grund och botten om en man vars kärlek till sin son övergår i besatthet, ja, nästan galenskap. De som överlever har alla förlorat människor de älskar, men Jane vägrar att ge upp hoppet. Stanley är hans mening med livet, utan hoppet om att finna sonen vid liv kan han lika gärna lägga sig ner och dö. Livet efter Händelsen (the Event) handlar om att söka efter mat, flytta från plats till plats för att undvika faror och att beskydda de få människor som finns kvar. Det finns ingen framtid, inget hopp.

Conrad Williams beskriver med isande precision hur civilisationen sönderfaller vid apokalypsen. Några få människor lyckas hålla ihop, dela mat och andra förnödenheter, men vissa hänfaller till barbariska handlingar. Det uppstår stridigheter mellan överlevande. I slutändan har dock de alla ett långt större hot att hantera. Händelsen dödade inte bara allt i sin väg. Den medförde något annat - något dödligt...

Jag läste One med djup fascination och ett visst äckel. Williams drar sig inte för kroppsvätskor, ruttna lik och mycket annat som en högklassig skräckfilmsregissör skulle vara stolt över. Hans vision av apokalypsen är en av de vidrigaste jag stött på, och en av de hopplösaste. Han förklarar inte hur Händelsen kunnat uppstå, även om Jane har en del teorier om den saken, och det finns trådar i berättelsen som inte knyts samman fastän man gärna hade velat ha en förklaring på vissa saker. Men i det stora hela tycker jag att One är ett lysande exempel på postapokalyps i sin allra svartaste form. Den påminner mig faktiskt en smula om Cormac McCarthys The Road som ju är postapokalypsen över all postapokalyps(tm), och det är inget dåligt betyg.

Amanda Hellberg - Jag väntar under mossan

Jag har ju läst och gillat Amanda Hellbergs andra böcker (Tistelblomman var klart bäst) så jag kastade mig förstås över hennes ungdomsbok Jag väntar under mossan. I det stora hela gillar jag den, även om det finns en del invändningar.

Handlingen i korthet: Tilda, som vuxit upp med en svensk mamma och en brittisk pappa i Storbritannien är hos sin morfar i Sverige under sommarlovet. Morfar bor ensam i en gammal stuga ute i de djupa skogarna. För många år sedan försvann hans hustru, Tildas mormor, spårlöst, men morfar är övertygad om att hon finns kvar någonstans i skogen.

Det finns många tecken på att något ondskefullt väsen bor i skogen. Badstranden vid sjön där Tilda brukade bada som barn är övergiven - byborna badar hellre i det nya, plastiga utomhusbadet. Stämningen vid sjön känns inte bra. Tilda känner också av något litet som drar omkring runt stugan. Ett spöke?

När hon får en bok om nordisk folklore klarnar många saker för henne, och hon inser att hon är en del av något som pågått i skogarna i århundraden.

Som sagt, jag gillar boken, men det spårar ut en hel del och spretar åt alla möjliga håll. Det är mylingar och skogsrån och häxor och trollkarlar och fan och hans moster... nå ja, inte fan och hans moster kanske. Och väktare, inte att förglömma. Men det är lite kärlek och lite uppväxtskildring och massor av övernaturligt och lite skräck. Roligast är nästan att läsa om Tildas bild av Sverige med dillchips och världens godaste ostbågar... och myggbett, halvtinade kanelbullar, ljusa sommarnätter, brännässlor och utedass. Amanda Hellberg fångar den svenska sommaren på pricken, och bilder från min barndoms somrar kommer tillbaks när jag läser. Det är bokens stora förtjänst.

Kelly Link - Fel grav och andra berättelser

Fel grav innehåller fem noveller av, för att citera Neil Gaimans blurb, "förmodligen den bästa novellförfattare som finns där ute just nu". Titelnovellen "Fel grav" (där en ung man gräver upp sin döda flickväns grav för att kunna ta tillbaks dikterna han la ner i hennes kista vid begravningen), den mer fantasybetonade "Trollkarlarna i Perfil" där en ung flicka blir såld som slav till nämnda trollkarlar, den mestadels bara märkliga "Trolleri för nybörjare" där handlingen kretsar kring den avantgardistiska tv-serien Biblioteket, "Sagohandväskan", där berättarens mormor går omkring med en hel östeuropeisk by i sin handväska, samt slutligen "Specialistens hatt", som handlar om två små flickor vars favoritlek kallas Död-leken.

Ojämna, skulle jag vilja beskriva novellerna som. "Trolleri för nybörjare" och "Sagohandväskan" gillade jag mycket, "Fel grav" var ok men "Trollkarlarna i Perfil" och "Specialistens hatt" tyckte jag inte alls om. Däremot gav hela samlingen mersmak; jag vill ha mer Kelly Link! Tur då att hon har skrivit fler noveller. =)

Nämnas kan också att Fel grav och andra berättelser är första delen i novellsamlingen Pretty Monsters, men när del två kommer på svenska har jag tyvärr ingen aning om.

Det är natt i Fria folkets världsträdsbibliotek. Alla bibliotekarier sover, ligger nerbäddade i sina kistor, svärdsskidor, lönnfack, postfack, fickor, skåp, mellan sidorna i sina förtrollade böcker.

Ur "Trolleri för nybörjare".

Amanda Hellberg - Tistelblomman

Tistelblomman är Amanda Hellbergs tredje och hittills bästa bok om Maja Grå, en ung kvinna som ser mer än andra. I denna bok har hon lämnat Sverige för Skottland och flyttar till ett gammalt hus - Tistelblomman - i en avlägsen skotsk by tillsammans med Jack, konstnären hon mötte i Döden på en blek häst. Ganska snart förstår Maja att allt inte är som det ser ut att vara. Människorna i byn är ovilliga att prata om Tistelblomman, och Maja hör konstiga ljud och ser konstiga saker. När Maja och Jack träffar ägarnas son, Adrian, märker hon genast att även Adrian har sett och hört saker i huset. Men är det en ond ande, eller något helt annat?

I Tistelblomman har Amanda Hellberg verkligen hittat rätt. Den har precis lagom balans av övernaturligt och verklighet, och även om jag ibland vill ruska om Maja ordentligt och skrika "men prata med honom istället för guds skull!" (ni som har läst vet vad jag menar) så bidrar detta till spänningen. Styggelsen var lite väl vidrig och Döden på en blek häst lite för tam - men, som Guldlock skulle ha sagt, Tistelblomman är alldeles lagom!

Nu hoppas jag på fler böcker om Maja Grå där hon kan använda sina förmågor utan att vara rädd för vad Jack ska tycka. Jag vill också se lite med av Steve King, och förhoppningsvis kan dessa båda saker knytas ihop utan större problem. ;)

Förresten, gissa om jag står först i kö på Amanda Hellbergs nya ungdomsbok Jag väntar under mossan? Självklart.

Shirley Jackson - The Haunting of Hill House

Trots sitt tunna format tog det mig ett tag att bli klar med The Haunting of Hill House - inte för att den var seg eller dålig, utan bara pga bristande lästid. Men i söndags tog jag tag i saken.

Handlingen i The Haunting of Hill House är nog välkänd för de flesta, om inte annat för att man sett (den nya) filmatiseringen med Catherine Zeta-Jones och Lili Taylor, även om jag måste erkänna att jag aldrig iddats se hela. I korthet går det ut på att Dr. John Montague, en forskare inom det paranormala, bjuder in några personer som tidigare varit involverade i övernaturliga händelser till Hill House. Detta hus byggdes av en man vid namn Hugh Crain, och ända sedan det blev färdigt för 80 år sedan har det dragit olycka över sina invånare.

På den angivna dagen kommer Dr. Montague och tre andra personer till Hill House: Eleanor, en kvinna i trettioårsåldern som tillbringat hela sitt liv med att ta hand om sin sjukliga mor, Theodora, en självupptagen ung kvinna utan efternamn, och Luke, husets blivande ägare. Redan från första början upptäcker de att Hill House är annorlunda, till och med skrämmande, och det dröjer inte länge förrän konstiga saker börjar hända.

Nåt jag gillade mycket om i boken var den lättsamma skämtsamheten mellan karaktärerna. (Banter, om man använder ett engelskt ord.) Det är det jag gillar även i t.ex. Dorothy Sayers böcker; jag är helt enkelt svag för rappkäftade och intelligenta människor... Särskilt skrämmande var det ju inte, men man är ju härdad. Däremot bygger Jackson upp en mysrysig stämning som förstärks av det faktum att man egentligen inte får veta vad som hände - det är minst sagt öppet för tolkning. Det här är en bok man ska läsa en regnig kväll, framför en brasa, med en kopp te och en spinnande katt. =)

Trots att boken är skriven på 1950-talet känns den förvånansvärt modern; det är väl egentligen bara avsaknaden av mobiltelefoner och datorer som gör att det märks att det inte är nutid - ja, det och Eleanors "djärvhet" att köpa byxor som hon kanske inte kommer våga ha på sig... Den absolut största behållningen är iallafall utan tvekan Shirley Jacksons fantastiska språk.

Hill House itself, not sane, stood against its hills, holding darkness within; it had stood so for eighty years and might stand for eighty more. Within, its walls continued upright, bricks met neatly, floors were firm, and doors were sensibly shut; silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone.

Adam Baker - Juggernaut

Eftersom jag blev ganska lyrisk över Adam Bakers debut Outpost i höstas så var jag ju tvungen att köpa och läsa hans andra bok Juggernaut. Den utspelar sig under brinnande Irakkrig i ett hett och sandigt mellanöstern, så miljön är inte lika intressant som i Outpost (tycker jag), men i övrigt är böckerna väldigt lika. Båda har en stark kvinnlig huvudperson - även om Jane i Outpost var ganska mesig från början - och båda har samma grundläggande handling, nämligen den mystiska sjukdom som förvandlar människor till en sorts odöda med svarta ögon och en fruktansvärd blodtörst.

Lucy och hennes team är legosoldater i Irak. Några är amerikaner, Lucy själv är britt och en annan är sydafrikan. Det de har gemensamt är skickligheten som legosoldater och alla de år de kämpat tillsammans i krigshärdar över hela världen. Men nu börjar de vara trötta på det livet, och när Lucy får höra talas om en irakisk krigsfånge med hemligstämplad information om en stor guldskatt beslutar sig teamet för att göra ett enda jobb till innan de kan dra sig tillbaks som rika människor.

Problemet är att guldskatten befinner sig mitt i öknen, långt ifrån ära och redlighet - och guldet är inte det enda som finns där ute.

Det här känns som en prequel till Outpost; bilderna av upplopp och brinnande bilar som besättningen på Kasker Rampart ser på tv är troligen en direkt verkan av händelserna i Juggernaut. Förhoppningsvis handlar nästa bok om de sista resterna av mänskligheten och deras kamp efter apokalypsen...

Inte lika bra som förra boken men helt ok är mitt betyg. Jag blev inte lika engagerad i huvudpersonerna i den här boken och överraskningseffekten (hur viruset/sjukdomen/vad det nu är utvecklar sig) var förstås borta, men som en del av Adam Bakers egna universum av blodtörstiga, metallinfesterade zombies funkar Jaggernaut alldeles utmärkt.

Greig Beck - Beneath the Dark Ice

Min fascination för arktiska miljöer slog till igen när jag besökte SF-bokhandeln i höstas; med hem följde alltså Beneath the Dark Ice som utspelar sig på Antarktis - eller snarare under Antarktis - i en urgammal stad, byggd av en uråldrig civilisation, på den tiden då Antarktis inte var täckt av is...

Detta är den första boken om supersoldaten Alex Hunter, som efter en skottskada i huvudet utvecklat vad man bara kan kalla superkrafter. Jag vet inte hur gammal Greig Beck är, men mentalt är han en tonåring som skrivit in en glorifierad version av sig själv i en actionfylld skräck/äventyrsroman - Alex Hunter är så fantastisk på alla sätt och vis att det är nästan löjligt. Visserligen får han ibland nästan okontrollerbara raseriutbrott, men till och med dessa kan han använda till sin fördel när skurkarna ska bekämpas.

Anyways! Boken börjar med Becks version av vad som hände med nybyggarna på Roanoke Island år 1587 (allihop försvann utan ett spår, utom ordet Croatoan inkarvat i ett träd - ett äkta historiskt faktum) och hoppar sedan till en forskningsexpedition på Antarktis i modern tid. Hela expeditionen försvinner (hör och häpna!) och ett räddningsteam bestående av några andra forskare samt Alex Hunter och hans team av bad-ass kommandosoldater skickas dit för att lista ut vad som hänt.

Teamet hittar en uråldrig stad, utdöd sedan länge, under isen. Arkeologiprofessorn Matt Kerns är överttygad om att civilisationen som en gång bebodde staden gick under och de överlevande flydde ut i världen, därigenom skapande myten om Atlantis. Men vad orsakade undergången, och varför försvann den första forskningsexpeditionen?

Efter att ha läst At the Mountains of Madness så kändes plotten ganska välbekant. Beck har studerat sin Lovecraft! Det här är en lättviktig YA-skräckis/äventyrsroman med Cthulhu-vibbar, och först var jag inte alls imponerad men ju mer jag läste desto mer ville jag läsa. Ett ganska bra betyg i slutändan alltså även om man inte ska förvänta sig något litterärt mästerverk. (Dock tillräckligt bra för att jag ganska omgående skulle köpa bok två, Dark Rising).

Adam Baker - Outpost

Till att börja med: postaposkräck som utspelar sig i arktiskt klimat. Det bara skriker Martina med JÄTTESTORA bokstäver över hela boken, så med den lilla brasklappen vill jag säga: det här var bra. Det här var MYCKET bra. Så bra att jag gärna hade sett en fortsättning, men det blir det antagligen inte. En film kanske? Det skulle bli en utmärkt film.

Visst, de första två-tre sidorna var jag lite skeptisk. Boken börjar nämligen med att presentera vår hjältinna, Jane, pastor på oljeplattformen Kasker Rampart i Arktiska oceanen. Att jag var lite skeptisk beror på att Jane från sida ett presenteras som en enormt fet kvinna som dessutom är oerhört olycklig över detta faktum, så olycklig att hon är på vippen att ta livet av sig. Själva anledningen till att hon befinner sig på Rampart är för att starta ett nytt liv, långt bort från frestelser som choklad och skräpmat, vilket 1. förenklar och förminskar (heh) det här med hennes fetma (och fetma i allmänhet) något alldeles oerhört - de flesta tjockisar är INTE tjocka pga dålig karaktär och ständig tillgång till skräpmat, det är mer komplext än så - och 2. är otroligt tröttsamt att läsa om.

Men, ganska snabbt kastas både Jane och läsaren in i den faktiska handlingen. Istället för att sitta och tycka synd om sig själv måste alltså Jane ta tag i saken - som Ramparts andliga ledare, även om de flesta inte är särskilt intresserade av religion, har hon ju ett visst ansvar för besättningens mentala hälsa.

Större delen av Ramparts besättning har redan farit hem, och de femton personer som är kvar väntar på att ett fartyg ska komma och hämta dem. Men istället börjar TV:n visa allt mer skrämmande bilder; blodiga människor, brinnande bilar, upplopp och kaos, tills kanalerna en efter en slutar sända och slutligen slocknar helt. På Rampart vet man inte vad som hänt. Det enda man hört över radion är att någon sorts sjukdom brutit ut, en sjukdom som gör att folk får helt svarta ögon och blir aggressiva och blodtörstiga.

Besättningen på oljeplattformen vill förstås ta sig hem så fort som möjligt, men om räddningsskeppet aldrig kommer så måste de vänta ut vintern där de är. De har generatorer som ger värme och ljus, men maten är det sämre med. De människor som är kvar på Rampart är kanske inte Guds bästa barn, och förutom de stridigheter som när som helst kan blossa upp - om mat, om vem som ska ta ledningen - så hotas gruppen även av den mystiska sjukdom som spridit sig i resten av världen...

Det här är förmodligen en ungdomsbok, vilket förklarar det faktum att språket är ganska enkelt. Absolut inte dåligt, men inte komplicerat - det ska gå fort att läsa, det ska vara spännande hela tiden och författaren bekymrar sig inte om såna petitesser som att han upprepar sig ganska mycket när han t.ex. beskriver människor: "He was tall and muscular. He had dark hair. He had a gold watch and a leather jacket" osv. Är man extremt allergisk mot sånt så kanske man ska undvika, men jag tyckte ändå att det fungerade bra.

Nånting som författaren inte heller är rädd för är att "kill your darlings", här stryker både den ena och den andra med som man gärna hade sett som överlevare. Upprörande! Men Baker har lyckats bra med att levandegöra sina karaktärer, man lider eller gläds med dem - och hatar de som bör hatas, förstås. Särskilt Jane utvecklas enormt mycket under bokens gång.

Det här är en bok jag kan rekommendera till alla som gillar postapokalyps, polarskräck och/eller zombier (nåja, typ). Snabbläst som tusan är den också, med tanke på att jag lyckades läsa ut den under en annars fullspäckad stockholmshelg.

3 x backlogging

Jag har ägnat en stor del av juli åt att läsa gamla Maria Lang som jag inte läst förut, men jag tror att jag lämnar Lang-analyserna till Helena. Istället tänkte jag skriva lite snabbt om tre andra böcker jag läst under sommaren.

John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna
Sist av alla(?) läste jag faktiskt Lilla stjärna, bland annat för att jag fick den i födelsedagspresent vilket gjorde att den alltså fanns där i bokhyllan (men jag hade ju planerat att läsa den hur som helst, det hade bara inte blivit av). Min bedömning? Jo, den är bra, men Människohamn är fortfarande bättre. Lilla stjärna är så bizarr att man mår illa. I korthet, om det nu är någon som mot förmodan inte har läst den, så handlar den om den avdankade dansbandsstjärnan Lennart som hittar ett spädbarn i skogen - en liten flicka som kan skrika en helt ren ton. Lennart blir så till sig över detta att han beslutar sig för att ta med flickan hem. Han stänger in henne i sin källare och beslutar sig för att uppfostra henne i hemlighet, eftersom han föreställer sig att han med flickans fantastiska förmåga (allitteration!) åter ska stiga på dansbandshimlen. Naturligvis går det inte riktigt så.

Mari Strachan - Jorden sjunger i B-dur
Boken utspelar sig i Wales på 1950-talet, och det är egentligen det faktumet som gör hela boken. Jorden sjunger i B-dur handlar om tolvåriga Gwennie som är minst sagt speciell; hon tror att hon kan flyga (men bara när hon sover, hon har inte lärt sig att flyga när hon är vaken än) och är nästan äckligt lillgammal samtidigt som hon är otroligt naiv. När en av grannarna försvinner och sedan hittas ihjälslagen beslutar sig Gwennie för att försöka lista ut vad som egentligen hände, precis som en av detektiverna i de romaner hon brukar läsa - och sedan låna ut till byns polisman (som hellre arbetar i trädgården är löser brott). Det är en lite smårolig bok och kul att läsa pga miljön - hur ofta läser man en bok som utspelar sig i Wales? - och tidsmarkörerna, men Gwennie är verkligen otroligt irriterande och det är nästan så att jag ibland sympatiserar med mamman som favoriserar sin äldsta dotter Bethan.

Gyles Brandreth - Oscar Wilde and the Nest of Vipers
Till skillnad från i de tre första böckerna där Robert Sherard är Watson till Oscar Wildes Holmes är The Nest of Vipers uppbyggd nästan som en brevroman. Den består av dagboksanteckningar, telegram och brev mellan de olika karaktärerna och deras respektive hustrur/vänner/kollegor vilket faktiskt är bra för historien, eftersom man då får fler olika perspektiv (t.ex. Arthur Conan Doyles syn på Robert Sherard). I den här boken anspelas det mer på Oscar Wildes homosexualitet - även fast ingenting sägs rakt ut, förstås - och även prins Albert Victor, drottning Victorias sonson, blir outad som gay (eller kanske snarare bisexuell). The Nest of Vipers handlar om vampyrer, en kunglig skandal, den senaste (år 1890) forskningen om hysteriska kvinnor - forskning som involverar både hypnos av levande patienter och obduktion av döda sådana, i syfte att hitta en fysiologisk förklaring på ett neurologiskt problem. Jag tycker nog att den tredje boken (Oscar Wilde and the Dead Man's Smile) var något bättre, men The Nest of Vipers är fortfarande riktigt bra och jag gillar som sagt brevromans-greppet. När kommer nästa bok?

Snabb resumé av senaste tidens läsning

Jag har inte varit så bra på att skriva om lästa böcker i år, så jag tar en liten recap av sånt som ligger orecenserat.

Sarah Langan - The Missing
Betydligt bättre än Langans debut The Keeper, i mitt tycke. Utspelar sig i The Keeper-staden Bedfords grannstad Corpus Christi där man inte vet så noga vad som egentligen hände, bara att sågverket exploderade och att Bedford numera är öde. Läraren Lois Larkin åker på en utflykt till skogen mellan de två städerna med sin skolklass och en av eleverna försvinner. Det blir början till slutet för Corpus Christi och, i förlängningen, USA. (Och kanske hela världen?) Mycket bra hursomhelst, jag rekommenderar den skarpt. Det är en del blood and gore men The Missing koncentrerar sig främt på den psykologiska skräcken och i synnerhet slutet (det allra sista stycket, närmare bestämt...) stannar kvar länge. Temat i boken påminner dessutom en del om första delen i The Passage.

Philippe Claudel - Monsieur Linh och den lilla flickan
Otroligt sorglig bok om den gamle monsieur Linh som flyr från ett icke namngivet, krigsdrabbat land i Asien till ett annat, icke namngivet, land i Europa tillsammans med sitt lilla barnbarn. Hans enda mål i livet är att hålla den lilla flickan trygg, men han känner sig rädd och osäker i det nya landet där han inte förstås språket och där allt är så annorlunda. På en av sina promenader i den nya staden möter han en annan man, monsieur Bark, och de två blir vänner utan att kunna varandras språk, och när monsieur Linh en dag får ett nytt boende långt från parken där han och monsieur Bark brukar träffas måste han till varje pris ta sig därifrån och träffa sin vän igen.

Tunn och snabbläst och mycket sorglig, som sagt. Slutet förändrar hela boken - det är nästan att man måste läsa den en gång till i ljuset av det.

Elly Griffiths - Huset vid havets slut
Tredje boken om arkeologen Ruth Galloway, och den hittills bästa skulle jag vilja säga. Visst, översättningen var väl kanske lite styltig, men det tänkte jag inte så mycket på... I den här boken är Ruths dotter Kate född, och Ruth måste nu jonglera sitt jobb och sin fem månader gamla dotter samtidigt som hon måste hålla barnets far en hemlighet för sina kollegor och vänner. Sex kroppar hittas på stranden och kol 14-dateringen placerar dem i modern tid - andra världskriget närmare bestämt. Det visar sig att männen var tyskar och att de kan ha mördats av det brittiska hemvärnet som sedan försökt mörka alltihop. Men några av de män som deltog känner fortfarande skuld över vad de gjorde, och de vill nu dra fram hela historien i ljuset.

Egentligen läser man nog böckerna mest för Ruths skull, snarare än fallen i sig. Hon är något så ovanligt som en sympatisk kvinnlig karaktär som inte är helt perfekt och underskön utan har en del brister och nojjor, men lever sitt liv som hon vill ändå.

Amanda Hellberg - Styggelsen
Betydligt mer skrämmande än Döden på en blek häst (fast jag läste ju dem i helt fel ordning, men det gjorde inte så mycket tyckte jag). Boken börjar 1946 med att den unga flickan Singa som tillsammans med sin far reser runt och håller "seanser", skulle man väl kunna kalla det, där Singa låtsas kanalisera andar som har meddelanden till publiken. Allting är dock inte fejk; Singa har äkta gåvor. Det upptäcker ett syskonpar som också försörjer sig på seanser, och de kidnappar flickan för att utnyttja henne för sina egna syften. Systern, Eva, har dock andra intressen också - hennes ondskefulla och sadistiska läggning får fullt utlopp i sättet de behandlar Singa på, och det värsta är att läsa om hur Singa får leva efter kidnappningen. Femtio år senare får den unga Maja Grå kontakt med spöket Singa, som desperat försöker meddela sig med någon på den levande sidan.

Riktigt bra, men jobbig att läsa. Jag hade kunnat vrida nacken av Eva själv. Vidrig människa. Men i vanlig ordning vänder slutet upp och ner på det man trodde att man visste...

Magnus Nordin - Tystnadens hus
Ungdomsbok som jag läste på lunchen i bokbussen - det kan ju vara bra att ha nånting att rekommendera för ungarna. Magnus Nordin skriver alltid bra, och Tystnadens hus är en av de bästa böckerna jag har läst av honom. Stella, 16 år, rymmer från ett barnhem som kallas fader Davids gård (mer eller mindre en sekt som styrs med järnhård hand av denne fader David) tillsammans med den något äldre Gabriel. De båda får bo i ett övergivet gammalt rivningshus, och en av Gabriels polare har fixat ett jobb åt honom. Stella får istället order om att inte gå ut eftersom fader David troligen letar efter dem. Dagarna går långsamt och Stella har tråkigt. En dag ser hon en liten flicka på gården; Lina, som flickan heter, hävdar bestämt att hon bor i huset, trots att Stella vet att det är övergivet. Vem är Lina? Var är hennes föräldrar? Stella börjar se och höra saker som tyder på att rivningshuset är hemsökt...

Mycket bra, som sagt, och precis som de flesta andra böcker i det här inlägget slutar Tystnadens hus på ett minst sagt oväntat sätt. =) Rekommenderas till tonåringar som vill ha nåt spännande!

Charlie Higson - Fienden

Fienden är första delen i en (relativt) ny ungdomsserie, och i denna första bok är det ungefär ett år sedan världens alla vuxna blev sjuka och dog. Om de hade tur.

De som inte hade tur blev istället vidriga, böldförsedda, hjärndöda, ruttnande zombies, vars enda mål i (o-)livet är att äta. Och vad finns det att äta? Jo, barn. Alla barn under 14 år klarade sig från att bli sjuka, och de som överlevt de vuxnas plötsliga frånfälle - och utsvultna återkomst - samlas i grupper och försöker överleva på det de kan hitta i ruinerna.

Boken koncentrerar sig på en grupp barn som tagit sin tillflykt till ett gammalt köpcenter i London. De är välorganiserade och härdade av det senaste årets händelser, men får allt svårare att klara sig - det är svårt att hitta mat och nästan varje vecka lyckas de vuxna få tag i ett barn, så gruppen decimeras allt mer. När ledaren, Arran, ger sig ut för att leta efter mat tillsammans med några av de andra barnen stöter de på en grupp vuxna som lyckas döda ett av barnen och allvarligt skada Arran. Samma kväll dyker en främmande pojke, Jester, upp i köpcentret. Han berättar att en stor grupp barn bor i Buckingham Palace och att det där finns mat, rent vatten, sovplatser och säkerhet. Hans uppdrag är att hitta andra barn och ta med dem till tryggheten i slottet.

Trots att Arran och hans ställföreträdare Maxie tycker att det hela luktar lite skumt beslutar de sig för att bege sig till Buckingham Palace. De har länge varit medvetna om att de snart måste röra på sig och hitta ett bättre ställe att bo på, och nu har de chansen. Men är verkligen slottet den fristad som Jester utmålar det som?

Det här var så sjukt läskigt! Jag har förstås redan issues när det gäller zombies och 28 dagar senare (som Fiender påminner en hel del om) är den enda film jag fått mardrömmar av i vuxen ålder, men ruttnande odöda som jagar och äter barn - mycket grafiskt beskrivet på sina ställen också - är verkligen inte nånting för lättskrämda. Jag hade rentav problem med att gå och lägga mig när jag läst de första kapitlena. Och det här är en ungdomsbok?!

Nå, jag läste iallafall klart boken, och jag gillar den skarpt. Personbeskrivningarna är extremt välgjorda och barnen känns otroligt levande, även om de i vissa lägen känns nästan lite väl lillgamla. Det kan ju förstås ha sin förklaring i hur de har levt sedan katastrofen inträffade; de äldre har fått se efter de yngre, och de som har varit slagskämpar ute på gatorna har sett och gjort saker som skulle vara omöjliga att föreställa sig för den som inte varit med där ute. Hela sjukdomsbiten är också ett mycket intressant mysterium och jag antar att det kommer att utvecklas i senare böcker. Överhuvudtaget är det många mysterier som måste utvecklas i senare böcker... Nästa bok kommer tyvärr inte ut på svenska förrän i oktober, så jag funderar starkt på att köpa den på engelska istället. Jag vill veta nu!

Rekommendationen är alltså: läs, men inte om du är lättskrämd. Och rekommendera den bara till de ungdomar som tål lite blood and gore.

Amanda Hellberg - Döden på en blek häst

Döden på en blek häst (det finns, apropå ingenting, en parfym från Black Phoenix Alchemy Lab som heter Death on a Pale Horse - hade varit väldigt passande att bära den parfymen samtidigt som man läser boken) handlar om Maja Grå, en ung svensk tjej som kommer till Oxford för att läsa en konstkurs. Hennes mamma Birgitta har blivit mördad i Brighton och förutom allt som följer med en nystart i ett främmande land måste Maja även hantera detta faktum - att hennes mor, som varit försvunnen ur Majas liv i tio år, är död.

Maja är en sån som "ser" saker. Redan tidigt i boken börjar hon få visioner och underliga drömmar som rör mammans mord, och det blir inte bättre att hon får veta att en grupp unga kvinnor för snart 25 år sedan dött under mystiska omständigheter i precis det elevhem som hon bor i. Dessa unga kvinnors död vävs samman med Majas mors död och deras andar hemsöker Maja både i drömmar och när hon är vaken.

Under tiden arbetar Maja med sin konst och blir god vän med sin rumskompis Nikita och en annan kurskamrat, Ashley. Dessutom börjar hon utveckla känslor för den buttre Jack Winter, vars tavlor är skrämmande och provocerande.

Döden på en blek häst är 1) en spökhistoria, 2) en deckare och 3) en coming of age-berättelse där Maja utvecklas både konstnärligt och känslomässigt. Som deckare fungerar den ganska dåligt men som alternativ 1 och 3 tycker jag den är riktigt bra - kanske främst som nummer 3, för Majas egen utveckling och hennes relationer med vännerna Nikita och Ashley tycker jag är intressantast. Ja, egentligen är det hela Oxford-miljön som är allra bäst; det anrika universitetet med sina speciella traditioner, höst i Oxford med gyllene löv och djupblå himmel, studentlivet... det påminner om Dorothy Sayers Kamratfesten, fast ett antal år senare. (Och även väldigt mycket om Carina Burmans Cromwells huvud. Kanske mest om den, till och med.) Jag vill också plugga i Oxford!

Att det vimlade av engelska ord och uttryck i boken var ingenting jag störde mig på (jag läste Bokstävlarnas recension i samma veva som jag läste boken, annars hade jag antagligen inte ens tänkt på det), snarare var det en påminnelse för mig om att boken faktiskt utspelade sig i Storbritannien och att dialogen ju egentligen var på engelska. Inte ens den skämskuddeframkallande sexscenen var så skämskuddig som jag förväntat mig efter att ha läst vad Bokstävlarna tyckte... den var väl inte den bästa sexscen jag läst - eller den minst pinsamma - men så farlig tyckte jag inte att den var. Jag motsätter mig dock starkt mot användningen av ordet "skruvade".

Min slutgiltiga bedömning är att det är en bra bok, om än något bagatellartad - Hellberg kunde ha vräkt på mer stämning, mer subtil skräck och för den delen också gärna ett mer... övernaturligt slut. Lösningen var lite väl prosaisk tyckte jag. Eller så är det jag som läst för mycket deckare? Hur som helst så är det en bok jag kan rekommendera. Lite light reading så här under påskhelgen kanske?

Michelle Paver - Dark Matter

Michelle Paver är väl mest känd för sin ungdomsfantasyserie Vargbröder (som är väldigt populär på biblioteken, åtminstone där jag har jobbat). Dark Matter är mer av en vuxenroman, undertiteln är A Ghost Story och det är verkligen en spökhistoria. Riktigt obehaglig stundvis, och väldigt bra.

Boken utspelar sig på 1930-talet och handlar om Jack, en ung engelsman från en fattig medelklassfamilj som får ett erbjudande om att följa med på en polarexpedition som radiooperatör. Expeditionens övriga medlemmar är fyra unga män ur överklassen och Jack känner sig underlägsen dessa fyra som har haft en priviligierad uppväxt, gått i fina skolor och aldrig vetat hur det är att vara fattig. Först överväger han att inte följa med, men han inser att detta är hans chans att slippa det ensliga liv han hittills levt i London.

Sommaren 1937 beger de sig till Norge, och därifrån ska de resa med båt till Svalbard där de ska slå läger i Gruhuken. I ett år ska de fem leva under bistra omständigheter för att utföra meteorologiska och andra vetenskapliga mätningar som sedan ska skickas till The Royal Geographical Society i London.

Men resan börjar inte bra. Teddy, gruppens fältläkare, måste stanna kvar i London när hans far dör, och reducerade till fyra man fortsätter expeditionen till Tromsø. Väl i Norge hyr de en båt och en besättning, och under kapten Erikssons ledning lägger Isbjørn ut från Tromsøs hamn i slutet av juli.

På Isbjørn är allt frid och fröjd, även om Jack inte gillar de slädhundar de tagit med sig (hans överklasskamrater ser hundar som meningen med livet, men Jack har inte vuxit upp med fyrbeningar omkring sig och kan inte riktigt förstå grejen med det hela). Det enda smolket i bägaren är kaptenen Mr Erikssons oförklarliga motvilja mot slutdestinationen Gruhuken. Expeditionens medlemmar avfärdar dock hans motvilja som nonsens och vidskepligheter...

Ja, det kan ju varenda läsare av spökhistorier räkna ut, att det inte är särskilt smart att ignorera varningar från lokalbefolkningen. När Isbjørns kapten och besättning motvilligt landstiger vid Gruhuken och arbetar på av bara f-n för att få komma därifrån så fort som möjligt så borde ju även de rationella engelsmännen dra öronen åt sig, men istället smäller de upp en liten stuga och inrättar sig för vintern.

Dark Matter påminner stundvis om Andreas Romans Mörkrädd, för mycket av skräcken pågår i Jacks huvud. Hela boken är hans dagbok som han påbörjade kvällen då han blev erbjuden att följa med på expeditionen, och han skriver noggrannt ner allt han ser och upplever i Gruhuken. Länge vet han inte vad han ser och han övertygar sig själv om att vad det än var så är det helt ofarligt, men ju längre tiden går och ju mer oroväckande saker som händer, desto mer övertygad blir han att det han sett inte är ofarligt. Men är det verkligt? Har någon av de andra sett något - och ska han berätta för dem vad han sett och känt, eller kommer de tro att han blivit galen?

Det här är en fin liten spökhistoria med bra flyt, som känns trovärdig på grund av att den berättas i dagboksform. Redan från början får man veta att något hemskt hänt på expeditionen - en forskare har, tio år efteråt, kontaktat Algie, en av expeditionens medlemmar, eftersom han vill kunna använda deras upplevelser i en avhandling han håller på med. Boken börjar med det svarsbrev Algie skickar där han avbeder sig allt samröre med forskaren ifråga, och där han ger antydningar om att något hänt under expeditionen. Efter det sitter man på nålar och väntar på att katastrofen ska inträffa. ;)

Justin Cronin - The Passage

Before she became the Girl from Nowhere - The One Who Walked In, the First and Last and Only, who lived a thousand years - she was just a little girl in Iowa, named Amy. Amy Harper Bellafonte.

Så, då var det dags att skriva om 2010 års bästa bok. Ja, det var definitivt årets bästa, och jag har mycket svårt att tro att jag kommer läsa en ännu bättre innan året är slut.

Det enda lilla minus jag kan se med The Passage är att det är första delen i en planerad trilogi, och bok två och tre kommer ut 2012 respektive 2014 om man ska tro Wikipedia - hur ska man kunna vänta så länge?

Det här är undergångsskräck när det är som bäst. Postapokalyps, hemliga militära experiment, ett frisläppt virus och vampyrer - helt utan glitter så långt ögat kan nå. I korthet: en forskare har hittat ett sorts virus i Bolivias djungler, som snabbt hamnar i militär ägo. Experiment påbörjas på en hemlig bas i Colorado. Som försökskaniner används dödsdömda fångar, män som ingen kommer att sakna, och dessa män förvandlas till... nånting annat.

Men i slutändan är fångarna inte det som behövs för att fullfölja experimentet. Det behövs någon annan - ett barn. (Här nånstans börjar det gå riktigt snett. Och det vet man ju; den som är elak mot barn eller djur är en riktigt dålig människa i både böcker och filmer.)

Inte helt otippat slipper viruset ut ur den topphemliga, tungt bevakade anläggningen, och hur det går sen får man använda sin fantasi för att lista ut, eller ännu hellre läsa boken. Ja, det är drygt 760 tättskrivna sidor, ja, det tar lång tid och ja, det är en besvärlig tegelsten att ha med sig i väskan. Det spelar ingen roll. The Passage MÅSTE läsas. Det kan helt ärligt inte ha kommit nån bättre vampyrbok sen Dracula.

Inte för att den egentligen handlar om vampyrer heller - det är så mycket mer. (Eventuella Twihards ska nog skippa den helt, förresten.) Rent spontant så påminde den mig om Resident Evil-filmerna, särskilt trean. Det fanns också scener som påminde om andra filmer (jag har nog sett lite för mycket postapokalyptiska filmer helt enkelt), och det kändes som att Cronin skrev ganska mycket med filmmanuset i åtanke. Inte för att det är nåt fel med det alla gånger; jag tror att The Passage kan bli en fantastisk film. Rättigheterna är redan sålda, förstås.

Hur som helst, det finns inte så mycket jag kan skriva annat än: fantastisk bok, läs den, köp den - det har jag gjort, fast från början lånade jag den på bibblan - rekommendera den till alla ni känner. Och håll tummarna för att Cronin inte gör en George R. R. Martin.

Tom Becker - Darkside

Darkside är första delen i en ungdomsserie som handlar om 14-årige Jonathan, som en dag blir varse om att det finns en helt annan sida av London än den han har vuxit upp i. Hans pappa lider av en mystisk sjukdom som gör att "mörkret" ibland sluter sig runt honom och då hamnar han på (mental)sjukhus. Var Jonathans mamma är vet ingen, och den enda Jonathan har att luta sig mot är grannen mrs Elwood.

Nu har pappan åkt in på psyket igen, vilket ger Jonathan en chans att leta igenom sin fars annars noggrannt vaktade arbetsrum. Han söker bland annat efter ledtrådar till sin mamma, men hittar också kryptiska hänvisningar till en plats som kallas Darkside. När Jonathan blir jagad genom stan av en märklig kvinna med färgsprakande hår lyckas han ta sig till Darkside, som är en gömd plats mitt i London - en plats med mörka gränder, kullersten, sotiga skorstenar och mycket farliga människor... en plats där Jack Uppskäraren en gång var kung.

Visst, handlingen funkar (det är en ungdomsbok, eller kanske rentav för ännu lite yngre barn, mellanstadiet eller så, så den blir ju aldrig alltför hemsk men rätt skrämmande ändå), men att läsa den i översättning - nej. På svenska är Darkside stapplande, grovhuggen... knappt läsbar faktiskt i vissa stycken. Tyvärr har jag ingen möjlighet att läsa serien på originalspråk om jag inte köper den själv, så jag får helt enkelt skära tänder ibland och läsa vidare på svenska. Hur som helst så har jag lånat andra boken, Blodsarv, och hoppas på att den kanske är bättre översatt, för jag gillar Jonathan och jag gillar verkligen idén med Darkside.

Massive backlog (lååångt inlägg)

Det här är orecenserade böcker från lååångt tillbaka - sen nyår, faktiskt. Sånt där som jag inte riktigt känt för att skriva om direkt, och sen har det inte blivit av. Så, några rader per bok får räcka - och ja, jag har förstås läst mer som jag inte skrivit om, men jag skippar allt som är omläsningar. =)

Clive Cussler - Atlantis Found
En gruvarbetare hittar en grotta med märkliga inskriptioner och en märklig dödskalle, tillverkad i ett okänt material. Dirk Pitt och hans sidekick Al Giordino kallas in, och tillsammans med forskaren Patricia O´Connell försöker de lösa gåtan med de uråldriga inskriptionerna.

Det här är i mitt tycke en av Cusslers bästa Dirk Pitt-böcker; jag gillar den totalt osannolika plotten. Det är det som är grejen med Cussler, det ska vara osannolikt.

Nigel McCrery - Stilla vatten
En rad äldre kvinnor blir förgiftade av en mördare som inte bara dödar sina offer utan tar över deras identitet och fortsätter att höra av sig till de få anhöriga och vänner kvinnorna hade. Det är bara en ren slump som gör att polisen får upp ögonen för morden, och de utreds av kommissarie Mark Lapslie som egentligen är sjukskriven för en mycket allvarlig variant av den sällsynta sjukdomen synestesi.

Bra plot, spännande och så vidare, men hela synestesigrejen tyckte jag var ganska irriterande. Det blev för mycket, helt enkelt.

Philip Kerr - March Violets
Den tyske privatdeckaren Bernie Gunther får i uppdrag att utreda en mordbrand där offrena är en högt uppsatt Naziofficer och dennes hustru, dotter till en stenrik industrimagnat. Året är 1936, platsen är Berlin och stämningen är laddad. Olympiaden närmar sig och Berlin städas upp för att ta emot utländska ledare och journalister. I det nazistiska Tyskland är det inte vist att ställa för många frågor, och definitivt inte vist att öppet undvika att gå med i partiet.

Mja, helt ok, men ganska segt tyvärr. Gunther harvar omkring mycket men jag tycker inte att det blir mycket gjort. Nu är det här första boken i en trilogi så det är möjligt att det blir bättre sen.

Richard Montanari - Villebråd
Den tredje boken om kriminalpoliserna Kevin Byrne och Jessica Balzano i Philadelphia. I denna bok blir en seriemördare jagad av en annan mördare som dödar mordmisstänkta.

Här fick jag fick googla för att överhuvudtaget komma ihåg nåt av handlingen, men nu när jag läste på Fantastic Fiction vad den handlade om så kom jag iallafall ihåg att jag tyckte den var bra. Fast min minnesförlust är nog ändå ett tecken på att Villebråd inte är så fruktansvärt originell.

Kathy Reichs - Devil Bones
Devil Bones utspelar sig i Temperence Brennans hemstad Charlotte, North Carolina, och handlar om voodoo, Santería och djävulsdyrkan. En byggjobbare hittar en källare under ett hus som renoveras. I källaren finner man skallen från en ung flicka tillsammans med andra tecken på svart magi - en huvudlös höna, djurben, kittlar med fjädrar, pärlor och andra reliker. En ultrakristen politiker anklagar djävulsdyrkare och Wiccans och det hela förvandlas till en modern häxjakt.

Kathy Reichs är alltid bra, så även här, men nu börjar det vara lite väl mycket med kärleksproblemen mellan Brennan och Ryan.

Clive Cussler - The Navigator
En av böckerna om Kurt Austin och Joe Zavala. I denna jagar de efter en stulen staty föreställande en fenicisk sjöman, som kan leda dem till inget mindre än kung Salomos skatt.

Yes, I like. Austin och Zavala var väl kanske inte lika roliga som Pitt och Giordino från början, men de har verkligen tagit sig nu och de senaste böckerna har varit riktigt bra. The Navigator är inget undantag. (Och det är precis lika Cusslerskt osannolikt oavsett huvudpersoner...)

Geraldine McCaughrean - Det vita mörkret
14-åriga Sym är besatt av Antarktis. När hon äntligen får chansen att resa dit tillsammans med sin farbror (symbolisk farbror, inte bror till hennes far) Victor så är hon överlycklig, om än lite orolig eftersom hennes mamma inte vet var hon är - mamma tror att Sym och fabror Victor är i Paris. I sitt huvud har Sym med sig kapten Lawrence "Titus" Oates, en av deltagarna i Robert Scotts satsning för att nå Sydpolen 1912. Hon har läst allting om Titus och han är hennes bäste vän; det spelar ingen roll att han bara finns i hennes huvud.

Jag var ju bara tvungen att läsa den här eftersom den utspelade sig i Antarktis. Tyvärr var den väl inte riktigt vad jag trodde att den skulle vara, och jag tyckte också att den var lite småseg (och Sym är otroligt naiv, det retade jag mig på). Den får ett medelbetyg, men läsare i rätt målgrupp - jag gissar på 12-15 år - kan nog tycka att den är mycket bättre än så.

Elly Griffiths - Janusstenen
Den andra boken om Ruth Galloway. På en arkeologisk utgrävning i Norfolk hittar man ett skelett begravs under en vägg. Ruth kallas dit i egenskap av arkeologisk expert, och hon mässtänker att skelettet är ett offer till Janus, som bland annat var dörrarnas gud. Samtidigt på en byggarbetsplats i Norwich grävs ett annat skelett upp - denna gång ett mer nutida, och dessutom ett litet barn.

Jag gillar Ruth Galloway mer och mer; hon är väldigt mänsklig och trots att hon nojjar över sin vikt hela tiden är hon mycket sympatisk. I denna bok har det dessutom uppstått en situation som kommissarie Harry Nelson får lite svårt att hantera: Ruth är gravid.

William Hope Hodgson - Rösten i mörkret och andra skräckfyllda berättelser
En novellsamling av en av de tidiga skräckförfattarna. Nästan alla noveller i denna samling utspelar sig på havet; Hodgson tillbringade flera år till sjöss. Min favorit av novellerna var utan tvekan "Havet utan ebb och flod" i vilken ett skepp driver in i Sargassohavet, det fruktade sjögräsfyllda området där ett otursdrabbat skepp kan bli fast i flera år - om inte en välvillig storm rensar vägen och knuffar skeppet till öppet vatten. De övriga novellerna var inte direkt skrämmande (men så är jag ganska härdad också) och noveller är inte mitt favoritformat, men Hodgson hör ju ändå till de klassiska skräckförfattarna som man "ska" ha läst.

Catherine O´Flynn - Händelser vid Green Oaks galleria
10-åriga Kate är föräldralös. Hon bor hos sin mormor och arbetar som detektiv - ja, efter skolan förstås. Tillsammans med sin leksaksapa Mickey spanar Kate på misstänkta personer, helst på gallerian Green Oaks. Om en bank eller affär blir rånad kommer Kate kunna peka ut förövaren, och poliserna kommer bli så imponerade att de i fortsättningen vänder sig till privatdetektiven Kate med sina svåraste fall. Det är iallafall det Kate drömmer om. Men en dag är Kate spårlöst försvunnen.

20 år senare arbetar Lisa, som är syster till mannen som polisen ursprungligen misstänkte låg bakom Kates försvinnande, i en skivaffär i Green Oaks galleria. Tillsammans med Kurt, en säkerhetsvakt som är övertygad om att han sett en lite flicka med en leksaksapa befinna sig i gallerian efter stängning, försöker hon ta reda på vad som egentligen hände den där gången 1984.

Stillsam men bra, inte direkt en deckare men samtidigt handlar det ju om ett försvinnande, kanske ett mord, som ska lösas. Jag gillar de små tjuvnypen på skivaffärens kunder som O´Flynn petar in; alla som nånsin jobbat inom service förstår nog de butiksanställdas känslor gentemot vissa kunder. ;)

Stephen Booth - Svart som synden
Några byggjobbare på den ensligt belägna gården Pity Wood gräver fram en människohand ur leran på gårdsplanen, och när polisen - med Diane Fry och Ben Cooper i spetsen - tillkallats gör de ytterligare fynd; två lik som begravts vid två olika tillfällen. För att lösa gåtan måste Fry och Cooper få lokalbefolkningens hjälp, men de är är allt annat än samarbetsvilliga.

Böckerna om Fry och Cooper är lite ojämna och ibland är tjafset mellan dem båda bara irriterande. I den här boken är tjafset mestadels på en någorlunda bra nivå, men det dyker minsann upp ibland när man minst anar det. Förutom det är den helt ok. =)

Chris Powling - Trasdockan

En pojkes berättelse om trasdockan Trask, som han fick av sin mamma som barn. Trask och Robbie var oskiljaktliga i många år, men när Robbie var tvungen att börja lämna Trask hemma istället för att ta med sig honom till skolan hände något.

Trask blev arg.

Robbie börjar hitta honom i sin lunchlåda, i ryggsäcken, i gymnastikpåsen. Trots att Robbie grävt ner Trask, spikat fast honom i golvet, lagt honom i frysen och vidtagit en massa andra åtgärder för att bli av med Trask vägrar han hålla sig borta. Till slut måste Robbie ta till en desperat åtgärd.

Också från Argasso förlag, ursprungligen Barrington Stoke. En extremt lättläst bok, och kort, bara omkring 50 sidor. Den här var dock inte lika bra som Besökaren (se nedan), den kändes alltför enkel men är antagligen jättebra till lite mer lässvaga ungdomar som gillar spännande böcker. Trasdockan Trask är ändå ganska otäck.

Dan Simmons - Dödsgudinnans sång

Dödsgudinnans sång handlar om den amerikanske poeten Robert Luczak som, på uppdrag av den tidskrift han arbetar för, reser till Calcutta för att hämta en dikt som påstås ha skrivits av den indiske poeten M Das, en man som man trott varit död i åtta år. Med sig har Luczak sin fru, indiskfödda Amrita, och sin lilla dotter Victoria, sju månader gammal.

Redan på flygplatsen i Calcutta är det något som inte stämmer. Istället för att mötas av det indiska författarförbundets utsände mr Chatterjee så hämtas familjen Luczak av en okänd man, Krishna, som påstår sig vara en "intellektuell" ditskickad av Luczaks chef på tidskriften. När Luczak sedan ska få manuskriptet med den påstått nya dikten av M Das så överlämnas det mystiskt på en järnvägsstation, och författarförbundet vägrar låta Luczak träffa Das. Det visar sig att de själva inte heller träffat honom och att de i själva verket inte ens vet om han verkligen lever.

Krishna tar med Luczak för att träffa en vän som han hävdar kan kasta ljus över M Das mystiska försvinnande och dito återkomst. Vännen har en gruvlig historia att berätta; en historia om dödsoffer och en urgammal kult till gudinnan Kalis ära. Innan Luczak förstår vad det är som händer dras han och hans familj in i en värld av sorg och fasa.

Detta är Dan Simmons första bok och jag skulle väl egentligen inte klassa den som renodlad skräck även om vissa delar är mer än lovligt blood and gore. Det är lite övernaturligheter här och där och vissa händelser som lika gärna skulle kunna ha hänt bara i Luczaks fantasi, men slutet är allt annat än fantasi och skräcken har egentligen inget alls att göra med Kali-kulten eller M Das och den är i slutändan inte det minsta övernaturlig.

Beskrivningen av Calcutta lämnar en dålig smak i munnen, vilket jag antar är meningen. Hur nån frivilligt skulle vilja bo i eller besöka en sån sopstinkande helveteshåla som Calcutta utmålas som övergår mitt förstånd - men jag antar att beskrivningen är något vinklad för berättelsens syfte, samt att det antagligen inte är lika illa längre (boken kom ut 1985 och utspelar sig 1977), om det nu nånsin var det.

I sin helhet tycker jag att Dödsgudinnans sång är okej, men vissa delar är rätt tråkiga och andra (ni vet vilka jag menar om ni läser boken) är hjärtskärande hemska och jobbiga att läsa. NÅGOT AV EN SPOILER: Ett tips är att inte läsa boken om man har småbarn, säg... åh, runt sju månader gamla eller så...

Peter Straub - Ghost Story

Ghost Story är en sån där bok som jag har tänkt läsa hur länge som helst, men det har aldrig blivit av. Nu köpte jag den dessutom på SF-bokhandeln i påskas (jag försökte beställa den på Adlibris redan förra sommaren, men då var den slut i lager), så för ett tag sen när jag, uttråkad, browsade mina bokhyllor hittade jag den igen.

Boken handlar om den lilla staden Milburn i staten New York, och en grupp gamla män som kallar sig för The Chowder Society. Efter en av medlemmarnas oväntade död samlas sällskapet regelbundet för att berätta spökhistorier för varandra.

"-What´s the worst thing you´ve ever done? - I won´t tell you that, but I can tell you the worst thing that´s ever happened to me." Det var så spökhistorierna började. Men egentligen började historien redan för femtio år sedan, med en flicka vid namn Eva Galli. När fler och fler konstiga och skrämmande saker börjar hända i Milburn börjar The Chowder Society förstå att det som hände för femtio år sedan nu hunnit ikapp dem.

Jag gissar på att Sarah Langan läst Ghost Story, för hennes The Keeper påminner faktiskt rätt mycket om den. Hemsökt amerikansk småstad, och så vidare. Stilen är också ganska lik Stephen King och Ghost Story kom ju 1979, några år efter Carrie och Salem´s Lot som båda skulle kunna ha varit något av en inspiration för Straub. (King och Straub har ju också varit vänner länge och skrivit två böcker tillsammans.)

Jag tyckte inte att Ghost Story var särskilt skrämmande, tyvärr, men jag har utvecklat en ganska hög toleransnivå mot skräcklitteratur efter flitig King-läsning under tonåren. Om jag läst boken för 10-12 år sedan så hade jag kanske tyckt annorlunda... Men som bok betraktat är den välskriven och stämningsfull, och jag gillar den även fast den inte genomför sitt främsta uppdrag, dvs. att skrämma mig. Jag ska nog kolla upp fler böcker av Peter Straub, han har ju t.ex. vunnit Bram Stoker Award flera gånger.

Backlog

Jag ids inte göra separata inlägg för var och en av de böcker jag läst under sommaren (eller rättare sagt sedan början av juli), så jag skriver några rader om var och en (förutom ett gäng Agatha Christie, som jag hoppar över) i det här inlägget istället. Obs, det är ganska långt...

Stephen King - Köplust. Omläsning, för tredje eller fjärde gången skulle jag tro. En liten stad i Maine (inte Derry, men just nu kommer jag inte ihåg vilken...) får ett nytillskott i affärsdistriktet, en liten butik med namnet Oumbärliga ting. De som köper nånting där är förvånade över hur billigt det är, trots att det är så fina och, ja, oumbärliga saker. Men det de inte betalar i pengar betalar de... på annat sätt.

Fortfarande bra och väldigt mycket King, men jag blev mycket irriterad över hur korkat alla betedde sig i den sista fjärdedelen av boken, så jag skummade mest igenom de sista kapitlena.

Will Adams - The Exodus Quest. Adams uppföljare till debuten The Alexander Cipher. I The Exodus Quest kopplas en urgammal judisk-kristen sekt ihop med den soldyrkande faraon Akhenaten, och vår hjälte Daniel Knox förlorar minnet samt blir falskeligen anklagad för mord, som egentligen begåtts av den ondskefulle, fundamentalistiskt kristne predikanten Peterson.

Och anledningen till att handlingen här sammanfattas ytterst kortfattat är faktiskt att jag glömt bort hur alltihop hänger ihop, vilket kanske inte är något bra betyg. Men det är iallafall underhållande och betydligt mer välskrivet än, säg, Clive Cussler.

Tana French - Till skogs. För tjugo år sedan sprang tre barn in i skogen för att leka - men två av dem kom aldrig hem igen. Den tredje, Adam Ryan, har fortfarande inga minnen av vad som hände den dagen eller ens av sitt liv innan 12 års ålder. Nu är han kriminalpolis, och när en flicka hittas mördad i samma skog får Ryan och hans partner Cassie fallet på sitt bord. Ingen vet att Ryan är barnet som överlevde den där gången, och trots att det gamla fallet väcker svåra minner beslutar sig Ryan för att behålla sin hemlighet.

Tja, en helt ok deckare som dock förstörs lite av det som händer mellan Ryan och Cassie när pressen blir för stor. Frenchs andra bok The Likeness handlar bara om Cassie och det är bra, Ryan kändes lite gnällig och var besvärlig som bokens jag. Men jag gillade Cassie.

Elly Griffiths - Flickan under jorden. Första boken i vad som verkar vara en serie om arkeologen Ruth Galloway, snart fyrtio, ensamstående, överviktig (enligt henne själv då förstås, men jag tyckte inte direkt att hennes 79,5 kg - eller vad det nu var - kan räknas som nån enorm fetma. Om hon inte är runt 1,50) och ägare till två katter. Ruth är en nästan alltigenom sympatisk person, det är bara det där tjatet om vikten som stör, precis som i böckerna om Paddy Meehan. Nåja...

Inte långt från Ruths lilla stuga hittar polisen människoben, och kriminalkommissarie Nelson misstänker att de är kvarlevorna efter en liten flicka som försvann för tio år sedan. När Ruth undersöker dem kan hon dock meddela att benen är flera tusen år gamla, och sen var det inte mer med det - åtminstone inte förrän ytterligare en liten flicka försvinner. Polisen ber Ruth om hjälp med en rad brev som skickats av mördaren, innehållande referenser till arkeologi och gammal mytologi, och Ruth blir allt mer involverad i polisens arbete - och i kommissarie Nelson.

Jag gillar Ruth och jag gillar alla historiska och arkeologiska referenser. Flickan under jorden påminner också mycket om Patrick Dunnes En visa för de döda som jag gillade väldigt mycket.

Maria Lang - De röda kattorna. Utspelar sig mestadels runtomkring Selma Lagerlöfs hem Mårbacka, och titelns röda kattor har stor betydelse - men förutom det måste jag erkänna att jag inte minns särskilt mycket. Ok, men inte en av Langs bästa. Dock en Lang jag aldrig läst förut.

Maria Lang - Vår sång blir stum. Återigen en bok jag inte läst tidigare. I den här boken är Puck och Einar med, men Puck är inte bokens jag vilket faktiskt är ganska förvirrande. Det sker hur som helst ett mord på en studentfest, och mer än så kan jag inte påminna mig... det är uppenbarligen farligt det där med att inte skriva om böckerna direkt, eller så är jag ovanligt mosig i hjärnan den här sommaren.

Alex Scarrow - October Skies. Den här köpte jag enbart baserat på baksidestexten vid ett besök på en Akademibokhandel i Malmö. Den utspelar sig i två tidsplan: 2008, då två brittiska dokumentärfilmare befinner sig i USA:s djupa skogar för att göra ett program om folksägner. Istället stöter de på något helt annat - resterna av en försvunnen grupp nybyggare, som vintern 1856 begav sig upp i bergen mot Oregon och aldrig mer hördes av. De hittar en dagbok skriven av en av nybyggarna, den unge läkaren Benjamin Lambert, och kan mellan raderna läsa sig till att något fruktansvärt hänt efter det att nybyggarna (bland annat ett stort sällskap mormoner som under sin predikant Prestons ledning begivit sig till västern för att skapa ett eget samhälle) fastnat i snön och tvingats övervintra i bergen.

Intressant, men inte särskilt skrämmande (October Skies ska alltså höra till skräckgenren och påminner väl lite om Dan Simmons The Terror, men är inte lika bra. Inte alls dålig, men inte lika bra). Men jag läste den samtidigt som jag läste om Lilla huset på prärien-serien, och det var verkligen två sidor av samma mynt - idealiserad barndomsskildring om nybyggare vs. blood-and-gorevarianten av resan västerut...

Glenn Andersson Lauritz - Jack Uppskäraren: kriminalfall och legend. Tydligen den första (fack-)bok som skrivits på svenska om Jack Uppskäraren, och, som det verkar, också en av de få som inte presenterar en älsklingsteori om vem Uppskäraren verkligen var. Andersson Lauritz presenterar fakta i målet, komplett med fotografier/träsnitt/teckningar från 1880-talet (bland annat de äkta bilderna från några av brottsplatserna och rentav några bilder av offren). Mycket informativt och intressant, och är man inne på seriemördare i allmänhet, autentiskt engelskt 1800-tal (författaren tar upp ganska mycket om hur London såg ut och hur livet var för de fattigaste) eller, förstås, Jack the Ripper i synnerhet så kan jag verkligen rekommendera denna.

Nina Solomin - Ok, amen. Jag kom in i ett "facklitteraturstim" och läste två på raken (och sen hade jag inga fler att läsa, tyvärr). Extremreligiösa grupper tycker jag är väldigt intressanta, och jag visste faktiskt nästan ingenting om chassiderna förutom det där med hattarna och skruvlockarna (ja, ser man amerikanska filmer så...) och det jag snappade upp när jag läste Sam Bournes De rättfärdiga. Precis som när man ser Bill Mahers Religulous finns det i Ok, amen rikliga tillfällen till att dels förfasa sig och dels skratta åt lustiga ritualer som religiösa människor hänger sig åt (till exempel så bär kvinnorna nästan alltid peruker, eftersom gifta kvinnor inte får visa håret, och man får absolut inte färdas i ett fordon på shabbat). Nina Solomin gör verkligen sitt bästa för att tränga in i chassidernas slutna värld, speciellt kvinnovärlden, och det är oerhört intressant att läsa om ett samhälle där en så ålderdomlig och sträng livsstil är normen.

Laurie R. King - A Letter of Mary. Tredje boken om Sherlock Holmes och Mary Russell. I denna bok är de gifta och Russell en hängiven forskare inom teologi, vilket gör Holmes missnöjd eftersom han är uttråkad - som pensionerad detektiv är livet inte tillräckligt intressant. En dag får Russell dock ett brev från en gammal bekant, miss Ruskin, som i sin tur funnit ett brev i Palestina. Ett mycket, mycket gammalt brev, som kanske och kanske inte är en förfalskning. När Russell får det i sin hand och översätter det blir hon alldeles mållös. Brevet är undertecknat Maryam (Mary), Jesu lärjunge.

Russell och Holmes vet inte vad de ska tro om saken, men bara några dagar senare hittas brevets ägare död, och de gamla instinkterna vaknar till liv. Blev miss Ruskin mördad? Och i så fall - var motivet brevet från Maria Magdalena?

Jag gillar helt klart Russells och Holmes samarbete bättre nu när de är gifta, och att lord Peter Wimsey gör ett bejublat (från min sida, iallafall) cameouppdykande är ju hur kul som helst. Lite segt i mittpartiet, men den hittills bästa boken i serien.

Naomi Novik - Elfenbensriket. Böckerna om Temeraire blir bara bättre och bättre, och den fjärde boken är bäst hittills. I denna bok drabbas Englands drakar av en sorts pest, och för att finna botemedlet skickas Lawrence och Temeraire till Afrika (de kuskar verkligen runt! När reser de till Amerika?) tillsammans med vännerna Lily och Maximus. Det blir många turer runt det där botemedlet och boken slutar med att något alldeles ofattbart inträffar - verkligen en cliffhanger!

Ja, det var den sista av de "nya" böcker jag läst. Det har blivit rätt många omläsningar också (Lilla huset på prärien, en del Agatha Christie och Dorothy Sayers) och jag har börjat på The Poe Shadow men är inte så värst imponerad än så länge. Det blir en lååång paus i den nu, för jag tänkte läsa både Hertha (Klassiska kvinnor-utmaningen) och Rabbit-Proof Fence (Jorden Runt-utmaningen) innan augusti är slut.