Elin Wägner är författarinna nummer två i årets utmaning Skrivande svenskor. Det dröjde länge innan jag kom mig för att läsa Pennskaftet - som var mitt förstaval, även om jag egentligen hade tänkt hinna med Åsa-Hanna också - eftersom jag kände mig allmänt lästrött och prioriterade att läsa annat istället.
Slutligen tog jag mig i kragen och började på Pennskaftet för att hinna läsa åtminstone en av böckerna innan nästa författarinna tar vid, och jag blev glatt överraskad av hur bra den var. Jag tror faktiskt att Pennskaftet har varit den bästa boken hittills i både Klassiska kvinnor och Skrivande svenskor, till och med bättre än min tidigare favorit Pengar av Victoria Benedictsson.
Boken utspelar sig iallafall 1910, eller däromkring, och handlar om kampen för den kvinnliga rösträtten. Huvudpersonerna är Cecilia, en "halvgammal fröken" (skulle man kunna säga, med den tidens språkbruk - som jag uppfattade är Cecilia ungefär 28 år*, lika gammal som jag) som fortfarande sörjer över en förlorad kärlek från många år tillbaka, samt Pennskaftet - så kallad eftersom hon arbetar som journalist på Frisinnade Morgontidningen, och vad hon heter på riktigt, Barbro Magnus, är det inte många som känner till - som är ett antal år yngre än Cecilia och bor på samma pensionat som henne.
Av en slump möter Cecilia en rösträttskvinna som övertalar henne att börja engagera sig i kampen för rösträtt, och Pennskaftet som redan är rösträttskvinna själv uppmuntrar Cecilia både i arbetet och i att skaffa sig ett eget boende. Cecilia är ändå en relativt välbärgad kvinna genom arv och Pennskaftet förstår inte varför hon envisas med att bo på pensionat när hon kan skaffa sig en egen våning och bo själv med en jungfru till hjälp.
Cecilias lägenhet blir något av en knutpunkt för rösträttskvinnorna, och en tillflyktsort för Pennskaftet och den unge man hon träffar under bokens gång. (De träffas även hemma hos honom och hemma hos henne, när hon väl skaffar sig sitt eget rum istället för pensionatet, men det här med att två personer av olika kön vistas i samma rum ensamma är ju egentligen en stor skandal och ingenting "en hederlig flicka" skulle göra. Tur att vi kommit lite längre nu...)
Hur som helst, mestadels handlar det om rösträtten och om Cecilias emancipation samt Pennskaftets kärlek. Jag kan tänka mig att folk blev en aning upprörda av sexualmoralen som kommer till uttryck i boken, det här med att en man och en kvinna faktiskt kan BO IHOP, ensamma, utan att vara gifta. *gasp* Tydligen ansåg till exempel Ellen Key att "kärlek var viktigare än vigselbevis" (citat Wikipedia) och det höll Elin Wägner uppenbarligen med om.
Flera av bokens karaktärer protesterar mot "fria förhållanden" eller så kallade samvetsäktenskap (som var så vanligt i till exempel Stockholm i slutet av 1800-talet att det även kallades Stockholmsäktenskap) men de utmålas som gammelmodiga, fast i konvenansen och i vissa fall rent ut sagt elaka och snara att döma en kvinna (men, som det verkar, inte en man) som levt tillsammans med en man utan att vara gift. Bara ryktet om detta, oavsett om det var sant eller inte, var nog för att förstöra en kvinnas liv för all framtid.
Boken behandlar dessutom prostitution lite på sidan av, bland annat genom att Pennskaftet övertar en lägenhet från en prostiturerad kvinna och senare i boken hjälper henne med motiveringen "du är ju ett kvinns", vilket Pennskaftet anser är en fullt acceptabel anledning till hjälpen (men som inte många höll med om år 1910, misstänker jag. Fallna kvinnor och så vidare).
Nå ja, jag ska inte svamla på mer om handlingen utan bara uppmana att läsa Pennskaftet; den är både intressant och BRA. Och väldigt lärorik.
*Vixxtoria tror att Pennskaftet är omkring 28 och Cecilia kanske tio år äldre. Är det nån som vet säkert?
Vi har också läst Pennskaftet:
Vixxtoria
Camilla
Violen
Lyrans Noblesser
Theresans
Visar inlägg med etikett Klassiker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Klassiker. Visa alla inlägg
24 april 2010
27 februari 2010
Selma Lagerlöf - Liljecronas hem
Detta är den andra av de två böcker av Selma Lagerlöf som jag valt ut till Skrivande svenskor, och precis som Herr Arnes penningar är Liljecronas hem kort och går snabbt att läsa. Båda har klart övernaturliga drag även om Liljecronas hem utspelar sig omkring 300 år efter Herr Arnes penningar - men i 1800-talets Värmland var nog folk precis lika skrockfulla som i 1500-talets Bohuslän...
Annandag jul år 1800 kämpar sig den fattiga lilljäntan Nora, dotter till Marit i Koltorp, fram genom stormen tillsammans med sin mor och lillebror. De ska till en rik släkting för att gå på julkalas, och lilljänta vill inte gärna vända om hem när hon vet hur mycket gott som kommer att serveras på kalaset. Efter många om och men tar de sig dit, och väl på kalaset blir traktens prästfru intresserad av lilljänta och tar med sig henne för att arbeta på prästgården Lövdala. Hon ska bli lillpiga åt prästdottern Maja Lisa, prästfruns styvdotter.
När Nora kommer till prästgården känner hon att allt inte står rätt till, och redan andra natten hör hon prästdottern berätta en saga för sin gifta fostersyster, som är på besök: sagan om fröken Snövit och hur hennes söta far gifter om sig med en elak häxa till styvmor. Nora är inte helt på det klara med om det verkligen är sig själv Maja Lisa berättar om, men ganska snart förstår hon att prästfrun verkligen är en elak styvmor som mer eller mindre plågar livet ur sin styvdotter. Folket i socknen tycker inte heller om prästfrun och det viskas rentav om att hon egentligen är sjörået som förut bodde i den uttorkade sjön bredvid prästgården.
Jag tyckte i och för sig att Herr Arnes penningar var rätt ok den med, men Liljecronas hem tycker jag faktiskt var mycket bättre. Slutet snabbläste jag för jag var tvungen att så fort som möjligt få reda på hur det skulle gå, det var alldeles för jobbigt för mina nerver att läsa i vanlig takt. ;) Slutsatsen är iallafall att Liljecronas hem kan jag verkligen rekommendera.
Nu har jag bara Körkarlen kvar i min "tre böcker i en"-pocket. Den ingår visserligen inte i utmaningen, men jag kan ju knappast lämna boken utläst till en tredjedel, så den slinker nog ner den också i sinom tid.
Annandag jul år 1800 kämpar sig den fattiga lilljäntan Nora, dotter till Marit i Koltorp, fram genom stormen tillsammans med sin mor och lillebror. De ska till en rik släkting för att gå på julkalas, och lilljänta vill inte gärna vända om hem när hon vet hur mycket gott som kommer att serveras på kalaset. Efter många om och men tar de sig dit, och väl på kalaset blir traktens prästfru intresserad av lilljänta och tar med sig henne för att arbeta på prästgården Lövdala. Hon ska bli lillpiga åt prästdottern Maja Lisa, prästfruns styvdotter.
När Nora kommer till prästgården känner hon att allt inte står rätt till, och redan andra natten hör hon prästdottern berätta en saga för sin gifta fostersyster, som är på besök: sagan om fröken Snövit och hur hennes söta far gifter om sig med en elak häxa till styvmor. Nora är inte helt på det klara med om det verkligen är sig själv Maja Lisa berättar om, men ganska snart förstår hon att prästfrun verkligen är en elak styvmor som mer eller mindre plågar livet ur sin styvdotter. Folket i socknen tycker inte heller om prästfrun och det viskas rentav om att hon egentligen är sjörået som förut bodde i den uttorkade sjön bredvid prästgården.
Jag tyckte i och för sig att Herr Arnes penningar var rätt ok den med, men Liljecronas hem tycker jag faktiskt var mycket bättre. Slutet snabbläste jag för jag var tvungen att så fort som möjligt få reda på hur det skulle gå, det var alldeles för jobbigt för mina nerver att läsa i vanlig takt. ;) Slutsatsen är iallafall att Liljecronas hem kan jag verkligen rekommendera.
Nu har jag bara Körkarlen kvar i min "tre böcker i en"-pocket. Den ingår visserligen inte i utmaningen, men jag kan ju knappast lämna boken utläst till en tredjedel, så den slinker nog ner den också i sinom tid.
15 januari 2010
Selma Lagerlöf - Herr Arnes penningar
Herr Arnes penningar är en av de två böcker jag valde ur Selma Lagerlöfs produktion till Skrivande svenskor. Det är en tunn liten bok, 82 sidor i min utgåva, och alltså mycket snabbläst.
Boken utspelar sig på 1500-talet, i ungefär samma område som Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön (jag tror till och med att några av ortsnamnen finns med i båda böckerna), dvs. Bohuslän, som på 1500-talet tillhörde Norge.
Den rike prästen herr Arne och hela hans husfolk på Solberga prästgård mördas av okända illgärningsmän, och kistan med silverpenningar blir stulen. Den fattiga fosterdottern Elsalill är den enda som överlever, och fiskmånglaren Torarin tar henne med sig hem till sin gamla mor i Marstrand. Elsalill sörjer förlusten av sin fosterfamilj, i synnerhet sin fostersyster, djupt, men en dag när hon står vid bryggan och rensar fisk med de andra kvinnorna dyker en ung skotte upp och pratar med henne. Sir Archie och hans vänner väntar på att isen ska gå upp så att de kan återvända till Skottland, men under väntetiden passar sir Archie på att bli närmare bekant med Elsalill.
Detta är en renodlad spökhistoria (vem var det som sa att Sverige inte hade några skräckförfattare innan John Ajvide Lindqvist?) där Elsalill dessutom måste brottas med det egna samvetet och sina moraliska övertygelser. Det är också det första jag läser av Selma Lagerlöf, om man inte räknar med Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som jag läst stycken ur i diverse antologier samt i serietidningsformat. Jag tyckte väl kanske inte att Herr Arnes penningar var en fantastisk läsupplevelse, men den var absolut inte dålig, utan helt klart läsvärd.
Vi har också läst Herr Arnes penningar:
Theresans
Lyrans Noblesser
Violen
oof bok
Camilla
Boken utspelar sig på 1500-talet, i ungefär samma område som Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön (jag tror till och med att några av ortsnamnen finns med i båda böckerna), dvs. Bohuslän, som på 1500-talet tillhörde Norge.
Den rike prästen herr Arne och hela hans husfolk på Solberga prästgård mördas av okända illgärningsmän, och kistan med silverpenningar blir stulen. Den fattiga fosterdottern Elsalill är den enda som överlever, och fiskmånglaren Torarin tar henne med sig hem till sin gamla mor i Marstrand. Elsalill sörjer förlusten av sin fosterfamilj, i synnerhet sin fostersyster, djupt, men en dag när hon står vid bryggan och rensar fisk med de andra kvinnorna dyker en ung skotte upp och pratar med henne. Sir Archie och hans vänner väntar på att isen ska gå upp så att de kan återvända till Skottland, men under väntetiden passar sir Archie på att bli närmare bekant med Elsalill.
Detta är en renodlad spökhistoria (vem var det som sa att Sverige inte hade några skräckförfattare innan John Ajvide Lindqvist?) där Elsalill dessutom måste brottas med det egna samvetet och sina moraliska övertygelser. Det är också det första jag läser av Selma Lagerlöf, om man inte räknar med Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som jag läst stycken ur i diverse antologier samt i serietidningsformat. Jag tyckte väl kanske inte att Herr Arnes penningar var en fantastisk läsupplevelse, men den var absolut inte dålig, utan helt klart läsvärd.
Vi har också läst Herr Arnes penningar:
Theresans
Lyrans Noblesser
Violen
oof bok
Camilla
20 december 2009
Victoria Benedictsson - Pengar
Pengar är Victoria Benedictssons andra bok och, får man förmoda, den mest självbiografiska av hennes böcker. Boken handlar om den sextonåriga Selma Berg som av sin farbror mer eller mindre luras att gifta sig med den betydligt äldre patron Kristerson. Selma är naturligtvis inte förälskad, men inbillar sig att hon kommer att bli tillfreds i äktenskapet - hennes man är trots allt mycket rik och gör vad som helst för sin hustru, och dessutom håller han faktiskt av henne på sitt eget sätt.
Men den intelligenta Selma tvingas därigenom överge sin dröm att bli konstnär, och trots flitiga självstudier i olika ämnen blir hon inte så lycklig som hon hoppats. Hon börjar fundera på om hon som ett sextonårigt barn verkligen kan förväntas att avge ett löfte som hon sedan ska tvingas leva med som vuxen kvinna.
Jag gillade Pengar väldigt mycket. Benedictsson skriver betydligt mer tillgängligt än till exempel Fredrika Bremer, språket flyter på bättre och är inte så högtravande. Dessutom har Benedictsson skapat ett intressant persongalleri med Selma i spetsen, och bokens tema är kanske inte helt aktuellt idag när man gifter sig allt senare (om alls) och dessutom kan skilja sig med lätthet - och kvinnor är ju inte heller beroende av nån som försörjer dem - men samtidigt så fungerar frågeställningen fortfarande: är ett barn kapabelt att fatta ett beslut som det senare måste leva med som vuxen?
Vi har också läst Pengar:
Theresans
Lyrans Noblesser
Dievas liv och äventyr
Camilla
Och Vixxtoria har istället läst Fru Marianne.
Men den intelligenta Selma tvingas därigenom överge sin dröm att bli konstnär, och trots flitiga självstudier i olika ämnen blir hon inte så lycklig som hon hoppats. Hon börjar fundera på om hon som ett sextonårigt barn verkligen kan förväntas att avge ett löfte som hon sedan ska tvingas leva med som vuxen kvinna.
Jag gillade Pengar väldigt mycket. Benedictsson skriver betydligt mer tillgängligt än till exempel Fredrika Bremer, språket flyter på bättre och är inte så högtravande. Dessutom har Benedictsson skapat ett intressant persongalleri med Selma i spetsen, och bokens tema är kanske inte helt aktuellt idag när man gifter sig allt senare (om alls) och dessutom kan skilja sig med lätthet - och kvinnor är ju inte heller beroende av nån som försörjer dem - men samtidigt så fungerar frågeställningen fortfarande: är ett barn kapabelt att fatta ett beslut som det senare måste leva med som vuxen?
Vi har också läst Pengar:
Theresans
Lyrans Noblesser
Dievas liv och äventyr
Camilla
Och Vixxtoria har istället läst Fru Marianne.
31 oktober 2009
George Eliot - Middlemarch
Middlemarch utspelar sig i och runtomkring den fiktiva engelska staden Middlemarch i början av 1830-talet. Läsaren får följa diverse karaktärer under de år då romanen utspelar sig, och i de första kapitlena är det den unga Dorothea Brooke som är huvudpersonen.
Dorothea är en varmt religiös ung dam, som inte särskilt bekymrar sig över sitt utseende eller andra saker unga damer "borde" tänka på. Istället ägnar hon sig åt att designa nya stugor åt de fattiga arbetarna på farbroderns gods, och hoppas förgäves på att farbrodern ska förbättra livet för sina arrendatorer. När hon blir uppvaktad av en ung granne, sir James Chettam, avvisar hon honom för att istället gifta sig med den trettio år äldre mr Casaubon, som hon föreställer sig är en lärd och vis herre som efter bröllopet ska undervisa henne och som hon ska kunna hjälpa med hans livsverk. Naturligtvis blir det inte så.
Läsaren får dessutom stifta bekantskap med sir James Chettam, som efter Dorotheas bröllop gifter sig med hennes syster Celia, med Dorotheas farbror mr Brooke, med kyrkoherden Cadwallader och hans hustru, med den unge läkaren Tertius Lydgate som gifter sig med borgmästarens dotter Rosamond Vincy, med Rosamonds bror Fred som hoppas av utbildningen till präst, med Freds ingifte morbror Peter Featherstone som i sin tjänst har den unga Mary Garth, som Fred är förälskad i, med Mary Garths föräldrar, med prästen Camden Farebrother och hans familj och med Will Ladislaw, mr Casaubons släkting som hyser varma känslor för Dorothea. Och säkert med ett antal människor till som jag glömt för tillfället...
Det är rätt många att hålla reda på och olika kapitel handlar om olika människor, men allas liv är ihopvävda och alla skvallrar om alla, som det brukar vara i en småstad. Vissa är dessutom mer intressanta än andra att läsa om - till exempel var jag inte alls förtjust i Dorothea från början, men mot slutet av första delen börjar hon ta sig och blir roligare att läsa om. Stilen är dessutom så ironisk att det känns som att författaren hela tiden raljerar över karaktärernas sätt att bete sig, och vissa av dem är onekligen ganska löjeväckande.
Jag tycker att boken är ganska bra, men oerhört seg att läsa. Precis som Dieva inser jag att jag läser bara några sidor i taget, sen orkar jag inte mer utan lägger boken åt sidan - och så får den ligga i en dag eller två. Med den här takten är jag väl klar med den till jul misstänker jag.
Vi har också läst Middlemarch:
Dievas liv och äventyr
Camilla
Theresan
Dorothea är en varmt religiös ung dam, som inte särskilt bekymrar sig över sitt utseende eller andra saker unga damer "borde" tänka på. Istället ägnar hon sig åt att designa nya stugor åt de fattiga arbetarna på farbroderns gods, och hoppas förgäves på att farbrodern ska förbättra livet för sina arrendatorer. När hon blir uppvaktad av en ung granne, sir James Chettam, avvisar hon honom för att istället gifta sig med den trettio år äldre mr Casaubon, som hon föreställer sig är en lärd och vis herre som efter bröllopet ska undervisa henne och som hon ska kunna hjälpa med hans livsverk. Naturligtvis blir det inte så.
Läsaren får dessutom stifta bekantskap med sir James Chettam, som efter Dorotheas bröllop gifter sig med hennes syster Celia, med Dorotheas farbror mr Brooke, med kyrkoherden Cadwallader och hans hustru, med den unge läkaren Tertius Lydgate som gifter sig med borgmästarens dotter Rosamond Vincy, med Rosamonds bror Fred som hoppas av utbildningen till präst, med Freds ingifte morbror Peter Featherstone som i sin tjänst har den unga Mary Garth, som Fred är förälskad i, med Mary Garths föräldrar, med prästen Camden Farebrother och hans familj och med Will Ladislaw, mr Casaubons släkting som hyser varma känslor för Dorothea. Och säkert med ett antal människor till som jag glömt för tillfället...
Det är rätt många att hålla reda på och olika kapitel handlar om olika människor, men allas liv är ihopvävda och alla skvallrar om alla, som det brukar vara i en småstad. Vissa är dessutom mer intressanta än andra att läsa om - till exempel var jag inte alls förtjust i Dorothea från början, men mot slutet av första delen börjar hon ta sig och blir roligare att läsa om. Stilen är dessutom så ironisk att det känns som att författaren hela tiden raljerar över karaktärernas sätt att bete sig, och vissa av dem är onekligen ganska löjeväckande.
Jag tycker att boken är ganska bra, men oerhört seg att läsa. Precis som Dieva inser jag att jag läser bara några sidor i taget, sen orkar jag inte mer utan lägger boken åt sidan - och så får den ligga i en dag eller två. Med den här takten är jag väl klar med den till jul misstänker jag.
Vi har också läst Middlemarch:
Dievas liv och äventyr
Camilla
Theresan
29 augusti 2009
Fredrika Bremer - Hertha, eller, En själs historia
Hertha är ju en av de där klassikerna som man "ska" ha läst (i ännu högre grad än de andra böckerna i Klassiska kvinnor-utmaningen, känns det som). Den kallas för "den första feministiska romanen i svensk litteratur" och mycket på grund av den har Fredrika Bremer fått en stämpel som feminist.
Titelns Hertha är en ung kvinna, drygt 25 år när boken börjar, som lever med tre systrar, en förtryckande far, en sinnessjuk kusin och en lätt virrig moster i den lilla staden Kungsköping. Herthas syster Alma är sjuklig på grund av en besvikelse hon utsatts för (fadern vägrade låta henne gifta sig med mannen hon älskade) och dör ganska snart, men den stora händelsen i boken, som s.a.s. sätter fart på allting, är en stor brand som startas av Herthas kusin Rudolf. Stora delar av stan brinner ner och över 2000 människor "brandskadas" (men jag kunde inte riktigt lista ut om det betydde att de skadades fysiskt eller om det kanske var så att de "bara" förlorade sina hem - eller både ock).
Branden leder till att de mer välbärgade invånarna i Kungsköping startar ett antal föreningar för att hjälpa de mindre bemedlade, och Hertha får på sin lott sjukvård. Hon blir vårdarinna åt Yngve Nordin, en ung man som är inhyst i prästgården, och de båda utvecklar ett nära förhållande. Under en tid verkar det dessutom som att Herthas far kommer att lätta på sitt förtryck av döttrarna, han är svag efter branden och Almas död har mildrat honom. Det ser alltså nästan ut som om Hertha kan få vara lycklig - men det räcker inte länge.
Mja, jag gillar delarna med resten av Kungsköpingsfolket - Mimmi Svanberg, doktorn, pastorn och pastorskan med flera. Men så fort Hertha kommer in i handlingen så blir det högtravande och lidande för hela slanten. Hertha vägrar att "gå till kungs" för att bli myndig, trots att det uppenbarligen vore det bästa för alla parter, eftersom hon inte vill utsätta sin far för skammen (vilket han skulle förtjäna i rika mått). Bremer låter Hertha vara feminist bara fram till en viss punkt; det är mycket prat om kvinnans värde och förmåga men lite handling. Kvinnorna verkar vara helt okej med att vara omyndiga, till och med Hertha - för om hon verkligen hade velat bli självständig så hade hon iallafall kunnat försöka bli myndig (det var svårt att "gå till kungs" och förmyndaren kunde hindra sin myndling från att göra det). Men man måste ju tänka på stackars pappas känslor och uppoffra sig och sin lycka för att han inte ska bli sårad...! Hello?
Ja ja, det var ju stort och omvälvande på den tiden bara att antyda att kvinnor kanske skulle kunna ta hand om sig själva lika bra som män, och Hertha skapade ju en hel del debatt om kvinnlig frigörelse etc. Men Bremer var ändå en särartsfeminist som visserligen tyckte att kvinnan skulle ha självständighet men som ändå bäst passade till hushållsarbete/sjukvård/skola/religiöst arbete, dvs. typiskt "kvinnliga" yrken. Hon hade ju kunnat låta Hertha propagera för, tja, kvinnlig tronföljd, kvinnlig rösträtt, kvinnor i riksdagen - allt möjligt. Men inte då.
Som tidsdokument är Hertha intressant; det är svårt att föreställa sig att det inte var så värst länge sen som kvinnor inte hade det minsta att säga till om, ens om sina egna liv. Som roman, däremot, är den ojämn; delarna med Hertha själv är snarare en moralfilosofisk avhandling som jag mest skummade igenom och suckade över.
Vi har också läst Hertha:
Theresans
Dievas liv och äventyr
Camilla
Titelns Hertha är en ung kvinna, drygt 25 år när boken börjar, som lever med tre systrar, en förtryckande far, en sinnessjuk kusin och en lätt virrig moster i den lilla staden Kungsköping. Herthas syster Alma är sjuklig på grund av en besvikelse hon utsatts för (fadern vägrade låta henne gifta sig med mannen hon älskade) och dör ganska snart, men den stora händelsen i boken, som s.a.s. sätter fart på allting, är en stor brand som startas av Herthas kusin Rudolf. Stora delar av stan brinner ner och över 2000 människor "brandskadas" (men jag kunde inte riktigt lista ut om det betydde att de skadades fysiskt eller om det kanske var så att de "bara" förlorade sina hem - eller både ock).
Branden leder till att de mer välbärgade invånarna i Kungsköping startar ett antal föreningar för att hjälpa de mindre bemedlade, och Hertha får på sin lott sjukvård. Hon blir vårdarinna åt Yngve Nordin, en ung man som är inhyst i prästgården, och de båda utvecklar ett nära förhållande. Under en tid verkar det dessutom som att Herthas far kommer att lätta på sitt förtryck av döttrarna, han är svag efter branden och Almas död har mildrat honom. Det ser alltså nästan ut som om Hertha kan få vara lycklig - men det räcker inte länge.
Mja, jag gillar delarna med resten av Kungsköpingsfolket - Mimmi Svanberg, doktorn, pastorn och pastorskan med flera. Men så fort Hertha kommer in i handlingen så blir det högtravande och lidande för hela slanten. Hertha vägrar att "gå till kungs" för att bli myndig, trots att det uppenbarligen vore det bästa för alla parter, eftersom hon inte vill utsätta sin far för skammen (vilket han skulle förtjäna i rika mått). Bremer låter Hertha vara feminist bara fram till en viss punkt; det är mycket prat om kvinnans värde och förmåga men lite handling. Kvinnorna verkar vara helt okej med att vara omyndiga, till och med Hertha - för om hon verkligen hade velat bli självständig så hade hon iallafall kunnat försöka bli myndig (det var svårt att "gå till kungs" och förmyndaren kunde hindra sin myndling från att göra det). Men man måste ju tänka på stackars pappas känslor och uppoffra sig och sin lycka för att han inte ska bli sårad...! Hello?
Ja ja, det var ju stort och omvälvande på den tiden bara att antyda att kvinnor kanske skulle kunna ta hand om sig själva lika bra som män, och Hertha skapade ju en hel del debatt om kvinnlig frigörelse etc. Men Bremer var ändå en särartsfeminist som visserligen tyckte att kvinnan skulle ha självständighet men som ändå bäst passade till hushållsarbete/sjukvård/skola/religiöst arbete, dvs. typiskt "kvinnliga" yrken. Hon hade ju kunnat låta Hertha propagera för, tja, kvinnlig tronföljd, kvinnlig rösträtt, kvinnor i riksdagen - allt möjligt. Men inte då.
Som tidsdokument är Hertha intressant; det är svårt att föreställa sig att det inte var så värst länge sen som kvinnor inte hade det minsta att säga till om, ens om sina egna liv. Som roman, däremot, är den ojämn; delarna med Hertha själv är snarare en moralfilosofisk avhandling som jag mest skummade igenom och suckade över.
Vi har också läst Hertha:
Theresans
Dievas liv och äventyr
Camilla
5 juni 2009
Elizabeth Gaskell - Cranford
Elizabeth Gaskells Cranford beskrivs i förordet till min upplaga (tryckt 1960) så här:
I Cranford händer det inte så mycket. Damerna i berätterskans umgängeskrets ställer ibland till bjudningar där det spelas kort och det är viktigt att inte bjuda på nånting för elegant, för flera av damerna är inte särskilt välbärgade och skulle inte ha råd att vara för extravaganta, men det låtsas man inte om. Staden har sina egna sociala regler, här gås det minsann på visit endast mellan klockan 12 och 15, man uppvisar "elegant sparsamhet" och bryr sig inte det minsta om klädmodet förutom när det gäller de mössor (? hättor?) man har på sig, garnerade med spetsar och band. Man ägnar sig annars åt att hålla sina jungfrur i schack, så att de inte ränner ute med allehanda kavaljerer, och naturligtvis åt att skvallra.
Samtidigt får läsaren, genom berätterskan, ta del av alla de fejder, kärlekssagor, skandaler och annat som sjuder i ett litet engelskt samhälle i mitten av 1800-talet. Och under ytan händer det en hel del.
Inte särskilt actionfylld, alltså! Men så otroligt mysig, ungefär som att titta på ett brittiskt kostymdrama ("Oh - Sebastian.")* eller en icke-blodig motsvarighet till Agatha Christies tidiga verk. Fast på 1800-talet, förstås...
Jag gillar Cranford väldigt mycket, så mycket att nu måste jag ju faktiskt se miniserien som jag missade när den gick på tv. Judi Dench och Imelda Staunton i brittisk kostymfilm, kan det bli bättre?
*Pluspoäng till den som kan lista ut källan till det citatet.
Vi har också läst Cranford:
Theresans
Snowflakes in rain
Dievas liv och äventyr
Ingrids boktankar
Boktradition
Holly Hock
"Den har ingenting av de stormande känslorna i systrarna Brontës romaner, ingenting av Jane Austens lite vassa ironi eller George Eliots moralproblem. Den är öm och munter, vemodig och milt ironisk, fylld av små konkreta vardagsdetaljer [...] Redan när boken skrevs skildrade den en förgången tid, en livsstil som höll på att försvinna."Det är helt enkelt en bok som handlar om just ingenting - precis en sån bok som jag ibland känner för att läsa (och ibland är det precis såna filmer jag vill se, filmer som inte handlar om något världsomvälvande eller ens särskilt spännande). Berätterskan, Mary Smith, är en ung kvinna som under långa perioder är på besök i Cranford, främst hos sin fars gamla vänner miss Jenkyns och hennes syster miss Matty. Under sina långa besök i Cranford umgås hon med de andra ogifta damerna eller änkorna i staden (i ett visst samhällsskikt, förstås. Man får lätt uppfattningen att det bara finns en övre medelklass i Cranford, ingenting annat.), till exempel miss Pole, mrs Forrester och mrs Fitz-Adams - och förstås den högvälborna mrs Jamieson.
I Cranford händer det inte så mycket. Damerna i berätterskans umgängeskrets ställer ibland till bjudningar där det spelas kort och det är viktigt att inte bjuda på nånting för elegant, för flera av damerna är inte särskilt välbärgade och skulle inte ha råd att vara för extravaganta, men det låtsas man inte om. Staden har sina egna sociala regler, här gås det minsann på visit endast mellan klockan 12 och 15, man uppvisar "elegant sparsamhet" och bryr sig inte det minsta om klädmodet förutom när det gäller de mössor (? hättor?) man har på sig, garnerade med spetsar och band. Man ägnar sig annars åt att hålla sina jungfrur i schack, så att de inte ränner ute med allehanda kavaljerer, och naturligtvis åt att skvallra.
Samtidigt får läsaren, genom berätterskan, ta del av alla de fejder, kärlekssagor, skandaler och annat som sjuder i ett litet engelskt samhälle i mitten av 1800-talet. Och under ytan händer det en hel del.
Inte särskilt actionfylld, alltså! Men så otroligt mysig, ungefär som att titta på ett brittiskt kostymdrama ("Oh - Sebastian.")* eller en icke-blodig motsvarighet till Agatha Christies tidiga verk. Fast på 1800-talet, förstås...
Jag gillar Cranford väldigt mycket, så mycket att nu måste jag ju faktiskt se miniserien som jag missade när den gick på tv. Judi Dench och Imelda Staunton i brittisk kostymfilm, kan det bli bättre?
*Pluspoäng till den som kan lista ut källan till det citatet.
Vi har också läst Cranford:
Theresans
Snowflakes in rain
Dievas liv och äventyr
Ingrids boktankar
Boktradition
Holly Hock
19 april 2009
Anne Brontë - Agnes Grey
Nu har även jag lyckats läsa ut Agnes Grey, bok nummer två i Klassiska kvinnor-utmaningen. Den var ju vare sig särskilt tjock eller särskilt svårläst, så jag får väl skylla på bristande intresse. Trots att den ju faktiskt var ganska bra.
I Agnes Grey arbetar huvudpersonen - Agnes Grey - som guvernant hos några rika familjer. Själv är hon prästdotter, från en inte särskilt välbärgad familj, och tar arbetet som guvernant för att bidra till familjens inkomster. Tyvärr hamnar hon till en början hos familjen Bloomfield, rikemansfamiljen från helvetet, där föräldrarna är hemska och barnen ännu värre. När hon återvänder hem efter avslutat anställning vill hennes föräldrar att hon ska stanna kvar hemma, men Agnes är fast bestluten att arbeta och hamnar istället hos familjen Murray, som hon hoppas ska vara trevligare.
Hoppas kan man ju alltid, men Agnes får snart lära sig att även familjen Murray - både föräldrar och barn - är otrevliga, snobbiga och allmänt bortskämda. Lite bättre blir det när sönerna Murray sätts i internatskola, men Agnes har ändå nog med problem med de båda döttrarna. Så småningom får hon dock ett par vänner i de fattiga bybor hon besöker regelbundet, och dessutom upptäcker hon byns komminister (kyrkoheredens medhjälpare), mr Weston...
Good things come for good people, kan man sammanfatta det som. Även om jag ibland håller på att få blodstörtning av 1) hur familjen Murray beter sig och 2) Agnes ytterst mesiga uppträdande - men jag antar att hon inte kunde göra så mycket annat för att inte förlora sin plats - så är jag ändå ganska förtjust i boken på det stora hela. Visst, språket är lite väl vindlande ibland och jag märkte på slutet att jag skummade igenom ganska många sidor eftersom jag bara inte orkade läsa noggrannt... Men Agnes är ändå en sympatisk karaktär, trots sitt evinnerliga ältande om rätt och fel, moral och etik (ungefär som Erika i Rosen på Tistelön, men inte lika jobbig). Man lider med Agnes när barnen Murray, och särskilt Rosalie, plågar henne (ovetandes om Agnes känslor eller inte, det är inte så lätt att säga), och gläds med henne då hon är lycklig.
Och slutet är ju dessutom värdigt vilken modern chick lit som helst. ;)
Vi har också läst Agnes Grey:
Boktradition
En full bokhylla är en rikedom
Lyrans Noblesser
Dievas liv och äventyr
gemen och verserad
Theresans
Subjektiva Olivia
Snowflakes in rain
Paulas bokblogg
Ingrids boktankar
Brittas böcker och bibliotek
Holly Hock
Camilla
Boktimmen
I Agnes Grey arbetar huvudpersonen - Agnes Grey - som guvernant hos några rika familjer. Själv är hon prästdotter, från en inte särskilt välbärgad familj, och tar arbetet som guvernant för att bidra till familjens inkomster. Tyvärr hamnar hon till en början hos familjen Bloomfield, rikemansfamiljen från helvetet, där föräldrarna är hemska och barnen ännu värre. När hon återvänder hem efter avslutat anställning vill hennes föräldrar att hon ska stanna kvar hemma, men Agnes är fast bestluten att arbeta och hamnar istället hos familjen Murray, som hon hoppas ska vara trevligare.
Hoppas kan man ju alltid, men Agnes får snart lära sig att även familjen Murray - både föräldrar och barn - är otrevliga, snobbiga och allmänt bortskämda. Lite bättre blir det när sönerna Murray sätts i internatskola, men Agnes har ändå nog med problem med de båda döttrarna. Så småningom får hon dock ett par vänner i de fattiga bybor hon besöker regelbundet, och dessutom upptäcker hon byns komminister (kyrkoheredens medhjälpare), mr Weston...
Good things come for good people, kan man sammanfatta det som. Även om jag ibland håller på att få blodstörtning av 1) hur familjen Murray beter sig och 2) Agnes ytterst mesiga uppträdande - men jag antar att hon inte kunde göra så mycket annat för att inte förlora sin plats - så är jag ändå ganska förtjust i boken på det stora hela. Visst, språket är lite väl vindlande ibland och jag märkte på slutet att jag skummade igenom ganska många sidor eftersom jag bara inte orkade läsa noggrannt... Men Agnes är ändå en sympatisk karaktär, trots sitt evinnerliga ältande om rätt och fel, moral och etik (ungefär som Erika i Rosen på Tistelön, men inte lika jobbig). Man lider med Agnes när barnen Murray, och särskilt Rosalie, plågar henne (ovetandes om Agnes känslor eller inte, det är inte så lätt att säga), och gläds med henne då hon är lycklig.
Och slutet är ju dessutom värdigt vilken modern chick lit som helst. ;)
Vi har också läst Agnes Grey:
Boktradition
En full bokhylla är en rikedom
Lyrans Noblesser
Dievas liv och äventyr
gemen och verserad
Theresans
Subjektiva Olivia
Snowflakes in rain
Paulas bokblogg
Ingrids boktankar
Brittas böcker och bibliotek
Holly Hock
Camilla
Boktimmen
2 februari 2009
Emilie Flygare-Carlén - Rosen på Tistelön
Då var den första boken i Klassiska kvinnor-utmaningen läst. Rosen på Tistelön är en sån där bok som jag aldrig skulle ha kommit mig för att läsa annars, och det hade varit synd för dels är det ju en svensk klassiker - och jag har läst alldeles för få såna - och dels var den riktigt bra.
Boken handlar om invånarna på Tistelön i den bohusländska skärgården: smugglaren Håkan Haraldsson, hans söner Birger och Anton och den lilla dottern Gabriella, Haraldssons ögonsten och Tistelöns Ros. Hos dem bor även mamsell Erika, som uppfostrar den moderlösa Gabriella.
Haraldsson och hans båda söner beger sig en stormig natt ut på smugglarstråt, men upptäcks av tulltjänstemannen Arnman och hans jaktkarlar. Efter en vild jakt över havet prejar slutligen tulljakten Haraldssons båt ute vid Paternosterskären och bereder sig för att borda. Men Haraldsson och hans äldste son Birger är fast beslutna att klara sig. De mördar i kallt blod de tre tulltjänstemännen och kastar ner dem i djupen utanför paternosterskären; tulljakten sänker de och tror sig därigenom vara säkra. Men de har inte räknat med den yngste sonen Anton som har sett allting.
Så lätt blir det ju förstås inte, att Anton förråder dem omedelbart, för det är inget rättegångsdrama det här. Istället handlar det om sinnessjukdom, ånger, skuld och hemligheter - men också kärlek och hopp. Livet på Tistelön kommer att gå sin gilla gång i många år, men de båda mördarna hanterar sitt dåd på olika sätt - den ene är kall och hård, ångrar ingenting, den andre drabbas av skuldkänslor och ånger, lever hädanefter ett hederligt liv och blir känd som en god och rejäl man.
Men domens dag kommer närmare och närmare, som läsare sitter man nästan på nålar för man vet att det inte kan fortgå i all evighet. När den mördade tulltjänstemannens son, Arve Arnman, själv får samma tjänst stöter han förstås ihop med Tistelöborna och han dras omedelbart till Tistelöns Ros, som vuxit upp till en vacker ung kvinna, ovetande om faderns och broderns brott.
Det är många turer fram och tillbaka i Rosen på Tistelön. Man får följa både Tistelöborna och familjen Arnman under åren som följer efter morden, till viss del i brevform vilket ger större inblick i framför allt Arves liv. Flygare-Carlén skildrar realistiskt livet i ett fiskeläge i Bohuslän i mitten av 1800-talet; det är svält och armod för hela slanten, men den godhjärtade Arve och hans mor gör allt de kan för att mildra de utfattiga skärgårdsbornas lidande.
Flygare-Carlén riktar svidande kritik både mot staten, som ignorerar sina fattiga, och mot feta handlare som suger ut de svältande för egen vinnings skull, och på det sättet är Rosen på Tistelön både en realistisk skildring av livet i skärgården och samhällskritik. Författarinnan kom själv från Bohuslän (men från bättre förhållanden) och idkade mycket välgörenhet bland den fattiga fiskebefolkningen.
Överhuvudtaget känns boken väldigt realistisk, och de olika personerna är levande och väldigt mänskliga. Flygare-Carlén har lyckats utomordentligt väl med personteckningen; mördarna är inte helt igenom osympatiska, de oskyldiga inte helt igenom sympatiska. Det är inte bara svart och vitt utan en väldigt varierad gråskala, och när jag läste hejade jag egentligen på båda lägren, vilket förstås gjorde att jag kände mig väldigt kluven under läsningen och var tvungen att tänka efter. Bra!
Språket (eller snarare stavningen) är förmodligen aningen moderniserat i de nya utgåvorna, men det är fortfarande mycket gammeldags och från början svårläst. Efter några kapitel kom jag dock in i det och kunde följa en mening från början till slut utan att behöva gå tillbaks och kontrollera att jag läst rätt. =) Men jag uppskattar att man behåller språket i äldre böcker - det kanske är lättare när de är skrivna på svenska från början, för att modernisera boken skulle då betyda att skriva om den fullständigt. Nyöversättningar av äldre icke-svenska böcker däremot brukar kännas alldeles för moderna, språkligt sett, och det känns ganska trist.
Några saker irriterade jag mig på, men det är ju för att jag läser med moderna ögon. Vissa tänkesätt är ju helt främmande för oss idag men var fullständigt naturliga för 150 år sedan. På 1840-talet ansågs vissa av Flygare-Carléns åsikter antagligen radikala!
I sann realistisk anda är Rosen på Tistelön så långt från sockersöt man kan komma. Här finns minsann ingen rosenskimrande kärlek eller lyckliga slut! Upprörande, men uppfriskande.
Jag kan verkligen rekommendera den här boken, och jag är glad över att jag valde den till Klassiska kvinnor-utmaningen. Ni som inte har börjat läsa den än har något att se fram emot! Det här är en bok som kan stanna kvar länge i minnet.
Dagens bok har också recenserat boken.
Vi har också läst Rosen på Tistelön:
Theresans
Ingrids boktankar
Snowflakes in rain
Paulas bokblogg
Boktradition
En full bokhylla är en rikedom
gemen och verserad
Boktimmen
Boken är tankens barn
Dievas liv och äventyr
Lyrans Noblesser
Brittas böcker och bibliotek
Timjansdoft
Camilla
Holly Hock
Boken handlar om invånarna på Tistelön i den bohusländska skärgården: smugglaren Håkan Haraldsson, hans söner Birger och Anton och den lilla dottern Gabriella, Haraldssons ögonsten och Tistelöns Ros. Hos dem bor även mamsell Erika, som uppfostrar den moderlösa Gabriella.
Haraldsson och hans båda söner beger sig en stormig natt ut på smugglarstråt, men upptäcks av tulltjänstemannen Arnman och hans jaktkarlar. Efter en vild jakt över havet prejar slutligen tulljakten Haraldssons båt ute vid Paternosterskären och bereder sig för att borda. Men Haraldsson och hans äldste son Birger är fast beslutna att klara sig. De mördar i kallt blod de tre tulltjänstemännen och kastar ner dem i djupen utanför paternosterskären; tulljakten sänker de och tror sig därigenom vara säkra. Men de har inte räknat med den yngste sonen Anton som har sett allting.
Så lätt blir det ju förstås inte, att Anton förråder dem omedelbart, för det är inget rättegångsdrama det här. Istället handlar det om sinnessjukdom, ånger, skuld och hemligheter - men också kärlek och hopp. Livet på Tistelön kommer att gå sin gilla gång i många år, men de båda mördarna hanterar sitt dåd på olika sätt - den ene är kall och hård, ångrar ingenting, den andre drabbas av skuldkänslor och ånger, lever hädanefter ett hederligt liv och blir känd som en god och rejäl man.
Men domens dag kommer närmare och närmare, som läsare sitter man nästan på nålar för man vet att det inte kan fortgå i all evighet. När den mördade tulltjänstemannens son, Arve Arnman, själv får samma tjänst stöter han förstås ihop med Tistelöborna och han dras omedelbart till Tistelöns Ros, som vuxit upp till en vacker ung kvinna, ovetande om faderns och broderns brott.
Det är många turer fram och tillbaka i Rosen på Tistelön. Man får följa både Tistelöborna och familjen Arnman under åren som följer efter morden, till viss del i brevform vilket ger större inblick i framför allt Arves liv. Flygare-Carlén skildrar realistiskt livet i ett fiskeläge i Bohuslän i mitten av 1800-talet; det är svält och armod för hela slanten, men den godhjärtade Arve och hans mor gör allt de kan för att mildra de utfattiga skärgårdsbornas lidande.
Flygare-Carlén riktar svidande kritik både mot staten, som ignorerar sina fattiga, och mot feta handlare som suger ut de svältande för egen vinnings skull, och på det sättet är Rosen på Tistelön både en realistisk skildring av livet i skärgården och samhällskritik. Författarinnan kom själv från Bohuslän (men från bättre förhållanden) och idkade mycket välgörenhet bland den fattiga fiskebefolkningen.
Överhuvudtaget känns boken väldigt realistisk, och de olika personerna är levande och väldigt mänskliga. Flygare-Carlén har lyckats utomordentligt väl med personteckningen; mördarna är inte helt igenom osympatiska, de oskyldiga inte helt igenom sympatiska. Det är inte bara svart och vitt utan en väldigt varierad gråskala, och när jag läste hejade jag egentligen på båda lägren, vilket förstås gjorde att jag kände mig väldigt kluven under läsningen och var tvungen att tänka efter. Bra!
Språket (eller snarare stavningen) är förmodligen aningen moderniserat i de nya utgåvorna, men det är fortfarande mycket gammeldags och från början svårläst. Efter några kapitel kom jag dock in i det och kunde följa en mening från början till slut utan att behöva gå tillbaks och kontrollera att jag läst rätt. =) Men jag uppskattar att man behåller språket i äldre böcker - det kanske är lättare när de är skrivna på svenska från början, för att modernisera boken skulle då betyda att skriva om den fullständigt. Nyöversättningar av äldre icke-svenska böcker däremot brukar kännas alldeles för moderna, språkligt sett, och det känns ganska trist.
Några saker irriterade jag mig på, men det är ju för att jag läser med moderna ögon. Vissa tänkesätt är ju helt främmande för oss idag men var fullständigt naturliga för 150 år sedan. På 1840-talet ansågs vissa av Flygare-Carléns åsikter antagligen radikala!
I sann realistisk anda är Rosen på Tistelön så långt från sockersöt man kan komma. Här finns minsann ingen rosenskimrande kärlek eller lyckliga slut! Upprörande, men uppfriskande.
Jag kan verkligen rekommendera den här boken, och jag är glad över att jag valde den till Klassiska kvinnor-utmaningen. Ni som inte har börjat läsa den än har något att se fram emot! Det här är en bok som kan stanna kvar länge i minnet.
Dagens bok har också recenserat boken.
Vi har också läst Rosen på Tistelön:
Theresans
Ingrids boktankar
Snowflakes in rain
Paulas bokblogg
Boktradition
En full bokhylla är en rikedom
gemen och verserad
Boktimmen
Boken är tankens barn
Dievas liv och äventyr
Lyrans Noblesser
Brittas böcker och bibliotek
Timjansdoft
Camilla
Holly Hock
7 september 2007
Jane Austen - Övertalning
Åh, denna bok! Det är förstås inte första gången jag läser den (snarare den tredje eller fjärde, och så har jag ju sett filmen från 1995 några gånger också), men vilken underbar bok det är! Anne Elliott är nog den finaste romanhjältinnan som finns och det är en av de finaste kärlekshistorierna också (Stolthet och fördom kommer förstås som god tvåa, om man tittar på andra Austen-böcker). Jag hade gett mycket för att få leva under den här tiden (och i övre medel- eller överklassen, att vara arbetarklass under tidigt 1800-tal var nog inget vidare...), iallafall för ett tag - tills dess att jag började sakna min fasta uppkoppling alltför mycket =).
Övertalning handlar, för er som vare sig läst boken eller sett filmen, om Anne Elliott som vid nitton års ålder var förlovad med en kapten Wentworth men övertalades att bryta förlovningen av sin mors bästa väninna, lady Russell. Nu, nästan åtta år senare, träffar hon kapten Wentworth igen och hennes känslor kommer tillbaka lika starka som förut. Han, däremot, har inte glömt att hon bröt förlovningen, och behandlar henne likgiltigt. Men omständigheterna gör att de träffas alltmer, och till slut kan inte heller kapten Wentworth förneka sina känslor.
Alla som tror att Jane Austen bara skrev romantiska kärleksdramer kan genast börja tänka om. Detta är inte chic lit i 1800-talstappning - Jane Austen var en ogift prästdotter som skrev om det hon kände till, så enkelt är det. Att hon var ovanligt humoristisk och intelligent märks tydligt (det är bland annat en god del samhällskritik inbakad i de flesta av hennes böcker) och det hon skriver om var det som kvinnor i hennes klass förväntades tänka, göra och intressera sig för - ett lämpligt äktenskap. Det säger mycket om tiden och samhället hon levde i.
Övertalning handlar, för er som vare sig läst boken eller sett filmen, om Anne Elliott som vid nitton års ålder var förlovad med en kapten Wentworth men övertalades att bryta förlovningen av sin mors bästa väninna, lady Russell. Nu, nästan åtta år senare, träffar hon kapten Wentworth igen och hennes känslor kommer tillbaka lika starka som förut. Han, däremot, har inte glömt att hon bröt förlovningen, och behandlar henne likgiltigt. Men omständigheterna gör att de träffas alltmer, och till slut kan inte heller kapten Wentworth förneka sina känslor.
Alla som tror att Jane Austen bara skrev romantiska kärleksdramer kan genast börja tänka om. Detta är inte chic lit i 1800-talstappning - Jane Austen var en ogift prästdotter som skrev om det hon kände till, så enkelt är det. Att hon var ovanligt humoristisk och intelligent märks tydligt (det är bland annat en god del samhällskritik inbakad i de flesta av hennes böcker) och det hon skriver om var det som kvinnor i hennes klass förväntades tänka, göra och intressera sig för - ett lämpligt äktenskap. Det säger mycket om tiden och samhället hon levde i.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
