27 januari 2008

Maria Gripe - Tordyveln flyger i skymningen

Efter diverse diskussioner om Maria Gripes Skugg-serie på olika bloggar blev jag sugen på att läsa om min favorit av Gripe, Tordyveln flyger i skymningen. Och precis som Hermia skriver så slås jag av hur avancerat Gripes språk är, trots att det gäller en ungdomsbok (och när jag själv läste den första gången, i låg- eller mellanstadiet, så hade jag absolut inga problem med språket. Så varför kan inte dagens barn- och ungdomsboksförfattare skriva så?).

De flesta känner nog till handlingen i Tordyveln... Jonas, Annika och David, tre ungdomar i en liten småländsk by, hamnar mitt i en övernaturlig historia som rör en tretusenårig egyptisk staty, en linnélärjunge och en hög med brev som nämnda lärjunge skrev till sin fästmö i mitten-slutet av 1700-talet. Denne lärjunge, Andreas Wiik, utvecklade för sin tid fantastiska tankar om en "allsjäl" och menade att "allt levande hörer samman", stora tankar som fästmön Emelie hoppas att någon i framtiden kan förvalta bättre än man kan i hennes egen tid.

Så långt allt gott och väl. Själva historien är fortfarande spännande, förstås, och jag tycker om David och Annikas diskussioner om Emelies respektive Andreas villkor och handlingar. Annika har definitivt en poäng i sin uppfattning om Emelies självuppoffrande som Andreas bara verkar ta för givet, samtidigt som David känns ganska insnöad i sin beundran av Andreas "stora tankar". Det var en av de saker som jag irriterade mig på nu (men antagligen inte tänkte på för 10-15 år sedan. Ack, vad högskoleutbildning och politiskt engagemang kan göra...); det är ju klart att det är flickan som bekymrar sig om kärlekshistorien. 13-årige Jonas är inte intresserad av något annat än statyn, David bryr sig bara om filosofin, så Annika får ta hand om kärleken. Suck.

En annan sak: varenda gång ungdomarna träffar den annars intelligente och vettige prosten Lindroth så kallar han Annika "lilla Annika". Hela tiden. Det heter aldrig "lille Jonas" (och Jonas är ändå yngst) eller "lille David". Vad ger det för budskap egentligen?

Boken är visserligen skriven 1978 men känns för det mesta som att den utspelar sig på 50-talet. Jag menar, tilltalade verkligen ungarna (och Jonas, Annika och David är ändå i tonåren) äldre män med "farbror" ännu på 70-talet?

8 kommentarer:

Ylva sa...

Är Tordyveln... verkligen skriven så sent som 78? Jag trodde att den var cirka tio år äldre.. Just på grund av det där tilltalet, med "farbror" och Lindroths eviga "lilla Annika". Det är i och för sig ute på landsbygden och man var väldigt mån om att vara artig där (jag är själv lantis) speciellt som Annikas föräldrar kände alla genom butiken och ville hålla sig väl med dem.
Men jag tycker fortfarande att den är fantastisk i sitt sätt att fånga barnens spänning och just samtalen de har med varandra. Och ingen skildrar svensk sommar som Gripe, likadant i Skugg-serien...

Carola sa...

Jag älskade verkligen Skuggserien och Tordyveln flyger i skymningen när jag var yngre. Har inte läst dem sedan dess, men har funderat på att läsa om dem i ett par år. Har inte kommit mig för ännu, men förhoppningsvis gör jag det snart, och förhoppningsvis tycker jag fortfarande att de är bra. Jag tycker att det är lite läskigt med omläsningar ibland, böckerna är inte alltid lika bra andra gången - fast som tur är så är de ju ibland till och med bättre.

Maria sa...

Jag såg filmen "Vem älskar Yngve Frej?" igår. Den utspelar sig på landsbygden på 70-talet och i den tilltalas de gamla männen med "farbror" av de yngre personerna.

Pysseltanten sa...

Så många gånger som jag läste Tordyveln... då jag var liten, men aldrig tänkte jag på just de där sakerna som du skriver om...

Hermia sa...

Tordyvlen gillade jag också men minns inget av det du skriver, om tilltalet... Men jag var förstås en mindre kritisk läsare då när jag läste den.

Och visst är det konstigt med språket. Säger som du - varför skriver inte dagens författare mer avancerat? Jättekonstigt.

Martina sa...

Pysseltanten och Hermia: sånt där (tilltal) tänker man nog inte på när man läser den i yngre åldrar, då kanske det uppfattas som "normalt".

Hermia sa...

Ja, man var väl själv van att bli "klappad på huvudet" och kallad "lilla"...

Anonym sa...

Jag såg på svd.se idag att Tordyveln ska bli film. I artikeln står också att Tordyveln ursprungligen varit en radioföljetång 1976 och bok två år senare; förmodligen fångade Gripe bara det faktum att en äldre prost på slutet av sjuttiotalet nog är född på 1910-talet eller därikring.