Maja Hagerman - Det rena landet : om konsten att uppfinna sina förfäder

Maja Hagerman är (enligt sin hemsida) författare och vetenskapsjournalist och har gett ut flera böcker om historiska skeenden i Sverige. Det rena landet* är en idéhistorisk berättelse om tillverkandet av myten om de renrasiga svenskarna, som sträcker sig från Tacitus till Herman Lundborg via Wagner och Strindberg(!).

Under några hundra år har historieforskningen i Sverige (och andra länder) pekat ut just nordborna i allmänhet och svenskarna i synnerhet som den germanska eller ariska rasens efterlevande, och just i svenskarnas fall ska det germanska blodet vara särskilt oblandat. Den tidiga arkeologin använde sig inte bara av fornfynd utan även de gamla isländska sagorna för att tillverka en sammanhängande mytologi över svenskarnas urgamla härstamnning, och man ansåg att det svenska folket ändå sedan stenåldern bott isolerade från omvärlden och därigenom undvikit att blandas med andra folkgrupper. Den germanska rasen, som svenskarna ansågs tillhöra, var av forskarna utpekad som överlägsen på grund av sin renhet och sitt friska blod.

Och med facit i hand kan man ju vad detta så småningom skulle leda till. Sammelsuriumet av isländska sagor, rapporter från antika romerska och grekiska källor och fynd av guldskatter och gravhögar i Uppland blev under mitten av 1800-talet till en ny lära om skallmätning till grund för rasbestämning (det var alltså inte nazisterna som var först med denna idé), vilket så småningom ledde till fullfjädrad rasbiologi och rashygien. Även om svenskarna inte drog idén lika långt som nazisterna så småningom gjorde, så var det svenska vetenskapsmän som utvecklade rasbiologin. Flera hundra års indoktrinering av författare, konstnärer och politiker gjorde att germanerna (nordbor, tyskar, engelsmän och holländare, bland annat) sågs som renrasiga och överlägsna, och svenskarna var renrasigast av dem alla.

Hagerman visar på att denna syn på "germaner" fortfarande i viss mån lever kvar i dagens samhälle, mycket på grund av historie- men även svenskundervisningen i grundskolan. Vår uppfattning om "vikingatiden", till exempel, är ett 1800-talspåfund som inte har mycket med verkligheten att göra. I övriga världen kallas den perioden tidig medeltid.

Jag tycker att ämnet är mycket intressant, och det är viktigt att reda ut de tilltrasslade begreppen och en gång för alla klarlägga att svenskarna inte är något renrasigt, homogent folk - iallafall inte i någon högre grad än de flesta andra "folk" som lever i en godtyckligt avgränsat område (dvs. "land") vars gränser antagligen dragits om flera gånger under de senaste femhundra åren. Det här är en bok som jag önskar att alla nynazister out there skulle tvingas att läsa så att deras världsuppfattning ställs på ända (även om jag tvivlar på att de skulle tycka att en ynklig "historiebok" skulle kunna bevisa att de inte tillhör det gudsgivna ariska herrefolket, för att de gör det har de ju till och med - i viss mån - lärt sig i skolan. Historieundervisningen har mycket att ställas till svars för).

Nu ska man ju förstås, precis som när det gäller vilken fackbok som helst, inte skriva dessa fakta i sten heller - men om man ser nyktert på saken: alla historiska fakta vi "vet" om forntiden är ju faktiskt till största delen gissningar, och att använda antika historieskrivningar (Tacitus, som aldrig själv begav sig till norden) eller sagor (Eddan, skriven nästan tusen år efter "germanernas" påstådda framfart i Europa) som ovedersägliga sanningar är inte särskilt vetenskapligt.

*Det finns även massor av skönlitterära böcker med titeln Det rena landet. Jag har en av dem på min "att läsa"-lista.