Olga Grjasnowa - Ryssar är såna som gillar björkar

Det roligaste med den här titeln, för mig, är att en rysk kvinna som brukar låna böcker där jag jobbar faktiskt är mycket förtjust i björkar! =)

Anyway. Ryssar är såna som gillar björkar handlar om Masja (Maria) Kogan, född i Azerbadjan men uppvuxen i Tyskland dit familjen flydde under konflikten mellan armenier och azerer i området Nagorno-Karabakh (som jag överhuvudtaget inte kände till innan jag läste den här boken, det var mycket intressant att läsa om) i början av 1990-talet. Masja är judinna och mormodern en överlevare från nazisternas koncentrationsläger, och för mamma Kogan var det enormt svårt att hamna just i Tyskland där "askan fortfarande är varm". 

Boken berättas av Masja i jag-form och det verkar som att författaren har fått många frågor om det är en självbiografisk bok (Olga Grjasnowa är född i Azerbadjan och uppvuxen i Tyskland), men det är det inte enligt henne själv. Masja är en komplicerad personlighet - bisexuell, flerspråkig, intelligent, sluten om sitt förflutna och har svårt för att visa sina känslor. Hennes pojkvän Elias är tysk, exet Sami arab och bäste vännen Cem är turk. Själv pluggar hon språk och talar arabiska men inte hebreiska, engelska, franska och tyska men inte azeriska. Hon arbetar som tolk och drömmer om ett jobb i FN.

När Elias skadas svårt och dör av ett inflammerat benbrott börjar Masjas liv lösas upp. För att slippa ifrån tar hon ett jobb i Tel Aviv, där den judiska släkten utsätter henne för sin granskning. De föraktar henne för att hon inte talar hebreiska, tullen misstänkliggör henne för att hon talar arabiska och själv känner hon att hon inte passar in vare sig i sin hemstad Frankfurt, barndomsstaden Baku eller i Israel, där situationen mellan judar och palestinier bara blir värre. I sorgen efter Elias blir hon allt mer självdestruktiv.

Ryssar är såna som gillar björkar tar upp ämnen som nationalism, främlingsfientlighet, etniska konflikter och invandring. Masja, Sami och Cem drabbas alla av fördomar som hindrar och trycker ner dem på olika sätt, ingen av dem passar riktigt in någonstans. Boken har tydligen fått etiketten "invandrarroman" i Tyskland men den är så mycket mer: kärleksroman, utvecklingsroman (eller kanske snarare... sönderfallsroman?), politisk roman osv. osv. De ämnen Grjasnowa tar upp är högaktuella.

När Masja kommer till Israel tappar boken lite fart, den är som vassast under första halvan innan hon lämnar Tyskland (bland annat när Cem berättar om faderns besök på ett av Kristdemokraternas möten - efter 40 år i Tyskland har han förstått att han är muslim, och därmed inte välkommen...) men i det stora hela är det en mycket läsvärd bok och en mycket lovande debut.

Shirley Jackson - We Have Always Lived in the Castle

Merricat Blackwood och hennes äldre syster Constance bor i sitt gamla familjehem tillsammans med sin rullstolsbundne farbror Julian. Två gånger i veckan går Merricat till byn för att handla mat och byta biblioteksböcker, resten av tiden lämnar ingen huset och trädgården. Människorna i byn hatar och fruktar de tre medlemmarna i familjen Blackwood som fortfarande bor kvar i huset där resten av familjen förgiftades till döds för sex år sedan.

Boken berättas av Merricat, en synnerligen opålitlig berättare som lever i sin egen värld. För att skydda huset och dess invånare gräver hon ner små skatter på utvalda platser i trädgården och skogen runt huset eller spikar fast talismaner av olika slag på träden runtomkring. Så länge ingen kommer och stör Constance är Merricat fullständigt nöjd med situationen.

Men en dag dyker en ovälkommen besökare upp; Merricats och Constances kusin Charles Blackwood. Han ruckar på husets balans och retar upp Merricat, som tar till alla medel för att få honom att lämna huset.

Jag misstänker att de flesta i #boblmaf läst den här boken. =) Själv är jag sen på bollen (den har dock stått i bokhyllan i ett par år...) men den är ju verkligen helt fantastisk. Att Merricat är berättaren och styr vad läsaren får veta gör att man sympatiserar med hennes perspektiv, även då sanningen avslöjats. Charles Blackwood har rätt i många saker men jag förstår precis hur Merricat känner när han kommer intrampandes och nästan vänder Constance mot henne. Samtidigt undrar jag verkligen hur Constance resonerar genom hela boken... Varför stannar hon kvar? Är det för att hon vill det, eller uppoffrar hon sig själv för systerns skull?

We Have Always Lived in the Castle (titeln!) är faktiskt bättre än The Haunting of Hill House, som jag tyckte var väldigt bra när jag läste den. Det är de enda böcker jag läst av Shirley Jackson men det kan ju eventuellt vara så att jag måste läsa fler.

"My name is Mary Katherine Blackwood. I am eighteen years old, and I live with my sister Constance. I have often thought that with any luck at all, I could have been born a werewolf, because the two middle fingers on both my hands are the same length, but I have had to be content with what I had. I dislike washing myself, and dogs, and noise. I like my sister Constance, and Richard Plantagenet, and Amanita phalloides, the death-cup mushroom. Everyone else in our family is dead."

Julie Otsuka - Vi kom över havet

Vi kom över havet är en tunn liten bok med stort innehåll. Den handlar om de japanska postorderbrudar som anlände till USA i början av 1900-talet, för att gifta sig med invandrade japanska män som de aldrig träffat. De hade fotografier och brev med sig men i många fall var fotona gamla och breven fulla av lögner. Istället för att få ett bättre liv med en välbärgad make fick de unga japanskorna slita ont, på fälten, som hembiträden, i tvätterier eller restauranger, tillsammans med en man som inte alls var så rik eller så stilig som han utmålat sig i breven. Vissa kvinnor dog. Andra blev tidigt änkor. Några hamnade på bordeller. Några blev faktiskt lyckliga. Men de blev allihop ihopsamlade och ivägskickade tillsammans med sina familjer efter Pearl Harbor, i en tid då amerikanska japaner stämplades som spioner och förrädare.

Hela boken är skriven i vi-form vilket till en börja med är lite förvirrande, men man vänjer sig snabbt. Julie Otsuka har inte valt ut en av kvinnorna som huvudperson utan skriver om alla de som anlände med samma båt till San Francisco en dag år 1919. Trots det känns det som att det är samma kvinnas liv som beskrivs, kanske för att livet blev så lika för dem alla vare sig de hamnade på fälten eller som restaurangägare i en storstad. De känner sig aldrig riktigt hemma i det nya landet, och ser till sin sorg sina söner och döttrar växa upp till amerikaner. Samtidigt är deras livsvillkor så olika.

Julie Otsuka har utgått från levnadshistorier berättade av japanska immigranter som kom till USA under första hälften av 1900-talet, och hon har ett rikt material av historiska källor. Trots att Vi kom över havet är en roman så baseras den alltså på En Sann Historia (tm) men låt inte det avskräcka dig. Den är väl värd att läsa, särskilt i vår egen samtid där rasistiska tankar frodas. Det här är en berättelse om De Andra, de som är främmande, och hur lika "oss" de egentligen är.

Barbara Demick - Inget att avundas : Vardagsliv i Nordkorea

Barbara Demick är en amerikansk journalist som bott många år i Sydkorea, gjort flera (statligt sanktionerade) resor i Nordkorea och intervjuat många nordkoreanska avhoppare. Inget att avundas är boken hon skrev baserat på dessa avhoppares berättelser.

Hon koncentrerar sig främst på Chongjin, en stad i nordöstra Nordkorea vid Japanska havet. (Eller Österhavet, som nordkoreanerna kallar det. De kan antagligen inte förmå sig till att använda de förhatliga japanska fiendernas namn på nånting...) Chongjin är landets tredje största stad och den drabbades hårt av svälten under 1990-talet.

Demick berättar om några Chongjin-bor som har en sak gemensamt: de har alla flytt från Nordkorea och lyckats ta sig till Sydkorea. Hon använder pseudonymer för att de inte ska få problem i framtiden. Det är ett ungt par, Mi Ran och Jun Sang, den hängivna läkaren dr Kim, den medelålders änkan fru Song (övertygad kommunist som så småningom börjat tvivla) och några andra. Invävt i deras livshistorier är Nordkoreas och Chongjins historia med landsfadern Kim Il Sung i spetsen. Under hans styre, i alla fall från Koreakriget 1950-53 till mitten/slutet av 70-talet, rådde ett relativt välstånd i landet. Nordkoreas ekonomi var under denna tid stark, och trots kommunismen hade nordkoreanerna det ganska bra rent materiellt. Det fanns elektricitet, mat, jobb till alla, skolor, kläder, fri sjukvård och allt annat som hör till livets nödtorft. Många nordkoreaner var hängivna filmälskare, precis som Kim Il Sungs som Kim Jong Il. Staten producerade mängder av filmer med patriotiskt tema som visades över hela landet - minsta stad hade en egen biograf.

När de kommunistiska staterna i resten av världen började falla under 80-talet försvann också Nordkoreas möjligheter till handel. Många länder bojkottade Nordkorea pga landets kärnvapenprogram och brott mot de mänskliga rättigheterna; när kommunismen föll i Europa vad Nordkorea ensamma kvar utan allierade. Det var då ekonomin smulades sönder.

Det började med att arbetsuppgifterna blev färre. Fabrikerna slutade betala ut lön. Så småningom stängdes de, helt eller delvis, och snart ströps matleveranserna till stora delar av landet. Chongjin drabbades hårt - deras matleveranser försvann först.

Detta är inte en bok för de kräsmagade eller känsliga. Oavsett hur härdad man är så handlar ju detta om riktiga människor, som svälter och dör på riktigt (även om det var många år sedan). Att en regim kan vara så okänslig att hjälpförsändningar med mat från till exempel FN beslagtas av militären för att sedan säljas - dyrt - på svarta börsen (nå ja, den försäljningen stod nog snarare enskilda, korrumperade militärer för) när en femtedel av befolkningen svälter ihjäl... det är svårt att fatta. Och under tiden levde Kim Jong Il, som tog över ledarskapet efter fadens död 1994, i lyx.

Det är väldigt intressant att läsa om vanliga nordkoreaners liv både före och efter svälten. Att inte fler tog sitt pick och pack och lämnade landet på vilket sätt de än kunde är lite förvånande - men å andra sidan uppfostrades de till att tro att resten av världen hade det ännu sämre än nordkoreanerna. De, som inte hade den store ledaren Kim Il Sung, levde ju i svält och misär, totalt degenererade. Trodde man. Inte förrän på 90-talet, då svälten var som värst och tekniken började hinna ikapp, kunde vissa modiga människor få in sydkoreanska radio- och tv-kanaler. Det var först då de insåg att regimen hade ljugit för dem.

Jag rekommenderar alla att läsa Inget att avundas (titeln syftar på en officiell sång i Nordkorea - folket har inget att avundas resten av världen) för att lära sig mer om denna anakronism: världens sista renodlat kommunistiska diktatur.

Karin Tidbeck - Amatka

Amatka är en koloni i en värld mycket lik vår egen, men en värld där orden ger saker dess form. Utan orden bryts formen upp. Kollektivet går före individen och reglerna måste följas, oavsett vad som händer.

Brilars Vanja Essre Två kommer till Amatka för att genomföra en undersökning om kolonins hygienvanor. Hon blir inkvarterad hos huskamraterna Nina, Ivar och Ulla. Ninas och Ivars gemensamma barn bor i barnhuset på veckorna och hälsar på hemma på helgerna.

Vanja påbörjar sin undersökning, men det dröjer inte längre innan märkliga saker börjar hända. På grund av slarv med märkningen löses flera av hennes saker upp, och myndigheterna - styrelsen - börjar konfiskera allt papper, till och med biblioteksböcker. Varför? Har det att göra med den stora branden i rekreationshallen, då fler än hundra människor förolyckades? Vanja börjar i största hemlighet söka efter svar.

Denna dystopiska roman, hälften SF och hälften filosofiskt experiment, skildrar ett totalitärt samhälle i förfall. För kollektivets bästa pressas människor in i mallar, och det är oundvikligt att vissa mallar trasas sönder. Vad händer när de gör det? Kan den enskilda människan stå upp mot kollektivet? SKA den enskilda människan stå upp mot kollektivet? Vad är rätt och vad är fel?

Tidbeck har många frågor men få svar. Personligen tycker jag att det är i slutet bokens brister blir tydliga. Jag är inte förtjust i när det blir för abstrakt, som jag tycker att Amatka blir på slutet, utan jag föredrog början där historien byggs upp och jag som läsare får lära känna Vanja, kolonin Amatka och den värld som är så lik och samtidigt så olik vår egen.

Förutom de rent... SF-liknande delarna tycker jag att Amatka påminner om Orwells 1984, klassikern i dystopiska sammanhang. Det anser iallafall jag är ett gott betyg och jag skulle gärna läsa mer av Karin Tidbeck.

(P.S. Jag fick för mig att Karin Tidbeck var från Finland, utan nån annan motivering än att Amatka liksom kändes finsk. Lustigt det där.)

Bokstävlarna har också läst Amatka.

Ann Cleeves - Döda talar inte

Döda talar inte (duh...) är den andra boken om Vera Stanhope, en tjock, ful och på det personliga planet alltigenom misslyckad kvinna i medelåldern. Det enda område där hon inte är misslyckad är hennes arbete som kriminalkommissarie.

Ann Cleeves har ju också skrivit böckerna om kommissarie Jimmy Perez på Shetlandsöarna, en serie som jag först inte direkt fastnade för men som lyfte ordentligt med andra boken. Den fjärde och sista var nästan traumatisk att läsa... I alla fall, Jimmy Perez var en betydligt mer sympatisk huvudperson än Vera Stanhope, som är alkoholist, matmissbrukare och socialt inkompetent. Cleeves trycker också hela tiden på hur tjock och ful hon är (månansikte, dålig hy med eksem, tung och grov, illasittande kläder osv osv i det oändliga - till och med så tjock och ful att hon aldrig nånsin haft sex! för det kan ju inte ha nåt att göra med hennes usla självförtroende p.g.a. hur pappan behandlade henne när hon  växte upp...) vilket blir ganska så tröttsamt efter, tja, en halv mening ungefär. Vad är grejen med att kvinnliga huvudpersoner inte kan få vara bara... som de manliga huvudpersonerna? Typ helt vanliga, någorlunda nöjda med sig själva och det behöver inte tjatas om hur tjocka och fula de känner sig, även om de kanske ÄR tjocka (och möjligen fula, men tjockhet i sig är inget som automatiskt är lika med ful). Halva boken MÅSTE inte bestå av den kvinnliga huvudpersonens nojjor över sin vikt. Case in point: Ruth Galloway, Paddy Meehan och nu Vera Stanhope.

That aside så är Cleeves en bra deckarförfattare. Döda talar inte är spännande på ett lite småmysigt sätt - väldigt Morden i Midsomer - och hon knyter skickligt ihop alla trådar i slutändan. Den misskrediterade socialarbetaren, den gubbsjuke new age-terapeuten, den iskalla och högfärdiga ordföranden för kvinnoföreningen, skolstyrelsen och alla andra föreningar som kan finnas i en liten by, offrets sörjande dotter... alla finns med och alla är trovärdiga och välskrivna. Om nu bara Cleeves kunde avhålla sig från att göra Vera Stanhope ännu mer miserabel så skulle den tredje boken (och sista, för det verkar bara finnas tre böcker i serien på orginalspråk) bli ännu bättre.

Catherynne M. Valente - The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making

Boken med årets* längsta (och bästa) titel är utläst, efter många om och men - jag undrar om jag inte började med den i augusti...

Hur som helst så var det inte för att den på något sätt var dålig eller seg, utan av ren tidsbrist! The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making är tvärtom en "mad, toothsome romp of a fairy tale", som det står i blurben av Holly Black. Boken handlar om September, en tolvårig flicka från Omaha, Nebraska, som en dag när hon står och diskar blir bortsvept till Fairyland av en Grön Vind och hans Leopard. Där upplever hon allsköns äventyr, en del roliga, andra farliga, tillsammans med en röd Wyverary, hälften Wyvern (inte en drake) och hälften bibliotek, vars stora mål i livet är att resa till huvudstaden Pandemonium och träffa sin farfar, det stora Biblioteket.

Egentligen är det helt omöjligt att beskriva handlingen trots att den i grunden är enkel nog. Ett människobarn som hamnar i Älvalandet och genomgår alla möjliga faror för att i slutändan, tja, rädda världen. Det har man ju hört ett par gånger förut! Skillnaden mellan alla de där andra människobarnens äventyrs och Septembers är Valentes underfundiga språk och fantasi - det är som om Terry Pratchett, China Miéville, Neil Gaiman, C.S. Lewis och förmodligen minst tre andra författare som jag inte kan komma på just nu hade hällt sin fantasi i en skål och sen blandat om ordentligt. Jag kan helt enkelt bara säga: läs själv!

Den andra boken om September, The Girl Who Fell Beneath Fairyland and Led the Revels There, kommer ut i hardcover 2 oktober. Det är nästan så att jag överväger ett inköp... (Är det förresten nån som vet om den kommer att översättas till svenska? Jag avundas inte översättaren i så fall.)

*Den kom ut 2011, men eftersom jag läste den i år så...

Rebecka Bohlin - De osynliga : om Europas fattiga arbetarklass

När Barbara Ehrenreichs bok Barskrapad : konsten att hanka sig fram kom ut i början av 2000-talet läste jag den med intresse, men var tryggt förvissad om att det inte var så illa i Sverige. Nu, 10 år och nästan två perioder med borgerlig regering senare, är det precis så illa.

Rebecka Bohlins bok De osynliga : om Europas fattiga arbetarklass ingår i serien Vems Europa? utgiven av Atlas Reportage. Hon är journalist och debattör och har bland annat varit redaktör för boken XX. Feministiska samtal, idéer och utbrott. De osynliga är skriven med ett tydligt kvinnoperspektiv - därmed inte sagt att män inte får komma till tals, men eftersom de flesta låglöneyrken domineras av kvinnor blir det automatiskt till största delen dessa som intervjuas.

Bohlin tar främst upp situationen för städare, butikspersonal, serveringspersonal... de som arbetar i servicesektorn helt enkelt. I många fall är dock villkoren desamma även för t.ex. vårdpersonal, som i och med nedskärningar (ofta inom privata företag - Carema är ett flagrant exempel...) tar hand om många fler vårdtagare per anställd och oftast inte hinner med dem alla.

Inom städbranschen är det precis som inom t.ex. hemtjänsten vanligt med delade turer - några timmars arbete på morgonen, en flera timmar lång "rast" mitt på dagen och sen ytterligare några timmars jobb på eftermiddagen eller kvällen. Rasten och eventuella resor mellan olika arbetsplatser räknas som obetald fritid, och i många oseriösa städföretag snålas det in på lön, ob-ersättning med mera. Det medför att många som städar måste ha mer än ett jobb för att klara sig. Än så länge finns det barnbidrag och ensamstående föräldrar kan få bostadsbidrag, men när den svenska välfärden urholkas blir villkoren allt sämre för lågavlönade. Det berömda "livspusslet", säger Bohlin, är anpassat för den välmående medelklassen - att t.ex. använda RUT-avdrag för att få städat hemma kan knappast städerskan själv göra... Och vad gör man när man som ensamstående förälder måste arbeta kvällar, nätter eller helger och kommunen man bor i inte erbjuder förskola andra tider än måndag till fredag 8-17?

De osynliga är en mycket intressant skildring av ett Sverige som jag faktiskt inte trodde existerade. I min enfald - eller snarare naivitet - trodde jag att med kollektivavtal och fackföreningar kunde alla med ett heltidsjobb leva på sin lön, även om jobbet var att städa eller ta hand om äldre (två jobb som ju faktiskt är mycket viktigare än lönen antyder). Men många företag har inte kollektivavtal, och många fackföreningar har förlorat sin styrka. Medlemsantalen rasar och företagen frias i domstol när facken anmäler oegentligheter. I Fredrik Reinfeldts Sverige är många ute i kylan.

Melanie McGrath - Där ingen har gått

Där ingen har gått är en thriller/deckare som utspelar sig i Arktis, så det var ju helt självklart att jag var tvungen att läsa den. Huvudpersonen, Edie Kiglatuk, är till hälften inuit, till hälften qalunaat (icke-inuit) men hennes inuitiska sida är den dominerande. Hon bor på Ellesmereön som rent formellt hör till Kanada och arbetar dels som lärare i den lilla byskolan och dels som guide för qalunaat som vill jaga i Arktis.

Vid en jakttur med två qalunaat på den närbelägna Craigön blir en av utlänningarna skjuten. En olycka? Edie är inte så säker. Hon har redan tidigare skaffat sig dåligt rykte genom att påtala att något som såg ut som en olycka egentligen var ett mord, och hennes nyfikenhet driver henne att börja nysta i "olyckan" på Craigön. Men när Edies styvson Joe råkar illa ut är det inte längre nyfikenhet som är drivkraften utan hämnd.

Jag gillar greppet med att använda ord på inuktitut, inuiternas språk, genom hela boken. Det förstärker stämningen och dessutom kan man ju lära sig ett och annat. ;) Sen är ju frågan hur korrekt en brittisk författare kan få till beskrivningen av inuiternas liv, men jag misstänker att McGrath eventuellt har gjort en hel del research eftersom hon bland annat skrivit två fackböcker (The Long Exile och Hopping) som behandlar den kanadensiska regeringens tvångsförflyttningar av inuiter under 1950-talet.

I det stora hela tycker jag att Där ingen gått är en välskriven och spännande skönlitterär debut, som visserligen glider ut lite väl mycket mot det otroliga på sina ställen men ändå lyckas hålla tråden någorlunda. Edie Kiglatuk är en sympatisk hjältinna, ärrad av livet och kanske inte alltid så välanpassad i det inuitiska samhället (något som hon själv tror beror på hennes qalunaat-blod) men definitivt någon som det vore roligt att lära känna. Jag hade dock gärna sett ännu mer av beskrivningarna av inuiternas samhälle, traditioner, mat etc. - det är väl min romantiska bild av Arktis som spökar! Jag hade verkligen varit helt värdelös på en sån jakttripp som Edie guidar... (Men det hade ändå varit kul att åka på en. Inte för att jaga dock.)

Detta är dessutom den första delen i en planerad serie om Edie Kiglatuk, så förhoppningsvis får jag snart träffa henne igen!

Louise Penny - Mörkt motiv

Mörkt motiv är Louise Pennys prisbelönade debutroman som utspelar sig i den lilla kanadensiska staden Three Pines i provinsen Quebec, bara några kilometer från gränsen till USA. Huvudperson är kommissarie Armand Gamache, chef för mordroteln vid Sûreté du Québec (dvs. Quebecs provinspolis), som för ovanlighetens skull i kriminallitteraturen är lyckligt gift, harmonisk och inte dricker mer alkohol än fransmän brukar göra - nog för att det kan vara alldeles tillräckligt...

I Mörkt motiv hittas en kvinna död i Three Pines. Jane Neal är stans pensionerade lärarinna, en rar äldre dam som är omtyckt av alla i stan. Hon har blivit skjuten med en pil i bröstet och eftersom det är höst och jaktsäsong för pilbåge så är det inte otroligt att hon blivit skjuten av misstag. Men Gamache börjar snart tvivla på den teorin.

Detta är en mysig och oblodig pusseldeckare av modernt snitt, perfekt för alla som älskar Agatha Christie och Maria Lang. Det finns nutida inslag som till exempel ett öppet homosexuellt par, men i det stora hela är Three Pines förtjusande gammalmodigt.

Det enda jag inte gillade var assistent Yvette Nichols, en nyanställd polis som bara är dryg och otrevlig och alltid skyller sina misstag på andra. Jag är förstås medveten om att det är meningen att man inte ska tycka om henne men jag kan verkligen inte förstå hur någon kan vara så helt omedveten om hur otroligt korkat hon beter sig. Det är möjligt att hon är med i senare böcker i serien och så småningom inser detta, men att ha en självgod fårskalle som stående karaktär vore extremt jobbigt.

Nå ja. Jag kan iallafall varmt rekommendera Louise Pennys debut. Nästa del i serien, Nådastöt, kommer ut på svenska i oktober, men den som inte vill vänta har flera böcker på engelska att se fram emot - bok nummer åtta kom ut i år.

Kvinnliga svenska serietecknare

Den senaste tiden har jag nästan uteslutande läst kvinnliga svenska serietecknare: Liv Strömquist, Sara Granér och Lina Neidestam. Av dessa tre är Liv Strömquist min absoluta favorit - jag gillar verkligen hur hon blandar humor med svidande kritik mot patriarkatet. Einsteins fru och Prins Charles känsla är mina favoriter so far. Jag fattar inte hur jag lyckats med att inte läsa henne tidigare?

Sara Granér och Lina Neidestam träffar inte i prick riktigt lika ofta som Liv Strömquist (IMO, förstås), men när jag läste Med vänlig hälsning (Granér) ville jag typ kopiera nästan varenda sida och sätta upp på väggen. Neidestams Zelda 2 : Kampen fortsätter hade också vissa helt fantastiska partier medan Zelda kändes lite mer ojämn. Det kan ju ha att göra med att den kom först, det var bara jag som läste dem i fel ordning...

Överlag tycker jag faktiskt att kvinnliga svenska serietecknare är sjukt mycket roligare än manliga svenska dito!

Amanda Hellberg - Jag väntar under mossan

Jag har ju läst och gillat Amanda Hellbergs andra böcker (Tistelblomman var klart bäst) så jag kastade mig förstås över hennes ungdomsbok Jag väntar under mossan. I det stora hela gillar jag den, även om det finns en del invändningar.

Handlingen i korthet: Tilda, som vuxit upp med en svensk mamma och en brittisk pappa i Storbritannien är hos sin morfar i Sverige under sommarlovet. Morfar bor ensam i en gammal stuga ute i de djupa skogarna. För många år sedan försvann hans hustru, Tildas mormor, spårlöst, men morfar är övertygad om att hon finns kvar någonstans i skogen.

Det finns många tecken på att något ondskefullt väsen bor i skogen. Badstranden vid sjön där Tilda brukade bada som barn är övergiven - byborna badar hellre i det nya, plastiga utomhusbadet. Stämningen vid sjön känns inte bra. Tilda känner också av något litet som drar omkring runt stugan. Ett spöke?

När hon får en bok om nordisk folklore klarnar många saker för henne, och hon inser att hon är en del av något som pågått i skogarna i århundraden.

Som sagt, jag gillar boken, men det spårar ut en hel del och spretar åt alla möjliga håll. Det är mylingar och skogsrån och häxor och trollkarlar och fan och hans moster... nå ja, inte fan och hans moster kanske. Och väktare, inte att förglömma. Men det är lite kärlek och lite uppväxtskildring och massor av övernaturligt och lite skräck. Roligast är nästan att läsa om Tildas bild av Sverige med dillchips och världens godaste ostbågar... och myggbett, halvtinade kanelbullar, ljusa sommarnätter, brännässlor och utedass. Amanda Hellberg fångar den svenska sommaren på pricken, och bilder från min barndoms somrar kommer tillbaks när jag läser. Det är bokens stora förtjänst.

Lina Neidestam - Zelda 2 : Kampen fortsätter

Jag råkade visst läsa Zelda i fel ordning (dvs. har inte läst del ett än) men del två var hur som helst awesome! Inte för att jag alltid tycker att just karaktären Zelda är så fantastisk men Lina Neidestam träffar så mitt i prick nästan jämt. Särskilt strippen där Zelda ser en äkta Almodovar-kvinna. *här hade jag infogat strippen ifråga om jag hade haft den i digitalt format, men det har jag inte så ni får tänka er hur den hade kunnat se ut*

Eller, för den delen:

Från Lina kan rita fint.

Visst, det är inte alltid som jag tycker Zelda är kul. Ibland blir det lite väl ansträngt, lite väl "jaja, vi har sett det förut". Men för det mesta är Zelda jävligt bra.

Yvonne Prinz - Vinylprinsessan

Vinylprinsessan är en ungdomsbok som jag blev tipsad om på vår senaste barnboksdag (vi har såna på jobbet två gånger om året, då det senaste halvårets barnboksutgivning presenteras i urval). Jag började bläddra lite i den på jobbet när jag väntade på att datorn skulle starta - ja, jag vet, den är inte snabb - och blev fast direkt.

Boken handlar om Allie, 16 år och musiknörd, som jobbar på Bob & Bob´s Records på Telegraph Avenue i Berkeley, Californien. Hon är den enda anställda på Bob & Bob´s som någonsin klarat det fruktade genretestet och hela hennes liv kretsar kring musik - närmare bestämt musik på vinyl. Fildelning är för henne djävulens påfund.

Allies bästa vän Kit jobbar på en second hand-affär på Telegraph Avenue och de träffas på lunchen för att prata om allt viktigt i livet. Tänk Enid och Rebecca i Ghost World, en av filmerna som också nämns i boken. Kit dejtar en notoriskt otrogen musiker och Allie är förälskad i en kille som brukar komma in på Bob & Bob´s; hon vet inte vad han heter men kallar honom M.

Den här sommaren förändras Allies liv totalt. Inte nog med att hon startar en blogg under namnet Vinylprinsessan (där hon skriver initierat om musik på vinyl), hon lär också känna M på riktigt och han är definitivt inte den person hon trodde. Lägg dessutom till att Kit konfronterar sin pojkvän, Allies mamma söker efter kärleken på Internet, Bob & Bob´s blir rånat och Allies pappa ska ha barn med sin nya flickvän så kan man ju förstå att tillvaron inte riktigt känns så välordnad som den tidigare gjort...

Jag älskar den här boken! Allie är en rolig, självständig och mogen huvudperson med ett brinnande intresse för musik, och trots att jag själv inte är särskilt musikintresserad har jag lust att göra en playlist på Spotify (vilket inte hade varit i Allies smak, jag vet) med de låtar hon refererar till. Jag rentav pep förtjust när hon nämnde Gogol Bordello. =) Boken är också väldigt välskriven och, ja, trovärdig är nog ordet jag söker, trots de ibland absurda förvecklingarna. Det här är en bok man kan sätta i händerna på i princip alla över 13 år, musikälskare eller inte (men jag tror säkert att det tillför en extra dimension om man är en!), kille eller tjej. Blir du inte helt förälskad i Allies smått galna liv så läser du Vinylprinsessan fel!

Belinda Bauer - Mörk jord

Mörk jord är Belinda Bauers kritikerrosade debutroman, en psykologisk thriller snarare än en deckare men jag gillar ju båda genrerna.

Vad jag däremot inte gillar är psykologiska thrillers eller deckare ur mördarens perspektiv. Är det dessutom en kursiverad mördare, då blir det stora sågningsfesten. Tack och lov är Belinda Bauer inte fullt så förutsägbar. Däremot inte sagt att jag var särskilt förtjust i Mörk jord - och nu är jag väl förmodligen kärringen mot strömmen här, eftersom de flesta verkar tycka att den är tokbra.

Handlingen i korthet: Stevens morbror Billy mördades och begravdes för många år sedan (när han fortfarande var ett barn) av en pedofil och seriemördare vid namn Arnold Avery. Sen Steven fick reda på detta har han tillbrigat all sin lediga tid med att gräva gropar på Exmoor-heden i hopp om att hitta morbror Billys kropp; detta för att han hoppas på att om han hittar morbroderns kropp kommer hans familj på ett magiskt sätt bli bättre.

Naturligtvis är det hela ett hopplöst företag och i sin förtvivlan skriver Steven ett brev till Arnold Avery i fängelset. Det blir starten på en brevväxling där både Avery och Steven avslöjar mer än de hade tänkt.

Som sagt, jag vill inte ha mördarens perspektiv. Särskilt inte om mördaren är en pedofil som inte gör annat än att drömma om de barn han dödat samt då och då spotta ur sig hat mot lite allt möjligt. Delarna med Steven är helt ok, men jag måste erkänna att jag inte ens fattat hur gammal han är - 10 eller 11 enligt Averys bekrivning, men snarare 13-14 eller rentav 15 att döma av hur han beter sig och hans mors skräck för att han har träffat nån "slampa" som kommer att bli gravid och dumpa barnet på henne, dvs. Stevens mor.

Nå ja. Ingen direkt höjdare men inte heller dålig (jag läste ju trots allt ut den). Lättglömd och inte särskilt engagerande, skulle jag vilja säga.

Kelly Link - Fel grav och andra berättelser

Fel grav innehåller fem noveller av, för att citera Neil Gaimans blurb, "förmodligen den bästa novellförfattare som finns där ute just nu". Titelnovellen "Fel grav" (där en ung man gräver upp sin döda flickväns grav för att kunna ta tillbaks dikterna han la ner i hennes kista vid begravningen), den mer fantasybetonade "Trollkarlarna i Perfil" där en ung flicka blir såld som slav till nämnda trollkarlar, den mestadels bara märkliga "Trolleri för nybörjare" där handlingen kretsar kring den avantgardistiska tv-serien Biblioteket, "Sagohandväskan", där berättarens mormor går omkring med en hel östeuropeisk by i sin handväska, samt slutligen "Specialistens hatt", som handlar om två små flickor vars favoritlek kallas Död-leken.

Ojämna, skulle jag vilja beskriva novellerna som. "Trolleri för nybörjare" och "Sagohandväskan" gillade jag mycket, "Fel grav" var ok men "Trollkarlarna i Perfil" och "Specialistens hatt" tyckte jag inte alls om. Däremot gav hela samlingen mersmak; jag vill ha mer Kelly Link! Tur då att hon har skrivit fler noveller. =)

Nämnas kan också att Fel grav och andra berättelser är första delen i novellsamlingen Pretty Monsters, men när del två kommer på svenska har jag tyvärr ingen aning om.

Det är natt i Fria folkets världsträdsbibliotek. Alla bibliotekarier sover, ligger nerbäddade i sina kistor, svärdsskidor, lönnfack, postfack, fickor, skåp, mellan sidorna i sina förtrollade böcker.

Ur "Trolleri för nybörjare".

Amanda Hellberg - Tistelblomman

Tistelblomman är Amanda Hellbergs tredje och hittills bästa bok om Maja Grå, en ung kvinna som ser mer än andra. I denna bok har hon lämnat Sverige för Skottland och flyttar till ett gammalt hus - Tistelblomman - i en avlägsen skotsk by tillsammans med Jack, konstnären hon mötte i Döden på en blek häst. Ganska snart förstår Maja att allt inte är som det ser ut att vara. Människorna i byn är ovilliga att prata om Tistelblomman, och Maja hör konstiga ljud och ser konstiga saker. När Maja och Jack träffar ägarnas son, Adrian, märker hon genast att även Adrian har sett och hört saker i huset. Men är det en ond ande, eller något helt annat?

I Tistelblomman har Amanda Hellberg verkligen hittat rätt. Den har precis lagom balans av övernaturligt och verklighet, och även om jag ibland vill ruska om Maja ordentligt och skrika "men prata med honom istället för guds skull!" (ni som har läst vet vad jag menar) så bidrar detta till spänningen. Styggelsen var lite väl vidrig och Döden på en blek häst lite för tam - men, som Guldlock skulle ha sagt, Tistelblomman är alldeles lagom!

Nu hoppas jag på fler böcker om Maja Grå där hon kan använda sina förmågor utan att vara rädd för vad Jack ska tycka. Jag vill också se lite med av Steve King, och förhoppningsvis kan dessa båda saker knytas ihop utan större problem. ;)

Förresten, gissa om jag står först i kö på Amanda Hellbergs nya ungdomsbok Jag väntar under mossan? Självklart.

Shirley Jackson - The Haunting of Hill House

Trots sitt tunna format tog det mig ett tag att bli klar med The Haunting of Hill House - inte för att den var seg eller dålig, utan bara pga bristande lästid. Men i söndags tog jag tag i saken.

Handlingen i The Haunting of Hill House är nog välkänd för de flesta, om inte annat för att man sett (den nya) filmatiseringen med Catherine Zeta-Jones och Lili Taylor, även om jag måste erkänna att jag aldrig iddats se hela. I korthet går det ut på att Dr. John Montague, en forskare inom det paranormala, bjuder in några personer som tidigare varit involverade i övernaturliga händelser till Hill House. Detta hus byggdes av en man vid namn Hugh Crain, och ända sedan det blev färdigt för 80 år sedan har det dragit olycka över sina invånare.

På den angivna dagen kommer Dr. Montague och tre andra personer till Hill House: Eleanor, en kvinna i trettioårsåldern som tillbringat hela sitt liv med att ta hand om sin sjukliga mor, Theodora, en självupptagen ung kvinna utan efternamn, och Luke, husets blivande ägare. Redan från första början upptäcker de att Hill House är annorlunda, till och med skrämmande, och det dröjer inte länge förrän konstiga saker börjar hända.

Nåt jag gillade mycket om i boken var den lättsamma skämtsamheten mellan karaktärerna. (Banter, om man använder ett engelskt ord.) Det är det jag gillar även i t.ex. Dorothy Sayers böcker; jag är helt enkelt svag för rappkäftade och intelligenta människor... Särskilt skrämmande var det ju inte, men man är ju härdad. Däremot bygger Jackson upp en mysrysig stämning som förstärks av det faktum att man egentligen inte får veta vad som hände - det är minst sagt öppet för tolkning. Det här är en bok man ska läsa en regnig kväll, framför en brasa, med en kopp te och en spinnande katt. =)

Trots att boken är skriven på 1950-talet känns den förvånansvärt modern; det är väl egentligen bara avsaknaden av mobiltelefoner och datorer som gör att det märks att det inte är nutid - ja, det och Eleanors "djärvhet" att köpa byxor som hon kanske inte kommer våga ha på sig... Den absolut största behållningen är iallafall utan tvekan Shirley Jacksons fantastiska språk.

Hill House itself, not sane, stood against its hills, holding darkness within; it had stood so for eighty years and might stand for eighty more. Within, its walls continued upright, bricks met neatly, floors were firm, and doors were sensibly shut; silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone.

Elly Griffiths - Känslan av död

Den senaste boken i serien om arkeologen Ruth Galloway börjar med att Ruth hittar en död museiintendent bredvid en gammal kista innehållande kvarlevorna av 1300-talsbiskopen Augustine. I rummet finns en död orm och på intendentens kontor hotfulla brev från en grupp som kallar sig Elginisterna. Gruppen vill att en samling aboriginska skallar som befinner sig på museet ska återlämnas till den aboriginska stam från vilken de stulits. Detta blir upptakten till en mordutredning där kapplöpningshästar, knarksmuggling, aboriginsk mytologi och en sensationell upptäckt av biskop Augustines verkliga identitet blandas för mesta möjliga spänning.

Ruth är som vanligt (mer eller mindre) i händelsernas centrum, men hennes relation med Nelson är numera icke-existerande och Nelson försöker istället rädda sitt äktenskap. Det hindrar dock inte att de båda går omkring som små åskmoln samt kastar trånande blickar lite nu och då. Ruth vill ha en fadersfigur till dottern Kate, och Nelson vill inte förneka sitt illegitima barn trots hustruns påtryckningar.

I övrigt är saker och ting som vanligt. Nelsons båda inspektörer Judy och Clough är i luven på varandra, Cathbad går omkring i en lila mantel och är precis lika mystisk som alltid, och Ruth får en ny granne som i högsta grad blir inblandad i utredningen. Det känns hemtamt och nästan mysigt, lite som en gammal pusseldeckare, och det viktigaste är egentligen inte de mystiska dödsfallen utan att få träffa Ruth, Nelson, Cathbad, Flint och alla de andra igen.

Jag kan varmt rekommendera denna fjärde bok om Ruth Galloway och hoppas på att Elly Griffiths snart kommer med en ny.

(En sak bara - lägg av med tjockistjafset. Nej, 80 kg är inte death fat om man inte är typ 1,40.)

Caitlin Moran - How To Be a Woman

Så. Jä*la. Bra. Det är egentligen det enda jag kan säga om How To Be a Woman - eller, jo, det finns mer, men ovantående är egentligen det enda viktiga. How To Be a Woman är Caitlin Morans (som jag inte hört talas om förrän jag snubblade över hennes bok på The Book Depository, och sedan glömde bort tills Dark Places-Helena annonserade att hon börjat läsa boken) feministiska stridsskrift/självbiografi som tar upp viktiga ämnen som den första mensen, kroppsbehåring, förlossningar, kändisar och killer shoes. I dubbel bemärkelse.

Ibland blev jag visserligen äcklad (för att citera en vän som lånat boken: "jag är helt för att man ska testa nya saker, men mens är inte något jag ens kommer att överväga att testa". Moran föreslår att man borde smaka på sitt mensblod...), främst i kapitlena från hennes barndom som jag ändå så totalt kan relatera till. Inte för att jag var äldst av 8 syskon osv. men känslan av missanpassning är densamma. Och jag kan säga att historien om hennes första förlossning kan uppfattas på två sätt: av barnlösa som "jag kommer ALDRIG skaffa barn" och av mammor "min förlossning var ju inte alls så hemsk som jag hela tiden tyckt".

Anyways. Helena skriver mycket bättre om How To Be a Woman än jag nånsin kan göra, så gå och läs hennes recension istället. Eller, ännu hellre, läs boken.

"So, are you a feminist? Hahahaha. Of course you are."