Det här blev nog årets sista bok, misstänker jag, för imorgon kommer jag inte ha tid att läsa.
Blindheten handlar om ett dystopiskt scenario där alla - i ett land? en stad? en kontinent? i världen? - plötsligt blir blinda, men inte alla på en gång utan en och en. Det börjar med en man som sitter i sin bil och väntar på att ljuset ska slå om till grönt.
Myndigheterna agerar snabbt, de isolerar de första blinda i ett nedlagt mentalsjukhus, omgivet av soldater. Den förste blinde är där, hans hustru, ögonläkaren som den förste blinde gick till när blindheten slog till... och ögonläkarens fru. Men hon är inte blind. Dag efter dag tror hon att hon kommer att bli blind, och hon låtsas inför de andra att hon är det samtidigt som hon gör sitt bästa för att hjälpa de andra blinda, omärkligt, med att hitta toaletterna, få en säng att sova i, dela ut maten som levereras av soldaterna. Men maten räcker inte och toaletterna går snart sönder, vattenkranarna ger knappt nåt vatten och ingen kan städa eller tvätta - och utanför sjukhuset står soldaterna med ordern att döda alla som försöker fly.
Isoleringen av de blinda hjälper förstås inte, och hela samhället bryter ihop när allt fler slutar se.
Det här är en sån där bok som inte är bra för mitt blodtryck, för jag blir alldeles för förbannad när jag läser; först på myndigheter och soldater m. fl. som hellre ser de blinda svälta ihjäl än försöker hitta ett botemedel, sen på olika grupper av blinda som drar fördel av att de andra inte kan se dem (och förstås på den allra mest avskyvärda gruppen blinda, vilka de är förstår nog alla som läst boken. Hade jag inte läst
Blindheten som en del av en utmaning så hade den nog åkt i soporna* vid det tillfället, precis som alla andra böcker där våldtäkter skildras).
Det man måste fundera på är förstås hur rätt Saramago har när han föreställer sig hur en värld skulle se ut där alla människor, födda seende, är blinda. Samhällsfunktionerna skulle bryta ihop, förstås - elektricitet, vattenkraft, leverans av varor till affärer, sophämtning. Men skulle ingen längre hitta hem? Jag vet inte.
Värst är förstås skildringen av livet inne i koncentrationslägret (mer eller mindre), dvs. sjukhuset där de första blinda isolerats. Det råder rena skräckväldet och det är smuts, svält, apati och misär, läkarens fru kan inte göra mycket för att hjälpa. Människorna har nästan helt förlorat sin mänsklighet och även hoppet att nånsin kunna se, eller åtminstone att få komma därifrån på något annat sätt än ner i en grund grav. Att de inte allihop stryker med i dysenteri förstår jag inte.
Slutomdömet blir: jag är kluven. Det är en bra bok, faktiskt väldigt bra, men jag får alldeles för vidriga bilder i huvudet när jag läser. Kanske borde jag se
filmen, bara för att se om den har mildrat händelserna något så att de är lättare att stå ut med.
*
Bildligt talat.
Inlägg
