17 januari 2008

Diane Setterfield - Den trettonde historien

Margaret Lea arbetar i sin fars antikvariat, och på fritiden skriver hon biografier över mindre bemärkta människor vars historia hon funnit i antikvariatets böcker. På grund av detta får hon en dag ett brev av Englands mest berömda författarinna, Vida Winter, som ber Margaret skriva en biografi - den sanna historien - över hennes liv. Till saken hör att miss Winter aldrig berättat den sanna historien om sitt liv för någon, och Margaret själv har också en hemlighet som hon aldrig talat om med någon.

Margaret reser alltså till Yorkshire för att träffa miss Winter, som kväll efter kväll berättar om sin familjs hemligheter.

Jag förälskade mig omedelbart i början av boken, när Margaret beskriver sin uppväxt med böcker, böcker, böcker (vilken boknörd skulle inte göra det?). Språket - vanligtvis tycker jag inte nödvändigtvis att språket i en bok är så viktigt, fast det får förstås inte vara för uselt - är fantastiskt, och fortsätter att vara det genom hela boken. Men när Margaret träffar miss Winter och historien om Charlie och Isabelle tar sin början... ja, då var det inte lika bra längre. Hela miss Winters familjehistoria är mest bara obehaglig. Delar av boken är fortfarande bra, mestadels de delar som utspelar sig i "nutid" och mot slutet lyfter berättelsen, men den kommer aldrig riktigt upp i samma nivå som inledningen. Tyvärr.

8 kommentarer:

Kerstin sa...

Hej Martina!

Du har fått ett You Make My Day Award av mig =)

//Kerstin

http://designk.blogspot.com/2008/01/you-make-my-day.html

Martina sa...

Tackar!

Carola sa...

Hej!

Du har fått ett You Make My Day Award av mig också!
:-)

/Carola

http://bokmamman.blogspot.com/2008/01/you-make-my-day.html

Pysseltanten sa...

Och det här blir tjatigt:
Du har fått en utmärkelse av mig på min blogg också... ;-)

Martina sa...

Men herregud, det var värst vad det delas ut utmärkelser till höger och vänster =). Man tackar!

Paula sa...

Håller med dig att boken var bäst i början, men som helhet tyckte jag ändå mycket om den.
Har kommit halvvägs nu i boken "mörkrets väg" av Michael Cox, och den är minst sagt rörig och svårtydd. Att den skulle vara skriven i Charles Dickens anda kanske stämmer, men när varje kapitel har ett namn på latin. och varje sida har en massa "fotnötter" då blir det tungrott..
Tack för boktips!

Martina sa...

Ungefär som Jonathan Strange och Mr Norrell som jag håller på med nu, den har också massor av fotnötter och är skriven i 1800-talsstil. Jag har dessutom Mörkrets väg på min läslista, ska läsa den när jag får tag på den på biblioteket.

Ylva sa...

Håller med om att Den trettonde historien är som allra bäst i början, men jag gillar verkligen också den där äckliga berättelsen som Margaret får berättad för sig...