Ann Cleeves - Döda talar inte

Döda talar inte (duh...) är den andra boken om Vera Stanhope, en tjock, ful och på det personliga planet alltigenom misslyckad kvinna i medelåldern. Det enda område där hon inte är misslyckad är hennes arbete som kriminalkommissarie.

Ann Cleeves har ju också skrivit böckerna om kommissarie Jimmy Perez på Shetlandsöarna, en serie som jag först inte direkt fastnade för men som lyfte ordentligt med andra boken. Den fjärde och sista var nästan traumatisk att läsa... I alla fall, Jimmy Perez var en betydligt mer sympatisk huvudperson än Vera Stanhope, som är alkoholist, matmissbrukare och socialt inkompetent. Cleeves trycker också hela tiden på hur tjock och ful hon är (månansikte, dålig hy med eksem, tung och grov, illasittande kläder osv osv i det oändliga - till och med så tjock och ful att hon aldrig nånsin haft sex! för det kan ju inte ha nåt att göra med hennes usla självförtroende p.g.a. hur pappan behandlade henne när hon  växte upp...) vilket blir ganska så tröttsamt efter, tja, en halv mening ungefär. Vad är grejen med att kvinnliga huvudpersoner inte kan få vara bara... som de manliga huvudpersonerna? Typ helt vanliga, någorlunda nöjda med sig själva och det behöver inte tjatas om hur tjocka och fula de känner sig, även om de kanske ÄR tjocka (och möjligen fula, men tjockhet i sig är inget som automatiskt är lika med ful). Halva boken MÅSTE inte bestå av den kvinnliga huvudpersonens nojjor över sin vikt. Case in point: Ruth Galloway, Paddy Meehan och nu Vera Stanhope.

That aside så är Cleeves en bra deckarförfattare. Döda talar inte är spännande på ett lite småmysigt sätt - väldigt Morden i Midsomer - och hon knyter skickligt ihop alla trådar i slutändan. Den misskrediterade socialarbetaren, den gubbsjuke new age-terapeuten, den iskalla och högfärdiga ordföranden för kvinnoföreningen, skolstyrelsen och alla andra föreningar som kan finnas i en liten by, offrets sörjande dotter... alla finns med och alla är trovärdiga och välskrivna. Om nu bara Cleeves kunde avhålla sig från att göra Vera Stanhope ännu mer miserabel så skulle den tredje boken (och sista, för det verkar bara finnas tre böcker i serien på orginalspråk) bli ännu bättre.

Melanie McGrath - Där ingen har gått

Där ingen har gått är en thriller/deckare som utspelar sig i Arktis, så det var ju helt självklart att jag var tvungen att läsa den. Huvudpersonen, Edie Kiglatuk, är till hälften inuit, till hälften qalunaat (icke-inuit) men hennes inuitiska sida är den dominerande. Hon bor på Ellesmereön som rent formellt hör till Kanada och arbetar dels som lärare i den lilla byskolan och dels som guide för qalunaat som vill jaga i Arktis.

Vid en jakttur med två qalunaat på den närbelägna Craigön blir en av utlänningarna skjuten. En olycka? Edie är inte så säker. Hon har redan tidigare skaffat sig dåligt rykte genom att påtala att något som såg ut som en olycka egentligen var ett mord, och hennes nyfikenhet driver henne att börja nysta i "olyckan" på Craigön. Men när Edies styvson Joe råkar illa ut är det inte längre nyfikenhet som är drivkraften utan hämnd.

Jag gillar greppet med att använda ord på inuktitut, inuiternas språk, genom hela boken. Det förstärker stämningen och dessutom kan man ju lära sig ett och annat. ;) Sen är ju frågan hur korrekt en brittisk författare kan få till beskrivningen av inuiternas liv, men jag misstänker att McGrath eventuellt har gjort en hel del research eftersom hon bland annat skrivit två fackböcker (The Long Exile och Hopping) som behandlar den kanadensiska regeringens tvångsförflyttningar av inuiter under 1950-talet.

I det stora hela tycker jag att Där ingen gått är en välskriven och spännande skönlitterär debut, som visserligen glider ut lite väl mycket mot det otroliga på sina ställen men ändå lyckas hålla tråden någorlunda. Edie Kiglatuk är en sympatisk hjältinna, ärrad av livet och kanske inte alltid så välanpassad i det inuitiska samhället (något som hon själv tror beror på hennes qalunaat-blod) men definitivt någon som det vore roligt att lära känna. Jag hade dock gärna sett ännu mer av beskrivningarna av inuiternas samhälle, traditioner, mat etc. - det är väl min romantiska bild av Arktis som spökar! Jag hade verkligen varit helt värdelös på en sån jakttripp som Edie guidar... (Men det hade ändå varit kul att åka på en. Inte för att jaga dock.)

Detta är dessutom den första delen i en planerad serie om Edie Kiglatuk, så förhoppningsvis får jag snart träffa henne igen!

Louise Penny - Mörkt motiv

Mörkt motiv är Louise Pennys prisbelönade debutroman som utspelar sig i den lilla kanadensiska staden Three Pines i provinsen Quebec, bara några kilometer från gränsen till USA. Huvudperson är kommissarie Armand Gamache, chef för mordroteln vid Sûreté du Québec (dvs. Quebecs provinspolis), som för ovanlighetens skull i kriminallitteraturen är lyckligt gift, harmonisk och inte dricker mer alkohol än fransmän brukar göra - nog för att det kan vara alldeles tillräckligt...

I Mörkt motiv hittas en kvinna död i Three Pines. Jane Neal är stans pensionerade lärarinna, en rar äldre dam som är omtyckt av alla i stan. Hon har blivit skjuten med en pil i bröstet och eftersom det är höst och jaktsäsong för pilbåge så är det inte otroligt att hon blivit skjuten av misstag. Men Gamache börjar snart tvivla på den teorin.

Detta är en mysig och oblodig pusseldeckare av modernt snitt, perfekt för alla som älskar Agatha Christie och Maria Lang. Det finns nutida inslag som till exempel ett öppet homosexuellt par, men i det stora hela är Three Pines förtjusande gammalmodigt.

Det enda jag inte gillade var assistent Yvette Nichols, en nyanställd polis som bara är dryg och otrevlig och alltid skyller sina misstag på andra. Jag är förstås medveten om att det är meningen att man inte ska tycka om henne men jag kan verkligen inte förstå hur någon kan vara så helt omedveten om hur otroligt korkat hon beter sig. Det är möjligt att hon är med i senare böcker i serien och så småningom inser detta, men att ha en självgod fårskalle som stående karaktär vore extremt jobbigt.

Nå ja. Jag kan iallafall varmt rekommendera Louise Pennys debut. Nästa del i serien, Nådastöt, kommer ut på svenska i oktober, men den som inte vill vänta har flera böcker på engelska att se fram emot - bok nummer åtta kom ut i år.

Elly Griffiths - Känslan av död

Den senaste boken i serien om arkeologen Ruth Galloway börjar med att Ruth hittar en död museiintendent bredvid en gammal kista innehållande kvarlevorna av 1300-talsbiskopen Augustine. I rummet finns en död orm och på intendentens kontor hotfulla brev från en grupp som kallar sig Elginisterna. Gruppen vill att en samling aboriginska skallar som befinner sig på museet ska återlämnas till den aboriginska stam från vilken de stulits. Detta blir upptakten till en mordutredning där kapplöpningshästar, knarksmuggling, aboriginsk mytologi och en sensationell upptäckt av biskop Augustines verkliga identitet blandas för mesta möjliga spänning.

Ruth är som vanligt (mer eller mindre) i händelsernas centrum, men hennes relation med Nelson är numera icke-existerande och Nelson försöker istället rädda sitt äktenskap. Det hindrar dock inte att de båda går omkring som små åskmoln samt kastar trånande blickar lite nu och då. Ruth vill ha en fadersfigur till dottern Kate, och Nelson vill inte förneka sitt illegitima barn trots hustruns påtryckningar.

I övrigt är saker och ting som vanligt. Nelsons båda inspektörer Judy och Clough är i luven på varandra, Cathbad går omkring i en lila mantel och är precis lika mystisk som alltid, och Ruth får en ny granne som i högsta grad blir inblandad i utredningen. Det känns hemtamt och nästan mysigt, lite som en gammal pusseldeckare, och det viktigaste är egentligen inte de mystiska dödsfallen utan att få träffa Ruth, Nelson, Cathbad, Flint och alla de andra igen.

Jag kan varmt rekommendera denna fjärde bok om Ruth Galloway och hoppas på att Elly Griffiths snart kommer med en ny.

(En sak bara - lägg av med tjockistjafset. Nej, 80 kg är inte death fat om man inte är typ 1,40.)

Lee Jackson - A Metropolitan Murder

Lee Jackson - som till vardags är bibliotekarie på British Library! - skriver deckare som utspelar sig i London under viktoriansk tid. What´s not to like? A Metropolitan Murder utspelar sig 1864 och är den första boken i serien om polismannen Decimus Webb (som låter som en karaktär ur Harry Potter, eller hur?). Tyvärr är det varken magi eller steampunk det rör sig om utan ganska renodlade deckare, men jag klagar ändå inte, för Jackson skriver så fantastiskt bra. Språket, mina vänner, språket! Det känns så viktorianskt att vilken monokelprydd herre som helst hade varit nöjd.

1864 är Londons tunnelbana en helt ny sensation (The Metropolitan Railway öppnade i januari 1863) och ännu i nästan 30 år framöver är tunnelbanetågen ångdrivna - väldigt farligt för både passagerare och personal med all kolrök i tunnlarna.

A Metropolitan Murder börjar i en tunnelbanevagn där en ung flicka hittas död. Hon är sjaskigt klädd och stinker gin, men är utan tvekan strypt. När liket upptäcks springer en ung man därifrån, något som omedelbart riktar misstankarna mot honom, men när Decimus Webb kallas in för att leda utredningen är han inte övertygad om den unge mannens skuld. En kvarlämnad anteckningsbok visar att mannen under en längre tid observerat Londons mindre lyckligt lottade - men med vilket syfte?

Samtidigt, i ett hem för fallna kvinnor, försvinner den medelålders före detta prostituerade Agnes White. Hennes äldsta dotter Clara arbetar som husa i ett respektabelt hem medan systern Lizzie gift sig med en skojare och försörjer både sig och sin man med att gå på gatan. Familjen White drar snart till sig Webbs intresse, och de tre kvinnorna visar sig ha starka kopplingar till fallet med den strypta flickan.

Jackson skildrar det viktorianska Londons bakgator på ett fantastiskt levande sätt, även om jag gärna hade sett att han  gjort det ännu lite mer ingående. Det är visserligen "bara" en deckare, men det är ingen ursäkt för att inte ta alla chanser att skapa stämning! ;) Jag vill ha mer dimma, mer kullerstenar, mer hästhovar som långsamt klapprar över gatorna, mer gaslyktor och ficktjuvar. Mer London.

Ann Cleeves - Dolda djup

Efter Blå gryning, sista boken i Ann Cleeves serie om Jimmy Perez på Shetlandsöarna, saknade åtminstone jag Perez tillräckligt mycket för att börja på Cleeves nya serie med den kvinnliga kriminalkommissarien Vera Stanhope i huvudrollen. Dolda djup utspelar sig i Northumberland, på gränsen mot Skottland, och även om klimatet är mildare än på Shetlandsöarna känns miljön igen. Vera Stanhope är medelålders, tjock, alkoholiserad och ensamstående, men en förbannat bra polis. Tillsammans med kriminalassistenten Joe Ashworth och ett litet team med i Veras tycke ganska inkompetenta poliser ska hon nu lösa ett synnerligen komplicerat fall, där en tonårspojke hittats död i ett badkar fyllt med vatten och blommor. Några dagar senare hittas en ung kvinna död, också hon nedsänkt i vatten och blommor. Vera Stanhope och hennes team verkar ha att göra med en mördare som skapar konstverk av sina offer.

Absolut läsvärt! Nånting jag irriterade mig på var dock beskrivningarna av Vera Stanhopes alkoholism (fast det var ju intressant att sätta en kvinna i den rollen istället för en man...) som blir lite väl uppenbar efter ett tag, det är många öl eller vinglas som töms innan sängdags varje kväll. Dessutom tycker hon synd om sig ganska ofta eftersom hon inte haft chansen att bilda familj; hon bodde hemma hos sin far tills han dog och fortsätter nu att bo kvar i hans hus. En vuxen människa! Herregud. Att hon är tjock verkar hon dock ta vid gott mod - hon tänker inte ständigt på bantning (inte alls faktiskt) och skämtar ibland om sin vikt, vilket ju förstås kan vara ett sorts försvar för att ta udden av det andra skulle kunna säga...

Nåja, nåja. Det kanske blir bättre. (För Vera alltså, själva berättelsen i övrigt tyckte jag var bra.)

3 x backlogging

Jag har ägnat en stor del av juli åt att läsa gamla Maria Lang som jag inte läst förut, men jag tror att jag lämnar Lang-analyserna till Helena. Istället tänkte jag skriva lite snabbt om tre andra böcker jag läst under sommaren.

John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna
Sist av alla(?) läste jag faktiskt Lilla stjärna, bland annat för att jag fick den i födelsedagspresent vilket gjorde att den alltså fanns där i bokhyllan (men jag hade ju planerat att läsa den hur som helst, det hade bara inte blivit av). Min bedömning? Jo, den är bra, men Människohamn är fortfarande bättre. Lilla stjärna är så bizarr att man mår illa. I korthet, om det nu är någon som mot förmodan inte har läst den, så handlar den om den avdankade dansbandsstjärnan Lennart som hittar ett spädbarn i skogen - en liten flicka som kan skrika en helt ren ton. Lennart blir så till sig över detta att han beslutar sig för att ta med flickan hem. Han stänger in henne i sin källare och beslutar sig för att uppfostra henne i hemlighet, eftersom han föreställer sig att han med flickans fantastiska förmåga (allitteration!) åter ska stiga på dansbandshimlen. Naturligvis går det inte riktigt så.

Mari Strachan - Jorden sjunger i B-dur
Boken utspelar sig i Wales på 1950-talet, och det är egentligen det faktumet som gör hela boken. Jorden sjunger i B-dur handlar om tolvåriga Gwennie som är minst sagt speciell; hon tror att hon kan flyga (men bara när hon sover, hon har inte lärt sig att flyga när hon är vaken än) och är nästan äckligt lillgammal samtidigt som hon är otroligt naiv. När en av grannarna försvinner och sedan hittas ihjälslagen beslutar sig Gwennie för att försöka lista ut vad som egentligen hände, precis som en av detektiverna i de romaner hon brukar läsa - och sedan låna ut till byns polisman (som hellre arbetar i trädgården är löser brott). Det är en lite smårolig bok och kul att läsa pga miljön - hur ofta läser man en bok som utspelar sig i Wales? - och tidsmarkörerna, men Gwennie är verkligen otroligt irriterande och det är nästan så att jag ibland sympatiserar med mamman som favoriserar sin äldsta dotter Bethan.

Gyles Brandreth - Oscar Wilde and the Nest of Vipers
Till skillnad från i de tre första böckerna där Robert Sherard är Watson till Oscar Wildes Holmes är The Nest of Vipers uppbyggd nästan som en brevroman. Den består av dagboksanteckningar, telegram och brev mellan de olika karaktärerna och deras respektive hustrur/vänner/kollegor vilket faktiskt är bra för historien, eftersom man då får fler olika perspektiv (t.ex. Arthur Conan Doyles syn på Robert Sherard). I den här boken anspelas det mer på Oscar Wildes homosexualitet - även fast ingenting sägs rakt ut, förstås - och även prins Albert Victor, drottning Victorias sonson, blir outad som gay (eller kanske snarare bisexuell). The Nest of Vipers handlar om vampyrer, en kunglig skandal, den senaste (år 1890) forskningen om hysteriska kvinnor - forskning som involverar både hypnos av levande patienter och obduktion av döda sådana, i syfte att hitta en fysiologisk förklaring på ett neurologiskt problem. Jag tycker nog att den tredje boken (Oscar Wilde and the Dead Man's Smile) var något bättre, men The Nest of Vipers är fortfarande riktigt bra och jag gillar som sagt brevromans-greppet. När kommer nästa bok?

George Mann - The Immorality Engine

Detta är den tredje boken i serien Newbury & Hobbes Investigation och som jag har väntat och väntat - och väntat lite till - på att den skulle ges ut och skickas till mig, eftersom jag förhandsbeställde den för omkring 1½ år sedan.

I The Immorality Engine har sir Maurice Newbury dekat ner sig fullständigt; han tillbringar sina dagar i diverse opiumhålor och försummar både sitt jobb och sina vänner. För att slutligen rycka honom tillbaks till verkligheten beslutar sig hans assistent miss Veronica Hobbes och hans gamle vän sir Charles Bainbridge vid Scotland Yard för att ett intressant fall är den bästa medicinen. Ett ypperligt tillfälle presenterar sig när juveltjuven Edwin Sykes hittas död - samtidigt som juvelstölderna med hans signatur fortsätter...

Newbury, som är expert på det ockulta, samlar motvilligt ihop sina själsförmögenheter och tar itu med fallet. Det leder honom till en exklusiv herrklubb med arthurianska ideal, till en komplott mot drottningens liv och till Amelia Hobbes, Veronicas sjuka syster som vårdas av drottningens egen livmedikus doktor Fabian. Denne hävdar att hans behandling är det enda som kan rädda Amelia men Newbury och Veronica börjar snart misstänka att doktor Fabian har andra, mörkare, planer för sin patient.

George Mann blir bara bättre och bättre; han har hittat sin nisch i och med Newbury & Hobbes-böckerna och jag hoppas att serien fortsätter i många böcker till!

Snabb resumé av senaste tidens läsning

Jag har inte varit så bra på att skriva om lästa böcker i år, så jag tar en liten recap av sånt som ligger orecenserat.

Sarah Langan - The Missing
Betydligt bättre än Langans debut The Keeper, i mitt tycke. Utspelar sig i The Keeper-staden Bedfords grannstad Corpus Christi där man inte vet så noga vad som egentligen hände, bara att sågverket exploderade och att Bedford numera är öde. Läraren Lois Larkin åker på en utflykt till skogen mellan de två städerna med sin skolklass och en av eleverna försvinner. Det blir början till slutet för Corpus Christi och, i förlängningen, USA. (Och kanske hela världen?) Mycket bra hursomhelst, jag rekommenderar den skarpt. Det är en del blood and gore men The Missing koncentrerar sig främt på den psykologiska skräcken och i synnerhet slutet (det allra sista stycket, närmare bestämt...) stannar kvar länge. Temat i boken påminner dessutom en del om första delen i The Passage.

Philippe Claudel - Monsieur Linh och den lilla flickan
Otroligt sorglig bok om den gamle monsieur Linh som flyr från ett icke namngivet, krigsdrabbat land i Asien till ett annat, icke namngivet, land i Europa tillsammans med sitt lilla barnbarn. Hans enda mål i livet är att hålla den lilla flickan trygg, men han känner sig rädd och osäker i det nya landet där han inte förstås språket och där allt är så annorlunda. På en av sina promenader i den nya staden möter han en annan man, monsieur Bark, och de två blir vänner utan att kunna varandras språk, och när monsieur Linh en dag får ett nytt boende långt från parken där han och monsieur Bark brukar träffas måste han till varje pris ta sig därifrån och träffa sin vän igen.

Tunn och snabbläst och mycket sorglig, som sagt. Slutet förändrar hela boken - det är nästan att man måste läsa den en gång till i ljuset av det.

Elly Griffiths - Huset vid havets slut
Tredje boken om arkeologen Ruth Galloway, och den hittills bästa skulle jag vilja säga. Visst, översättningen var väl kanske lite styltig, men det tänkte jag inte så mycket på... I den här boken är Ruths dotter Kate född, och Ruth måste nu jonglera sitt jobb och sin fem månader gamla dotter samtidigt som hon måste hålla barnets far en hemlighet för sina kollegor och vänner. Sex kroppar hittas på stranden och kol 14-dateringen placerar dem i modern tid - andra världskriget närmare bestämt. Det visar sig att männen var tyskar och att de kan ha mördats av det brittiska hemvärnet som sedan försökt mörka alltihop. Men några av de män som deltog känner fortfarande skuld över vad de gjorde, och de vill nu dra fram hela historien i ljuset.

Egentligen läser man nog böckerna mest för Ruths skull, snarare än fallen i sig. Hon är något så ovanligt som en sympatisk kvinnlig karaktär som inte är helt perfekt och underskön utan har en del brister och nojjor, men lever sitt liv som hon vill ändå.

Amanda Hellberg - Styggelsen
Betydligt mer skrämmande än Döden på en blek häst (fast jag läste ju dem i helt fel ordning, men det gjorde inte så mycket tyckte jag). Boken börjar 1946 med att den unga flickan Singa som tillsammans med sin far reser runt och håller "seanser", skulle man väl kunna kalla det, där Singa låtsas kanalisera andar som har meddelanden till publiken. Allting är dock inte fejk; Singa har äkta gåvor. Det upptäcker ett syskonpar som också försörjer sig på seanser, och de kidnappar flickan för att utnyttja henne för sina egna syften. Systern, Eva, har dock andra intressen också - hennes ondskefulla och sadistiska läggning får fullt utlopp i sättet de behandlar Singa på, och det värsta är att läsa om hur Singa får leva efter kidnappningen. Femtio år senare får den unga Maja Grå kontakt med spöket Singa, som desperat försöker meddela sig med någon på den levande sidan.

Riktigt bra, men jobbig att läsa. Jag hade kunnat vrida nacken av Eva själv. Vidrig människa. Men i vanlig ordning vänder slutet upp och ner på det man trodde att man visste...

Magnus Nordin - Tystnadens hus
Ungdomsbok som jag läste på lunchen i bokbussen - det kan ju vara bra att ha nånting att rekommendera för ungarna. Magnus Nordin skriver alltid bra, och Tystnadens hus är en av de bästa böckerna jag har läst av honom. Stella, 16 år, rymmer från ett barnhem som kallas fader Davids gård (mer eller mindre en sekt som styrs med järnhård hand av denne fader David) tillsammans med den något äldre Gabriel. De båda får bo i ett övergivet gammalt rivningshus, och en av Gabriels polare har fixat ett jobb åt honom. Stella får istället order om att inte gå ut eftersom fader David troligen letar efter dem. Dagarna går långsamt och Stella har tråkigt. En dag ser hon en liten flicka på gården; Lina, som flickan heter, hävdar bestämt att hon bor i huset, trots att Stella vet att det är övergivet. Vem är Lina? Var är hennes föräldrar? Stella börjar se och höra saker som tyder på att rivningshuset är hemsökt...

Mycket bra, som sagt, och precis som de flesta andra böcker i det här inlägget slutar Tystnadens hus på ett minst sagt oväntat sätt. =) Rekommenderas till tonåringar som vill ha nåt spännande!

Amanda Hellberg - Döden på en blek häst

Döden på en blek häst (det finns, apropå ingenting, en parfym från Black Phoenix Alchemy Lab som heter Death on a Pale Horse - hade varit väldigt passande att bära den parfymen samtidigt som man läser boken) handlar om Maja Grå, en ung svensk tjej som kommer till Oxford för att läsa en konstkurs. Hennes mamma Birgitta har blivit mördad i Brighton och förutom allt som följer med en nystart i ett främmande land måste Maja även hantera detta faktum - att hennes mor, som varit försvunnen ur Majas liv i tio år, är död.

Maja är en sån som "ser" saker. Redan tidigt i boken börjar hon få visioner och underliga drömmar som rör mammans mord, och det blir inte bättre att hon får veta att en grupp unga kvinnor för snart 25 år sedan dött under mystiska omständigheter i precis det elevhem som hon bor i. Dessa unga kvinnors död vävs samman med Majas mors död och deras andar hemsöker Maja både i drömmar och när hon är vaken.

Under tiden arbetar Maja med sin konst och blir god vän med sin rumskompis Nikita och en annan kurskamrat, Ashley. Dessutom börjar hon utveckla känslor för den buttre Jack Winter, vars tavlor är skrämmande och provocerande.

Döden på en blek häst är 1) en spökhistoria, 2) en deckare och 3) en coming of age-berättelse där Maja utvecklas både konstnärligt och känslomässigt. Som deckare fungerar den ganska dåligt men som alternativ 1 och 3 tycker jag den är riktigt bra - kanske främst som nummer 3, för Majas egen utveckling och hennes relationer med vännerna Nikita och Ashley tycker jag är intressantast. Ja, egentligen är det hela Oxford-miljön som är allra bäst; det anrika universitetet med sina speciella traditioner, höst i Oxford med gyllene löv och djupblå himmel, studentlivet... det påminner om Dorothy Sayers Kamratfesten, fast ett antal år senare. (Och även väldigt mycket om Carina Burmans Cromwells huvud. Kanske mest om den, till och med.) Jag vill också plugga i Oxford!

Att det vimlade av engelska ord och uttryck i boken var ingenting jag störde mig på (jag läste Bokstävlarnas recension i samma veva som jag läste boken, annars hade jag antagligen inte ens tänkt på det), snarare var det en påminnelse för mig om att boken faktiskt utspelade sig i Storbritannien och att dialogen ju egentligen var på engelska. Inte ens den skämskuddeframkallande sexscenen var så skämskuddig som jag förväntat mig efter att ha läst vad Bokstävlarna tyckte... den var väl inte den bästa sexscen jag läst - eller den minst pinsamma - men så farlig tyckte jag inte att den var. Jag motsätter mig dock starkt mot användningen av ordet "skruvade".

Min slutgiltiga bedömning är att det är en bra bok, om än något bagatellartad - Hellberg kunde ha vräkt på mer stämning, mer subtil skräck och för den delen också gärna ett mer... övernaturligt slut. Lösningen var lite väl prosaisk tyckte jag. Eller så är det jag som läst för mycket deckare? Hur som helst så är det en bok jag kan rekommendera. Lite light reading så här under påskhelgen kanske?

Andrew Martin - The Necropolis Railway

Jag läste inte så noga när jag beställde den här boken; med tanke på titeln och framsidan så antog jag helt enkelt att det var lite av en steampunkig spökhistoria av nåt slag. (Jo, jag läste att det var en murder mystery, men tänkte... tja, spöken? Odöda? Nånting sånt.) Tyvärr blev jag besviken, för det är istället en ganska medioker murder mystery som bara råkar utspela sig i början av 1900-talet, dvs. i slutet av den fiktiva steampunk-eran men inte alls steampunk - det är inga automatons så långt ögat når, och inga zombies, spöken eller Frankensteins monster heller. Jag hade ju hoppats på en ny George Mann ju.

In short - den unge Jim Stringer älskar järnvägen, och hans högsta dröm är att en dag bli lokförare. För att uppnå detta tar han anställning på järnvägen i London som städare (och så småningom kunna arbeta sig upp till lokförare, så som det gick till på den tiden). Märkligt nog blir han hatad av alla sina medarbetare och får även veta att den förre killen som hade hans jobb dog under mystiska omständigheter. Dags att undersöka, alltså.

Problemet här är att Jim är en tafflig tonåring som precis kommit in till storstan från en liten by på landet, och hela plotten är så tilltrasslad att när mördaren väl avslöjas så är det en så osannolik person att jag överhuvudtaget inte fattar hur Andrew Martin tyckte att det var en bra upplösning. Hux flux löses allting på de sista tre sidorna, liksom. Och då har Jim harvat på i en hel bok med sitt evinnerliga järnvägstjat...

Njae, kan inte rekommenderas tyvärr - fast jag såg på Amazon att det finns de som gett boken en femma, hör och häpna, så det är tydligen en sån där bok som man älskar eller hatar. Förutom att jag inte hatar den, jag är bara ganska likgiltig.

Förresten så är The Necropolis Railway den första boken i en serie om Jim Stringer. Man kan ju hoppas att de andra böckerna är bättre.

Jed Rubenfeld - The Death Instinct

Jag läste Rubenfelds första bok, Analys av ett mord, när den ganska nyligen kommit ut på svenska men var inte alls särskilt förtjust i den. Ändå lånade jag hem The Death Instinct när vi köpte in den på jobbet. Logik? Nja, jag vet inte.

Och jag har tragglat och tragglat i säkert en månad - men inte för att boken är dålig, för det är den inte. Den är faktiskt riktigt bra. Nä, istället har jag brottats med minimal lästid (för annat än barnböcker) och även en vacklande läslust. Dessutom tog det ett tag att riktigt komma in i boken, och visst, den har partier som är mindre intressanta, men också partier som är väldigt bra. Speciellt gillar jag allting med detective Littlemore, en äkta NYPD-polis med en italiensk hustru och ett stort antal barn.

I The Death Instinct har det gått ett antal år sedan Analys av ett mord, och läkaren Stratham Younger - huvudpersonen både då och nu - är numera änkling och har precis kommit hem från kriget (det stora, alltså första världskriget. Boken utspelar sig 1920). Under kriget träffade han Colette Rousseau, en ung fransyska som körde en av Madame Curies röntgenbilar, och efter kriget kommer Colette till USA för att arbeta på en radiumklinik i New York. Hennes yngre bror Luc är svårt traumatiserad av händelser under kriget och har inte sagt ett ord på nästan sex år, och på grund av detta vill Colette ha Youngers hjälp med att kontakta dr Freud i Wien.

Boken börjar dock med att Younger, Littlemore och Colette befinner sig på Wall Street vid lunchtid den 16 september 1920. Det är inget datum som man kommer ihåg särskilt nuförtiden (ja, kanske om man är amerikan och bor i New York), men det som hände då gick till historien som ett av de värsta terrordåden på amerikansk mark ända fram till Oklahomabombningen 1995. Klockan 12.01, mitt under lunchrusningen på Wall Street, exploderade en bomb som krävde 38 människoliv och skadade 143. De skyldiga åkte aldrig fast, men det tros allmänt att bomben planterades av italienska anarkister.

Nåväl. Younger, Littlemore och Colette blir inte allvarligt skadade, och Younger börjar genast arbeta med de sårade med Colette som sin assistent. Littlemore tar kontrollen över de poliser som skyndar till och påbörjar genst en utredning - en utredning som snabbt övertas av FBI. Problemet med detta är att de som då håller i utredningen inte verkar vilja ta reda på de som verkligen är skyldiga.

Bombningen på Wall Street är grunden i berättelsen men Rubenfeld kastar ut trådar till höger och vänster; en annan viktig tråd är Colettes förhållande till Younger samt Lucs mutism, som dr Freud kanske skulle kunna bota. Sedan händelserna i Analys av ett mord har dock Younger kommit att misstro psykoterapi och det är endast motvilligt han går med på att ta Colette och Luc till Österrike för att träffa Freud.

Nå, iallafall. Fastän det är många trådar att hålla reda på visar det sig i slutändan att det mesta har med varann att göra (surprise!) och att lösningen står att finna högt upp i den politiska hierarkin (surprise!). Inte helt oväntat kanske. Men det är hur som helst en bra bok, och jag börjar fundera på varför jag inte gillade hans första. Det kan vara för att jag inte läste den på orginalspråk, men det kan ju förstås också vara så att The Death Instinct helt enkelt är, tja, bättre.

Ninni Schulman - Flickan med snö i håret

Det hör till ovanligheterna att jag läser svenska deckare skrivna på den här sidan av 1970, men Flickan med snö i håret fastnade jag för redan i somras när den dök upp i en sambindningslista från BTJ (ni andra bibliotekarier vet vad jag pratar om). Det lät som ett bra upplägg, helt enkelt.

I stora drag handlar boken om Magdalena Hansson, journalist, frånskild, mamma till en sexårig pojke (adopterad från... nu glömde jag vilket land det var... Kina?) som flyttar tillbaks till sin gamla hemstad Hagfors i Värmland efter skilsmässan och börjar jobba på den lokala tidningen - ett jobb som mestadels består av att rapportera om marknader, konstutställningar, PRO-träffar och guldbröllop. Inte alltför spännande alltså.

Men på nyårsdagen försvinner en tonårsflicka, och några dagar senare hittas en ung, naken flicka skjuten i en jordkällare. Det enda problemet är att den döda flickan inte är den försvunna tonåringen, utan en annan flicka som ingen verkar kännas vid.

En försvunnen och en död tonårsflicka samtidigt i lilla Hagfors är ett alldeles för osannolikt sammanträffande. Polisen gör vad de kan men Magdalena börjar också nysta i fallet på egen hand, och utsätter därmed sig och sin son för fara.

Det jag gillade mest med Flickan med snö i håret är hur äkta personerna i boken känns. De är precis som vem som helst, inte plastiga stereotyper som poliser m.m. gärna är i ganska många deckare. En av poliserna, Petra Wilander, bor i en stökig enplansvilla med man, två barn och en hund och oroar sig för den sjuttonåriga (och grönhåriga) dottern på fritiden. Hennes kollega Christers föräldrar bor grannar med Magdalena Hansson och är precis som vilket medelålders-till-äldre par som helst, och Magdalenas andra granne Diana renoverar huset och beställer gardiner från Jotex. Kort sagt, vanliga människor.

Tyvärr försvinner boken ganska snabbt in på ett spår som inte är mitt favoritämne i böcker vilket drar ner betyget. Jag är inte heller överdrivet förtjust i det typiska journalistsnokandet som uppenbarligen krävs för att få "det stora scoopet". Magdalena är bättre än de flesta fiktiva journalister på att vara medkännande och försiktig med vad hon skriver, men även hos henne lyser gamen igenom ibland. Det stör mig.

Men, överlag är det en riktigt bra svensk deckare som faktiskt verkar ha korrekturlästs ordentligt, av en författare som kan skriva begripligt och utan gigantiska plotholes eller missar i tidslinjer etc. Det finns dock en del lösa trådar, gällande Magdalenas privatliv, som jag hade velat läsa mer om. Vem vet, det kanske kommer en uppföljare? Fast hur många mord kan det begås i Hagfors egentligen?

Andrew Taylor - Det blödande hjärtat

Jag läste Det blödande hjärtat för ett par månader sen men har inte kommit mig för att skriva om den förrän nu (jag kommer också blogga ikapp en del andra "gamla" böcker den närmaste tiden).

För några år sedan läste jag en eller två böcker ur Taylors Roth-trilogi men gillade inte dem så överdrivet mycket - de var ok, men inte mer. Det blödande hjärtat lät däremot väldigt bra när jag läste om den så jag bestämde mig för att ge den en chans.

Den marknadsförs som en deckare, och ja, den innehåller ett mysterium, men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är istället huvudpersonens, lady Lydia Langstone, utveckling från illa behandlad och olycklig överklasshustru till frånskild, yrkesarbetande kvinna med ett eget värde som inte har med mannens status att göra. Boken utspelar sig i London år 1934, under ett årtionde då kvinnor faktiskt kunde yrkesarbeta - men inte om man hörde till den bakåtsträvande överklassen. Lydia gör sig fri från sin man och flyttar in hos sin far, den nedgångne suputen kapten Ingleby-Lewis, på ett ruffigt pensionat vid Bleeding Heart Square i en fattig del av London. Hon lyckas skaffa sig ett jobb, dåligt betalt visserligen men ändå ett jobb, och är på god väg till oberoende.

Men det är nånting skumt som pågår på pensionatet vid Bleeding Heart Square. Miss Penhow, den medelålders dam som ägde huset, har försvunnit på ett mystiskt sätt. Joseph Serridge, boende på pensionatet och den siste som såg miss Penhow i livet, får paket med ruttnande hjärtan på posten. En polisman står dag efter dag och bevakar torget, och den unge journalisten Rory Wentwood är övertygad om att det finns en hund begravd nånstans och tar Lydia till hjälp för att avslöja Bleeding Heart Squares hemligheter.

Det blödande hjärtat är en psykologisk thriller lätt maskerad som deckare, och dessutom ett dokument över kvinnors möjlighet till frigörelse under mellankrigstiden. Lydia går från överbeskyddad våpig överklassdam till självständig yrkeskvinna med skinn på näsan och sinne för ekonomi, och det är det som är det intressantaste med hela boken. Taylor lyckas verkligen måla upp en tidstypisk miljö - nå ja, jag är ingen expert på 1930-talets Storbritannien, men det känns iallafall väldigt äkta - och har dessutom stoppat in väldigt levande och välskrivna karaktärer i denna miljö.

Nu ger jag ju inte sifferbetyg men om jag gjorde det skulle det här vara en klar fyra. Det är läsvärt och spännande, och Taylor ska helt klart hålla sig till historiska "deckare" snarare än moderna sådana. Alldeles nyligen kom dessutom hans senaste roman The Anatomy of Ghosts ut på svenska (Nattvandraren, som också är en historisk deckare/thriller). Den har jag stående i bokhyllan just nu och det kommer att bli mitt nästa läsprojekt. Jag är mycket pepp. =)

Linwood Barclay - Alltför nära

Jag läste Linwood Barclays Utan ett ord förra året och den var ju rätt bra, så jag gav mig på Alltför nära nu när den fanns på jobbet.

Barclay verkar (och nu har jag ju bara läst två av hans böcker, så jag kan inte dra några heltäckande slutsatser) skriva lite efter en mall. På ytan är Utan ett ord och Alltför nära förstås helt olika men på samma gång känns de väldigt lika i upplägget och han lägger också in en twist på slutet som antagligen är menad att fullständigt överraska läsaren och ändra på allt man trodde man visste - fast i synnerhet i Alltför nära var twisten rätt så uppenbar långt i förväg.

Nå ja, iallafalll... Det är fortfarande en spännande deckare. 17-årige Derek gömmer sig i grannfamiljens hus när de ska åka iväg i en vecka. Planen är att han ska kunna ta dit sin flickvän så att de ska kunna hångla (och kanske rentav gå ännu längre) - typisk amerikansk sexualmoral förresten, i Sverige hade de kunnat ha så mycket sex de ville i sina egna rum hemma. Herregud, de är ju ändå 17 år. Americans...

För att komma tillbaks till ämnet: Derek hinner inte vara ensam i huset särskilt länge. Efter bara ett par timmar kommer grannarna tillbaka; mamman i familjen har blivit sjuk och de måste ställa in sin resa. För att inte bli upptäckt gömmer sig Derek i källaren i väntan på att han ska kunna smita ut obemärkt.

Men innan han hunnit ta sig ut ur huset dyker en okänd man upp. Han yttrar ett enda ord - "svin" - och skjuter grannpappan och sedan mamman och sonen Adam, Dereks kompis. Derek lyckas ta sig hem men vågar inte säga nånting till sina föräldrar - istället måste han vänta på att kropparna ska hittas av någon annan. Man kan ju bara föreställa sig hur han måste känna sig dagen efter...

Det är iallafall upptakten till boken, som berättas ur Dereks pappas synvinkel (förutom just det som händer i början, när Derek gömmer sig i grannhuset och de påföljande morden). Det är en ganska trasslig härva som måste redas ut och polisen går ju först på den enkla lösningen - det var ju ganska självklart - men det visar sig förstår att det inte var fullt så enkelt. (Vilket man som läsare redan vet om, förstås.)

Min slutliga bedömning: en snabbläst och lättsmält deckare med bra story, trots det inte helt överraskande slutet. Barclay skriver helt enkelt bra spänningslitteratur som funkar när man inte vill ha något alltför ansträngande. Jag kommer helt klart läsa fler av hans böcker.

Massive backlog (lååångt inlägg)

Det här är orecenserade böcker från lååångt tillbaka - sen nyår, faktiskt. Sånt där som jag inte riktigt känt för att skriva om direkt, och sen har det inte blivit av. Så, några rader per bok får räcka - och ja, jag har förstås läst mer som jag inte skrivit om, men jag skippar allt som är omläsningar. =)

Clive Cussler - Atlantis Found
En gruvarbetare hittar en grotta med märkliga inskriptioner och en märklig dödskalle, tillverkad i ett okänt material. Dirk Pitt och hans sidekick Al Giordino kallas in, och tillsammans med forskaren Patricia O´Connell försöker de lösa gåtan med de uråldriga inskriptionerna.

Det här är i mitt tycke en av Cusslers bästa Dirk Pitt-böcker; jag gillar den totalt osannolika plotten. Det är det som är grejen med Cussler, det ska vara osannolikt.

Nigel McCrery - Stilla vatten
En rad äldre kvinnor blir förgiftade av en mördare som inte bara dödar sina offer utan tar över deras identitet och fortsätter att höra av sig till de få anhöriga och vänner kvinnorna hade. Det är bara en ren slump som gör att polisen får upp ögonen för morden, och de utreds av kommissarie Mark Lapslie som egentligen är sjukskriven för en mycket allvarlig variant av den sällsynta sjukdomen synestesi.

Bra plot, spännande och så vidare, men hela synestesigrejen tyckte jag var ganska irriterande. Det blev för mycket, helt enkelt.

Philip Kerr - March Violets
Den tyske privatdeckaren Bernie Gunther får i uppdrag att utreda en mordbrand där offrena är en högt uppsatt Naziofficer och dennes hustru, dotter till en stenrik industrimagnat. Året är 1936, platsen är Berlin och stämningen är laddad. Olympiaden närmar sig och Berlin städas upp för att ta emot utländska ledare och journalister. I det nazistiska Tyskland är det inte vist att ställa för många frågor, och definitivt inte vist att öppet undvika att gå med i partiet.

Mja, helt ok, men ganska segt tyvärr. Gunther harvar omkring mycket men jag tycker inte att det blir mycket gjort. Nu är det här första boken i en trilogi så det är möjligt att det blir bättre sen.

Richard Montanari - Villebråd
Den tredje boken om kriminalpoliserna Kevin Byrne och Jessica Balzano i Philadelphia. I denna bok blir en seriemördare jagad av en annan mördare som dödar mordmisstänkta.

Här fick jag fick googla för att överhuvudtaget komma ihåg nåt av handlingen, men nu när jag läste på Fantastic Fiction vad den handlade om så kom jag iallafall ihåg att jag tyckte den var bra. Fast min minnesförlust är nog ändå ett tecken på att Villebråd inte är så fruktansvärt originell.

Kathy Reichs - Devil Bones
Devil Bones utspelar sig i Temperence Brennans hemstad Charlotte, North Carolina, och handlar om voodoo, Santería och djävulsdyrkan. En byggjobbare hittar en källare under ett hus som renoveras. I källaren finner man skallen från en ung flicka tillsammans med andra tecken på svart magi - en huvudlös höna, djurben, kittlar med fjädrar, pärlor och andra reliker. En ultrakristen politiker anklagar djävulsdyrkare och Wiccans och det hela förvandlas till en modern häxjakt.

Kathy Reichs är alltid bra, så även här, men nu börjar det vara lite väl mycket med kärleksproblemen mellan Brennan och Ryan.

Clive Cussler - The Navigator
En av böckerna om Kurt Austin och Joe Zavala. I denna jagar de efter en stulen staty föreställande en fenicisk sjöman, som kan leda dem till inget mindre än kung Salomos skatt.

Yes, I like. Austin och Zavala var väl kanske inte lika roliga som Pitt och Giordino från början, men de har verkligen tagit sig nu och de senaste böckerna har varit riktigt bra. The Navigator är inget undantag. (Och det är precis lika Cusslerskt osannolikt oavsett huvudpersoner...)

Geraldine McCaughrean - Det vita mörkret
14-åriga Sym är besatt av Antarktis. När hon äntligen får chansen att resa dit tillsammans med sin farbror (symbolisk farbror, inte bror till hennes far) Victor så är hon överlycklig, om än lite orolig eftersom hennes mamma inte vet var hon är - mamma tror att Sym och fabror Victor är i Paris. I sitt huvud har Sym med sig kapten Lawrence "Titus" Oates, en av deltagarna i Robert Scotts satsning för att nå Sydpolen 1912. Hon har läst allting om Titus och han är hennes bäste vän; det spelar ingen roll att han bara finns i hennes huvud.

Jag var ju bara tvungen att läsa den här eftersom den utspelade sig i Antarktis. Tyvärr var den väl inte riktigt vad jag trodde att den skulle vara, och jag tyckte också att den var lite småseg (och Sym är otroligt naiv, det retade jag mig på). Den får ett medelbetyg, men läsare i rätt målgrupp - jag gissar på 12-15 år - kan nog tycka att den är mycket bättre än så.

Elly Griffiths - Janusstenen
Den andra boken om Ruth Galloway. På en arkeologisk utgrävning i Norfolk hittar man ett skelett begravs under en vägg. Ruth kallas dit i egenskap av arkeologisk expert, och hon mässtänker att skelettet är ett offer till Janus, som bland annat var dörrarnas gud. Samtidigt på en byggarbetsplats i Norwich grävs ett annat skelett upp - denna gång ett mer nutida, och dessutom ett litet barn.

Jag gillar Ruth Galloway mer och mer; hon är väldigt mänsklig och trots att hon nojjar över sin vikt hela tiden är hon mycket sympatisk. I denna bok har det dessutom uppstått en situation som kommissarie Harry Nelson får lite svårt att hantera: Ruth är gravid.

William Hope Hodgson - Rösten i mörkret och andra skräckfyllda berättelser
En novellsamling av en av de tidiga skräckförfattarna. Nästan alla noveller i denna samling utspelar sig på havet; Hodgson tillbringade flera år till sjöss. Min favorit av novellerna var utan tvekan "Havet utan ebb och flod" i vilken ett skepp driver in i Sargassohavet, det fruktade sjögräsfyllda området där ett otursdrabbat skepp kan bli fast i flera år - om inte en välvillig storm rensar vägen och knuffar skeppet till öppet vatten. De övriga novellerna var inte direkt skrämmande (men så är jag ganska härdad också) och noveller är inte mitt favoritformat, men Hodgson hör ju ändå till de klassiska skräckförfattarna som man "ska" ha läst.

Catherine O´Flynn - Händelser vid Green Oaks galleria
10-åriga Kate är föräldralös. Hon bor hos sin mormor och arbetar som detektiv - ja, efter skolan förstås. Tillsammans med sin leksaksapa Mickey spanar Kate på misstänkta personer, helst på gallerian Green Oaks. Om en bank eller affär blir rånad kommer Kate kunna peka ut förövaren, och poliserna kommer bli så imponerade att de i fortsättningen vänder sig till privatdetektiven Kate med sina svåraste fall. Det är iallafall det Kate drömmer om. Men en dag är Kate spårlöst försvunnen.

20 år senare arbetar Lisa, som är syster till mannen som polisen ursprungligen misstänkte låg bakom Kates försvinnande, i en skivaffär i Green Oaks galleria. Tillsammans med Kurt, en säkerhetsvakt som är övertygad om att han sett en lite flicka med en leksaksapa befinna sig i gallerian efter stängning, försöker hon ta reda på vad som egentligen hände den där gången 1984.

Stillsam men bra, inte direkt en deckare men samtidigt handlar det ju om ett försvinnande, kanske ett mord, som ska lösas. Jag gillar de små tjuvnypen på skivaffärens kunder som O´Flynn petar in; alla som nånsin jobbat inom service förstår nog de butiksanställdas känslor gentemot vissa kunder. ;)

Stephen Booth - Svart som synden
Några byggjobbare på den ensligt belägna gården Pity Wood gräver fram en människohand ur leran på gårdsplanen, och när polisen - med Diane Fry och Ben Cooper i spetsen - tillkallats gör de ytterligare fynd; två lik som begravts vid två olika tillfällen. För att lösa gåtan måste Fry och Cooper få lokalbefolkningens hjälp, men de är är allt annat än samarbetsvilliga.

Böckerna om Fry och Cooper är lite ojämna och ibland är tjafset mellan dem båda bara irriterande. I den här boken är tjafset mestadels på en någorlunda bra nivå, men det dyker minsann upp ibland när man minst anar det. Förutom det är den helt ok. =)

Magnus Nordin - Huset vid vägens slut

Huset vid vägens slut är en ungdomsbok (placerad på deckare, iallafall hos oss på SB) som handlar om de fyra vännerna Joel (berättare), Dagge, Larsa och Pierre. De är 13 år gamla och oskiljaktiga.

Under sommarlovet hänger de för det mesta i sitt hemliga gömställe, Örnnästet, där de förvarar viktiga saker som cigaretter, porrtidningar och annat som deras föräldrar inte får veta nåt om. De brukar sitta där på kvällarna och berätta spökhistorier, och ibland sover de över fastän det är trångt.

En kväll berättar Pierre en spökhistoria om ett hus alldeles i närheten, där en pappa mördade hela sin familj och sen hängde sig själv. Även om de andra inte riktigt tror honom så vill de ändå se huset som ingen av dem hört talas om tidigare. Det ska vara tillbommat och så hemsökt att ingen vågar sig dit. Men de cyklar dit, och de hittar huset, och efter det är ingenting sig likt...

Mja, jo, Magnus Nordin skriver ju bra och det är spännande, men tyvärr inte riktigt så som jag trodde att det skulle vara (jag kanske borde ha förstått det av att den stod på deckare och inte på skräck & övernaturligt, i och för sig). Jag kan dock tänka mig att många i yngre tonåren gillar det här. Dessutom är det en bra skildring av vänskap och vad som händer när en utomstående person tränger sig in i ett kompisgäng, och hur snabbt livet kan ändras även av småsaker (och av stora saker, för det händer ju ganska stora grejer i boken).

Det jag funderade en del på när jag läste var NÄR boken utspelar sig, dvs. i vilken tidsperiod. Ibland känns det som, tja, 50-tal, ibland är det uppenbart att det är betydligt senare. 80- eller 90-tal? Jag vet faktiskt inte riktigt, men jag tippar på 90-tal.

Jo, det är en bra bok. Och nu har jag ytterligare nånting att rekommendera på ungdomssidan, det är bra. =) Det är ju därför jag tänkt börja läsa mer ungdomsböcker.

Claude Izner - Mordet i Eiffeltornet

Det här lät verkligen som nåt för mig - deckare i historisk miljö och så vidare. Jag älskar ju t.ex. Gyles Brandreths böcker om Oscar Wilde och Laurie R. Kings om Sherlock Holmes och Mary Russell, och så vidare.

Tyvärr tyckte jag inte att Claude Izner (pseudonym för två boklådeägande franska systrar) lyckades särskilt bra med sin historiska deckare. Visst, de historiska detaljerna är säkert helt med sanningen överensstämmande och allt sånt där, men Victor Legris var verkligen inte nån särskilt sympatisk detektiv eller människa överhuvudtaget och människorna runtomkring honom är för bisarra och/eller hemlighetsfulla för att vara roliga att läsa om. Den enda som egentligen funkade var Joseph, bokhandelsbiträdet.

I korta drag handlar boken om en rad dödsfall under världsutställningen i Paris 1889. Ett av dödsfallen sker i det nybyggda Eiffeltornet och samtliga avfärdas såsom orsakade av bistick. Victor Legris börjar dock misstänka att det är någon som mördat dessa människor. Han börjar på ett klumpigt sätt undersöka saken och misstänker i tur och ordning alla sina bekanta. (Nå ja, bara två-tre stycken, men på ganska obestämda grunder i samtliga fall. Svartsjuka bland annat.)

Att han dessutom faller som en fura för en söt karikatyrtecknerska och därigenom uppträder som en stor - och mycket svartsjuk - idiot är ytterligare ett stort minus.

Det var först på slutet som boken överhuvudtaget började ta sig, och då menar jag verkligen i sista kapitlet. Jag kommer eventuellt att läsa nästa del (när den kommer på svenska) men jag kan lika gärna skippa den, det är varken till eller från för min del. Men man kan ju alltid hoppas på att serien blir bättre i de senare böckerna.

Gyles Brandreth - Oscar Wilde and the Dead Man´s Smile

I den tredje boken med Oscar Wilde som detektiv och Robert Sherard som berättare prövar Brandreth ett nytt grepp, nämligen att låta Sherard berätta om ett fall som utspelade sig för flera år sedan - i Paris år 1883 (bokens nutid är London, julen 1890), där Robert Sherard träffade Oscar Wilde för första gången. Det är ju förstås ett sätt att få böckerna att räcka längre; jag funderade redan när jag läste första boken på hur Brandreth tänkt lösa problemet med Wildes fängelsevistelse 1895-1897 samt hans död inte långt därefter.

Boken börjar med att Wilde och Sherard träffar Arthur Conan Doyle på Madame Tussaud´s berömda vaxmuseum i London, och Wilde ger Doyle ett manuskript, författat av Sherard och innehållande berättelsen om fallet i Paris nästan åtta år tidigare. Vid denna tidpunkt hade Wilde precis avslutat en föreläsningsserie i Nordamerika, där han träffar den berömde franske skådespelaren och teaterägaren Edmond La Grange. La Grange har bestämt sig för att sätta upp en produktion av Hamlet, på franska, och ber Wilde att hjälpa honom med översättningen.

På båtresan mellan USA och Europa kommer första tecknet på att allt inte står rätt till - någon dödar La Granges mors knähund och begraver den i jord i en resväska. Vem som gjorde det och varför är ett mysterium, men Wilde beslutar sig hur som helst för att bege sig till Paris och arbeta med familjen La Grange.

Böckerna om Oscar Wilde blir bara bättre, måste jag säga. I jämförelse med denna bok är i synnerhet den första rätt så ojämn även om jag tyckte den var väldigt bra när jag läste den, men det märks nu att Brandreth fått kläm på karaktärerna på ett helt annat sätt. Det är svårt att skilja på de verkliga och de fiktiva karaktärerna (visserligen är ju alla fiktiva, men vissa av dem är ju åtminstone baserade på en riktig person... t.ex. Wilde, Sherard och Sarah Bernhardt), båda sorterna är så levande och välskrivna.

I oktober kommer nästa del i serien, Oscar Wilde and the Nest of Vipers (eller ...and the Lady-in-waiting, men jag vet inte vilken som är den brittiska och vilken som är den amerikanska titeln. De två första böckerna lider också av dubbla titlar vilket är ganska störande). Det är dock hardcover, när pocketvarianten kommer ut är osett ännu. Den ska hur som helst införskaffas.

Anne Holt - Frukta inte

Jag är inte den enda som recenserar Anne Holts senaste deckare Frukta inte såhär på släppdatumet. Några av de andra recensionerna har jag läst, och det jag fäste mig vid var det Boktoka skrev om kapitelnamnen och att de syftar på boktitlar. Jag kan ärligt säga att jag aldrig skulle ha tänkt på själv, för jag tänkte inte ens på det fastän jag visste om det (hade bara läst 2/3 av boken tills idag). Jag kan inte ens påminna mig om att det fanns kapitelrubriker.

Frukta inte är det första jag läser av Anne Holt, och det var kanske inte så lyckat med tanke på att Holt - som Boktoka också skrev om - på några ställen avslöjar lösningen i ett par av de tidigare böckerna (lyckligtvis inte lösningen i 1222 över havet, som jag har stående i bokhyllan). Inget bra knep.

Men, förutom detta så tyckte jag att Frukta inte var en riktigt bra deckare. Ganska många personer att hålla reda på, men Holt lyckas ändå rätt bra med att hålla isär trådarna. Vissa personer var förstås roligare än andra; jag gillade Silje Sørensen och Inger Johanne Vik bättre än Marcus Koll, till exempel. Ämnet - hatbrott - är också väldigt "i tiden" (skrämmande nog) även om vinkeln i boken känns nästan lite väl overklig... men det värsta är att det är den antagligen inte alls. Som författaren själv skriver i efterordet: nästan all fakta om olika hatgrupper som förekommer i Frukta inte är sann.

Jag kan rekommendera Frukta inte för alla deckarläsare, och jag tror nog att jag själv kommer att läsa mer Anne Holt i framtiden. Åtminstone 1222 över havet. =)