Terry Pratchett - Svinvinternatt

Natten före Grisvaktarafton börjar underliga saker hända i Ankh-Morpork. Märkliga gudomligheter (i stil med The Oh-God of Hangovers, strumpätaren och vårt-vätten) dyker upp i vrårna och Grisefar själv har ersatts av en ovanligt benig figur med lösskägg och gravlik stämma. Någon har nämligen bestämt sig för att lönnmörda Grisefar, och Döden ser ingen annan utväg än att själv dela ut alla grisvaktarafton-presenter. Annars kanske barnen inte längre kommer att tro på Grisefar.

Till sin hjälp har Döden sin betjänt Albert, Råttornas död och den prudentliga Susan Sto Helit, som trots att hon är hertiginna arbetar som guvernant, och som sådan spöar hon - medelst en eldgaffel - upp alla de otäcka monster som skrämmer hennes två små skyddslingar. För Susan är inte som vanliga guvernanter; hon är Dödens dotterdotter. Hon kan se alla övernaturliga varelser, gå genom väggar och tala med Dödens röst, och om hon inte letar rätt på Grisefar innan solen går upp är det risk för att den aldrig gör det mer.

Susan är inte en av mina favoritkaraktärer i Skivvärlden-böckerna, men i Svinvaktarnatt kan jag stå ut med henne - hon har iallfall vuxit upp och är inte lika påfrestande som i Levande Musik. Dock måste jag säga att trots att jag sett BBC-miniserien Hogfather (den engelska titeln) så var det lite krångligt att följa med i handlingen. Pratchett gör ju gärna så att han inte skriver ut allt; ibland får man själv gissa sig till vad han menar, och Svinvinternatt tycker jag var lite rörig. Men det är å andra sidan Häxkonster också...

Jag gillar hur Pratchett brukar alludera på "jordiska" företeelser, i detta fall julen, och göra dem till alldeles speciella Skivvärldsskapelser. Samtidigt får han in en fin filosofisk betraktelse om hur mänskligheten behöver fantasin för att vara människor. Det är det jag gillar mest med Pratchett - hans känsla för det som verkligen är viktigt.