Friedrich Glauser - Överkontapel Studer

En tunn liten stackare var den, den schweiziska deckaren Överkontapel Studer från 1936. Eller, ja, överkonstapeln själv hade en viss rondör, men boken var väldigt tunn...

Överkonstapel Studer vid kantonpolisen får i uppdrag att arrestera en ung man för rånmord, men kommer strax på det klara med att fallet inte riktigt är vad det ser ut att vara. Han lyckas utverka vidare undersökningar och blir själv ansvarig för utredningen.

Tja, Överkonstapel Studer är en ganska typisk deckare - det har skett ett mord, en misstänkt grips, en vaken polis anar oråd och utreder vidare mer eller mindre på egen hand. Så långt ingenting anmärkningsvärt. Det som däremot är anmärkningsvärt är det enormt tröttsamma språket, där ... är det absolut vanligaste sättet att avsluta en mening. Jag blir vansinnig på sånt, och därigenom blev det en dålig bok - vad är det för fel på ett korrekt språk? (I mina ögon är det inte korrekt att avsluta varje mening med ...) Och även om ... kanske är korrekt att använda i vissa fall, så finns det gränser. Nej, Överkonstapel Studer var ingenting för mig.