Kathy H. lever i en värld som är väldigt lik vår - det kanske till och med är vår egen, men med vissa fundamentala skillnader. Hon berättar en historia om sin barndom på en sorts internatskola, och från början förstår man som läsare inte alls vad denna skola har för syfte och vad hon menar med "vårdare" och "donatorer". Det kommer senare.
Nu tänkte jag svära lite i kyrkan här och säga att jag faktiskt inte tycker att det här var en så fantastisk bok, trots att alla andra höjt den till skyarna (jag misstänkte till och med innan jag började läsa den att jag inte skulle tycka det, eftersom jag av nån anledning brukar vara motvalls kärring när det gäller "populära" böcker). Visst, slutet var sorgligt och hela historien deprimerande (för att inte säga absolut vidrig, jag blev tokförbannad på alltihop). Hej Gattaca, hej specialdesignade syskon till dödssjuka barn*, vafan är det för sorts människor som skulle kunna godta ett sånt här system...
Men jag vill inte heller påstå att jag tyckte att den var dålig. Bara inte så bra som den framställts.
*Något som jag tycker är totalt omoraliskt och etiskt fel, och jag förstår verkligen inte föräldrar som kan tänka sig att genmanipulera fram ett barn och sedan mer eller mindre ta död på det (är det barnets liv inte värt nånting?) för att eventuellt rädda livet på dess syskon.
Brorsans kompis Robban
7 timmar sedan
Inlägg
3 kommentarer:
Jag har hört flera som blir förbannade på de här. Roligt att höra vad du tyckte. :-)
Jag gillar Never let me go framför allt för sättet att berätta, det intima, lågmälda och lakoniska. Människorna i vår världs spegelvärld, eller vad det nu ska föreställa, ger inte heller jag mycket för..
Jag studsar till över två saker du säger. För det första: syskonen genmanipuleras inte ett dugg. Genmanipulering innebär att man blandar gener från olika arter, här för man bara samman ägg och spermie i provrör, precis som vid vanlig provrörsbefruktning. Dessutom tar man inte alls livet av syskonet, man tar bara blod ur navelsträngen och för in i det sjuka barnet. Man kröker alltså inte ett hår på det nyfödda barnet. I USA är det vanligt att kvinnor som just fött barn donerar sitt navelsträngsblod just till sådana här ändamål, t.ex. kan det rädda livet på barn med Krabbes syndrom som annars inte blir mer än 2-3 år gamla.
Skicka en kommentar