Barbara Demick - Inget att avundas : Vardagsliv i Nordkorea

Barbara Demick är en amerikansk journalist som bott många år i Sydkorea, gjort flera (statligt sanktionerade) resor i Nordkorea och intervjuat många nordkoreanska avhoppare. Inget att avundas är boken hon skrev baserat på dessa avhoppares berättelser.

Hon koncentrerar sig främst på Chongjin, en stad i nordöstra Nordkorea vid Japanska havet. (Eller Österhavet, som nordkoreanerna kallar det. De kan antagligen inte förmå sig till att använda de förhatliga japanska fiendernas namn på nånting...) Chongjin är landets tredje största stad och den drabbades hårt av svälten under 1990-talet.

Demick berättar om några Chongjin-bor som har en sak gemensamt: de har alla flytt från Nordkorea och lyckats ta sig till Sydkorea. Hon använder pseudonymer för att de inte ska få problem i framtiden. Det är ett ungt par, Mi Ran och Jun Sang, den hängivna läkaren dr Kim, den medelålders änkan fru Song (övertygad kommunist som så småningom börjat tvivla) och några andra. Invävt i deras livshistorier är Nordkoreas och Chongjins historia med landsfadern Kim Il Sung i spetsen. Under hans styre, i alla fall från Koreakriget 1950-53 till mitten/slutet av 70-talet, rådde ett relativt välstånd i landet. Nordkoreas ekonomi var under denna tid stark, och trots kommunismen hade nordkoreanerna det ganska bra rent materiellt. Det fanns elektricitet, mat, jobb till alla, skolor, kläder, fri sjukvård och allt annat som hör till livets nödtorft. Många nordkoreaner var hängivna filmälskare, precis som Kim Il Sungs som Kim Jong Il. Staten producerade mängder av filmer med patriotiskt tema som visades över hela landet - minsta stad hade en egen biograf.

När de kommunistiska staterna i resten av världen började falla under 80-talet försvann också Nordkoreas möjligheter till handel. Många länder bojkottade Nordkorea pga landets kärnvapenprogram och brott mot de mänskliga rättigheterna; när kommunismen föll i Europa vad Nordkorea ensamma kvar utan allierade. Det var då ekonomin smulades sönder.

Det började med att arbetsuppgifterna blev färre. Fabrikerna slutade betala ut lön. Så småningom stängdes de, helt eller delvis, och snart ströps matleveranserna till stora delar av landet. Chongjin drabbades hårt - deras matleveranser försvann först.

Detta är inte en bok för de kräsmagade eller känsliga. Oavsett hur härdad man är så handlar ju detta om riktiga människor, som svälter och dör på riktigt (även om det var många år sedan). Att en regim kan vara så okänslig att hjälpförsändningar med mat från till exempel FN beslagtas av militären för att sedan säljas - dyrt - på svarta börsen (nå ja, den försäljningen stod nog snarare enskilda, korrumperade militärer för) när en femtedel av befolkningen svälter ihjäl... det är svårt att fatta. Och under tiden levde Kim Jong Il, som tog över ledarskapet efter fadens död 1994, i lyx.

Det är väldigt intressant att läsa om vanliga nordkoreaners liv både före och efter svälten. Att inte fler tog sitt pick och pack och lämnade landet på vilket sätt de än kunde är lite förvånande - men å andra sidan uppfostrades de till att tro att resten av världen hade det ännu sämre än nordkoreanerna. De, som inte hade den store ledaren Kim Il Sung, levde ju i svält och misär, totalt degenererade. Trodde man. Inte förrän på 90-talet, då svälten var som värst och tekniken började hinna ikapp, kunde vissa modiga människor få in sydkoreanska radio- och tv-kanaler. Det var först då de insåg att regimen hade ljugit för dem.

Jag rekommenderar alla att läsa Inget att avundas (titeln syftar på en officiell sång i Nordkorea - folket har inget att avundas resten av världen) för att lära sig mer om denna anakronism: världens sista renodlat kommunistiska diktatur.

Pelle Strindlund - Jordens herrar : slaveri, djurförtryck och våldets försvarare

Jordens herrar : slaveri, djurförtryck och våldets försvarare av Pelle Strindlund är en moralfilosofisk jämförelse mellan modern djurhållning och förslavandet av främst svarta afrikaner fram till slutet av 1800-talet. Strindlund, som är en politisk aktivist/författare/journalist, är anhängare av icke-våld i alla sammanhang och steget mellan icke-våld kopplat till människor och icke-våld kopplat till djur (samt, får man förmoda, även natur) är inte långt... eller nå ja, det beror ju på vem man frågar.

Frågar man till exempel den kristna kyrkan står djur i alla hänseenden under människan, och det finns inget moraliskt fel att äta dem eftersom de är skapade för att människan ska kunna dra nytta av dem som mat, kläder eller arbetsdjur. Samma svar får man från de gamla grekerna, romarna och faktiskt nästan alla större kulturer eller religioner i världen. Endast några få - till exempel rättrogna hinduer, jainister och i vissa fall buddhister - tycker annorlunda.

Strindlund frågar sig varför djurens situation idag på något sätt skulle skilja sig från slavarnas situation i äldre tider - de kan säljas och köpas godtyckligt, de utnyttjas för sin arbetskraft (och i djurens fall sitt kött, skinn, mjölk etc.) och de flesta anser, precis som många slaverianhängare på sin tid, att de vare sig kan känna smärta eller rädsla på samma sätt som (vita) människor.

Jag tycker att Jordens herrar är en otroligt intressant bok om ett ämne som inte precis är okontroversiellt (snarare tvärtom...), och jag kan också hålla med honom i mycket av det han skriver. Att djur behandlas helt oacceptabelt i dagens system är något som de flesta är överens om, och personligen skulle jag hellre äta kött mycket mer sällan för att istället ha råd att köpa kött från djur som behandlats bra under sin livstid när jag väl äter det. Och med "behandlats bra" menar jag inte samma sak som köttproducenterna, utan jag vill se småskalig uppfödning med fritt bete, friska djur och sen slakt. Den enorma djurindustrin är ohållbar för miljön och för tillgången till mat för alla 7 miljarder människor som bor på den här planeten, och vill vi fortsätta kunna äta kött måste konsumtionen dras ner till ett minimum.

Som ni kanske förstår är jag inte vegetarian. Varför jag inte är det är en hel bok i sig - men, i korthet, samtidigt som jag håller med Strindlund och många andra forskare och filosofer genom tiderna om att djur är tänkande, kännande varelser kapabla till lidande ser jag inte heller något direkt moraliskt fel att äta djur. (Och förbannar mig själv för att jag är en dålig människa som inte tycker det.) Människan har däremot en förpliktelse att sköta om sina djur på bästa sätt och inte slösa med den mat de blir i slutändan. Sätter vi oss själva som herrar ger vi oss också ett stort ansvar mot de som vi anser står oss lägre.

Men ändå - läsningen väcker många tankar. Att motivera för sig själv varför man gör på ett visst sätt... Det är inte lätt. Jag vet egentligen inte hur jag ställer mig till de frågor Strindlund tar upp, och jag kommer att fortsätta grubbla över detta. Tills vidare väljer jag vegetariskt så ofta som möjligt; huruvida detta leder till ett mer permanent beslut återstår att se.

(P.S. Den som vill ha en fördjupning i slaveriets historia - vilket på många sätt kan vara värdefullt innan man ger sig i kast med Jordens herrar - kan med fördel läsa Dick Harrisons trilogi En världshistoria om ofrihet.)

Rebecka Bohlin - De osynliga : om Europas fattiga arbetarklass

När Barbara Ehrenreichs bok Barskrapad : konsten att hanka sig fram kom ut i början av 2000-talet läste jag den med intresse, men var tryggt förvissad om att det inte var så illa i Sverige. Nu, 10 år och nästan två perioder med borgerlig regering senare, är det precis så illa.

Rebecka Bohlins bok De osynliga : om Europas fattiga arbetarklass ingår i serien Vems Europa? utgiven av Atlas Reportage. Hon är journalist och debattör och har bland annat varit redaktör för boken XX. Feministiska samtal, idéer och utbrott. De osynliga är skriven med ett tydligt kvinnoperspektiv - därmed inte sagt att män inte får komma till tals, men eftersom de flesta låglöneyrken domineras av kvinnor blir det automatiskt till största delen dessa som intervjuas.

Bohlin tar främst upp situationen för städare, butikspersonal, serveringspersonal... de som arbetar i servicesektorn helt enkelt. I många fall är dock villkoren desamma även för t.ex. vårdpersonal, som i och med nedskärningar (ofta inom privata företag - Carema är ett flagrant exempel...) tar hand om många fler vårdtagare per anställd och oftast inte hinner med dem alla.

Inom städbranschen är det precis som inom t.ex. hemtjänsten vanligt med delade turer - några timmars arbete på morgonen, en flera timmar lång "rast" mitt på dagen och sen ytterligare några timmars jobb på eftermiddagen eller kvällen. Rasten och eventuella resor mellan olika arbetsplatser räknas som obetald fritid, och i många oseriösa städföretag snålas det in på lön, ob-ersättning med mera. Det medför att många som städar måste ha mer än ett jobb för att klara sig. Än så länge finns det barnbidrag och ensamstående föräldrar kan få bostadsbidrag, men när den svenska välfärden urholkas blir villkoren allt sämre för lågavlönade. Det berömda "livspusslet", säger Bohlin, är anpassat för den välmående medelklassen - att t.ex. använda RUT-avdrag för att få städat hemma kan knappast städerskan själv göra... Och vad gör man när man som ensamstående förälder måste arbeta kvällar, nätter eller helger och kommunen man bor i inte erbjuder förskola andra tider än måndag till fredag 8-17?

De osynliga är en mycket intressant skildring av ett Sverige som jag faktiskt inte trodde existerade. I min enfald - eller snarare naivitet - trodde jag att med kollektivavtal och fackföreningar kunde alla med ett heltidsjobb leva på sin lön, även om jobbet var att städa eller ta hand om äldre (två jobb som ju faktiskt är mycket viktigare än lönen antyder). Men många företag har inte kollektivavtal, och många fackföreningar har förlorat sin styrka. Medlemsantalen rasar och företagen frias i domstol när facken anmäler oegentligheter. I Fredrik Reinfeldts Sverige är många ute i kylan.

Fanny Ambjörnsson - Rosa : den farliga färgen

Det här med rosa har diskuterats länge på bloggar, i media och lite varstans där genusförespråkare och genusmotståndare möts. Fanny Ambjörnsson har nu skrivit en hel bok om hur vi förhåller oss till rosa och den lustiga kulturella idén vi har om att feminint = dåligt och maskulint = bra. För let´s face it, att klä en pojke i rosa är samma sak som att göra honom till bög... enligt många pappor. Det är nästan alltid pappor, av nån anledning.

Många, särskilt urbana, akademiskt bildade medelklassmänniskor i 30-årsåldern (de där som döper sina barn till Svante, Helmer och Kerstin, så att de redan som spädbarn verkar vara 58 år och arbeta som revisorer) skulle aldrig nånsin klä sin dotter i rosa eftersom de då riskerar att uppfattas som lågavlönade, kedjerökande 20-somethings med vargtröjor och mjukisbyxor med ordet "sexy" på röven (de där som döper barnen till Kevin och Melissa, internationella namn som passar på vilken amerikansk truck stop som helst), de som aldrig har hört talas om könsroller men uppfyller dem på pricken. En flicka i rosa är, enligt de normer som finns, söt, snäll och prinsessig, hon leker försiktigt (gärna med dockor - det är ju viktigt att flickor är omhändertagande!), kan inte leka tre (det vet ju alla...) och är i största allmänhet "normal". Just på grund av detta är det viktigt att bryta normen; klä dottern i blått, ge henne traktorer och verktyg, uppmuntra henne att klättra i träd och smutsa ner sig osv.

Men. Hur många gör tvärtom? Hur många tillämpar kompensatorisk uppfostran (eller kompensatorisk pedagogik, om man vill svänga sig med fina ord), som jag lärt mig att det heter av Lady Dahmer - en mycket klok kvinna, även om jag inte alltid håller med allt hon skriver. De flesta, även jag, har ett instinktivt motstånd mot att klä en pojke i rosa. En pojke i rosa blir mobbad; han är feminin och riskerar, naturligtvis, att bli bög. Jo, för det är självklart färgvalet som avgör! Detta har naturligtvis att göra med att det feminina är klassat som lägre stående än det maskulina (se bara på Språkrådets tjusiga lilla nyord "tjejsamla"...) - nej, jag vet, så ÄR det ju faktiskt INTE. Nähä. Varför får kvinnor lägre lön då, och varför är det så hemskt att pojkar har rosa?

Kompensatorisk uppfostran, att som förälder kliva in och vidga de där könsrollerna som barn pressas in i  - så att tjejer får vara starka och ta plats, medan killarna får vara sårbara, mjuka och omhändertagande - är ett rätt mycket större åtagande än att bara köpa en rosa tröja till lille Svante. Men den rosa tröjan är en början, och just det faktum att vi lite till mans (kvinns) får nervösa ryckningar i ögat av tanken betyder att det är dags nu. Mer rosa till grabbarna! Mer glitter, fluff och tyll också, för den delen. Flickorna har fått vara könsöverskridande länge nu; det är ingen som höjer på ögonbrynet åt en femårig flicka i en blå tröja med spindelmannen på. Eller jo, vissa gör det, men inte alls lika många som hajar till när de ser en femårig pojke i ballerinakjol och glitternagellack. Lustigt, med tanke på att rosa länge var en stark färg för män, associerad med mod och krigiskhet. Spröda små flickor däremot passade bättre i ljuvt blått. True! Långt in på 1900-talet, dessutom.

Anyways! Ambjörnsson sluter sig till att förälskelsen i/avståndstagandet från rosa har att göra med både kön, ålder och klass. Alla flickor förväntas gå igenom den rosa fasen innan de börjar skolan, så rosa associeras med barnslighet. Och med femininitet, förstås. Och dålig smak - för när barn gillar något så gillar de det MYCKET, i vulgärt ockh blingat överflöd. En vuxen som gillar rosa betraktas alltså som infantil, feminin/svag, vulgär, eventuellt också lågutbildad och mindre sofistikerad. Den som vill bli betraktad som vuxen, kompetent och intelligent gör bäst i att undvika rosa.

Inte konstigt att det finns aktivistgrupper som gör sitt bästa för att återerövra den rosa färgen. Inte heller konstigt att det finns rörelser som Pinkstinks, som bland annat motsätter sig könsuppdelningen på barnavdelningarna i klädaffärer. Rosa är en så laddad färg att hela bloggkrig kan baseras på "fel färg till fel kön" - föreställ er att nån skulle få 200 ogillande kommentarer för att hen förklarade att hen tänker klä sitt barn i grönt. Nä, just det.

Julhelgens läsning

... blev tre icke-skönlitterära böcker: Susan Mausharts Nedkopplad (nå ja, jag var nästan klar med den så jag läste bara det sista på julaftonsmorgonen), Lisa Bjurwalds Europas skam : rasister på frammarsch och Fatima Bremmers De sista tanterna.

Tankar om dessa:

Nedkopplad - intressant experiment, men personligen känner jag mig inte särskilt lockad av att kapa modern teknik i sex månader. Dock var det tankeväckande att läsa om hur vi blir påverkade av tekniken, och hade jag haft barn hade jag helt klart funderat lite extra på deras medievanor... Maushart skriver också på ett öppet och humoristiskt sätt, även om det blir lite mycket Thoreau ibland.

Europas skam : rasister på frammarsch - bra bok för den som vill höja blodtrycket lite grann. För mig som möter asylsökande dagligen och vet hur de hade det i sina hemländer (allvarligt talat - vem drar iväg till ett främmande land med en helt främmande kultur på skoj, som SD med gelikar vill få det till? Utan att kunna språket, utan pengar och möjlighet att försörja sig?) är det extra blodtryckshöjande att läsa om alla dessa nationalister som med illa dold rasbiologisk agenda spyr ur sig diverse skitsnack om folkets renhet och andra dumheter. (Islamofober finns det i varenda gathörn, det är nära nog politiskt korrekt till skillnad från antisemitismen. Antiziganismen, hatet mot romer, är så utbrett och "folkligt" att de flesta antagligen inte vet att det finns ett ord för det. Tänk på det nästa gång nån säger att alla romer är tjuvar.)

De sista tanterna - farmor! Hon var en typisk tant så som de beskrivs i den här boken. Tanterna i kappa och hatt (nå ja, hon hade sällan hatt) med foträta skor (i farmors fall var det för att hon hade reumatism) som precis missade tonårsrevolternas tid i slutet av 50-talet (farmor var född... 1934, tror jag det var. När Elvis slog igenom var hon redan gift och hemmafru). Samma frisyr sen 1970 och samma skor också, alla matrester sparades i urdiskade mjölktetror och hade det inte varit för reumatismen så hade hon försett hela släkten med stickade sockar in i det sista. Kort sagt - De sista tanterna är en nostalgitripp utan dess like. Dessutom kan det vara bra att fundera på sina vanor och anamma en del av tanternas ekonomiska och miljömedvetna tänk.

Fakta vs. fiktion

Jag har hamnat i ett faktastim just nu, dvs. är mest sugen på att läsa facklitteratur snarare än skönlitteratur. Började (och avslutade) idag på antologin Den moderna homofobin, red. Eva Borgström, och tänkte följa upp med Fanny Ambjörnssons Vad är queer? och Barbro Hedvalls Vår rättmätiga plats : om kvinnornas kamp för rösträtt. Dessutom har jag lånat hem en del andra böcker om, till exempel, homosexualitet i Tredje riket, arkeologiska utgrävningar i Sverige och gifter i hygienprodukter - sånt jag fått syn på i hyllorna på jobbet och tyckt verkat intressant.

(Att jag den senaste månaden varit på inte mindre än två konferenser om mångfald och HBTQ-frågor kan ju också ha nåt med valet av litteratur att göra.)

Igår fick jag också mina två senaste beställningar från Book Depository: Hercule Poirot : The Complete Short Stories samt Caitlin Morans How To Be a Woman. Den sistnämnda har jag haft på önskelistan ett tag men påmindes återigen om den när Helena skrev en lyrisk recension. Trots detta tog det ytterligare ett par månader innan jag kom mig för att köpa den, men förhoppningsvis kommer det inte ta lika länge innan jag faktiskt läser den också.

Amos Oz - Hur man botar en fanatiker och om att skriva

Hur man botar en fanatiker och om att skriva är en liten skrift (85 sidor) som till största delen handlar om Amos Oz tankar om hur fanatismen sliter sönder hans hemland Israel/Palestina. Han skriver om hur människor blir fanatiker, vad som kännetecknar fanatism och han ger även ett förslag på hur konflikten i Israel/Palestina skulle kunna lösas.

Tja, ganska intressant att läsa, men jag kan verkligen inte formulera några klyftiga tankar eller åsikter om innehållet - mestadels för att jag la ifrån mig boken och sedan omedelbart glömde bort det mesta den handlade om. Det är väl kanske ett dåligt betyg, även om jag tyckte att den var bra när jag läste den.

Är det ursprungligen en tidningsartikel som utarbetats till en längre text? Det känns lite som det.

Backlog, igen

Nu har jag återigen en backlog med oredovisade böcker som aldrig verkar få egna inlägg, så därför klumpar jag ihop dem som jag gjorde med sommarens böcker.

Terry Pratchett - Carpe Jugulum. Den senaste Pratchett-boken på svenska. Sverige är enormt mycket efter i utgivningen, Carpe Jugulum kom 1998 och sen dess har Pratchett skrivit ytterligare 14 böcker som utspelar sig i Skivvärlden. Den handlar hur som helst om häxorna och utspelar sig alltså i Lanker där kung Verence och drottning (f. d. häxan) Viväcka ska döpa sitt första barn. Till dopfesten kommer det emellertid en del rätt ovanliga gäster - Verence försöker följa med sin tid och har bjudit in vampyrer från Überwald. Dessutom ska dopet förrättas av den omnianske prästen Mektiger Hafvre (fast jag tycker att det engelska namnet Mightily Oats lät mycket bättre), något som inte tas väl upp av Nanna Ogg och Esme Vädervax. De gillar inte vampyrerna heller, förresten.

Mormor får verkligen excellera i att vara Mormor i den här boken, även om jag tycker att det är en av de svagare av häxböckerna.

Clive Cussler - Gyllene Buddha. Första boken i en ny Cussler-serie, Oregonarkiven. I denna serie heter huvudpersonen Juan Cabrillo, men tvärtemot vad namnet antyder är Cabrillo en lång, blond, blåögd amerikan, f. d. CIA och numera legosoldat (skulle man kunna kalla det). Han är ordförande för en organisation som kallas för Bolaget, vars huvudkontor är det högteknologiska fartyget Oregon. Bolaget får hand om diverse uppdrag som är för känsliga för att amerikanska regeringen ska kunna kännas vid dem - och en hel del andra uppdrag också, från andra regeringar eller personer - och i Gyllene Buddha är uppdraget inget mindre än att återinsätta Dalai Lama som Tibets religiöse ledare och befria landet från Kina.

Till och med för att vara Clive Cussler är det en förbaskat osannolik plott, och Cabrillo är inte en lika rolig huvudperson som vare sig Dirk Pitt eller Kurt Austin. Ganska underhållande var är det iallafall.

Gyles Brandreth - Oscar Wilde and the Ring of Death. Andra boken med Oscar Wilde som Sherlock Holmes-liknande amatördetektiv, sedd ur vännen Robert Sherards ögon. Denna bok handlar om en middag där Oscar föreslår "a Game of Murder" (bokens amerikanska? titel är Oscar Wilde and a Game Called Murder) där alla middagsgäster ska välja ut en person som de skulle vilja mörda, och skriva ner detta på en lapp. De andra ska sedan gissa vem som vill mörda vem. Det verkar oskyldigt nog - men dagen efter hittas den första personen på listan död.

Jag var förtjust i den första boken, men den här var faktiskt ännu bättre. Mycket intressantare plott och nu fick man också lära känna karaktärerna - särskilt Wilde - bättre.

Karen Armstrong - Myternas historia. Armstrong gör ett försök att förklara hur myter bildas och har bildats och omformats genom historien. Ganska ointressant bagatell, tyvärr, och spretigt skriven (eller så var det bara jag som var trött). Jag har redan glömt det mesta.

Clive Cussler - Den heliga stenen. Andra boken i Oregonarkiven. Juan Cabrillo och Bolaget ska leta rätt på en ytterst radioaktiv meteorit, upphittad av Erik den Röde på Grönland på 900-talet och dyrkad av denne som en gåva från gudarna. I dagsläget vill onda krafter (bland annat islamiska terrorister) använda meteoriten för att tillverka en "smutsig bomb" att använda i det heliga kriget. Samtidigt försvinner en atombomb, "grunden" till en smutsig bomb om den aktiveras med iridium från meteoriten, som Bolaget också får i uppdrag att leta efter, och de måste flyga kors och tvärs över halva den kända världen och till och med ta sig in i islams hjärta, Mecka, innan dagen är räddad.

Den här boken läste jag faktiskt pre-blogg men nu innan jag läser bok tre (som jag hämtade ut på bibblo häromdan) så tänkte jag fräscha upp mitt minne. Bättre än Gyllene Buddha och beskrivningen av Grönland tilltalar mig på ett romantiskt sätt - jag blev återigen påmind om att jag nån gång vill åka ut med, och gärna jobba på, ett polarforskningsfartyg. Udda önskan, jag vet.

Maria Blomquist och Lisa Bjurwald - God dag kampsyster! : kvinnorna i extremhögern. Expo-skribenterna Maria Blomquist och Lisa Bjurwald har undersökt hur det kommer sig att kvinnor lockas till den ytterst ojämställda och i grunden kvinnofientliga nynazismen. De har kartlagt över 100 kvinnor som varit eller är medlemmar i olika högerextrema grupperingar i Sverige, intervjuat några kvinnor som hoppat av naziströrelsen samt en kvinna som fortfarande delar nazismens värderingar, och följt diskussioner på ett forum för nazister, Nordisk.nu. Dessutom tar de upp hur nazismen bildades och kvinnornas roll i ideologin då och nu. En mycket intressant och viktig bok som man kan läsa en utförligare recension av här.

Jag blir så FÖRBANNAD när jag läser om hur korkade människor är som faktiskt TYCKER såna här saker. Det gör att jag omedelbart vill gifta mig med en icke-vit man, gå med i ett kommunistparti och i största allmänhet göra allt möjligt som nazister anser att Svenska flickor (sic! de skriver alltid svenska med stort S) inte ska göra. Synd då bara att jag hittat den nordsvenskt maskvitaste karl man kan tänka sig - och att jag för den delen inte heller är helsvensk... Men det kanske man ska vara glad för, eller jag är iallafall det bara av princip.

Pia Gadd - Frillor, fruar och herrar: en okänd kvinnohistoria

Nu var det ett tag sen jag läste ut den här boken, som jag först läste om hos Vixxtoria, men jag ska försöka få ihop ett par rader om den iallafall. (Vill ni veta vad den handlar om så läs Vixxtorias inlägg, det är mycket informativt.)

Tja, rent faktamässigt är det en intressant bok, även om jag kan tycka att den inte riktigt är "en kvinnohistoria" eftersom den mest handlar om männen vars frillor boken säger sig handla om, dvs. ett gäng kungar, adelsmän och präster. Eller faktiskt nästan alla män fram till 1700-talet, verkar det som, eftersom frilloskapet ("förtidsäktenskapet") var allmänt förekommande i alla samhällsklasser i alla tider, mycket för att "vanligt folk" inte hade råd med sån lyx som ett bröllop. Det verkar också ha varit allmänt accepterat.

Gillar man historia kan det vara intressant att läsa, men gillar man god språkbehandling så sliter man sitt hår när man läser, för så många tankstreck som Gadd använder när hon skriver - ja, det är snudd på ett tecken på galenskap (ungefär som ett överdrivet användande av utropstecken, enligt Terry Pratchett). Det förekommer rentav ett par meningar med tre eller fler(!) tankstreck vilket gör texten både oläslig och inkorrekt. Är detta verkligen en människa som har språket som sitt yrke? (Pia Gadd är journalist och författare.)

Mot slutet börjar boken dessutom allt mer handla om männen snarare än kvinnorna (för den börjar bra, det gör den) och blir alltså allt mer ointressant - manshistoria har jag redan läst så mycket om nämligen.

Så, i det stora hela en hyfsat kul bok för den historieintresserade (och man får faktiskt veta en hel del om frilloskapet som man antagligen inte visste förut), men man ska ha stort tålamod med språkbehandlingen för att inte kasta boken i väggen både en och två gången under läsningen.

Doris Pilkington - Rabbit-Proof Fence

Efter ett par månaders uppehåll i Lyrans Jorden Runt-utmaning gav jag mig på Rabbit-Proof Fence, mycket på grund av att det är en bok jag länge tänkt läsa. Tyvärr infriades inte mina förväntningar, för trots att boken handlar om ett mycket intressant (och upprörande) ämne så är den rätt så tråkig som bok betraktat.

Rabbit-Proof Fence handlar om de tre flickorna Molly, Daisy och Gracie som allihop är halvblod, med en aboriginsk mor och en vit far. De är kusiner men räknar sig som systrar enligt de aboriginska släktskapsreglerna.

I början av 1930-talet förs de tre flickorna från sina familjer i bushen och sätts i en "internatskola" för att läras upp till nyttiga samhällsmedborgare. Detta var det vanliga förfarandet med halvblodsbarn, som de vita ansåg vara bättre och intelligentare än renrasiga aboriginer (men naturligtvis inte lika bra som vita), och som därför skulle läras upp till att bli hembiträden eller liknande på de vitas gårdar. Mängder av barn togs därför från sina familjer under åren 1869-1969, och dessa barn kallas numera för de stulna generationerna.

Molly, Daisy och Gracie trivs inte alls på anstalten, och nästan omgående bestämmer de sig för att rymma. De packar sina få tillhörigheter och går rakt ut i bushen för att påbörja den mer än 1600 kilometer långa vandringen hem till Jigalong. Men för att hitta rätt behöver de iallafall bara följa kaninstängslet.

Som sagt, intressant ämne, men språkligt och stilistiskt är det rätt tråkigt och oengagerande att läsa. Språket (eller åtminstone översättningen) är styltigt och karaktärerna platta, trots att de egentligen är verkliga människor. Det bästa med boken är dock att få lite inblick i hur aboriginerna hanterade krocken med de vitas kultur och hur de levde sedan all deras mark tagit ifrån dem. Berättelsen om Molly och de andra hade jag lika gärna kunnat skippa.

Backlog

Jag ids inte göra separata inlägg för var och en av de böcker jag läst under sommaren (eller rättare sagt sedan början av juli), så jag skriver några rader om var och en (förutom ett gäng Agatha Christie, som jag hoppar över) i det här inlägget istället. Obs, det är ganska långt...

Stephen King - Köplust. Omläsning, för tredje eller fjärde gången skulle jag tro. En liten stad i Maine (inte Derry, men just nu kommer jag inte ihåg vilken...) får ett nytillskott i affärsdistriktet, en liten butik med namnet Oumbärliga ting. De som köper nånting där är förvånade över hur billigt det är, trots att det är så fina och, ja, oumbärliga saker. Men det de inte betalar i pengar betalar de... på annat sätt.

Fortfarande bra och väldigt mycket King, men jag blev mycket irriterad över hur korkat alla betedde sig i den sista fjärdedelen av boken, så jag skummade mest igenom de sista kapitlena.

Will Adams - The Exodus Quest. Adams uppföljare till debuten The Alexander Cipher. I The Exodus Quest kopplas en urgammal judisk-kristen sekt ihop med den soldyrkande faraon Akhenaten, och vår hjälte Daniel Knox förlorar minnet samt blir falskeligen anklagad för mord, som egentligen begåtts av den ondskefulle, fundamentalistiskt kristne predikanten Peterson.

Och anledningen till att handlingen här sammanfattas ytterst kortfattat är faktiskt att jag glömt bort hur alltihop hänger ihop, vilket kanske inte är något bra betyg. Men det är iallafall underhållande och betydligt mer välskrivet än, säg, Clive Cussler.

Tana French - Till skogs. För tjugo år sedan sprang tre barn in i skogen för att leka - men två av dem kom aldrig hem igen. Den tredje, Adam Ryan, har fortfarande inga minnen av vad som hände den dagen eller ens av sitt liv innan 12 års ålder. Nu är han kriminalpolis, och när en flicka hittas mördad i samma skog får Ryan och hans partner Cassie fallet på sitt bord. Ingen vet att Ryan är barnet som överlevde den där gången, och trots att det gamla fallet väcker svåra minner beslutar sig Ryan för att behålla sin hemlighet.

Tja, en helt ok deckare som dock förstörs lite av det som händer mellan Ryan och Cassie när pressen blir för stor. Frenchs andra bok The Likeness handlar bara om Cassie och det är bra, Ryan kändes lite gnällig och var besvärlig som bokens jag. Men jag gillade Cassie.

Elly Griffiths - Flickan under jorden. Första boken i vad som verkar vara en serie om arkeologen Ruth Galloway, snart fyrtio, ensamstående, överviktig (enligt henne själv då förstås, men jag tyckte inte direkt att hennes 79,5 kg - eller vad det nu var - kan räknas som nån enorm fetma. Om hon inte är runt 1,50) och ägare till två katter. Ruth är en nästan alltigenom sympatisk person, det är bara det där tjatet om vikten som stör, precis som i böckerna om Paddy Meehan. Nåja...

Inte långt från Ruths lilla stuga hittar polisen människoben, och kriminalkommissarie Nelson misstänker att de är kvarlevorna efter en liten flicka som försvann för tio år sedan. När Ruth undersöker dem kan hon dock meddela att benen är flera tusen år gamla, och sen var det inte mer med det - åtminstone inte förrän ytterligare en liten flicka försvinner. Polisen ber Ruth om hjälp med en rad brev som skickats av mördaren, innehållande referenser till arkeologi och gammal mytologi, och Ruth blir allt mer involverad i polisens arbete - och i kommissarie Nelson.

Jag gillar Ruth och jag gillar alla historiska och arkeologiska referenser. Flickan under jorden påminner också mycket om Patrick Dunnes En visa för de döda som jag gillade väldigt mycket.

Maria Lang - De röda kattorna. Utspelar sig mestadels runtomkring Selma Lagerlöfs hem Mårbacka, och titelns röda kattor har stor betydelse - men förutom det måste jag erkänna att jag inte minns särskilt mycket. Ok, men inte en av Langs bästa. Dock en Lang jag aldrig läst förut.

Maria Lang - Vår sång blir stum. Återigen en bok jag inte läst tidigare. I den här boken är Puck och Einar med, men Puck är inte bokens jag vilket faktiskt är ganska förvirrande. Det sker hur som helst ett mord på en studentfest, och mer än så kan jag inte påminna mig... det är uppenbarligen farligt det där med att inte skriva om böckerna direkt, eller så är jag ovanligt mosig i hjärnan den här sommaren.

Alex Scarrow - October Skies. Den här köpte jag enbart baserat på baksidestexten vid ett besök på en Akademibokhandel i Malmö. Den utspelar sig i två tidsplan: 2008, då två brittiska dokumentärfilmare befinner sig i USA:s djupa skogar för att göra ett program om folksägner. Istället stöter de på något helt annat - resterna av en försvunnen grupp nybyggare, som vintern 1856 begav sig upp i bergen mot Oregon och aldrig mer hördes av. De hittar en dagbok skriven av en av nybyggarna, den unge läkaren Benjamin Lambert, och kan mellan raderna läsa sig till att något fruktansvärt hänt efter det att nybyggarna (bland annat ett stort sällskap mormoner som under sin predikant Prestons ledning begivit sig till västern för att skapa ett eget samhälle) fastnat i snön och tvingats övervintra i bergen.

Intressant, men inte särskilt skrämmande (October Skies ska alltså höra till skräckgenren och påminner väl lite om Dan Simmons The Terror, men är inte lika bra. Inte alls dålig, men inte lika bra). Men jag läste den samtidigt som jag läste om Lilla huset på prärien-serien, och det var verkligen två sidor av samma mynt - idealiserad barndomsskildring om nybyggare vs. blood-and-gorevarianten av resan västerut...

Glenn Andersson Lauritz - Jack Uppskäraren: kriminalfall och legend. Tydligen den första (fack-)bok som skrivits på svenska om Jack Uppskäraren, och, som det verkar, också en av de få som inte presenterar en älsklingsteori om vem Uppskäraren verkligen var. Andersson Lauritz presenterar fakta i målet, komplett med fotografier/träsnitt/teckningar från 1880-talet (bland annat de äkta bilderna från några av brottsplatserna och rentav några bilder av offren). Mycket informativt och intressant, och är man inne på seriemördare i allmänhet, autentiskt engelskt 1800-tal (författaren tar upp ganska mycket om hur London såg ut och hur livet var för de fattigaste) eller, förstås, Jack the Ripper i synnerhet så kan jag verkligen rekommendera denna.

Nina Solomin - Ok, amen. Jag kom in i ett "facklitteraturstim" och läste två på raken (och sen hade jag inga fler att läsa, tyvärr). Extremreligiösa grupper tycker jag är väldigt intressanta, och jag visste faktiskt nästan ingenting om chassiderna förutom det där med hattarna och skruvlockarna (ja, ser man amerikanska filmer så...) och det jag snappade upp när jag läste Sam Bournes De rättfärdiga. Precis som när man ser Bill Mahers Religulous finns det i Ok, amen rikliga tillfällen till att dels förfasa sig och dels skratta åt lustiga ritualer som religiösa människor hänger sig åt (till exempel så bär kvinnorna nästan alltid peruker, eftersom gifta kvinnor inte får visa håret, och man får absolut inte färdas i ett fordon på shabbat). Nina Solomin gör verkligen sitt bästa för att tränga in i chassidernas slutna värld, speciellt kvinnovärlden, och det är oerhört intressant att läsa om ett samhälle där en så ålderdomlig och sträng livsstil är normen.

Laurie R. King - A Letter of Mary. Tredje boken om Sherlock Holmes och Mary Russell. I denna bok är de gifta och Russell en hängiven forskare inom teologi, vilket gör Holmes missnöjd eftersom han är uttråkad - som pensionerad detektiv är livet inte tillräckligt intressant. En dag får Russell dock ett brev från en gammal bekant, miss Ruskin, som i sin tur funnit ett brev i Palestina. Ett mycket, mycket gammalt brev, som kanske och kanske inte är en förfalskning. När Russell får det i sin hand och översätter det blir hon alldeles mållös. Brevet är undertecknat Maryam (Mary), Jesu lärjunge.

Russell och Holmes vet inte vad de ska tro om saken, men bara några dagar senare hittas brevets ägare död, och de gamla instinkterna vaknar till liv. Blev miss Ruskin mördad? Och i så fall - var motivet brevet från Maria Magdalena?

Jag gillar helt klart Russells och Holmes samarbete bättre nu när de är gifta, och att lord Peter Wimsey gör ett bejublat (från min sida, iallafall) cameouppdykande är ju hur kul som helst. Lite segt i mittpartiet, men den hittills bästa boken i serien.

Naomi Novik - Elfenbensriket. Böckerna om Temeraire blir bara bättre och bättre, och den fjärde boken är bäst hittills. I denna bok drabbas Englands drakar av en sorts pest, och för att finna botemedlet skickas Lawrence och Temeraire till Afrika (de kuskar verkligen runt! När reser de till Amerika?) tillsammans med vännerna Lily och Maximus. Det blir många turer runt det där botemedlet och boken slutar med att något alldeles ofattbart inträffar - verkligen en cliffhanger!

Ja, det var den sista av de "nya" böcker jag läst. Det har blivit rätt många omläsningar också (Lilla huset på prärien, en del Agatha Christie och Dorothy Sayers) och jag har börjat på The Poe Shadow men är inte så värst imponerad än så länge. Det blir en lååång paus i den nu, för jag tänkte läsa både Hertha (Klassiska kvinnor-utmaningen) och Rabbit-Proof Fence (Jorden Runt-utmaningen) innan augusti är slut.

Ann-Christin Gramming - Köp inte den här boken! Mitt år med köpstopp

Det är nog många som har hört talas om Ann-Christin Gramming och hennes köpstoppsprojekt - under ett helt år, 2007, köpte hon ingenting som inte var direkt nödvändigt (mat, mediciner och förbrukningsvaror så som toapapper, frimärken etc. undantagna) och dessutom bloggade hon om det under tiden.

Hennes blogg från 2007 blev så småningom en bok: Köp inte den här boken! Mitt år med köpstopp. Jag kan meddela att det har jag inte gjort heller - köpt den alltså - utan jag lånade den på biblioteket istället. ;)

Nu har jag inte följt Köpstoppsbloggen ända från början, så jag kan väl inte uttala mig tvärsäkert om det, men det verkar som att boken är en ganska exakt återgivning av bloggen (med tillägg av för- och efterord av Gramming). Den är skriven i dagboksform och Gramming lägger även till kommentarer, både positiva och negativa, som hon fått på bloggen, och hon redogör för köpstoppet utan inskränkningar - för det fanns tillfällen då hon fuskade, inte orkade eller tog medvetna beslut om att bryta det tillfälligt. Nyckelordet här är tillfälligt. Med några undantag höll hon nämligen ut hela året - och om man läser hennes blogg nu märker man att hon fortfarande inte fått tillbaks lusten för att shoppa.

Gramming har man och barn, och resten av familjen gjorde inget löfte om köpstopp. Det medförde att de t.ex. hade kvar prenumerationer på dagstidningar, och Grammings man bjöd henne ibland på middag eller fika på stan. (Jo, även utemat räknades in i köpstoppet! Det måste ha varit riktigt tufft.) En sak som hon också räknade in i "nödvändigheter" var alkohol från Systembolaget, något som tydligen upprörde flera bloggläsare och även mig till viss del, eftersom jag inte kan förstå hur alkohol nånsin kan vara nödvändigt...

Hur som helst, vill ni veta i detalj hur Ann-Christin och hennes familj klarade av hennes årslånga köpstopp så får ni läsa boken. Den är faktiskt väl värd det, dels för alla faktaspäckade blogginlägg som hon skrev angående frivillig enkelhet, miljön och annat och dels för inspirationen den ger - när jag läste boken så kände jag bara för att hoppa upp ur soffan och sätta igång med att feng shui:a bort en massa onödiga prylar från hemmet. Här ska rensas och återvinnas!

Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong - Sjukt billigt: vem betalar priset för ditt extrapris?

Årets första bok blev en exposé över den kinesiska sten- och smyckesindustrin; miljöfarlig, korrumperad och i många fall dödlig.

I Sjukt billigt har tre svenska journalister wallraffat sig in i Kinas exportindustri för smyckesstenar och byggsten (två olika branscher, men båda med samma yrkessjukdom - stendammslunga eller silikos). Huitfeldt, Johnson och Wong förklädde sig till smyckesimportföretaget WJH och kunde därför besöka kinesiska smyckesmässor, leverantörer och även några fabriker.

Kina har kommit fram stort som exportör av varor till västvärlden; lönerna är låga, arbetskraften nästan outsinlig. Men inte outslitlig, mängder av sten- och smyckesarbetare drabbas varje år av silikos, en dödlig och irreversibel lungsjukdom som sakta men säkert kväver sitt offer till döds. IO Sverige är silikos nästan utrotat (med hjälp av sträng lagstiftning, noggranna säkerhetsföreskrifter och regelbundna läkarkontroller), men i Kina finns ingen arbetssäkerhet. Jo, enligt lagen - men lagen följs i pricip aldrig. Kinas arbetare jobbar under de villkor som svenska arbetare hade under 1800-talet. Och västvärldens krav på pressade priser sänker lönerna och ökar produktionstakten, med sjukdomar och extrem fattigdom som följd.

Blandat med kapitlena om den kinesiska industrin (de tre författarna har skrivit några kapitel var) finns skildringar av svensk stenarbetarhistoria och även situationen i Sverige idag, där vi kräver billiga smycken och billig granit till köksbänkarna eller gatstenarna. Billig sten = kinesisk sten, kinesisk sten = miljöfarlig tillverkning och dåligt eller icke-existerande arbetsskydd för de kinesiska arbetarna. Den svenska graniten kan kosta upp till fem gånger så mycket, på grund av lönekostnader och säkerhetsföreskrifter.

Sjukt billigt ställer även svenska företag och kommuner mot väggen och frågar dem varför de köper in kinesisk sten till smycken eller byggen. I många fall, speciellt inom den privata sektorn (den landsomfattande smyckeskedjan Glitter är en av de som mörkar mest), slingrar man sig och säger att man inte haft en aaaning om situationen i Kina - trots att den internationella smyckesbranschen uppmärksammat detta för flera år sedan - och att just deras leverantörer hur som helst är miljövänliga och schyssta mot arbetarna.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men det verkar onödigt - ni får läsa boken istället. Gör det! Det här är ett väldigt intressant ämne och jag har redan lovat mig själv att se upp med vilka smycken jag köper (granit däremot tror jag inte att jag komer att köpa inom en överskådlig framtid - det finns liksom ingen mening med det när man bor i hyresrätt), men jag tycker att Sjukt billigt är lite för tunn, den skrapar bara på ytan.

Jag förstår i och för sig att det skulle vara ett enormt projekt att skriva en bok som grundligt undersökte den kinesiska stenindustrin (och jag misstänker att stenindustrin inte är den enda som sköts på det här sättet...), och det är ändå bra gjort med tanke på att detta ursprungligen endast var ett radioreportage i Kaliber i P1, som sändes 2006. Reportaget nominerades till Stora Journalistpriset och startade en omfattande debatt om etisk import och upphandling, som verkligen kan behövas - det är dags för västvärlden att förstå att det inte går att dumpa skiten i fattiga länder, dvs. låta dem stå för den miljö- och hälsofarliga produktionen och själv skörda frukterna. Situationen blir till slut lika illa som den i Ghana.

Nej, vi i väst måste faktiskt skärpa till oss och gå i spetsen för en miljövänlig och ekonomisk revolution, sänka vår levnadsstandard för miljöns skull och för att de fattiga länderna kan få det bättre än de har det nu. Slit- och slängmentaliteten och "pengar framför allt" håller inte längre.

Mattias Hagberg - Skräp

Mattias Hagberg är frilansjournalisten och författaren som blev så fascinerad av sopor att han skrev en hel bok om dem. Skräp är en liten exposé över sopornas väg från konsumenten till sopstationen, som i många fall ligger i Afrika eller Kina - Ghana, till exempel, är en av världens största "sopimportörer" eller kanske snarare en av världens största dumpningsplatser för sopor, närmare bestämt elektronikavfall. Det är stora pengar det rör sig om i sopbranschen och det finns företag som lever på att vi andra producerar skräp och som rentav vill få oss att konsumera ännu mera och skapa mer och mer sopor... Och långt ifrån allt återvinns. Det mesta bränns och förvandlas till värme eller el - men restprodukterna från förbränningen är giftiga och man vet inte vad man ska göra av dem.

Det intressanta med Hagbergs bok, för mig iallafall, är inte själva domedagspredikningen om konsumtion och allt skräp det producerar (allvarligt talat, vem vet inte att vi konsumerar för mycket och producerar skräp så att det räcker för flera livstider?) utan de små ljusglimtar han erbjuder när han skriver om visionärer som faktiskt ger konkreta förslag på hur konsumtionsmönster eller politiken för sophantering kan förändras. Det är inte mycket, men det finns här och där (till exempel i utdragen från Elin Wägners Väckarklocka, visserligen från 1941 men jag blir ändå intresserad av att läsa den). Hagberg nämner även H. D. Thoreau (Walden, 1854) och Arne Næss (Ekologi, samhälle och livsstil, 1973) som jag också skriver ner på min "att läsa"-lista.

Även om Skräp inte är särskilt djupgående kan den ändå fungera som en liten väckarklocka för många människor och kanske framför allt som en kick i baken så att folk blir intresserade av att lära sig mer om sin konsumtion och vilka verkningar den har för miljön.

Andra boktips i samma anda som jag tror starkt på är Sjukt billigt: vem betalar priset för ditt extrapris? av Jörgen Huitfeldt et. al. och Köp inte den här boken! : mitt år med köpstopp av Ann-Christin Gramming. Jag har inte läst nån av dem, men de ligger (tillsammans med mycket annat, det måste medges) på väntelistan.

Såhär skriver SvD:s litteraturkritiker om Skräp.

Dick Harrison - Slaveri: 1800 till nutid

Detta är den tredje och avslutande delen i Dick Harrisons världshistoria om slaveriet. Som titeln antyder behandlar denna bok slaveri från år 1800 och fram till idag, och naturligt nog handlar en ganska stor del av boken om USA och sydstaterna, samt abolitionismen som började få luft under vingarna under 1800-talet. Slavhandeln förbjöds av de flesta västländer i början av 1800-talet, men slaveriet bestod - förbudet omfattade inte ägandet av slavar. Tvärtom blomstrade slaveriet i Nord- och Sydamerika, Afrika och Asien.

Västvärldens kolonisatörer och imperiebyggare lade Afrika under sig under skenet av att vilja befria de förtryckta massorna i det afrikanska slavsystemet, men bidrog i de flesta fall endast till att förstärka systemet genom sitt behov av billig arbetskraft. Afrikanska slavar byggde vägar och broar åt kolonialherrarna, och afrikanska slavinnor arbetade som tjänarinnor, konkubiner och prostituerade åt västerlänningar. Samma sak skedde i Asien, till exempel vid britternas ockupation av Indien, och det var först när moderlandet började protestera som västerlänningarna i kolonierna på allvar började göra något åt slaveriet - men försiktigt, så att den gamla makteliten i kolonierna inte blev stötta...

Harrison lägger en hel del krut på att beskriva slaveriet i sydostasien och på öarna utanför Afrikas östkust (Zanzibar, Mauretanien etc.), det slaveri som vi i väst inte vet särskilt mycket om. Vi lever gärna i övertygelsen om att slaveri i modern tid bara fanns i USA och att det försvann en gång för alla när nordstaterna vann inbördeskriget. Men slaveri har funnits i tusentals år och dör inte så lätt. På många håll i Afrika, Asien och Mellanöstern säljs människor, framför allt barn, som slavar - husslavar, jordbruksslavar, fabriksslavar, sexslavar. Trots att alla länder i teorin förbjudit slaveriet finns det fortfarande kvar, och de internationella myndigheter - FN, Amnesty etc. - som har till uppgift att utrota det gör inte ett särskilt effektivt jobb.

Det är viktigt med såna här böcker, antingen populärhistoriska, eller dokumentära, för att skapa en allmän opinion i en fråga som de flesta i den priviligierade västvärlden sopat längst bak i prioriteringsordningen, om de nu överhuvudtaget alls känner till den. Att någon, år 2008, fortfarande tycker att det är okej att äga en annan människa är ju bara bizarrt.

Stephen King - Dödsdansen

Som ett led i min "läsa en massa fackböcker om skräck, SF och fantasy för uppsatsen"-plan så läste jag Dödsdansen av Stephen King. Den är en vidareutveckling av föreläsningar inom ämnet som King höll i slutet av 1970-talet, och är ganska personligt hållen med mängder av utvikningar och anekdoter (hörde jag Stephen King?).

King skriver om skräcklitteraturen men kanske främst skräckfilmens utveckling, och slänger i och med det in både fantasy och SF här och var - hans uppfattning om skräck är ganska vid, och det är sin egen uppfattning han propagerar för i den här boken (forskningen om de fantastiska genrerna var väl inte heller så omfattande på 70-talet). Roligt är i alla fall att han skrivit brev till ett antal skräckförfattare, t. ex. Anne Rivers Siddon (The House Next Door), Richard Matheson (The Shrinking Man, I am Legend), Jack Finney (The Body Snatchers) m. fl., för att få deras egen version av hur deras mest berömda böcker kom till och vad de anser om skräckgenren i allmänhet.

Eftersom Dödsdansen kom ut första gången 1981 (den som jag läste var dock andra upplagan från 1991, med vissa rättningar och ett nytt förord) så känns den ganska omodern, inte minst i översättningen (bara det att översättaren känner sig tvungen att förklara att "fantasy är den amerikanska benämningen för historier med inslag av magi, troll, féer och annat övernaturligt" känns ju lite skrattretande idag). Det irriterar mig också enormt att titlar på gamla SF- och skräckfilmer från 1950-talet är översatta till svenska - visserligen hade The Thing (1951) på svenska den otroligt fåniga titeln Fantomen från Mars, men hur många känner till det, eller kände till det ens på 1980-talet? Jack Finneys bok The Body Snatchers heter på svenska tydligen Den gröna mardrömmen - det var inte heller lätt att komma ihåg orginaltiteln när denna fanns med endast i en parentes i ett helt annat kapitel än det som Finneys bok behandlades utförligare i... Och så vidare.

Annars var det ganska rolig läsning, och Dödsdansen gav mig som vanligt när jag läser fackböcker i detta ämne en massa tips på böcker som jag vill läsa och filmer som jag vill se. Jag hyser nämligen en stor förtjusning för riktigt dåliga B-filmer =).

John-Henri Holmberg - Fantasy : fantasylitteraturens historia, motiv och författare

Den här boken läste jag dels av intresse och dels för att jag skippat mitt tidigare uppsatsämne och börjat med ett nytt. Tyvärr så är iallafall den här utgåvan av Fantasy... från 1995 så den är ju aningen inaktuell (jag vet inte om den finns i någon reviderad nyutgåva).

Fantasy : fantasylitteraturens historia, motiv och författare handlar som titeln antyder om fantasylitteraturens (men även till en viss del science fiction- och skräcklitteraturen, eftersom de länge var mer eller mindre samma genre) utveckling. Holmberg tar upp de viktigaste (kanske rentav de flesta) fantasyförfattarna från mitten av 1800-talet och framåt, men poängterar att fantasy som genre inte blev särskilt stor förrän under 1970-talet. Under större delen av 1900-talet och kanske främst åren 1930-1960 var science fiction mer populär.

Jag hade tänkt använda den här boken i mitt nya D-uppsatsämne, men tyvärr är jag nu lite skeptisk mot herr Holmberg som inte verkar ha haft någon duktig korrekturläsare. Även om boken är intressant och informativ så har han på många ställen inte fått till korrekta faktauppgifter (till exempel har han döpt om Polgara i Eddings Sagan om Belgarion och Sagan om Mallorea till Bulgara, i Pratchetts Skivvärlden-serie hävdar Holmberg att Tvåblomsters Bagage är gjort av talande päronträ - det är gjort av intelligent päronträ, men det kan inte tala - och så vidare). Och när det gäller alla de böcker och författare Holmberg tar upp som jag inte har läst - ja, där har jag ju ingen möjlighet att veta om fakta är korrekta eller inte.

Nu håller jag på med en annan bok av Holmberg (också den för uppsatsen), denna gång om science fictions historia. Jag har redan hittat åtminstone ett korrekturfel; Holmberg har döpt om Mary Shelleys styvsyster Claire Clairmont till Jane Clairmont. Hon hette visserligen Jane, men i andranamn, och bara några rader tidigare kallades hon för sitt rätta namn Claire.

Vicki Léon - Från IX till V : orgiefixare, begravningsclowner och andra ädla antika yrken

Som den historienörd jag är så är detta ytterligare en i raden av populärhistorisk facklitteratur med udda ämne som jag fastnade för. Léon beskriver vanliga och ovanliga yrken som förekom i antikens Rom, Grekland och till viss del Egypten. Bland de vanligare var legionär, skådespelare, sjöman, guldsmed, prostituerad (förstås) och snickare; mer ovanliga var yrken som vestal (gudinnan Vestas heliga jungfrur), liktor (livvakt), angivare(!), gladiatrix (jo, det fanns kvinnliga gladiatorer) och nomenclator - en slav vars enda uppgift var att agera som en nutida filofax och viska alla relevanta uppgifter om personer som hans ägare mötte i dennes öra.

Språket i boken är närmast att beskriva som skojsigt - lättsamt och ironiskt, ungefär. Det blir lite påfrestande efter ett tag men är samtidigt mycket trevligare att läsa än den vanliga uppstyltade akademiska stilen. Man får inte någon djupgående kunskap om antika yrken utan snarare en ganska bred översikt över ett hundratal yrken och ett antal mer eller mindre bemärkta personer som utövade dessa yrken. Som underlag för forskning är det ganska värdelöst, för att vinna i TP är det däremot utmärkt.

Maja Hagerman - Det rena landet : om konsten att uppfinna sina förfäder

Maja Hagerman är (enligt sin hemsida) författare och vetenskapsjournalist och har gett ut flera böcker om historiska skeenden i Sverige. Det rena landet* är en idéhistorisk berättelse om tillverkandet av myten om de renrasiga svenskarna, som sträcker sig från Tacitus till Herman Lundborg via Wagner och Strindberg(!).

Under några hundra år har historieforskningen i Sverige (och andra länder) pekat ut just nordborna i allmänhet och svenskarna i synnerhet som den germanska eller ariska rasens efterlevande, och just i svenskarnas fall ska det germanska blodet vara särskilt oblandat. Den tidiga arkeologin använde sig inte bara av fornfynd utan även de gamla isländska sagorna för att tillverka en sammanhängande mytologi över svenskarnas urgamla härstamnning, och man ansåg att det svenska folket ändå sedan stenåldern bott isolerade från omvärlden och därigenom undvikit att blandas med andra folkgrupper. Den germanska rasen, som svenskarna ansågs tillhöra, var av forskarna utpekad som överlägsen på grund av sin renhet och sitt friska blod.

Och med facit i hand kan man ju vad detta så småningom skulle leda till. Sammelsuriumet av isländska sagor, rapporter från antika romerska och grekiska källor och fynd av guldskatter och gravhögar i Uppland blev under mitten av 1800-talet till en ny lära om skallmätning till grund för rasbestämning (det var alltså inte nazisterna som var först med denna idé), vilket så småningom ledde till fullfjädrad rasbiologi och rashygien. Även om svenskarna inte drog idén lika långt som nazisterna så småningom gjorde, så var det svenska vetenskapsmän som utvecklade rasbiologin. Flera hundra års indoktrinering av författare, konstnärer och politiker gjorde att germanerna (nordbor, tyskar, engelsmän och holländare, bland annat) sågs som renrasiga och överlägsna, och svenskarna var renrasigast av dem alla.

Hagerman visar på att denna syn på "germaner" fortfarande i viss mån lever kvar i dagens samhälle, mycket på grund av historie- men även svenskundervisningen i grundskolan. Vår uppfattning om "vikingatiden", till exempel, är ett 1800-talspåfund som inte har mycket med verkligheten att göra. I övriga världen kallas den perioden tidig medeltid.

Jag tycker att ämnet är mycket intressant, och det är viktigt att reda ut de tilltrasslade begreppen och en gång för alla klarlägga att svenskarna inte är något renrasigt, homogent folk - iallafall inte i någon högre grad än de flesta andra "folk" som lever i en godtyckligt avgränsat område (dvs. "land") vars gränser antagligen dragits om flera gånger under de senaste femhundra åren. Det här är en bok som jag önskar att alla nynazister out there skulle tvingas att läsa så att deras världsuppfattning ställs på ända (även om jag tvivlar på att de skulle tycka att en ynklig "historiebok" skulle kunna bevisa att de inte tillhör det gudsgivna ariska herrefolket, för att de gör det har de ju till och med - i viss mån - lärt sig i skolan. Historieundervisningen har mycket att ställas till svars för).

Nu ska man ju förstås, precis som när det gäller vilken fackbok som helst, inte skriva dessa fakta i sten heller - men om man ser nyktert på saken: alla historiska fakta vi "vet" om forntiden är ju faktiskt till största delen gissningar, och att använda antika historieskrivningar (Tacitus, som aldrig själv begav sig till norden) eller sagor (Eddan, skriven nästan tusen år efter "germanernas" påstådda framfart i Europa) som ovedersägliga sanningar är inte särskilt vetenskapligt.

*Det finns även massor av skönlitterära böcker med titeln Det rena landet. Jag har en av dem på min "att läsa"-lista.

Gösta Friberg & Helena Brodin Friberg - Täcknamn Shakespeare : Edward de Veres hemliga liv

Jag känner mig föranledd att liksom Gert Fylking utropa: äntligen!

Äntligen har jag läst ut denna mastodont bland mastodonter, en heltäckande biografi över Edward de Vere, den 17:e earlen av Oxford (1550-1604), i rollen som William Shakespeare. Det tog mig långt mer än en månad - inte för att storyn i sig var ointressant (tvärtom), utan för att det är en så förbaskat otymplig bok.

Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg (hans hustru?) är en författare respektive skådespelerska - får jag förmoda att hon medverkat i många pjäser av Shakespeare? - som en gång för alla bestämt sig för att göra upp med uppfattningen att en obildad köpman från Stratford-upon-Avon, den man som etablissemanget anser vara Shakespeare, är Englands genom tiderna störste poet och pjäsförfattare. Tvisten om Shakespeares rätta identitet har pågått i över ett sekel vid det här laget; från början ansågs alla som propagerade för en annan Shakespeare som rent ut sagt konstiga, men de börjar alltmer vinna mark.

Den traditionella historien går ju som följer: den unge Will Shakespeare (eller, som Friberg&Friberg stavar det: Shakspere) anländer till London på 1580-talet, jobbar ett tag med att hålla besökarnas hästar utanför teatrarna och blir sedan skådespelare och (världens främste) pjäsförfattare. De icke traditionella forskarna hävdar att detta inte är möjligt. Från början pekades Francis Bacon ut som den möjlige Shakespeare, men alltfler börjar luta åt Edward de Vere, lord Oxford. Under den elizabethanska eran var det otänkbart för en adelsman (som dessutom var rikets Lord Great Chamberlain) att sätta sitt namn i tryck, varför Oxford ska ha skrivit alla pjäser anonymt och efter en tid även anställt Will Shakspere från Stratford som bulvan och frontman.

Och jag medger att det mesta talar för att Edward de Vere verkligen är författaren (och inte minst, det verkar inte heller finnas något som talar för Stratford-Shakspere som författaren). Han är i rätt ålder (Shakspere är enligt Friberg&Friberg för ung), har fått en god utbildning i bland annat juridik, historia, latin och grekiska (Shakspere kan ha varit helt illiterat) och var mycket berest i just de trakter som förekommer i många av Shakespeares pjäser. Dessutom hävdar Friberg&Friberg att alla Shakespeares pjäser och sonetter kan tolkas för att passa in i tidens politiska klimat - Oxford var under en period drottning Elizabeths älskare och ska ha skrivit alla sina pjäser för drottningen, med underliggande politiska budskap och varningar. I nästan alla pjäser figurerar gestalter som kan tolkas som Elizabeth och Oxford, och hela deras kärlekshistoria spelas upp på scenen.

Dessutom får man en grundlig genomgång av Englands (och delar av Europas) historia och politiska klimat under åren 1550-1600 (vilket jag som historiker uppskattar!) - Friberg&Friberg svävar ut i ständiga utläggningar om den tudorska ätten, Maria Stuart, protestanter vs. katoliker med mera. Men allt (ja, det mesta iallafall) är relevant för Oxfords utveckling som författare; när allt kommer omkring så är han ju Englands högste adelsman och djupt involverad i den engelska politiken, vilket många av pjäserna vittnar om.

Men. Det kan bli lite för mycket av det goda. Friberg&Friberg eldar på av alla krafter, och när de till exempel börjar tolka sonetterna så blir det nästan skrattretande. Visst, det är möjligt att de undertexter de läser in i sonetterna faktiskt stämmer, men å andra sidan kan man läsa in vad som helst i en text om man bestämt sig för det, och att säga: det finns ingen annan möjlig tolkning! allt det här går bara ihop om man förutsätter att... är lite löjligt. Att dessutom, som Friberg&Friberg gör, hela tiden hänvisa till de icke specificerade "dokumenten" (vi vet detta på grund av dokumenten... dokumenten sägar oss att...) låter i mina öron ungefär som att referera till "myterna" eller "sägnerna". Specificera era källor, för tusan!

Täcknamn Shakespeare är ändå en intressant bok med en intressant tes (som bland annat Sigmund Freud och Oscar Wilde trodde på), och jag kan mycket väl tänka mig att det var Edward de Vere och inte köpmannen från Stratford-upon-Avon som skrev Englands nationallitteratur. Inte för att den frågan någonsin kommer kunna besvaras.

Jag föredrar dock lösningen som Jasper Fforde presenterar i Var är Jane Eyre? - det var ingen som skrev Shakespeares pjäser! Thursdays pappa for helt enkelt tillbaks i tiden med dem och lämnade dem i 1580-talets London...