Diane Setterfield - Den trettonde historien

Margaret Lea arbetar i sin fars antikvariat, och på fritiden skriver hon biografier över mindre bemärkta människor vars historia hon funnit i antikvariatets böcker. På grund av detta får hon en dag ett brev av Englands mest berömda författarinna, Vida Winter, som ber Margaret skriva en biografi - den sanna historien - över hennes liv. Till saken hör att miss Winter aldrig berättat den sanna historien om sitt liv för någon, och Margaret själv har också en hemlighet som hon aldrig talat om med någon.

Margaret reser alltså till Yorkshire för att träffa miss Winter, som kväll efter kväll berättar om sin familjs hemligheter.

Jag förälskade mig omedelbart i början av boken, när Margaret beskriver sin uppväxt med böcker, böcker, böcker (vilken boknörd skulle inte göra det?). Språket - vanligtvis tycker jag inte nödvändigtvis att språket i en bok är så viktigt, fast det får förstås inte vara för uselt - är fantastiskt, och fortsätter att vara det genom hela boken. Men när Margaret träffar miss Winter och historien om Charlie och Isabelle tar sin början... ja, då var det inte lika bra längre. Hela miss Winters familjehistoria är mest bara obehaglig. Delar av boken är fortfarande bra, mestadels de delar som utspelar sig i "nutid" och mot slutet lyfter berättelsen, men den kommer aldrig riktigt upp i samma nivå som inledningen. Tyvärr.