Orhan Pamuk - Den vita borgen

Jag var mycket skeptisk till Pamuk efter att ha börjat på Snö för ett par år sen. Maken till trist bok får man leta efter, tyckte jag då iallafall. (Jag kanske skulle tycka annorlunda nu?)

Men, nu hade ju Theresan valt Pamuk till sin Nobelpristagarutmaning, så jag bet ihop och försökte hitta åtminstone EN bok som jag kunde tänka mig att läsa, enbart baserat på baksidestexten förstås. Jag hittade faktiskt ett par stycken, och valet föll slutligen på Den vita borgen. (Urvalsmetoden? Sidantalet...) Länge låg den också hemma innan jag motvilligt började läsa.

Och tji fick jag! Visserligen var det segt i början, de första 20-30 sidorna, men sen gick det desto snabbare när jag fastnade i boken. Slutet läste jag i rasande fart. =)

Den vita borgen utspelar sig på 1600-talet och handlar om en ung italienare, berest och beläst inom ämnen som astrologi, litteratur, medicin (lite grann åtminstone). Han befinner sig som passagerare på ett skepp på väg till Italien när skeppet blir överfallet av turkar. Den italienske kaptenen avrättas och både besättningsmän och passagerare tas som slavar. Vår unge berättare undgår att bli roddare genom att utge sig för att vara läkare, en lögn som går i turkarna när han lyckas "bota" några mindre allvarliga sjukdomar och lägga om en del sår som sedan läker tillfredsställande.

Slavarna tas till Konstantinopel, och efter många om och men ges vår berättare som slav till en turkisk vetenskapsman, Hodja, en man som förutom skägget är på pricken lik sin nye slav. Ett antal år följer då slaven ska lära sin herre allt om astronomi och annan vetenskap så som den lärs ut i Italien, och under dessa år knyts ett allt starkare band mellan slav och herre. Slutligen får de båda i uppdrag att bygga en krigsmaskin åt självaste sultanen.

Återigen, ett andlöst berättande - långa, vindlande meningar med många bisatser och liten, nästan ingen, paus för ett andetag. Ett fullt medvetet drag från författarens sida - den författare som utges skriva boken, dvs. slaven - är att aldrig avslöja slavens namn, och minnesbilderna från Italien är avsiktligt vaga för att kunna leda fram till det mycket intressanta slutet.

Jag är faktiskt djupt imponerad av Den vita borgen och måste alltså helt revidera min uppfattning om Pamuk. Kanske till och med Snö är bra? Nå ja, jag ska inte bli för extrem i min revidering, jag börjar nog med Mitt namn är röd och kanske Den svarta boken innan jag ger mig på Snö igen.