Bokfemman v. 4

Det har tagit mig några dagar att komma på hur jag ska tolka temat till denna veckas Bokfemma:

Temat för Bokfemman är språk. Nämn 5 böcker med ledordet språk.

Jag ska förklara varför. Det är nämligen så att jag inte anser att språket är särskilt viktigt i en bok (till skillnad från de flesta andra bokbloggare out there, har jag märkt). Visst, jag tycker att det är roligt med ett bra språk, särskilt om det är väldigt "levande", eller humoristiskt korthugget, eller gammalmodigt á la 1800-tal. Jag gillar speciellt fyndiga dialoger (exempel på detta, ur Monkeewrench-morden av P. J. Tracy:

"Ber om tillstånd att gå ombord (på en hjulångare, min anmärkning), kapten."
Magnusson log faktiskt. "Aj aj."
"Hur får man de här skovelhjulen att gå runt egentligen?"
"Ekorrar."
"Bra. Jag ska säga till dem som äter upp isoleringen på min vind att de borde skaffa sig ett jobb.")

Med detta vill jag säga att även om det är en glad överraskning att språket i en bok är bra, så är det inte hela världen om det inte är det (jag bryr mig mer om handlingen). Det finns förstås rysansvärda undantag - språk som är enformigt, entonigt, där meningarna saknar bisatser, med mera (och även motsatsen, att det finns för många bisatser och skiljetecken i en enda mening).

• Diane Setterfield - Den trettonde historien. Den här boken måste nästan vara med på en Bokfemma om språk, för det är en av de få böcker jag läst där språket faktiskt varit rent ut sagt fantastiskt (speciellt i början). Till och med i översättning.
  
• Stephen King - Det. Denna punkt gäller egentligen alla Kings böcker som nästan alltid har en mycket speciell dialog (som är extra tydlig just i Det, tycker jag). Ungarna pratar på ett väldigt lillgammalt sätt som jag både tycker om och retar mig lite på, och jag tror inte jag har sett någon motsvarighet till just den stilen hos någon annan författare.
  
• Douglas Coupland - Microslavar. Här är det bokens huvudperson som skriver "dagbok" och därigenom berättar om sitt och sina vänners liv, och språket är ofta väldigt tekniskt och har massor av populärkulturella referenser. Nördigt, skulle man kunna säga. Jag gillar nördigt. Det är därför jag är djupt förälskad i Dr. Reid i Criminal Minds.
  
• Elizabeth Kostova - Historikern. Jag gillar greppet med brev inuti brev, och tycker om det långsamma sättet att skriva som Kostova har. Det är roligt när en berättelse tar vindlande vägar (jag är också en av de få personer som faktiskt gillar de första femtio sidorna av Sagan om Ringen).
  
• Dan Brown - Da Vinci-koden. Precis som med Stephen King gäller denna punkt Browns författarskap i stort, men här är det inte tal om någon hyllning. Dan Brown är ett exempel på det usla språk som jag nämnde tidigare - entonigt, upphugget, rent ut sagt dåligt. Just Da Vinci-koden har ett ganska kul upplägg så jag lyckades läsa den ändå, och även Änglar och demoner (som jag dock tyckte var rätt trist), men resterande böcker har jag börjat på och sedan insett hur uselt skrivna de är (förresten, om ni har läst Da Vinci-koden, läs även Heligt blod, helig gral. Eller läs den ändå. Där har vi ett typexempel på ovederhäftig forskning - den är hur rolig som helst. Jag satt och skrattade åt författarna genom hela boken).

Sen måste jag bara slå ett slag för tv-serier med fantastisk dialog (eftersom jag, som jag skrev, är mer intresserad av dialogen även i böcker). Gilmore Girls är förstås självskriven på "rolig dialog"-listan; jag är inte så förtjust i serien som sådan men konversationerna mellan Rory och Lorelai är ju underbara. Men de serier som är absolut bäst på detta är skapade av min favvo-manusförfattare Joss Whedon: Buffy the Vampire Slayer, Angel och Firefly. Nu snackar vi fyndiga comebacks och rejäla one-liners =).