Caitlin Moran - How To Be a Woman

Så. Jä*la. Bra. Det är egentligen det enda jag kan säga om How To Be a Woman - eller, jo, det finns mer, men ovantående är egentligen det enda viktiga. How To Be a Woman är Caitlin Morans (som jag inte hört talas om förrän jag snubblade över hennes bok på The Book Depository, och sedan glömde bort tills Dark Places-Helena annonserade att hon börjat läsa boken) feministiska stridsskrift/självbiografi som tar upp viktiga ämnen som den första mensen, kroppsbehåring, förlossningar, kändisar och killer shoes. I dubbel bemärkelse.

Ibland blev jag visserligen äcklad (för att citera en vän som lånat boken: "jag är helt för att man ska testa nya saker, men mens är inte något jag ens kommer att överväga att testa". Moran föreslår att man borde smaka på sitt mensblod...), främst i kapitlena från hennes barndom som jag ändå så totalt kan relatera till. Inte för att jag var äldst av 8 syskon osv. men känslan av missanpassning är densamma. Och jag kan säga att historien om hennes första förlossning kan uppfattas på två sätt: av barnlösa som "jag kommer ALDRIG skaffa barn" och av mammor "min förlossning var ju inte alls så hemsk som jag hela tiden tyckt".

Anyways. Helena skriver mycket bättre om How To Be a Woman än jag nånsin kan göra, så gå och läs hennes recension istället. Eller, ännu hellre, läs boken.

"So, are you a feminist? Hahahaha. Of course you are."

Doris Pilkington - Rabbit-Proof Fence

Efter ett par månaders uppehåll i Lyrans Jorden Runt-utmaning gav jag mig på Rabbit-Proof Fence, mycket på grund av att det är en bok jag länge tänkt läsa. Tyvärr infriades inte mina förväntningar, för trots att boken handlar om ett mycket intressant (och upprörande) ämne så är den rätt så tråkig som bok betraktat.

Rabbit-Proof Fence handlar om de tre flickorna Molly, Daisy och Gracie som allihop är halvblod, med en aboriginsk mor och en vit far. De är kusiner men räknar sig som systrar enligt de aboriginska släktskapsreglerna.

I början av 1930-talet förs de tre flickorna från sina familjer i bushen och sätts i en "internatskola" för att läras upp till nyttiga samhällsmedborgare. Detta var det vanliga förfarandet med halvblodsbarn, som de vita ansåg vara bättre och intelligentare än renrasiga aboriginer (men naturligtvis inte lika bra som vita), och som därför skulle läras upp till att bli hembiträden eller liknande på de vitas gårdar. Mängder av barn togs därför från sina familjer under åren 1869-1969, och dessa barn kallas numera för de stulna generationerna.

Molly, Daisy och Gracie trivs inte alls på anstalten, och nästan omgående bestämmer de sig för att rymma. De packar sina få tillhörigheter och går rakt ut i bushen för att påbörja den mer än 1600 kilometer långa vandringen hem till Jigalong. Men för att hitta rätt behöver de iallafall bara följa kaninstängslet.

Som sagt, intressant ämne, men språkligt och stilistiskt är det rätt tråkigt och oengagerande att läsa. Språket (eller åtminstone översättningen) är styltigt och karaktärerna platta, trots att de egentligen är verkliga människor. Det bästa med boken är dock att få lite inblick i hur aboriginerna hanterade krocken med de vitas kultur och hur de levde sedan all deras mark tagit ifrån dem. Berättelsen om Molly och de andra hade jag lika gärna kunnat skippa.

Gösta Friberg & Helena Brodin Friberg - Täcknamn Shakespeare : Edward de Veres hemliga liv

Jag känner mig föranledd att liksom Gert Fylking utropa: äntligen!

Äntligen har jag läst ut denna mastodont bland mastodonter, en heltäckande biografi över Edward de Vere, den 17:e earlen av Oxford (1550-1604), i rollen som William Shakespeare. Det tog mig långt mer än en månad - inte för att storyn i sig var ointressant (tvärtom), utan för att det är en så förbaskat otymplig bok.

Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg (hans hustru?) är en författare respektive skådespelerska - får jag förmoda att hon medverkat i många pjäser av Shakespeare? - som en gång för alla bestämt sig för att göra upp med uppfattningen att en obildad köpman från Stratford-upon-Avon, den man som etablissemanget anser vara Shakespeare, är Englands genom tiderna störste poet och pjäsförfattare. Tvisten om Shakespeares rätta identitet har pågått i över ett sekel vid det här laget; från början ansågs alla som propagerade för en annan Shakespeare som rent ut sagt konstiga, men de börjar alltmer vinna mark.

Den traditionella historien går ju som följer: den unge Will Shakespeare (eller, som Friberg&Friberg stavar det: Shakspere) anländer till London på 1580-talet, jobbar ett tag med att hålla besökarnas hästar utanför teatrarna och blir sedan skådespelare och (världens främste) pjäsförfattare. De icke traditionella forskarna hävdar att detta inte är möjligt. Från början pekades Francis Bacon ut som den möjlige Shakespeare, men alltfler börjar luta åt Edward de Vere, lord Oxford. Under den elizabethanska eran var det otänkbart för en adelsman (som dessutom var rikets Lord Great Chamberlain) att sätta sitt namn i tryck, varför Oxford ska ha skrivit alla pjäser anonymt och efter en tid även anställt Will Shakspere från Stratford som bulvan och frontman.

Och jag medger att det mesta talar för att Edward de Vere verkligen är författaren (och inte minst, det verkar inte heller finnas något som talar för Stratford-Shakspere som författaren). Han är i rätt ålder (Shakspere är enligt Friberg&Friberg för ung), har fått en god utbildning i bland annat juridik, historia, latin och grekiska (Shakspere kan ha varit helt illiterat) och var mycket berest i just de trakter som förekommer i många av Shakespeares pjäser. Dessutom hävdar Friberg&Friberg att alla Shakespeares pjäser och sonetter kan tolkas för att passa in i tidens politiska klimat - Oxford var under en period drottning Elizabeths älskare och ska ha skrivit alla sina pjäser för drottningen, med underliggande politiska budskap och varningar. I nästan alla pjäser figurerar gestalter som kan tolkas som Elizabeth och Oxford, och hela deras kärlekshistoria spelas upp på scenen.

Dessutom får man en grundlig genomgång av Englands (och delar av Europas) historia och politiska klimat under åren 1550-1600 (vilket jag som historiker uppskattar!) - Friberg&Friberg svävar ut i ständiga utläggningar om den tudorska ätten, Maria Stuart, protestanter vs. katoliker med mera. Men allt (ja, det mesta iallafall) är relevant för Oxfords utveckling som författare; när allt kommer omkring så är han ju Englands högste adelsman och djupt involverad i den engelska politiken, vilket många av pjäserna vittnar om.

Men. Det kan bli lite för mycket av det goda. Friberg&Friberg eldar på av alla krafter, och när de till exempel börjar tolka sonetterna så blir det nästan skrattretande. Visst, det är möjligt att de undertexter de läser in i sonetterna faktiskt stämmer, men å andra sidan kan man läsa in vad som helst i en text om man bestämt sig för det, och att säga: det finns ingen annan möjlig tolkning! allt det här går bara ihop om man förutsätter att... är lite löjligt. Att dessutom, som Friberg&Friberg gör, hela tiden hänvisa till de icke specificerade "dokumenten" (vi vet detta på grund av dokumenten... dokumenten sägar oss att...) låter i mina öron ungefär som att referera till "myterna" eller "sägnerna". Specificera era källor, för tusan!

Täcknamn Shakespeare är ändå en intressant bok med en intressant tes (som bland annat Sigmund Freud och Oscar Wilde trodde på), och jag kan mycket väl tänka mig att det var Edward de Vere och inte köpmannen från Stratford-upon-Avon som skrev Englands nationallitteratur. Inte för att den frågan någonsin kommer kunna besvaras.

Jag föredrar dock lösningen som Jasper Fforde presenterar i Var är Jane Eyre? - det var ingen som skrev Shakespeares pjäser! Thursdays pappa for helt enkelt tillbaks i tiden med dem och lämnade dem i 1580-talets London...

Cecilia Hagen - De osannolika systrarna Mitford

Familjen Mitford är en brittisk överklassfamilj som under 1900-talet har bestått av ett antal märkliga personer, som Cecilia Hagen porträtterar i sin bok De osannolika systrarna Mitford. Nästan alla av systrarna har på något sätt utmärkt sig och har figurerat offentligt, antingen politiskt eller på annat sätt.

Den äldsta systern Mitford, Nancy, som föddes 1904, blev en bästsäljande författare och alla de övriga systrarna (de var sex stycken, och familjen hade också en son) har vid olika tillfällen i livet publicerat självbiografier eller romaner. Nummer två, Pamela, var den av systrarna som inte utmärkte sig - hon gifte sig och sen blev det inte mycket mer från hennes håll. Diana Mitford (född 1910), däremot, lämnade sin man och två barn på 1930-talet för den brittiske fascistledaren Oswald Mosley och tillsammans med sin yngre syster Unity blev hon hängiven nazist. Unity Mitford flyttade till Tyskland innan kriget och försökte komma nära Hitler, som hon beundrade djupt. Detta ledde till att både Diana och Unity drogs in i nazisternas högsta krets; de var båda nära vänner till Hitler ända fram till 1940-talet. En annan syster, Jessica Mitford (kallad Decca) blev istället kommunist och rymde hemifrån för att kämpa mot fascisterna i Spanien tillsammans med sin blivande man. Familjen Mitford har alltså haft en fot på vardera sidan av 1900-talets världspolitik.

Den enda dottern, förutom Pamela, som inte ställde till med skandaler var den yngsta, Deborah, som gifte sig med hertigen av Devonshire. Deborah (hertiginnan av Devonshire) och Diana Mosley var de enda två som fortfarande levde när boken skrevs (brodern Tom dog i kriget och de övriga systrarna strök med av sjukdomar eller hög ålder. Diana dog 2003, året efter Hagens bok publicerades).

Hagen har följt i systrarnas fotspår. Hon har besökt platserna där de föddes, bodde, semestrade, åt, festade... hon har läst massor av brev som systrarna och resten av familjen skickade till varandra, intervjuat Diana Mosley och träffat hertiginnan av Devonshire samt läst all den litteratur som genom åren skrivits om systrarna Mitford. Resultatet är en ganska intressant skildring av en tydligt dysfunktionell familj (men troligen alldeles normal för sin tid och samhällsklass...) där både barn och föräldrar på ett osunt sätt kunde hänge sig åt sina olika intressen. Samtliga familjemedlemmar var fanatiker på olika sätt; det var bara målet för deras fanatism som skiljde sig åt - nazism, fascism eller kommunism.

Språket i boken är i mitt tycke inte alltför fantastiskt, men Hagen skriver ganska personligt och lättsamt även om hon hoppar runt ganska mycket i tid och rum för att beskriva alla systrarnas olika liv. Några hamnar i skymundan - Pamela som aldrig utmärkte sig på något särskilt sätt, och Deborah som gifte sig ståndsmässigt och inte ställde till med skandaler. Nancy, Diana, Decca och Unity stjäl all uppmärksamhet, och Tom får bara vara med på ett litet hörn (trots allt handlar boken om systrarna Mitford).

Detta kan vara en intressant bok att läsa för att få en blixbelysning över hur kluvet England var när det gällde Hitler och Mussolini (speciellt överklassen, där det faktist var många som var tyskvänner och där det var värre att vara kommunist än nazist). Det är också intressant att läsa om dessa kvinnor som bröt mot dåtidens alla regler för att få det liv de ville ha - även om de i slutändan kanske inte blev så lyckliga.

Sandra Kalniete - Med högklackade skor i Sibiriens snö

Denna bok påminde en hel del om Alexander Dolguns En amerikan i Gulag - vilket inte är så kontigt kanske eftersom båda är sanna, handlar om Sovjetunionen, läger, svält, tortyr och Sibirien. Kalniete berättar historien om sin lettiska familj som vid Sovjets ockupation under andra världskriget stämplades som "klassförrädare" och därför skickades till koncentrationsläger. Ryssarna samlade under ockupationen ihop mängder av letter (som i Sovjets ögon var "subversiva element") och deporterade dem till Sibirien. Kalnietes föräldrar träffades i Sibirien under deportationen, gifte sig där och där föddes hon. Inte förrän flera år efter Stalins död fick föräldrarna tillstånd att resa hem till Lettland igen (ett Lettland som hursomhelst inte fanns längre, eftersom det då var en del av Sovjetunionen).

Med högklackade skor i Sibiriens snö är en fruktansvärt bok, fruktansvärd i betydelsen upprörande, tragisk och "gör mig jävligt förbannad". Man skäms över att tillhöra mänskligheten, men iallafall jag blir också lite upprörd över Kalnietes hårda dom över kommunismen som sådan - hon jämställer faktiskt kommunismen med terrorism. Förståeligt, kanske, med tanke på vad hennes familj utsattes för, men helt utan hänsyn till att vad kommunism egentligen står för. Det hon och hennes familj upplevde var "stalinism", en groteskt förvriden form av kommunism ägnad åt att göra en sinnessjuk massmördare (Stalin) nöjd. Nå ja.... nog om detta.

Tyvärr är Kalniete enligt min åsikt inte någon god författare (trots att detta är hennes tredje bok). Språket är ömsom korthugget och styltigt, ömsom överdrivet svulstigt (till en viss del kan detta säkert bero på översättaren - eftersom jag inte kan lettiska så går ju det inte att bedöma...) och ibland tyvärr något obegripligt! Hon har bara en historia att berätta, och hon är fast besluten att berätta den i vidrigaste möjliga ordalag. Visserligen lyser det positiva igenom även i denna berättelse, mot slutet, när familjen börjar få det bättre. Det märks dock att Kalniete är politiker (bland annat Lettlands FN-ambassadör 1993-1997).

Efter ungefär halva boken glömmer man dock bort språket och intresserad sig istället för människorna (detta är ungefär i samma veva som deporteringen verkligen börjar tära på Kalnietes föräldrar). I sin helhet tycker jag att det är en bra och intressant bok, som visar på att det var fler än man trodde (jag hade inte hört talas om letternas deportering förrän nu!) som förvisades eller dödades av stalinisterna, och boken uppväger nazisternas folkmord på judarna - visserligen var ryssarna inte ute efter ett regelrätt folkmord, men målet med deporteringarna till Sibirien var ändå att bli av med de i ryska ögon farliga elementen, antingen genom att de dog av svält, kyla och umbäranden eller genom att de aldrig mer lämnade Sibirien.