Olga Grjasnowa - Ryssar är såna som gillar björkar

Det roligaste med den här titeln, för mig, är att en rysk kvinna som brukar låna böcker där jag jobbar faktiskt är mycket förtjust i björkar! =)

Anyway. Ryssar är såna som gillar björkar handlar om Masja (Maria) Kogan, född i Azerbadjan men uppvuxen i Tyskland dit familjen flydde under konflikten mellan armenier och azerer i området Nagorno-Karabakh (som jag överhuvudtaget inte kände till innan jag läste den här boken, det var mycket intressant att läsa om) i början av 1990-talet. Masja är judinna och mormodern en överlevare från nazisternas koncentrationsläger, och för mamma Kogan var det enormt svårt att hamna just i Tyskland där "askan fortfarande är varm". 

Boken berättas av Masja i jag-form och det verkar som att författaren har fått många frågor om det är en självbiografisk bok (Olga Grjasnowa är född i Azerbadjan och uppvuxen i Tyskland), men det är det inte enligt henne själv. Masja är en komplicerad personlighet - bisexuell, flerspråkig, intelligent, sluten om sitt förflutna och har svårt för att visa sina känslor. Hennes pojkvän Elias är tysk, exet Sami arab och bäste vännen Cem är turk. Själv pluggar hon språk och talar arabiska men inte hebreiska, engelska, franska och tyska men inte azeriska. Hon arbetar som tolk och drömmer om ett jobb i FN.

När Elias skadas svårt och dör av ett inflammerat benbrott börjar Masjas liv lösas upp. För att slippa ifrån tar hon ett jobb i Tel Aviv, där den judiska släkten utsätter henne för sin granskning. De föraktar henne för att hon inte talar hebreiska, tullen misstänkliggör henne för att hon talar arabiska och själv känner hon att hon inte passar in vare sig i sin hemstad Frankfurt, barndomsstaden Baku eller i Israel, där situationen mellan judar och palestinier bara blir värre. I sorgen efter Elias blir hon allt mer självdestruktiv.

Ryssar är såna som gillar björkar tar upp ämnen som nationalism, främlingsfientlighet, etniska konflikter och invandring. Masja, Sami och Cem drabbas alla av fördomar som hindrar och trycker ner dem på olika sätt, ingen av dem passar riktigt in någonstans. Boken har tydligen fått etiketten "invandrarroman" i Tyskland men den är så mycket mer: kärleksroman, utvecklingsroman (eller kanske snarare... sönderfallsroman?), politisk roman osv. osv. De ämnen Grjasnowa tar upp är högaktuella.

När Masja kommer till Israel tappar boken lite fart, den är som vassast under första halvan innan hon lämnar Tyskland (bland annat när Cem berättar om faderns besök på ett av Kristdemokraternas möten - efter 40 år i Tyskland har han förstått att han är muslim, och därmed inte välkommen...) men i det stora hela är det en mycket läsvärd bok och en mycket lovande debut.

Shirley Jackson - We Have Always Lived in the Castle

Merricat Blackwood och hennes äldre syster Constance bor i sitt gamla familjehem tillsammans med sin rullstolsbundne farbror Julian. Två gånger i veckan går Merricat till byn för att handla mat och byta biblioteksböcker, resten av tiden lämnar ingen huset och trädgården. Människorna i byn hatar och fruktar de tre medlemmarna i familjen Blackwood som fortfarande bor kvar i huset där resten av familjen förgiftades till döds för sex år sedan.

Boken berättas av Merricat, en synnerligen opålitlig berättare som lever i sin egen värld. För att skydda huset och dess invånare gräver hon ner små skatter på utvalda platser i trädgården och skogen runt huset eller spikar fast talismaner av olika slag på träden runtomkring. Så länge ingen kommer och stör Constance är Merricat fullständigt nöjd med situationen.

Men en dag dyker en ovälkommen besökare upp; Merricats och Constances kusin Charles Blackwood. Han ruckar på husets balans och retar upp Merricat, som tar till alla medel för att få honom att lämna huset.

Jag misstänker att de flesta i #boblmaf läst den här boken. =) Själv är jag sen på bollen (den har dock stått i bokhyllan i ett par år...) men den är ju verkligen helt fantastisk. Att Merricat är berättaren och styr vad läsaren får veta gör att man sympatiserar med hennes perspektiv, även då sanningen avslöjats. Charles Blackwood har rätt i många saker men jag förstår precis hur Merricat känner när han kommer intrampandes och nästan vänder Constance mot henne. Samtidigt undrar jag verkligen hur Constance resonerar genom hela boken... Varför stannar hon kvar? Är det för att hon vill det, eller uppoffrar hon sig själv för systerns skull?

We Have Always Lived in the Castle (titeln!) är faktiskt bättre än The Haunting of Hill House, som jag tyckte var väldigt bra när jag läste den. Det är de enda böcker jag läst av Shirley Jackson men det kan ju eventuellt vara så att jag måste läsa fler.

"My name is Mary Katherine Blackwood. I am eighteen years old, and I live with my sister Constance. I have often thought that with any luck at all, I could have been born a werewolf, because the two middle fingers on both my hands are the same length, but I have had to be content with what I had. I dislike washing myself, and dogs, and noise. I like my sister Constance, and Richard Plantagenet, and Amanita phalloides, the death-cup mushroom. Everyone else in our family is dead."

Julie Otsuka - Vi kom över havet

Vi kom över havet är en tunn liten bok med stort innehåll. Den handlar om de japanska postorderbrudar som anlände till USA i början av 1900-talet, för att gifta sig med invandrade japanska män som de aldrig träffat. De hade fotografier och brev med sig men i många fall var fotona gamla och breven fulla av lögner. Istället för att få ett bättre liv med en välbärgad make fick de unga japanskorna slita ont, på fälten, som hembiträden, i tvätterier eller restauranger, tillsammans med en man som inte alls var så rik eller så stilig som han utmålat sig i breven. Vissa kvinnor dog. Andra blev tidigt änkor. Några hamnade på bordeller. Några blev faktiskt lyckliga. Men de blev allihop ihopsamlade och ivägskickade tillsammans med sina familjer efter Pearl Harbor, i en tid då amerikanska japaner stämplades som spioner och förrädare.

Hela boken är skriven i vi-form vilket till en börja med är lite förvirrande, men man vänjer sig snabbt. Julie Otsuka har inte valt ut en av kvinnorna som huvudperson utan skriver om alla de som anlände med samma båt till San Francisco en dag år 1919. Trots det känns det som att det är samma kvinnas liv som beskrivs, kanske för att livet blev så lika för dem alla vare sig de hamnade på fälten eller som restaurangägare i en storstad. De känner sig aldrig riktigt hemma i det nya landet, och ser till sin sorg sina söner och döttrar växa upp till amerikaner. Samtidigt är deras livsvillkor så olika.

Julie Otsuka har utgått från levnadshistorier berättade av japanska immigranter som kom till USA under första hälften av 1900-talet, och hon har ett rikt material av historiska källor. Trots att Vi kom över havet är en roman så baseras den alltså på En Sann Historia (tm) men låt inte det avskräcka dig. Den är väl värd att läsa, särskilt i vår egen samtid där rasistiska tankar frodas. Det här är en berättelse om De Andra, de som är främmande, och hur lika "oss" de egentligen är.

3 x backlogging

Jag har ägnat en stor del av juli åt att läsa gamla Maria Lang som jag inte läst förut, men jag tror att jag lämnar Lang-analyserna till Helena. Istället tänkte jag skriva lite snabbt om tre andra böcker jag läst under sommaren.

John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna
Sist av alla(?) läste jag faktiskt Lilla stjärna, bland annat för att jag fick den i födelsedagspresent vilket gjorde att den alltså fanns där i bokhyllan (men jag hade ju planerat att läsa den hur som helst, det hade bara inte blivit av). Min bedömning? Jo, den är bra, men Människohamn är fortfarande bättre. Lilla stjärna är så bizarr att man mår illa. I korthet, om det nu är någon som mot förmodan inte har läst den, så handlar den om den avdankade dansbandsstjärnan Lennart som hittar ett spädbarn i skogen - en liten flicka som kan skrika en helt ren ton. Lennart blir så till sig över detta att han beslutar sig för att ta med flickan hem. Han stänger in henne i sin källare och beslutar sig för att uppfostra henne i hemlighet, eftersom han föreställer sig att han med flickans fantastiska förmåga (allitteration!) åter ska stiga på dansbandshimlen. Naturligvis går det inte riktigt så.

Mari Strachan - Jorden sjunger i B-dur
Boken utspelar sig i Wales på 1950-talet, och det är egentligen det faktumet som gör hela boken. Jorden sjunger i B-dur handlar om tolvåriga Gwennie som är minst sagt speciell; hon tror att hon kan flyga (men bara när hon sover, hon har inte lärt sig att flyga när hon är vaken än) och är nästan äckligt lillgammal samtidigt som hon är otroligt naiv. När en av grannarna försvinner och sedan hittas ihjälslagen beslutar sig Gwennie för att försöka lista ut vad som egentligen hände, precis som en av detektiverna i de romaner hon brukar läsa - och sedan låna ut till byns polisman (som hellre arbetar i trädgården är löser brott). Det är en lite smårolig bok och kul att läsa pga miljön - hur ofta läser man en bok som utspelar sig i Wales? - och tidsmarkörerna, men Gwennie är verkligen otroligt irriterande och det är nästan så att jag ibland sympatiserar med mamman som favoriserar sin äldsta dotter Bethan.

Gyles Brandreth - Oscar Wilde and the Nest of Vipers
Till skillnad från i de tre första böckerna där Robert Sherard är Watson till Oscar Wildes Holmes är The Nest of Vipers uppbyggd nästan som en brevroman. Den består av dagboksanteckningar, telegram och brev mellan de olika karaktärerna och deras respektive hustrur/vänner/kollegor vilket faktiskt är bra för historien, eftersom man då får fler olika perspektiv (t.ex. Arthur Conan Doyles syn på Robert Sherard). I den här boken anspelas det mer på Oscar Wildes homosexualitet - även fast ingenting sägs rakt ut, förstås - och även prins Albert Victor, drottning Victorias sonson, blir outad som gay (eller kanske snarare bisexuell). The Nest of Vipers handlar om vampyrer, en kunglig skandal, den senaste (år 1890) forskningen om hysteriska kvinnor - forskning som involverar både hypnos av levande patienter och obduktion av döda sådana, i syfte att hitta en fysiologisk förklaring på ett neurologiskt problem. Jag tycker nog att den tredje boken (Oscar Wilde and the Dead Man's Smile) var något bättre, men The Nest of Vipers är fortfarande riktigt bra och jag gillar som sagt brevromans-greppet. När kommer nästa bok?

Kate Morton - I det förflutna

Dimmornas lek var inte alls som min kopp te när det begav sig, men jag blev ändå lite sugen på I det förflutna som verkade ha en betydligt intressantare grundstory, imo. (Den glömda trädgården har jag för övrigt beställt i pocket nu, jag hoppas att den är bra.)

Häromdagen upptäckte jag att jag snart måste lämna tillbaks I det förflutna till biblioteket vilket betydde att jag faktiskt var tvungen att ta tag i den istället för att läsa om gamla Maria Lang-deckare. Nu har jag alltså läst klart den.

I det förflutna påminner mig om två andra böcker; dels Jonathan Carrolls Skrattets rike och dels Diane Setterfields Den trettonde historien. Den förstnämnda boken eftersom berättarjaget är en kvinna som blivit besatt av en gammal barnbok, The True History of the Mud Man, skriven för många år sedan av en hemlighetsfull författare och omåttlig hyllad av alla som läser den, och den sistnämnda på grund av miljön - ett slott bebott av en familj vars sista tre medlemmar envist bevarar de hemska familjehemligheterna. Att berättarjaget dessutom är i princip besatt av böcker och läsande ungefär som Margaret i Den trettonde historien gör att likheten blir ännu tydligare.

I korthet handlar I det förflutna alltså om Edie Burchill, en kvinna i trettioårsåldern vars förhållande nyss gått i kras. Hon har en dålig relation till sin mor och inte många vänner förutom sin chef, ägaren till det lilla förlag där hon arbetar. När boken börjar har en femtio år gammal postväska upphittats på en vind och de halvsekelgamla breven i den delats ut till sina mottagare. Edies mamma får ett brev som hon reagerar starkt på  - så starkt att Edie börjar undra över vad det egentligen innehöll. Jakten på svar leder henne till den avlidne Raymond Blythe, författare till den bok Edie älskade mest av allt som barn, och hans tre döttrar, Persephone, Seraphia och Juniper Blythe, som numera bor ensamma på familjeslottet Milderhurst Castle. Vid första anblicken verkar de tre gamla damerna bara vara förtjusande original, men när Edie får chansen att lära känna dem närmare avslöjas en sorglig och skrämmande historia.

Översättningen kanske inte är helt tiptop alla gånger så ibland blev jag faktiskt lite störd på språket, men förutom det så tycker jag att I det förflutna är en mycket bra roman som smidigt växlar mellan flera olika tidsperspektiv och berättarröster - Edie är "jag"-et i boken, men man får även följa de tre systrarna Blythe samt Edies mor Meredith som barn, och boken handlar lika mycket om Edies jakt på sanningen om Raymond Blythes familjehistoria som hennes egen utveckling och relation med modern.

Det är rentav så att jag börjar omvärdera min uppfattning om Dimmornas lek; jag kanske ska pröva att börja läsa den igen och se om den kanske är bättre den här gången...

Christoffer Carlsson - Den enögda kaninen

Jag är officiellt sjukt avundsjuk. Hur kan nån som är född 1986 skriva så bra? (Eller är det ett tecken på att jag börjar bli gammal?)

Christoffer Carlssons debut Fallet Vincent Franke väckte precis samma förundran (med precis samma formulering, insåg jag nu) så jag kanske helt enkelt måste medge för mig själv att ja, jag börjar förmodligen bli gammal. Jag är åtminstone mycket äldre än jag tror.

Den enögda kaninen har beskrivits som en "glesbygd noir" och utspelar sig i den lilla fiktiva småländska orten Dalen, som egentligen inte är en dal, där de omkring sexhundra invånarna känner varandra så väl att efternamn inte behövs. David har flyttat därifrån och läser nu filosofi på Stockholms universitet, men en ödesdiger sommar kommer han hem och dras in i en nedåtgående spiral av händelser tillsammans med barndomsvännen Lukas och fyra andra ungdomar - Richard, Martin, Julian och Justine. I Dalen florerar rykten, både oskyldiga och illasinnade, om nästan alla. Vissa är sanna, vissa är det inte; till exempel sägs Martin vara bög och Julian och Justine, som är syskon, sägs ha ett förhållande. Den här sommaren får David veta vilka rykten som är sanna.

De sex ungdomarna har hittat ett gammalt hus, undangömt och bortglömt, och använder det inte bara som sin privata mötesplats utan även som gömställe för stöldgods. Tillsammans begår de inbrott i hus över hela Dalen, och det är inbrotten som har skulden för allt som sedan händer.

Nånting jag reagerar på är hur lätt de inblandade verkar ta på det de gör. Inbrotten ses inte som nåt allvarligt, och inte ens när något mer allvarligt faktiskt händer så verkar de sex känna någon större ångest inför det hela - visst, några av dem har moraliska betänkligheter, men mestadels handlar problemen om hur de ska kunna klara sig undan snarare än om vad de egentligen har gjort. Den extrema homofobin i Dalen stör jag mig också på, men jag kan mycket väl tänka mig att det är precis så det är i bibelbältet Småland (eller för den delen i många små byar ute på landsbygden).

Förutom detta tycker jag att Den enögda kaninen är ganska briljant. När det började bli lite väl mycket gangsters och uppgörelser blev jag lite uttråkad, men de mer övernaturliga inslagen - som kanske och kanske inte är Davids inbillningar - är spot on och hade kunnat utvecklas ännu mer. Överhuvudtaget är det karaktärsutvecklingen och det psykologiska samspelet mellan, tja, precis alla i boken som är det mest intressanta. (Och språket! Språket är fantastiskt.)

Det är en blandning av noir, psykologisk thriller och coming-of-age story med en dos av incest och hallucinationer, och om Christoffer Carlsson tänker fortsätta skriva böcker så tänker jag fortsätta läsa dem.

Snabb resumé av senaste tidens läsning

Jag har inte varit så bra på att skriva om lästa böcker i år, så jag tar en liten recap av sånt som ligger orecenserat.

Sarah Langan - The Missing
Betydligt bättre än Langans debut The Keeper, i mitt tycke. Utspelar sig i The Keeper-staden Bedfords grannstad Corpus Christi där man inte vet så noga vad som egentligen hände, bara att sågverket exploderade och att Bedford numera är öde. Läraren Lois Larkin åker på en utflykt till skogen mellan de två städerna med sin skolklass och en av eleverna försvinner. Det blir början till slutet för Corpus Christi och, i förlängningen, USA. (Och kanske hela världen?) Mycket bra hursomhelst, jag rekommenderar den skarpt. Det är en del blood and gore men The Missing koncentrerar sig främt på den psykologiska skräcken och i synnerhet slutet (det allra sista stycket, närmare bestämt...) stannar kvar länge. Temat i boken påminner dessutom en del om första delen i The Passage.

Philippe Claudel - Monsieur Linh och den lilla flickan
Otroligt sorglig bok om den gamle monsieur Linh som flyr från ett icke namngivet, krigsdrabbat land i Asien till ett annat, icke namngivet, land i Europa tillsammans med sitt lilla barnbarn. Hans enda mål i livet är att hålla den lilla flickan trygg, men han känner sig rädd och osäker i det nya landet där han inte förstås språket och där allt är så annorlunda. På en av sina promenader i den nya staden möter han en annan man, monsieur Bark, och de två blir vänner utan att kunna varandras språk, och när monsieur Linh en dag får ett nytt boende långt från parken där han och monsieur Bark brukar träffas måste han till varje pris ta sig därifrån och träffa sin vän igen.

Tunn och snabbläst och mycket sorglig, som sagt. Slutet förändrar hela boken - det är nästan att man måste läsa den en gång till i ljuset av det.

Elly Griffiths - Huset vid havets slut
Tredje boken om arkeologen Ruth Galloway, och den hittills bästa skulle jag vilja säga. Visst, översättningen var väl kanske lite styltig, men det tänkte jag inte så mycket på... I den här boken är Ruths dotter Kate född, och Ruth måste nu jonglera sitt jobb och sin fem månader gamla dotter samtidigt som hon måste hålla barnets far en hemlighet för sina kollegor och vänner. Sex kroppar hittas på stranden och kol 14-dateringen placerar dem i modern tid - andra världskriget närmare bestämt. Det visar sig att männen var tyskar och att de kan ha mördats av det brittiska hemvärnet som sedan försökt mörka alltihop. Men några av de män som deltog känner fortfarande skuld över vad de gjorde, och de vill nu dra fram hela historien i ljuset.

Egentligen läser man nog böckerna mest för Ruths skull, snarare än fallen i sig. Hon är något så ovanligt som en sympatisk kvinnlig karaktär som inte är helt perfekt och underskön utan har en del brister och nojjor, men lever sitt liv som hon vill ändå.

Amanda Hellberg - Styggelsen
Betydligt mer skrämmande än Döden på en blek häst (fast jag läste ju dem i helt fel ordning, men det gjorde inte så mycket tyckte jag). Boken börjar 1946 med att den unga flickan Singa som tillsammans med sin far reser runt och håller "seanser", skulle man väl kunna kalla det, där Singa låtsas kanalisera andar som har meddelanden till publiken. Allting är dock inte fejk; Singa har äkta gåvor. Det upptäcker ett syskonpar som också försörjer sig på seanser, och de kidnappar flickan för att utnyttja henne för sina egna syften. Systern, Eva, har dock andra intressen också - hennes ondskefulla och sadistiska läggning får fullt utlopp i sättet de behandlar Singa på, och det värsta är att läsa om hur Singa får leva efter kidnappningen. Femtio år senare får den unga Maja Grå kontakt med spöket Singa, som desperat försöker meddela sig med någon på den levande sidan.

Riktigt bra, men jobbig att läsa. Jag hade kunnat vrida nacken av Eva själv. Vidrig människa. Men i vanlig ordning vänder slutet upp och ner på det man trodde att man visste...

Magnus Nordin - Tystnadens hus
Ungdomsbok som jag läste på lunchen i bokbussen - det kan ju vara bra att ha nånting att rekommendera för ungarna. Magnus Nordin skriver alltid bra, och Tystnadens hus är en av de bästa böckerna jag har läst av honom. Stella, 16 år, rymmer från ett barnhem som kallas fader Davids gård (mer eller mindre en sekt som styrs med järnhård hand av denne fader David) tillsammans med den något äldre Gabriel. De båda får bo i ett övergivet gammalt rivningshus, och en av Gabriels polare har fixat ett jobb åt honom. Stella får istället order om att inte gå ut eftersom fader David troligen letar efter dem. Dagarna går långsamt och Stella har tråkigt. En dag ser hon en liten flicka på gården; Lina, som flickan heter, hävdar bestämt att hon bor i huset, trots att Stella vet att det är övergivet. Vem är Lina? Var är hennes föräldrar? Stella börjar se och höra saker som tyder på att rivningshuset är hemsökt...

Mycket bra, som sagt, och precis som de flesta andra böcker i det här inlägget slutar Tystnadens hus på ett minst sagt oväntat sätt. =) Rekommenderas till tonåringar som vill ha nåt spännande!

Elin Boardy - Mot ljuset

Från början var det lite Små krig-varning på Mot ljuset, dvs. en bok som kändes som att jag borde gilla den men som mest genererade en gäspning. Lyckligtvis blev den bättre - nej, inte bättre, för den var hela tiden bra sådär i största allmänhet, men mer tilltalande för just mig - en bit in.

Boken handlar om Elly, en ung svenska som följer med sin nygifta syster Annie på dennas bröllopsresa till Malaya. Annies man, dansken Laurids Jensen, är läkare och passar på att kombinera sin bröllopsresa med läkarpraktik på en malayisk plantage. I sällskapet ingår också Niels, Laurids bästa vän från skolåren, och Thomsen, plantageägaren. Året är 1947, andra världskriget ligger fortfarande färskt i minnet och rasismen grasserar hejvilt - man skulle ju kunna tycka att man kan vara lite artig mot de människor som bor i landet man besöker, men det går ju inte för sig. Inte när de besökande är västerlänningar och de infödda asiater.

Jag har lite svårt att se vad Boardy vill med sin berättelse. Elly är huvudpersonen, och jag antar helt enkelt att boken handlar om hennes personliga utveckling, för det är den röda tråd jag kan se. Jag hade hoppats på lite mer Fem svarta höns-handling eftersom det var såna vibbar jag fick när jag läste på baksidan, men revolutionen tar inte fart förrän i slutet av boken och innan allt bryter lös hinner Elly börja klä sig i byxor, ha en affär, utveckla ett politiskt samvete och i största allmänhet utvecklas som människa.

Jag är inte helt på det klara med vad jag tycker om Mot ljuset. Det lutar åt att jag gillar den, men jag skulle nästan behöva läsa den en gång till för att bli säker. (Jag är inte heller säker på vad jag tycker om de danska ord och uttryck som Boardy använder i dialogen för att understryka att vissa av personerna i sällskapet är danskar. Det blir ungefär som i Döden på en blek häst, men besvärligare eftersom jag inte kan danska.)

Amanda Hellberg - Döden på en blek häst

Döden på en blek häst (det finns, apropå ingenting, en parfym från Black Phoenix Alchemy Lab som heter Death on a Pale Horse - hade varit väldigt passande att bära den parfymen samtidigt som man läser boken) handlar om Maja Grå, en ung svensk tjej som kommer till Oxford för att läsa en konstkurs. Hennes mamma Birgitta har blivit mördad i Brighton och förutom allt som följer med en nystart i ett främmande land måste Maja även hantera detta faktum - att hennes mor, som varit försvunnen ur Majas liv i tio år, är död.

Maja är en sån som "ser" saker. Redan tidigt i boken börjar hon få visioner och underliga drömmar som rör mammans mord, och det blir inte bättre att hon får veta att en grupp unga kvinnor för snart 25 år sedan dött under mystiska omständigheter i precis det elevhem som hon bor i. Dessa unga kvinnors död vävs samman med Majas mors död och deras andar hemsöker Maja både i drömmar och när hon är vaken.

Under tiden arbetar Maja med sin konst och blir god vän med sin rumskompis Nikita och en annan kurskamrat, Ashley. Dessutom börjar hon utveckla känslor för den buttre Jack Winter, vars tavlor är skrämmande och provocerande.

Döden på en blek häst är 1) en spökhistoria, 2) en deckare och 3) en coming of age-berättelse där Maja utvecklas både konstnärligt och känslomässigt. Som deckare fungerar den ganska dåligt men som alternativ 1 och 3 tycker jag den är riktigt bra - kanske främst som nummer 3, för Majas egen utveckling och hennes relationer med vännerna Nikita och Ashley tycker jag är intressantast. Ja, egentligen är det hela Oxford-miljön som är allra bäst; det anrika universitetet med sina speciella traditioner, höst i Oxford med gyllene löv och djupblå himmel, studentlivet... det påminner om Dorothy Sayers Kamratfesten, fast ett antal år senare. (Och även väldigt mycket om Carina Burmans Cromwells huvud. Kanske mest om den, till och med.) Jag vill också plugga i Oxford!

Att det vimlade av engelska ord och uttryck i boken var ingenting jag störde mig på (jag läste Bokstävlarnas recension i samma veva som jag läste boken, annars hade jag antagligen inte ens tänkt på det), snarare var det en påminnelse för mig om att boken faktiskt utspelade sig i Storbritannien och att dialogen ju egentligen var på engelska. Inte ens den skämskuddeframkallande sexscenen var så skämskuddig som jag förväntat mig efter att ha läst vad Bokstävlarna tyckte... den var väl inte den bästa sexscen jag läst - eller den minst pinsamma - men så farlig tyckte jag inte att den var. Jag motsätter mig dock starkt mot användningen av ordet "skruvade".

Min slutgiltiga bedömning är att det är en bra bok, om än något bagatellartad - Hellberg kunde ha vräkt på mer stämning, mer subtil skräck och för den delen också gärna ett mer... övernaturligt slut. Lösningen var lite väl prosaisk tyckte jag. Eller så är det jag som läst för mycket deckare? Hur som helst så är det en bok jag kan rekommendera. Lite light reading så här under påskhelgen kanske?

Kristin Hannah - En flicka som kallas Alice

En flicka som kallas Alice är en sån där typisk sappy amerikansk roman - nästan en chick litt, men kanske snarare en "tant litt" som är hemsk, hemsk, hemsk men ordnar upp sig i slutet och blir värsta "lär känna dig själv"-feelgoodromanen. Jag gillade den. ;)

Det handlar om Ellie Barton, som är sheriff i den lilla staden Rain Valley, och hennes syster Julia Cates, en framstående barnpsykolog som helt nyligen råkat i blåsväder pga en ung patient som fick ett vansinnesutbrott och dödade en människa - på amerikaners typiskt ologiska vis hålls hon naturligtvis ansvarig för vad patienten (som hittills inte visat våldsamma tendenser) gjort.

I Rain Valley går livet sin gilla gång när en liten flicka en dag vandrar ut ur skogen. Flickan är smutsig, undernärd, talar inte och visar tecken på misshandel. Ellie vet inte alls vad hon ska göra och ringer därför sin syster som motvilligt lämnar Los Angeles och återvänder till den gamla hemstaden, där Ellie fortfarande bor kvar i föräldrarnas gamla hus. Ingen vet vad flickan heter eller vem hon är, men Julia döper henne till Alice efter Alice i Underlandet.

Större delen av boken går ut på att Julia ska hjälpa Alice att vänja sig vid att vara inomhus, äta "vanlig" mat, tvätta sig, gå på toaletten, träffa människor och, framför allt, prata. Julia blir förstås fäst vid den lilla flickan och överväger att adoptera henne, men det är lättare sagt än gjort. När Ellie äntligen lyckas lista ut vem Alice egentligen är dyker en man från flickans förflutna upp - hennes far, som dömts för mordet på hennes mor. Upplagt för stor dramatik och många tårfyllda scener, alltså.

Samtidigt så är förstås Julias förstörda rykte som barnpsykolog och hennes alienation från sin syster och sitt barndomshem viktiga teman i boken. Det är också viktigt att Julia ska träffa en man med känslomässigt bagage (så att de båda kan söka tröst hos varandra) och att Ellie, som fladdrat från man till man sen college, ska inse att hennes livs kärlek funnits alldeles inom räckhåll hela tiden. Kärlekens helande kraft, och så vidare...

Slutsats: cheesy, formulär 1A och medvetet tårdrypande. Äh, men vad gör det? Ibland är det precis vad man vill ha. Lättsmält och underhållande och faktiskt riktigt bra i sin genre - ja, jag gillar.

Danielle Trussoni - Angelologi: Änglarnas tecken

Alltså jag vet inte. Angelologi LÄT ju bra, konceptet alltså, och jag är ju inte den som backar för en orealistisk story... (Med tanke på all den fantasy m. m. jag klämmer i mig i vanliga fall. Eller Clive Cussler, låt oss inte glömma Clive Cussler.)

Och visst, det är driv i berättelsen, den är knappast långtråkig. Men... jag tycker att jag har läst det här förut? Ja, minus änglarna, eller rättare sagt nefilim, då förstås. Ah, ja just det - Dan Brown! Dan Brown + fallna änglar + en kreationistisk grundsyn = Danielle Trussoni.

Hur som helst. Nunnan (den unga och vackra nunnan) Evangeline uppfostrades i ett amerikanskt kloster efter moderns död. Mamman, Angela - notera de "änglalika" namnen - fördes bort och dödades av okända män på grund av den forskning hon arbetade, och pappa Luca tog med sig dottern Evangeline från Paris till Amerika där han trodde att de två skulle vara säkrare.

Evangeline vet inte särskilt mycket om sin mors arbete eller varför hennes far valde att placera henne i klostret vid 12 års ålder. Hon växer upp hos nunnorna och blir själv nunna, 18 år gammal. Fem år senare dyker en ung forskare, Verlaine, upp; han vill titta på några gamla brev i klosterets ägo. Denna enkla begäran visar sig vara betydligt allvarligare än vad både Evangeline och Verlaine trott och de dras in i en gudomlig kamp mellan människor och änglar som pågått i tusentals år.

Mja, underhållande - ja visst. Bra - hm, den var svårare. Det är lite väl många utflykter i änglaland för att jag ska uppskatta Angelologi, trots att Trussoni gör sitt bästa för att väva in historiska referenser, uråldiga artefakter, bibliska berättelser... och det är vid de bibliska berättelserna mitt intresse falnar. Angeologi är alldeles för kreationistisk för sitt eget bästa. Man (jag) får en ganska stark känsla av att författaren gärna vill hävda att Bibeln är bokstavlig sanning, inklusive det där med att jorden är, vad, 6000 år gammal? Det blir alldeles för over the top till slut.

Men för all del, gillar man Dan Brown med flera äventyrsförfattare - och/eller övernaturligheter eller änglar - så är det bara att läsa. Kom inte och säg att jag inte varnat er. ;)

Sadie Jones - Små krig

Allt - men kanske i synnerhet det snygga omslaget - talade för att Små krig skulle vara en himla bra bok. Nyckelorden är 1950-tal, brittisk ockupation, Cypern, (dystopisk) familjeskildring, och ja, det verkade lovande.

Det var det också, men tyvärr inte riktigt tillräckligt lovande. Små krig är helt enkelt en sån där bok som är genuint bra men som ändå inte håller intresset uppe - det låter konstigt, men händer mig rätt ofta. Antagligen är det inte boken det är fel på i såna lägen.

Hal Treherne tar examen från officersskolan strax efter andra världskriget, en ganska avslagen tid att bli soldat i. Det är inte troligt att han någonsin kommer att få delta i strid. De första åren blir mycket riktigt fredliga - Hal blir stationerad i Tyskland och arbetar sig snabbt upp till majors grad. Hos sig har han hustrun Clara och så småningom föds deras två små tvillingdöttrar.

När Hal blir förflyttad till det brittiskockuperade Cypern är Clara en rutinerad soldathustru. Cypern är dock oroligare än Tyskland och bombdåd eller andra attacker mot britterna förekommer ofta, men bor man på basen är man relativt säker. Clara och tvillingarna, nu 16 månader gamla, inrättar sig för ett liv som brittisk soldatfamilj i utlandet medan Hal tar itu med sitt arbete - huvudsakligen att samla ihop och förhöra misstänkta terrorister.

Det är mycket funderingar om moral, heder och ära (hey, hörde jag britter under det gamla goda 50-talet?) och saker händer som Hal har mycket svårt att acceptera, som den rakryggade engelsman han är. Samtidigt blir han själv så förändrad att Clara tvivlar på deras äktenskap - med all rätt, måste jag säga. Jag har lite svårt att förstå båda deras resonemang i vissa delar av boken.

Hus som helst; jag blev inte särskilt fångad av berättelsen och funderade allvarligt på att lämna tillbaks boken halvläst, men slutligen tog jag mig i kragen och läste ut den. Och visst, det är en bra bok på alla möjliga sätt - men tydligen inte för mig, inte just nu. Men jag ska absolut ge mig på Den utstötte vid tillfälle och se vad jag tycker om den.

Agnes von Krusenstjerna - Den blå rullgardinen

I´m on a roll here! Igår läste jag ut Drottning Grågyllen, idag både började och avslutade jag Den blå rullgardinen. Den var ju så kort. Nu har jag bara Droppar i folkhavet kvar och sen är jag ikapp!

Den blå rullgardinen är första delen i Fröknarna von Pahlen-sviten, en serie om sju böcker. Jag äger redan de första två och det var ju tur, för nu när jag beställde resterande delar (ja, naturligtvis gjorde jag det) så visade det sig att del 1 och 2 är slut på förlaget.

I denna bok presenteras familjen von Pahlen, där Petra von Pahlen i synnerhet är huvudpersonen. Hon är yngsta barnet och enda flickan, och bor vid 27 års ålder ensam och ogift (på grund av en olycklig kärlekshistoria - how very Anne Elliot i Övertalning!) på Eka, en gård hon ärvt av sin faster. Petras bror Hugo och hans hustru är båda döda och frågan är nu vem i familjen som ska ta hand om Hugos snart 12-åriga dotter Angela. Petra har redan bestämt sig; Angela är hennes.

Så blir det också. Angela flyttar in hos Petra men undervisas av en guvernant tillsammans med kusinerna i granngården, så att hon ska få träffa andra barn.

Andra viktiga personer i boken är Johan von Pahlen, en släkting till Petra som inte riktigt är som han ska i huvudet, Petras bror Hans och dennes judiska hustru Betty (som är föräldrar till kusinerna i granngården), Petras gamla skolkamrat Elsa som blir barnens guvernant, Adéle som är hustru åt förvaltaren på Eka och en grinig och bitter kärring som gottar sig åt andras olycka, och Tage, Johans systerson. Det är ett sammelsurium av människor att hålla reda på helt enkelt.

Nu är det här ju första boken i en ganska lång serie men jag tycker absolut att hela serien verkar lovande. Jag gillar Agnes von Krusenstjernas språk - målande men inte fullt lika blomsterfyllt som Selma Lagerlöfs, för att ta ett exempel - och hon hymlar verkligen inte med kärleksbeskrivningarna. Det blev ju stor skandal när böckerna kom ut för att de var så rakt på sak och dessutom inte fördömde utomäktenskapliga förbindelser, och även om de känns extremt harmlösa idag så kan jag absolut förstå hur skandalösa de måste ha varit för moraltanterna i början av 1930-talet.

Iallafall, jag gillar och ska absolut läsa resten av serien också. Böckerna är ju som jag skrev ovan ganska korta, det tar inte många timmar att läsa ut en bok så sju borde gå rätt snabbt bara jag har lust för just de böckerna... (Däri ligger problemet, tror jag. Jag är rätt ombytlig när det gäller vad jag vill läsa.)

Vi har också läst Den blå rullgardinen:
Violen
Paulas bokblogg
Camilla
Theresan

Moa Martinson - Drottning Grågyllen

Drottning Grågyllen utspelar sig under sent 1800- eller tidigt 1900-tal i de djupa skogarna i Kolmården. De fattiga knektbarnen - ungefär samma sak som de småländska statarna i Kulla-Gulla? - Anna i Stena, lillebror Knatten och Lordens Klara och Ulla ska ut i skogen och plocka lingon som ska säljas. Annas mor Fia i Stena har det lite bättre ställt än mor Lord och hennes ungar, trots att Fias karl en gång i tiden rymde hemifrån med en kakförsäljerska, så Anna och Knatten har med sig våfflor i matsäcken och kan äta gott bröd varje dag när Lordans ungar får nöja sig med beska ärtpannkakor eller tomma magar.

Anna och Klara är huvudpersonerna i boken, och läsaren får följa deras respektive livsöden. Anna får komma i tjänst i ett finare hushåll (men matmodern är puckelryggig och har struma som de okunniga bönderna runtomkring tror är en hönskräva, och hennes far, husbonden, är en tokig gammal man som försjunkit i sin egen värld uppbyggd av gamla böcker om historia) och Klara hamnar först hos en knektfamilj där hon blir illa behandlad. Fia i Stena hjälper henne istället att få tjänst hos bonden på Törngården, vars hustru är snäll mot sin lilla piga och ger henne ordentligt med mat och fina kläder.

Allt eftersom åren går blir Annas och Klaras liv allt mer skilda från varandras, och där den ena slutar som betrodd och väl ansedd jungfru åt sin matmor slutar den andra som tiggerska. Alla de personer som skymtar förbi under bokens gång får olika öden, vissa bättre än andras, men inte många hamnar där man kunde förvänta sig.

Det är inte mycket förhoppningar eller framtidstro i Drottning Grågyllen; man får nöja sig med att livet blev som det blev och har man tur så kanske man kan få en tjänst där man får äta sig mätt varje dag. Jag undrar egentligen hur folk stod ut på den tiden? Man föds, man sliter och släpar och svälter, och sen dör man. Är man kvinna så föder man dessutom en massa barn som måste ha mat och kläder och sen puttas ur boet vid 12 eller 13 års ålder för att arbeta hos nån som har det bättre. Det enda man kan ta till som tröst är religionen eller brännvinet. Inte konstigt att svenska folket höll på att supa ihjäl sig innan Systembolaget instiftades. (Inte heller konstigt att frikyrkorna hade så många medlemmar.)

Jag gillar iallafall Drottning Grågyllen som mer påminner om Selma Lagerlöf - både Herr Arnes penningar och Liljecronas hem - än en arbetarroman. (Det står till och med på baksidan av min utgåva. Eller, ja, bibliotekets utgåva.) Språket är mycket poetiskt och det är långa utvikningar till höger och vänster, bland annat om Ingrid Ulva, en trollkärring som en gång för länge sen ville ha kyrkklockan för att ringa för hednagudarna istället för den kristne guden. Ibland blir det lite för poetiskt och lite för många utvikningar, men överlag tycker jag att det är en läsvärd bok.

Vi har också läst Drottning Grågyllen:
Theresans
Camilla (som också har läst Kvinnor och äppelträd)
Violen har läst Kvinnor och äppelträd

Emma Donoghue - Room

Emma Donoghue är en av sex författare som finns med på the Man Booker Prize shortlist med romanen Room, och jag kan definitivt säga att hon förtjänar att vara med.

Room handlar om Jack, som precis fyllt fem. Han bor med sin Mamma i Rummet. De sover tillsammans i Säng, badar tillsammans i Badkar, äter tillsammans vid Bord. Det är bara de två, i Rummet. På nätterna kommer Old Nick på besök, och då måste Jack sova i Garderob för att Old Nick inte ska se på honom.

Varje morgon ser Jack och Mamma på TV. De ser TV-människor på olika planeter - sjukhusplaneten, röda soff-planeten, vilda djur-planeten. Jack vet att de där planeterna och människorna inte är verkliga; det finns bara Jack och Mamma och Old Nick som kommer med mat och Sundaytreat ibland på söndagarna. Utanför rummet finns bara Yttre Rymden.

Men när Jack har fyllt fem år försöker Mamma lura i honom att det visst finns något utanför Rummet, att TV-människorna är riktiga och att de måste försöka ta sig ut ur Rummet, till Utanför.

Room är en berättelse om en liten pojke som måste försöka fatta det ofattbara och överleva i en värld han aldrig sett och inte förstår sig på. Han har ingen aning om hur reglerna i Utanför fungerar, och efter många år i Rummet är det knappt att hans mamma vet det heller.

Det här är verkligen en fantastisk bok, som berättas ur Jacks perspektiv. Han är en intelligent pojke men för hans femåriga hjärna är det nästan omöjligt att ta in konceptet Utanför och att det finns andra människor, andra platser och saker som är likadana som i Rummet men ändå inte är samma saker. Han förstår inte heller varför hans mamma vill komma ut ur det trygga Rummet och vara i det farliga Utanför.

Språket är så lättflytande och jag swooshade igenom boken nästan utan att märka det - eller så är det kanske så att 320 sidor känns som en novell nu efter The Passage? ;) Hur som helst så är den trevligt lättläst, och Jacks lillgamla språk och att han kallar saker Bed, Wardrobe etc. (eftersom han tror att det bara finns en Säng, en Garderob och så vidare) är roligt. Fast sorgligt, när man tänker på den bakomliggande historien som inte tas upp särskilt mycket eftersom Jack inte riktigt förstår den. Den portioneras liksom ut i småbitar bara.

Hur som helst. Room är en bok som borde läsas inte bara för att den är nominerad till ett pris, utan för att den är genuint bra. Så, iväg med er nu och läs. =)

Sofi Oksanen - Utrensning

Jag sällar mig till hyllningskören. =)

Utrensning handlar om Aliide, en gammal kvinna i en liten by i Estland, och Zara, en ung tjej som en dag dyker upp på Aliides gård. Zara är inte där av en slump - hon har fått ett uppdrag av sin mormor i Vladivostok.

Parallellt med historien om Zara och Aliide berättas historien om den unga Aliide och hennes syster Ingel under krigsåren och tiden efter Sovjets assimilering av Estland. Ingel gifter sig med mannen Aliide vill ha, och som ogift dotter i huset måste Aliide varje dag utstå Ingels och Hans lycka.

När Estland blir införlivat i Sovjetunionen blir Hans motståndsman och gömmer sig i skogen. Aliide, Ingel och Ingels dotter Linda blir intagna för förhör. Efter den natten gör Aliide allt för att glömma vad som hände.

Sofi Oksanen är verkligen en fantastisk författare. Hon levandegör sina karaktärer så tydligt, och även den perioden i historien (Stalins kossor hade ju också flashbacks till Estland under kriget/Sovjettiden). Och för den delen miljön - jag älskar hennes beskrivningar av Estland, och särskilt estnisk matkultur: inlagd gurka med pepparrot, rågbröd som surnar i två dagar innan man bakar ut det, syrad vintersallad med vitlök och alla möjliga grönsaker, gräddbakelserna som fanns innan kriget. Nu tyckte jag visserligen att Stalins kossor kanske var snäppet bättre än Utrensning, troligen på grund av subplotten om trafficking. Ätstörningarna i Stalins kossor var lättare att hantera.

Nu måste jag ju definitivt läsa Baby Jane också; jag hoppas verkligen på att den når upp till samma nivå som Oksanens andra böcker.

Nevil Shute - Fem svarta höns

Maj månads Jorden Runt-stopp tillbringades i Oceanien. Jag hade redan läst Boktjuven, kände mig inte tilltalad av Att tro på Mister Pip och genom uteslutningsmetoden blev det alltså Fem svarta höns kvar. Eftersom jag verkligen tyckte om På stranden när det begav sig (förra året? förrförra?) så verkade det ju också vara ett lämpligt val.

Fem svarta höns utspelar sig i England, Australien och Malacka före, under och efter andra världskriget. Berättare är den åldrade advokaten Noel Strachan, men huvudperson är Jean Paget, en ung kvinna som ärver en hel del pengar när hennes morbror dör. Strachan är förvaltare över kvarlåtenskapen (tills Jean fyller 35) och blir efter hand mer och mer involverad i Jeans liv.

Jean Paget föddes på Malacka efter första världskriget men återvände hem till England som barn, efter faderns död. Som artonåring återvände hon till Malacka för att arbeta som sekreterare. Det var vintern 1939. Ingen trodde att Malacka skulle vara mindre säkert än Storbritannien när kriget bröt ut i Europa, men ganska snart invaderade japanerna och britterna i Malacka flydde. De som inte hann ut i tid sattes i fångläger.

- Folk som har tillbragt kriget i fångläger har skrivit en massa böcker om hur hemskt de hade det, sa hon lugnt och stirrade på glöden. De vet inte hur det var att inte befinna sig i något fångläger.

Nevil Shute är en fantastisk författare som är oerhört bra på att skriva om svåra ämnen (säger jag lite generaliserande med tanke på att jag bara läst två av hans böcker). I Fem svarta höns har han tagit sig an en sann historia, om ett sällskap holländska kvinnor och barn som tillfångatogs av japanerna på Sutmatra 1942 och som tillbringade de följande åren marscherandes mellan olika städer eftersom ingen japansk kommendant ville ha dem på sitt ansvar. Nära hälften dog under tiden. Shute gör kvinnorna till britter och förlägger handlingen till Malacka, men precis som holländskorna så marscherar de, och de dör, en efter en i kolera, malaria, av skador eller utmattning. Den delen av boken är så fruktansvärt hemsk att man inte kan läsa många sidor i taget.

Jean blir något av en ledare för kvinnorna eftersom hon är den enda som kan tala malajiska, och när de möter en australiensisk lastbilschaufför, också en krigsfånge, kallar han henne "fru Inföding" eftersom hon klär sig som en infödingskvinna och är lika brun som en. Krigsfången, Joe Harman, riskerar sitt liv för Jean och de andra kvinnorna genom att skaffa dem tvål och andra förnödenheter. Bland annat stjäl han fem svarta höns...

Jag har ju redan uttryckt mitt gillande för den här boken, men jag gör det igen och i lite starkare ordalag - det är verkligen en fantastisk bok. Och att en berättelse som börjar så hopplöst som den här kan sluta så hoppfullt är rätt förvånande! Men Jean Paget är en otroligt handlingskraftig kvinna vars praktiska sinnelag och goda föresatser kan förflytta berg, och till och med bygga upp en stad från grunden, från att ha varit en hemsk liten håla som sakta dör ut till att bli en fin stad - A Town Like Alice.

Christoffer Carlsson - Fallet Vincent Franke

Jag har precis avslutat Fallet Vincent Franke och jag är så avundsjuk! Hur kan nån som är så ung (nu bortser jag från det faktum att nån som är född 1986 inte längre är fullt så ung som jag tror) skriva så BRA?

(Recensionsdatumet, 24 mars, är sedan länge passerat på den här boken, men jag har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Det är alltså ett recensionsex från Piratförlaget, och jag hade verkligen tänkt läsa den "i tid" men andra böcker trängde sig före.)

Handlingen är ganska enkel och egentligen ingenting som intresserar mig (jag har aldrig varit intresserad av Jens Lapidus, som jag inbillar mig skriver böcker med liknande tema): langaren och missbrukaren Vincent Franke får en överraskning när han släpps ut från häktet. Att hans lägenhet blivit genomsökt av polisen förväntade han sig, men inte att hans polare Marko skulle dyka upp med en okänd, bunden kvinna och beordra Vincent att vakta henne.

Vincent, sliten efter två veckors avgiftning i häktet och nu hög på morfin, blir väldigt förvirrad av händelsernas utveckling. Kvinnan påminner honom om någon men han kan till att börja med inte sätta fingret på vem, och till råga på allt talar hon inte svenska. Han lovar motvilligt att behålla henne i sin lägenhet en vecka; ett par dagar senare är hon försvunnen. Var tog hon vägen? Vem var hon? Varför befann hon sig i Sverige?

Och därifrån går det bara utför. Hur mycket mer utför det nu kan gå för en kille som Vincent...

På ytan verkar det vara en ganska rak berättelse som utspelar sig i Stockholms undre värld, men det finns mer där än man anar från början. Vincent, berättaren, lägger fram sitt liv till allmän beskådan - den misshandlande fadern, som var läkare, det egna missbruket som började redan innan tonåren, flickan han älskade under gymnasietiden, hon som var den enda som förstod. Det är en bild av en väldigt trasig människa som framträder.

Språket är rikt på metaforer och målande uttryck men känns hela tiden naturligt och flyter enkelt över sidorna; det är en snabbläst bok det här - samtidigt som man vill dröja sig kvar lite längre på vissa ställen. Särskilt i slutet.

Det är inte en helt lätt bok att kategorisera. Roman? Thriller? (Jag har valt båda kategorierna.) Deckare? Nej, kanske inte deckare. Men mest av allt är det en bok om en trasig kille som försöker göra det rätta, mot alla odds. En kille som borde ha haft alla chanser i livet men inte fick en enda.

Orhan Pamuk - Den vita borgen

Jag var mycket skeptisk till Pamuk efter att ha börjat på Snö för ett par år sen. Maken till trist bok får man leta efter, tyckte jag då iallafall. (Jag kanske skulle tycka annorlunda nu?)

Men, nu hade ju Theresan valt Pamuk till sin Nobelpristagarutmaning, så jag bet ihop och försökte hitta åtminstone EN bok som jag kunde tänka mig att läsa, enbart baserat på baksidestexten förstås. Jag hittade faktiskt ett par stycken, och valet föll slutligen på Den vita borgen. (Urvalsmetoden? Sidantalet...) Länge låg den också hemma innan jag motvilligt började läsa.

Och tji fick jag! Visserligen var det segt i början, de första 20-30 sidorna, men sen gick det desto snabbare när jag fastnade i boken. Slutet läste jag i rasande fart. =)

Den vita borgen utspelar sig på 1600-talet och handlar om en ung italienare, berest och beläst inom ämnen som astrologi, litteratur, medicin (lite grann åtminstone). Han befinner sig som passagerare på ett skepp på väg till Italien när skeppet blir överfallet av turkar. Den italienske kaptenen avrättas och både besättningsmän och passagerare tas som slavar. Vår unge berättare undgår att bli roddare genom att utge sig för att vara läkare, en lögn som går i turkarna när han lyckas "bota" några mindre allvarliga sjukdomar och lägga om en del sår som sedan läker tillfredsställande.

Slavarna tas till Konstantinopel, och efter många om och men ges vår berättare som slav till en turkisk vetenskapsman, Hodja, en man som förutom skägget är på pricken lik sin nye slav. Ett antal år följer då slaven ska lära sin herre allt om astronomi och annan vetenskap så som den lärs ut i Italien, och under dessa år knyts ett allt starkare band mellan slav och herre. Slutligen får de båda i uppdrag att bygga en krigsmaskin åt självaste sultanen.

Återigen, ett andlöst berättande - långa, vindlande meningar med många bisatser och liten, nästan ingen, paus för ett andetag. Ett fullt medvetet drag från författarens sida - den författare som utges skriva boken, dvs. slaven - är att aldrig avslöja slavens namn, och minnesbilderna från Italien är avsiktligt vaga för att kunna leda fram till det mycket intressanta slutet.

Jag är faktiskt djupt imponerad av Den vita borgen och måste alltså helt revidera min uppfattning om Pamuk. Kanske till och med Snö är bra? Nå ja, jag ska inte bli för extrem i min revidering, jag börjar nog med Mitt namn är röd och kanske Den svarta boken innan jag ger mig på Snö igen.

Siegfried Lenz - En tyst minut

Jag fick En tyst minut som recensionsex från förlaget Thorén & Lindskog, som specialiserat sig på tysk litteratur. De har även gett ut Uwe Timms Upptäckten av currywursten, som jag också fick.

En tyst minut är en kortroman, eller kanske långnovell, på 108 sidor men Lenz lyckas med att få in rätt mycket på de där sidorna. Boken kretsar runt Christian, en artonårig gymnasieelev som också är bokens berättare, och hans unga och vackra engelsklärare Stella. Platsen är en liten tysk stad vid kusten, tiden förmodligen 60-tal eller nånting ditåt. Det framgår aldrig riktigt tydligt, förutom i musiken som spelas (t.ex. Benny Goodman). Christian och Stella inleder under sommarlovet en försiktig romans, en förbjuden sådan förstås eftersom hon är hans lärare, och hela boken är Christians minnen av denna romans som fick ett abrupt slut - han tänker på allt detta på minnesstunden över Stella som hålls i skolans aula en kort tid efter sommarlovet. Stella är död, och Christian tillåts inte ens sörja öppet.

Boken är ganska rörig eftersom den hoppar väldigt mycket genom tid och rum - från skolans aula under minnesstunden, till Christians fars båt under sommaren, till Stellas hus där hon bott tillsammans med sin far, tidigare under våren, till sommarstunderna då de båda sitter hand i hand på stranden eller simmar ikapp. Christian talar dels om Stella och dels till Stella - ibland säger han hon och ibland du. Det är lite förvirrande.

Hur som helst så tyckte jag att det var en mycket fin liten bok, där det viktiga inte är att man ska bli överraskad - författaren själv lägger ju fram hela historien praktiskt taget redan i första stycket - utan att skildra kärlekshistorien mellan en ung man och en äldre, om än inte mycket äldre, kvinna. Det är också en ganska andlös skildring; på nåt sätt känns det lite som Roberto Bolaños Om natten i Chile - texten bara flyter på utan andningspauser. Det är en av sakerna som håller fast läsaren, man hinner inte tänka efter utan plötsligt är boken slut.

Jag kan hur som helst rekommendera En tyst minut och trots att det inte alls är samma författare utan bara samma förlag tänker jag ge mig på Upptäckten av currywursten och hoppas på att den också är lika bra. =)