Ann Cleeves - Döda talar inte

Döda talar inte (duh...) är den andra boken om Vera Stanhope, en tjock, ful och på det personliga planet alltigenom misslyckad kvinna i medelåldern. Det enda område där hon inte är misslyckad är hennes arbete som kriminalkommissarie.

Ann Cleeves har ju också skrivit böckerna om kommissarie Jimmy Perez på Shetlandsöarna, en serie som jag först inte direkt fastnade för men som lyfte ordentligt med andra boken. Den fjärde och sista var nästan traumatisk att läsa... I alla fall, Jimmy Perez var en betydligt mer sympatisk huvudperson än Vera Stanhope, som är alkoholist, matmissbrukare och socialt inkompetent. Cleeves trycker också hela tiden på hur tjock och ful hon är (månansikte, dålig hy med eksem, tung och grov, illasittande kläder osv osv i det oändliga - till och med så tjock och ful att hon aldrig nånsin haft sex! för det kan ju inte ha nåt att göra med hennes usla självförtroende p.g.a. hur pappan behandlade henne när hon  växte upp...) vilket blir ganska så tröttsamt efter, tja, en halv mening ungefär. Vad är grejen med att kvinnliga huvudpersoner inte kan få vara bara... som de manliga huvudpersonerna? Typ helt vanliga, någorlunda nöjda med sig själva och det behöver inte tjatas om hur tjocka och fula de känner sig, även om de kanske ÄR tjocka (och möjligen fula, men tjockhet i sig är inget som automatiskt är lika med ful). Halva boken MÅSTE inte bestå av den kvinnliga huvudpersonens nojjor över sin vikt. Case in point: Ruth Galloway, Paddy Meehan och nu Vera Stanhope.

That aside så är Cleeves en bra deckarförfattare. Döda talar inte är spännande på ett lite småmysigt sätt - väldigt Morden i Midsomer - och hon knyter skickligt ihop alla trådar i slutändan. Den misskrediterade socialarbetaren, den gubbsjuke new age-terapeuten, den iskalla och högfärdiga ordföranden för kvinnoföreningen, skolstyrelsen och alla andra föreningar som kan finnas i en liten by, offrets sörjande dotter... alla finns med och alla är trovärdiga och välskrivna. Om nu bara Cleeves kunde avhålla sig från att göra Vera Stanhope ännu mer miserabel så skulle den tredje boken (och sista, för det verkar bara finnas tre böcker i serien på orginalspråk) bli ännu bättre.

Conrad Williams - One

One är klassisk dystopisk postapokalyptisk skräck. Huvudpersonen, Richard Jane, jobbar som svetsare på en oljeplattform utanför Skottlands kust - han arbetar alltså med undervattenssvetsning. Det är detta faktum som räddar honom när jorden går under.

Vid en rutinsvetsning av oljeplattformens förankring vid havsbottnen hör Jane ett konstigt ploppande ljud i radiokontakten upp till ytan. Först tror han att det är hans egna trumhinnor som spruckit, men när radiokontakten med oljeplattformen bryts förstår han och hans svetsarkollegor att något är fel. De måste ta sig upp till ytan så fort som möjligt. Det görs förstås inte i en handvändning; när man arbetar nere vid havsbottnen måste man gå igenom ganska många steg innan man kan andas frisk luft igen. Är dekompressionen otillräcklig kan man i värsta fall dö en ganska horribel död...

När Jane efter många om och men tagit sig i land upptäcker han att hela landet verkar vara dött - det är som att en våg av eld och ett kraftigt tryck gått över hela den skotska östkusten. Marken är sönderbränd, människorna ännu värre. De ligger på gatorna, förvrida och med svartnande, glänsande skinn, uppsvullna som om de håller på att spricka.

Jane har bara en tanke i huvudet: att leta reda på sin femårige son Stanley. Det betyder att han måste ta sig hela vägen från norra Skottland till London, där Stanley bor med sin mamma. Utan transportmedel - alla bilar och all elektronik har slutat fungera - kommer det ta många veckor. Men Jane traskar sammanbitet på. Han äter det han hittar i någorlunda oskadade konservburkar, sover om han hittar ett hus med en tom säng. Han undrar om han kommer att hitta andra överlevare. Om han kommer att hitta Stanley.

One handlar i grund och botten om en man vars kärlek till sin son övergår i besatthet, ja, nästan galenskap. De som överlever har alla förlorat människor de älskar, men Jane vägrar att ge upp hoppet. Stanley är hans mening med livet, utan hoppet om att finna sonen vid liv kan han lika gärna lägga sig ner och dö. Livet efter Händelsen (the Event) handlar om att söka efter mat, flytta från plats till plats för att undvika faror och att beskydda de få människor som finns kvar. Det finns ingen framtid, inget hopp.

Conrad Williams beskriver med isande precision hur civilisationen sönderfaller vid apokalypsen. Några få människor lyckas hålla ihop, dela mat och andra förnödenheter, men vissa hänfaller till barbariska handlingar. Det uppstår stridigheter mellan överlevande. I slutändan har dock de alla ett långt större hot att hantera. Händelsen dödade inte bara allt i sin väg. Den medförde något annat - något dödligt...

Jag läste One med djup fascination och ett visst äckel. Williams drar sig inte för kroppsvätskor, ruttna lik och mycket annat som en högklassig skräckfilmsregissör skulle vara stolt över. Hans vision av apokalypsen är en av de vidrigaste jag stött på, och en av de hopplösaste. Han förklarar inte hur Händelsen kunnat uppstå, även om Jane har en del teorier om den saken, och det finns trådar i berättelsen som inte knyts samman fastän man gärna hade velat ha en förklaring på vissa saker. Men i det stora hela tycker jag att One är ett lysande exempel på postapokalyps i sin allra svartaste form. Den påminner mig faktiskt en smula om Cormac McCarthys The Road som ju är postapokalypsen över all postapokalyps(tm), och det är inget dåligt betyg.

Melanie McGrath - Där ingen har gått

Där ingen har gått är en thriller/deckare som utspelar sig i Arktis, så det var ju helt självklart att jag var tvungen att läsa den. Huvudpersonen, Edie Kiglatuk, är till hälften inuit, till hälften qalunaat (icke-inuit) men hennes inuitiska sida är den dominerande. Hon bor på Ellesmereön som rent formellt hör till Kanada och arbetar dels som lärare i den lilla byskolan och dels som guide för qalunaat som vill jaga i Arktis.

Vid en jakttur med två qalunaat på den närbelägna Craigön blir en av utlänningarna skjuten. En olycka? Edie är inte så säker. Hon har redan tidigare skaffat sig dåligt rykte genom att påtala att något som såg ut som en olycka egentligen var ett mord, och hennes nyfikenhet driver henne att börja nysta i "olyckan" på Craigön. Men när Edies styvson Joe råkar illa ut är det inte längre nyfikenhet som är drivkraften utan hämnd.

Jag gillar greppet med att använda ord på inuktitut, inuiternas språk, genom hela boken. Det förstärker stämningen och dessutom kan man ju lära sig ett och annat. ;) Sen är ju frågan hur korrekt en brittisk författare kan få till beskrivningen av inuiternas liv, men jag misstänker att McGrath eventuellt har gjort en hel del research eftersom hon bland annat skrivit två fackböcker (The Long Exile och Hopping) som behandlar den kanadensiska regeringens tvångsförflyttningar av inuiter under 1950-talet.

I det stora hela tycker jag att Där ingen gått är en välskriven och spännande skönlitterär debut, som visserligen glider ut lite väl mycket mot det otroliga på sina ställen men ändå lyckas hålla tråden någorlunda. Edie Kiglatuk är en sympatisk hjältinna, ärrad av livet och kanske inte alltid så välanpassad i det inuitiska samhället (något som hon själv tror beror på hennes qalunaat-blod) men definitivt någon som det vore roligt att lära känna. Jag hade dock gärna sett ännu mer av beskrivningarna av inuiternas samhälle, traditioner, mat etc. - det är väl min romantiska bild av Arktis som spökar! Jag hade verkligen varit helt värdelös på en sån jakttripp som Edie guidar... (Men det hade ändå varit kul att åka på en. Inte för att jaga dock.)

Detta är dessutom den första delen i en planerad serie om Edie Kiglatuk, så förhoppningsvis får jag snart träffa henne igen!

Belinda Bauer - Mörk jord

Mörk jord är Belinda Bauers kritikerrosade debutroman, en psykologisk thriller snarare än en deckare men jag gillar ju båda genrerna.

Vad jag däremot inte gillar är psykologiska thrillers eller deckare ur mördarens perspektiv. Är det dessutom en kursiverad mördare, då blir det stora sågningsfesten. Tack och lov är Belinda Bauer inte fullt så förutsägbar. Däremot inte sagt att jag var särskilt förtjust i Mörk jord - och nu är jag väl förmodligen kärringen mot strömmen här, eftersom de flesta verkar tycka att den är tokbra.

Handlingen i korthet: Stevens morbror Billy mördades och begravdes för många år sedan (när han fortfarande var ett barn) av en pedofil och seriemördare vid namn Arnold Avery. Sen Steven fick reda på detta har han tillbrigat all sin lediga tid med att gräva gropar på Exmoor-heden i hopp om att hitta morbror Billys kropp; detta för att han hoppas på att om han hittar morbroderns kropp kommer hans familj på ett magiskt sätt bli bättre.

Naturligtvis är det hela ett hopplöst företag och i sin förtvivlan skriver Steven ett brev till Arnold Avery i fängelset. Det blir starten på en brevväxling där både Avery och Steven avslöjar mer än de hade tänkt.

Som sagt, jag vill inte ha mördarens perspektiv. Särskilt inte om mördaren är en pedofil som inte gör annat än att drömma om de barn han dödat samt då och då spotta ur sig hat mot lite allt möjligt. Delarna med Steven är helt ok, men jag måste erkänna att jag inte ens fattat hur gammal han är - 10 eller 11 enligt Averys bekrivning, men snarare 13-14 eller rentav 15 att döma av hur han beter sig och hans mors skräck för att han har träffat nån "slampa" som kommer att bli gravid och dumpa barnet på henne, dvs. Stevens mor.

Nå ja. Ingen direkt höjdare men inte heller dålig (jag läste ju trots allt ut den). Lättglömd och inte särskilt engagerande, skulle jag vilja säga.

Elly Griffiths - Känslan av död

Den senaste boken i serien om arkeologen Ruth Galloway börjar med att Ruth hittar en död museiintendent bredvid en gammal kista innehållande kvarlevorna av 1300-talsbiskopen Augustine. I rummet finns en död orm och på intendentens kontor hotfulla brev från en grupp som kallar sig Elginisterna. Gruppen vill att en samling aboriginska skallar som befinner sig på museet ska återlämnas till den aboriginska stam från vilken de stulits. Detta blir upptakten till en mordutredning där kapplöpningshästar, knarksmuggling, aboriginsk mytologi och en sensationell upptäckt av biskop Augustines verkliga identitet blandas för mesta möjliga spänning.

Ruth är som vanligt (mer eller mindre) i händelsernas centrum, men hennes relation med Nelson är numera icke-existerande och Nelson försöker istället rädda sitt äktenskap. Det hindrar dock inte att de båda går omkring som små åskmoln samt kastar trånande blickar lite nu och då. Ruth vill ha en fadersfigur till dottern Kate, och Nelson vill inte förneka sitt illegitima barn trots hustruns påtryckningar.

I övrigt är saker och ting som vanligt. Nelsons båda inspektörer Judy och Clough är i luven på varandra, Cathbad går omkring i en lila mantel och är precis lika mystisk som alltid, och Ruth får en ny granne som i högsta grad blir inblandad i utredningen. Det känns hemtamt och nästan mysigt, lite som en gammal pusseldeckare, och det viktigaste är egentligen inte de mystiska dödsfallen utan att få träffa Ruth, Nelson, Cathbad, Flint och alla de andra igen.

Jag kan varmt rekommendera denna fjärde bok om Ruth Galloway och hoppas på att Elly Griffiths snart kommer med en ny.

(En sak bara - lägg av med tjockistjafset. Nej, 80 kg är inte death fat om man inte är typ 1,40.)

Adam Baker - Juggernaut

Eftersom jag blev ganska lyrisk över Adam Bakers debut Outpost i höstas så var jag ju tvungen att köpa och läsa hans andra bok Juggernaut. Den utspelar sig under brinnande Irakkrig i ett hett och sandigt mellanöstern, så miljön är inte lika intressant som i Outpost (tycker jag), men i övrigt är böckerna väldigt lika. Båda har en stark kvinnlig huvudperson - även om Jane i Outpost var ganska mesig från början - och båda har samma grundläggande handling, nämligen den mystiska sjukdom som förvandlar människor till en sorts odöda med svarta ögon och en fruktansvärd blodtörst.

Lucy och hennes team är legosoldater i Irak. Några är amerikaner, Lucy själv är britt och en annan är sydafrikan. Det de har gemensamt är skickligheten som legosoldater och alla de år de kämpat tillsammans i krigshärdar över hela världen. Men nu börjar de vara trötta på det livet, och när Lucy får höra talas om en irakisk krigsfånge med hemligstämplad information om en stor guldskatt beslutar sig teamet för att göra ett enda jobb till innan de kan dra sig tillbaks som rika människor.

Problemet är att guldskatten befinner sig mitt i öknen, långt ifrån ära och redlighet - och guldet är inte det enda som finns där ute.

Det här känns som en prequel till Outpost; bilderna av upplopp och brinnande bilar som besättningen på Kasker Rampart ser på tv är troligen en direkt verkan av händelserna i Juggernaut. Förhoppningsvis handlar nästa bok om de sista resterna av mänskligheten och deras kamp efter apokalypsen...

Inte lika bra som förra boken men helt ok är mitt betyg. Jag blev inte lika engagerad i huvudpersonerna i den här boken och överraskningseffekten (hur viruset/sjukdomen/vad det nu är utvecklar sig) var förstås borta, men som en del av Adam Bakers egna universum av blodtörstiga, metallinfesterade zombies funkar Jaggernaut alldeles utmärkt.

Greig Beck - Beneath the Dark Ice

Min fascination för arktiska miljöer slog till igen när jag besökte SF-bokhandeln i höstas; med hem följde alltså Beneath the Dark Ice som utspelar sig på Antarktis - eller snarare under Antarktis - i en urgammal stad, byggd av en uråldrig civilisation, på den tiden då Antarktis inte var täckt av is...

Detta är den första boken om supersoldaten Alex Hunter, som efter en skottskada i huvudet utvecklat vad man bara kan kalla superkrafter. Jag vet inte hur gammal Greig Beck är, men mentalt är han en tonåring som skrivit in en glorifierad version av sig själv i en actionfylld skräck/äventyrsroman - Alex Hunter är så fantastisk på alla sätt och vis att det är nästan löjligt. Visserligen får han ibland nästan okontrollerbara raseriutbrott, men till och med dessa kan han använda till sin fördel när skurkarna ska bekämpas.

Anyways! Boken börjar med Becks version av vad som hände med nybyggarna på Roanoke Island år 1587 (allihop försvann utan ett spår, utom ordet Croatoan inkarvat i ett träd - ett äkta historiskt faktum) och hoppar sedan till en forskningsexpedition på Antarktis i modern tid. Hela expeditionen försvinner (hör och häpna!) och ett räddningsteam bestående av några andra forskare samt Alex Hunter och hans team av bad-ass kommandosoldater skickas dit för att lista ut vad som hänt.

Teamet hittar en uråldrig stad, utdöd sedan länge, under isen. Arkeologiprofessorn Matt Kerns är överttygad om att civilisationen som en gång bebodde staden gick under och de överlevande flydde ut i världen, därigenom skapande myten om Atlantis. Men vad orsakade undergången, och varför försvann den första forskningsexpeditionen?

Efter att ha läst At the Mountains of Madness så kändes plotten ganska välbekant. Beck har studerat sin Lovecraft! Det här är en lättviktig YA-skräckis/äventyrsroman med Cthulhu-vibbar, och först var jag inte alls imponerad men ju mer jag läste desto mer ville jag läsa. Ett ganska bra betyg i slutändan alltså även om man inte ska förvänta sig något litterärt mästerverk. (Dock tillräckligt bra för att jag ganska omgående skulle köpa bok två, Dark Rising).

Caitlin Moran - How To Be a Woman

Så. Jä*la. Bra. Det är egentligen det enda jag kan säga om How To Be a Woman - eller, jo, det finns mer, men ovantående är egentligen det enda viktiga. How To Be a Woman är Caitlin Morans (som jag inte hört talas om förrän jag snubblade över hennes bok på The Book Depository, och sedan glömde bort tills Dark Places-Helena annonserade att hon börjat läsa boken) feministiska stridsskrift/självbiografi som tar upp viktiga ämnen som den första mensen, kroppsbehåring, förlossningar, kändisar och killer shoes. I dubbel bemärkelse.

Ibland blev jag visserligen äcklad (för att citera en vän som lånat boken: "jag är helt för att man ska testa nya saker, men mens är inte något jag ens kommer att överväga att testa". Moran föreslår att man borde smaka på sitt mensblod...), främst i kapitlena från hennes barndom som jag ändå så totalt kan relatera till. Inte för att jag var äldst av 8 syskon osv. men känslan av missanpassning är densamma. Och jag kan säga att historien om hennes första förlossning kan uppfattas på två sätt: av barnlösa som "jag kommer ALDRIG skaffa barn" och av mammor "min förlossning var ju inte alls så hemsk som jag hela tiden tyckt".

Anyways. Helena skriver mycket bättre om How To Be a Woman än jag nånsin kan göra, så gå och läs hennes recension istället. Eller, ännu hellre, läs boken.

"So, are you a feminist? Hahahaha. Of course you are."

Adam Baker - Outpost

Till att börja med: postaposkräck som utspelar sig i arktiskt klimat. Det bara skriker Martina med JÄTTESTORA bokstäver över hela boken, så med den lilla brasklappen vill jag säga: det här var bra. Det här var MYCKET bra. Så bra att jag gärna hade sett en fortsättning, men det blir det antagligen inte. En film kanske? Det skulle bli en utmärkt film.

Visst, de första två-tre sidorna var jag lite skeptisk. Boken börjar nämligen med att presentera vår hjältinna, Jane, pastor på oljeplattformen Kasker Rampart i Arktiska oceanen. Att jag var lite skeptisk beror på att Jane från sida ett presenteras som en enormt fet kvinna som dessutom är oerhört olycklig över detta faktum, så olycklig att hon är på vippen att ta livet av sig. Själva anledningen till att hon befinner sig på Rampart är för att starta ett nytt liv, långt bort från frestelser som choklad och skräpmat, vilket 1. förenklar och förminskar (heh) det här med hennes fetma (och fetma i allmänhet) något alldeles oerhört - de flesta tjockisar är INTE tjocka pga dålig karaktär och ständig tillgång till skräpmat, det är mer komplext än så - och 2. är otroligt tröttsamt att läsa om.

Men, ganska snabbt kastas både Jane och läsaren in i den faktiska handlingen. Istället för att sitta och tycka synd om sig själv måste alltså Jane ta tag i saken - som Ramparts andliga ledare, även om de flesta inte är särskilt intresserade av religion, har hon ju ett visst ansvar för besättningens mentala hälsa.

Större delen av Ramparts besättning har redan farit hem, och de femton personer som är kvar väntar på att ett fartyg ska komma och hämta dem. Men istället börjar TV:n visa allt mer skrämmande bilder; blodiga människor, brinnande bilar, upplopp och kaos, tills kanalerna en efter en slutar sända och slutligen slocknar helt. På Rampart vet man inte vad som hänt. Det enda man hört över radion är att någon sorts sjukdom brutit ut, en sjukdom som gör att folk får helt svarta ögon och blir aggressiva och blodtörstiga.

Besättningen på oljeplattformen vill förstås ta sig hem så fort som möjligt, men om räddningsskeppet aldrig kommer så måste de vänta ut vintern där de är. De har generatorer som ger värme och ljus, men maten är det sämre med. De människor som är kvar på Rampart är kanske inte Guds bästa barn, och förutom de stridigheter som när som helst kan blossa upp - om mat, om vem som ska ta ledningen - så hotas gruppen även av den mystiska sjukdom som spridit sig i resten av världen...

Det här är förmodligen en ungdomsbok, vilket förklarar det faktum att språket är ganska enkelt. Absolut inte dåligt, men inte komplicerat - det ska gå fort att läsa, det ska vara spännande hela tiden och författaren bekymrar sig inte om såna petitesser som att han upprepar sig ganska mycket när han t.ex. beskriver människor: "He was tall and muscular. He had dark hair. He had a gold watch and a leather jacket" osv. Är man extremt allergisk mot sånt så kanske man ska undvika, men jag tyckte ändå att det fungerade bra.

Nånting som författaren inte heller är rädd för är att "kill your darlings", här stryker både den ena och den andra med som man gärna hade sett som överlevare. Upprörande! Men Baker har lyckats bra med att levandegöra sina karaktärer, man lider eller gläds med dem - och hatar de som bör hatas, förstås. Särskilt Jane utvecklas enormt mycket under bokens gång.

Det här är en bok jag kan rekommendera till alla som gillar postapokalyps, polarskräck och/eller zombier (nåja, typ). Snabbläst som tusan är den också, med tanke på att jag lyckades läsa ut den under en annars fullspäckad stockholmshelg.

Lee Jackson - A Metropolitan Murder

Lee Jackson - som till vardags är bibliotekarie på British Library! - skriver deckare som utspelar sig i London under viktoriansk tid. What´s not to like? A Metropolitan Murder utspelar sig 1864 och är den första boken i serien om polismannen Decimus Webb (som låter som en karaktär ur Harry Potter, eller hur?). Tyvärr är det varken magi eller steampunk det rör sig om utan ganska renodlade deckare, men jag klagar ändå inte, för Jackson skriver så fantastiskt bra. Språket, mina vänner, språket! Det känns så viktorianskt att vilken monokelprydd herre som helst hade varit nöjd.

1864 är Londons tunnelbana en helt ny sensation (The Metropolitan Railway öppnade i januari 1863) och ännu i nästan 30 år framöver är tunnelbanetågen ångdrivna - väldigt farligt för både passagerare och personal med all kolrök i tunnlarna.

A Metropolitan Murder börjar i en tunnelbanevagn där en ung flicka hittas död. Hon är sjaskigt klädd och stinker gin, men är utan tvekan strypt. När liket upptäcks springer en ung man därifrån, något som omedelbart riktar misstankarna mot honom, men när Decimus Webb kallas in för att leda utredningen är han inte övertygad om den unge mannens skuld. En kvarlämnad anteckningsbok visar att mannen under en längre tid observerat Londons mindre lyckligt lottade - men med vilket syfte?

Samtidigt, i ett hem för fallna kvinnor, försvinner den medelålders före detta prostituerade Agnes White. Hennes äldsta dotter Clara arbetar som husa i ett respektabelt hem medan systern Lizzie gift sig med en skojare och försörjer både sig och sin man med att gå på gatan. Familjen White drar snart till sig Webbs intresse, och de tre kvinnorna visar sig ha starka kopplingar till fallet med den strypta flickan.

Jackson skildrar det viktorianska Londons bakgator på ett fantastiskt levande sätt, även om jag gärna hade sett att han  gjort det ännu lite mer ingående. Det är visserligen "bara" en deckare, men det är ingen ursäkt för att inte ta alla chanser att skapa stämning! ;) Jag vill ha mer dimma, mer kullerstenar, mer hästhovar som långsamt klapprar över gatorna, mer gaslyktor och ficktjuvar. Mer London.

Ann Cleeves - Dolda djup

Efter Blå gryning, sista boken i Ann Cleeves serie om Jimmy Perez på Shetlandsöarna, saknade åtminstone jag Perez tillräckligt mycket för att börja på Cleeves nya serie med den kvinnliga kriminalkommissarien Vera Stanhope i huvudrollen. Dolda djup utspelar sig i Northumberland, på gränsen mot Skottland, och även om klimatet är mildare än på Shetlandsöarna känns miljön igen. Vera Stanhope är medelålders, tjock, alkoholiserad och ensamstående, men en förbannat bra polis. Tillsammans med kriminalassistenten Joe Ashworth och ett litet team med i Veras tycke ganska inkompetenta poliser ska hon nu lösa ett synnerligen komplicerat fall, där en tonårspojke hittats död i ett badkar fyllt med vatten och blommor. Några dagar senare hittas en ung kvinna död, också hon nedsänkt i vatten och blommor. Vera Stanhope och hennes team verkar ha att göra med en mördare som skapar konstverk av sina offer.

Absolut läsvärt! Nånting jag irriterade mig på var dock beskrivningarna av Vera Stanhopes alkoholism (fast det var ju intressant att sätta en kvinna i den rollen istället för en man...) som blir lite väl uppenbar efter ett tag, det är många öl eller vinglas som töms innan sängdags varje kväll. Dessutom tycker hon synd om sig ganska ofta eftersom hon inte haft chansen att bilda familj; hon bodde hemma hos sin far tills han dog och fortsätter nu att bo kvar i hans hus. En vuxen människa! Herregud. Att hon är tjock verkar hon dock ta vid gott mod - hon tänker inte ständigt på bantning (inte alls faktiskt) och skämtar ibland om sin vikt, vilket ju förstås kan vara ett sorts försvar för att ta udden av det andra skulle kunna säga...

Nåja, nåja. Det kanske blir bättre. (För Vera alltså, själva berättelsen i övrigt tyckte jag var bra.)

3 x backlogging

Jag har ägnat en stor del av juli åt att läsa gamla Maria Lang som jag inte läst förut, men jag tror att jag lämnar Lang-analyserna till Helena. Istället tänkte jag skriva lite snabbt om tre andra böcker jag läst under sommaren.

John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna
Sist av alla(?) läste jag faktiskt Lilla stjärna, bland annat för att jag fick den i födelsedagspresent vilket gjorde att den alltså fanns där i bokhyllan (men jag hade ju planerat att läsa den hur som helst, det hade bara inte blivit av). Min bedömning? Jo, den är bra, men Människohamn är fortfarande bättre. Lilla stjärna är så bizarr att man mår illa. I korthet, om det nu är någon som mot förmodan inte har läst den, så handlar den om den avdankade dansbandsstjärnan Lennart som hittar ett spädbarn i skogen - en liten flicka som kan skrika en helt ren ton. Lennart blir så till sig över detta att han beslutar sig för att ta med flickan hem. Han stänger in henne i sin källare och beslutar sig för att uppfostra henne i hemlighet, eftersom han föreställer sig att han med flickans fantastiska förmåga (allitteration!) åter ska stiga på dansbandshimlen. Naturligvis går det inte riktigt så.

Mari Strachan - Jorden sjunger i B-dur
Boken utspelar sig i Wales på 1950-talet, och det är egentligen det faktumet som gör hela boken. Jorden sjunger i B-dur handlar om tolvåriga Gwennie som är minst sagt speciell; hon tror att hon kan flyga (men bara när hon sover, hon har inte lärt sig att flyga när hon är vaken än) och är nästan äckligt lillgammal samtidigt som hon är otroligt naiv. När en av grannarna försvinner och sedan hittas ihjälslagen beslutar sig Gwennie för att försöka lista ut vad som egentligen hände, precis som en av detektiverna i de romaner hon brukar läsa - och sedan låna ut till byns polisman (som hellre arbetar i trädgården är löser brott). Det är en lite smårolig bok och kul att läsa pga miljön - hur ofta läser man en bok som utspelar sig i Wales? - och tidsmarkörerna, men Gwennie är verkligen otroligt irriterande och det är nästan så att jag ibland sympatiserar med mamman som favoriserar sin äldsta dotter Bethan.

Gyles Brandreth - Oscar Wilde and the Nest of Vipers
Till skillnad från i de tre första böckerna där Robert Sherard är Watson till Oscar Wildes Holmes är The Nest of Vipers uppbyggd nästan som en brevroman. Den består av dagboksanteckningar, telegram och brev mellan de olika karaktärerna och deras respektive hustrur/vänner/kollegor vilket faktiskt är bra för historien, eftersom man då får fler olika perspektiv (t.ex. Arthur Conan Doyles syn på Robert Sherard). I den här boken anspelas det mer på Oscar Wildes homosexualitet - även fast ingenting sägs rakt ut, förstås - och även prins Albert Victor, drottning Victorias sonson, blir outad som gay (eller kanske snarare bisexuell). The Nest of Vipers handlar om vampyrer, en kunglig skandal, den senaste (år 1890) forskningen om hysteriska kvinnor - forskning som involverar både hypnos av levande patienter och obduktion av döda sådana, i syfte att hitta en fysiologisk förklaring på ett neurologiskt problem. Jag tycker nog att den tredje boken (Oscar Wilde and the Dead Man's Smile) var något bättre, men The Nest of Vipers är fortfarande riktigt bra och jag gillar som sagt brevromans-greppet. När kommer nästa bok?

George Mann - The Immorality Engine

Detta är den tredje boken i serien Newbury & Hobbes Investigation och som jag har väntat och väntat - och väntat lite till - på att den skulle ges ut och skickas till mig, eftersom jag förhandsbeställde den för omkring 1½ år sedan.

I The Immorality Engine har sir Maurice Newbury dekat ner sig fullständigt; han tillbringar sina dagar i diverse opiumhålor och försummar både sitt jobb och sina vänner. För att slutligen rycka honom tillbaks till verkligheten beslutar sig hans assistent miss Veronica Hobbes och hans gamle vän sir Charles Bainbridge vid Scotland Yard för att ett intressant fall är den bästa medicinen. Ett ypperligt tillfälle presenterar sig när juveltjuven Edwin Sykes hittas död - samtidigt som juvelstölderna med hans signatur fortsätter...

Newbury, som är expert på det ockulta, samlar motvilligt ihop sina själsförmögenheter och tar itu med fallet. Det leder honom till en exklusiv herrklubb med arthurianska ideal, till en komplott mot drottningens liv och till Amelia Hobbes, Veronicas sjuka syster som vårdas av drottningens egen livmedikus doktor Fabian. Denne hävdar att hans behandling är det enda som kan rädda Amelia men Newbury och Veronica börjar snart misstänka att doktor Fabian har andra, mörkare, planer för sin patient.

George Mann blir bara bättre och bättre; han har hittat sin nisch i och med Newbury & Hobbes-böckerna och jag hoppas att serien fortsätter i många böcker till!

Snabb resumé av senaste tidens läsning

Jag har inte varit så bra på att skriva om lästa böcker i år, så jag tar en liten recap av sånt som ligger orecenserat.

Sarah Langan - The Missing
Betydligt bättre än Langans debut The Keeper, i mitt tycke. Utspelar sig i The Keeper-staden Bedfords grannstad Corpus Christi där man inte vet så noga vad som egentligen hände, bara att sågverket exploderade och att Bedford numera är öde. Läraren Lois Larkin åker på en utflykt till skogen mellan de två städerna med sin skolklass och en av eleverna försvinner. Det blir början till slutet för Corpus Christi och, i förlängningen, USA. (Och kanske hela världen?) Mycket bra hursomhelst, jag rekommenderar den skarpt. Det är en del blood and gore men The Missing koncentrerar sig främt på den psykologiska skräcken och i synnerhet slutet (det allra sista stycket, närmare bestämt...) stannar kvar länge. Temat i boken påminner dessutom en del om första delen i The Passage.

Philippe Claudel - Monsieur Linh och den lilla flickan
Otroligt sorglig bok om den gamle monsieur Linh som flyr från ett icke namngivet, krigsdrabbat land i Asien till ett annat, icke namngivet, land i Europa tillsammans med sitt lilla barnbarn. Hans enda mål i livet är att hålla den lilla flickan trygg, men han känner sig rädd och osäker i det nya landet där han inte förstås språket och där allt är så annorlunda. På en av sina promenader i den nya staden möter han en annan man, monsieur Bark, och de två blir vänner utan att kunna varandras språk, och när monsieur Linh en dag får ett nytt boende långt från parken där han och monsieur Bark brukar träffas måste han till varje pris ta sig därifrån och träffa sin vän igen.

Tunn och snabbläst och mycket sorglig, som sagt. Slutet förändrar hela boken - det är nästan att man måste läsa den en gång till i ljuset av det.

Elly Griffiths - Huset vid havets slut
Tredje boken om arkeologen Ruth Galloway, och den hittills bästa skulle jag vilja säga. Visst, översättningen var väl kanske lite styltig, men det tänkte jag inte så mycket på... I den här boken är Ruths dotter Kate född, och Ruth måste nu jonglera sitt jobb och sin fem månader gamla dotter samtidigt som hon måste hålla barnets far en hemlighet för sina kollegor och vänner. Sex kroppar hittas på stranden och kol 14-dateringen placerar dem i modern tid - andra världskriget närmare bestämt. Det visar sig att männen var tyskar och att de kan ha mördats av det brittiska hemvärnet som sedan försökt mörka alltihop. Men några av de män som deltog känner fortfarande skuld över vad de gjorde, och de vill nu dra fram hela historien i ljuset.

Egentligen läser man nog böckerna mest för Ruths skull, snarare än fallen i sig. Hon är något så ovanligt som en sympatisk kvinnlig karaktär som inte är helt perfekt och underskön utan har en del brister och nojjor, men lever sitt liv som hon vill ändå.

Amanda Hellberg - Styggelsen
Betydligt mer skrämmande än Döden på en blek häst (fast jag läste ju dem i helt fel ordning, men det gjorde inte så mycket tyckte jag). Boken börjar 1946 med att den unga flickan Singa som tillsammans med sin far reser runt och håller "seanser", skulle man väl kunna kalla det, där Singa låtsas kanalisera andar som har meddelanden till publiken. Allting är dock inte fejk; Singa har äkta gåvor. Det upptäcker ett syskonpar som också försörjer sig på seanser, och de kidnappar flickan för att utnyttja henne för sina egna syften. Systern, Eva, har dock andra intressen också - hennes ondskefulla och sadistiska läggning får fullt utlopp i sättet de behandlar Singa på, och det värsta är att läsa om hur Singa får leva efter kidnappningen. Femtio år senare får den unga Maja Grå kontakt med spöket Singa, som desperat försöker meddela sig med någon på den levande sidan.

Riktigt bra, men jobbig att läsa. Jag hade kunnat vrida nacken av Eva själv. Vidrig människa. Men i vanlig ordning vänder slutet upp och ner på det man trodde att man visste...

Magnus Nordin - Tystnadens hus
Ungdomsbok som jag läste på lunchen i bokbussen - det kan ju vara bra att ha nånting att rekommendera för ungarna. Magnus Nordin skriver alltid bra, och Tystnadens hus är en av de bästa böckerna jag har läst av honom. Stella, 16 år, rymmer från ett barnhem som kallas fader Davids gård (mer eller mindre en sekt som styrs med järnhård hand av denne fader David) tillsammans med den något äldre Gabriel. De båda får bo i ett övergivet gammalt rivningshus, och en av Gabriels polare har fixat ett jobb åt honom. Stella får istället order om att inte gå ut eftersom fader David troligen letar efter dem. Dagarna går långsamt och Stella har tråkigt. En dag ser hon en liten flicka på gården; Lina, som flickan heter, hävdar bestämt att hon bor i huset, trots att Stella vet att det är övergivet. Vem är Lina? Var är hennes föräldrar? Stella börjar se och höra saker som tyder på att rivningshuset är hemsökt...

Mycket bra, som sagt, och precis som de flesta andra böcker i det här inlägget slutar Tystnadens hus på ett minst sagt oväntat sätt. =) Rekommenderas till tonåringar som vill ha nåt spännande!

Charlie Higson - Fienden

Fienden är första delen i en (relativt) ny ungdomsserie, och i denna första bok är det ungefär ett år sedan världens alla vuxna blev sjuka och dog. Om de hade tur.

De som inte hade tur blev istället vidriga, böldförsedda, hjärndöda, ruttnande zombies, vars enda mål i (o-)livet är att äta. Och vad finns det att äta? Jo, barn. Alla barn under 14 år klarade sig från att bli sjuka, och de som överlevt de vuxnas plötsliga frånfälle - och utsvultna återkomst - samlas i grupper och försöker överleva på det de kan hitta i ruinerna.

Boken koncentrerar sig på en grupp barn som tagit sin tillflykt till ett gammalt köpcenter i London. De är välorganiserade och härdade av det senaste årets händelser, men får allt svårare att klara sig - det är svårt att hitta mat och nästan varje vecka lyckas de vuxna få tag i ett barn, så gruppen decimeras allt mer. När ledaren, Arran, ger sig ut för att leta efter mat tillsammans med några av de andra barnen stöter de på en grupp vuxna som lyckas döda ett av barnen och allvarligt skada Arran. Samma kväll dyker en främmande pojke, Jester, upp i köpcentret. Han berättar att en stor grupp barn bor i Buckingham Palace och att det där finns mat, rent vatten, sovplatser och säkerhet. Hans uppdrag är att hitta andra barn och ta med dem till tryggheten i slottet.

Trots att Arran och hans ställföreträdare Maxie tycker att det hela luktar lite skumt beslutar de sig för att bege sig till Buckingham Palace. De har länge varit medvetna om att de snart måste röra på sig och hitta ett bättre ställe att bo på, och nu har de chansen. Men är verkligen slottet den fristad som Jester utmålar det som?

Det här var så sjukt läskigt! Jag har förstås redan issues när det gäller zombies och 28 dagar senare (som Fiender påminner en hel del om) är den enda film jag fått mardrömmar av i vuxen ålder, men ruttnande odöda som jagar och äter barn - mycket grafiskt beskrivet på sina ställen också - är verkligen inte nånting för lättskrämda. Jag hade rentav problem med att gå och lägga mig när jag läst de första kapitlena. Och det här är en ungdomsbok?!

Nå, jag läste iallafall klart boken, och jag gillar den skarpt. Personbeskrivningarna är extremt välgjorda och barnen känns otroligt levande, även om de i vissa lägen känns nästan lite väl lillgamla. Det kan ju förstås ha sin förklaring i hur de har levt sedan katastrofen inträffade; de äldre har fått se efter de yngre, och de som har varit slagskämpar ute på gatorna har sett och gjort saker som skulle vara omöjliga att föreställa sig för den som inte varit med där ute. Hela sjukdomsbiten är också ett mycket intressant mysterium och jag antar att det kommer att utvecklas i senare böcker. Överhuvudtaget är det många mysterier som måste utvecklas i senare böcker... Nästa bok kommer tyvärr inte ut på svenska förrän i oktober, så jag funderar starkt på att köpa den på engelska istället. Jag vill veta nu!

Rekommendationen är alltså: läs, men inte om du är lättskrämd. Och rekommendera den bara till de ungdomar som tål lite blood and gore.

Michelle Paver - Dark Matter

Michelle Paver är väl mest känd för sin ungdomsfantasyserie Vargbröder (som är väldigt populär på biblioteken, åtminstone där jag har jobbat). Dark Matter är mer av en vuxenroman, undertiteln är A Ghost Story och det är verkligen en spökhistoria. Riktigt obehaglig stundvis, och väldigt bra.

Boken utspelar sig på 1930-talet och handlar om Jack, en ung engelsman från en fattig medelklassfamilj som får ett erbjudande om att följa med på en polarexpedition som radiooperatör. Expeditionens övriga medlemmar är fyra unga män ur överklassen och Jack känner sig underlägsen dessa fyra som har haft en priviligierad uppväxt, gått i fina skolor och aldrig vetat hur det är att vara fattig. Först överväger han att inte följa med, men han inser att detta är hans chans att slippa det ensliga liv han hittills levt i London.

Sommaren 1937 beger de sig till Norge, och därifrån ska de resa med båt till Svalbard där de ska slå läger i Gruhuken. I ett år ska de fem leva under bistra omständigheter för att utföra meteorologiska och andra vetenskapliga mätningar som sedan ska skickas till The Royal Geographical Society i London.

Men resan börjar inte bra. Teddy, gruppens fältläkare, måste stanna kvar i London när hans far dör, och reducerade till fyra man fortsätter expeditionen till Tromsø. Väl i Norge hyr de en båt och en besättning, och under kapten Erikssons ledning lägger Isbjørn ut från Tromsøs hamn i slutet av juli.

På Isbjørn är allt frid och fröjd, även om Jack inte gillar de slädhundar de tagit med sig (hans överklasskamrater ser hundar som meningen med livet, men Jack har inte vuxit upp med fyrbeningar omkring sig och kan inte riktigt förstå grejen med det hela). Det enda smolket i bägaren är kaptenen Mr Erikssons oförklarliga motvilja mot slutdestinationen Gruhuken. Expeditionens medlemmar avfärdar dock hans motvilja som nonsens och vidskepligheter...

Ja, det kan ju varenda läsare av spökhistorier räkna ut, att det inte är särskilt smart att ignorera varningar från lokalbefolkningen. När Isbjørns kapten och besättning motvilligt landstiger vid Gruhuken och arbetar på av bara f-n för att få komma därifrån så fort som möjligt så borde ju även de rationella engelsmännen dra öronen åt sig, men istället smäller de upp en liten stuga och inrättar sig för vintern.

Dark Matter påminner stundvis om Andreas Romans Mörkrädd, för mycket av skräcken pågår i Jacks huvud. Hela boken är hans dagbok som han påbörjade kvällen då han blev erbjuden att följa med på expeditionen, och han skriver noggrannt ner allt han ser och upplever i Gruhuken. Länge vet han inte vad han ser och han övertygar sig själv om att vad det än var så är det helt ofarligt, men ju längre tiden går och ju mer oroväckande saker som händer, desto mer övertygad blir han att det han sett inte är ofarligt. Men är det verkligt? Har någon av de andra sett något - och ska han berätta för dem vad han sett och känt, eller kommer de tro att han blivit galen?

Det här är en fin liten spökhistoria med bra flyt, som känns trovärdig på grund av att den berättas i dagboksform. Redan från början får man veta att något hemskt hänt på expeditionen - en forskare har, tio år efteråt, kontaktat Algie, en av expeditionens medlemmar, eftersom han vill kunna använda deras upplevelser i en avhandling han håller på med. Boken börjar med det svarsbrev Algie skickar där han avbeder sig allt samröre med forskaren ifråga, och där han ger antydningar om att något hänt under expeditionen. Efter det sitter man på nålar och väntar på att katastrofen ska inträffa. ;)

Andrew Martin - The Necropolis Railway

Jag läste inte så noga när jag beställde den här boken; med tanke på titeln och framsidan så antog jag helt enkelt att det var lite av en steampunkig spökhistoria av nåt slag. (Jo, jag läste att det var en murder mystery, men tänkte... tja, spöken? Odöda? Nånting sånt.) Tyvärr blev jag besviken, för det är istället en ganska medioker murder mystery som bara råkar utspela sig i början av 1900-talet, dvs. i slutet av den fiktiva steampunk-eran men inte alls steampunk - det är inga automatons så långt ögat når, och inga zombies, spöken eller Frankensteins monster heller. Jag hade ju hoppats på en ny George Mann ju.

In short - den unge Jim Stringer älskar järnvägen, och hans högsta dröm är att en dag bli lokförare. För att uppnå detta tar han anställning på järnvägen i London som städare (och så småningom kunna arbeta sig upp till lokförare, så som det gick till på den tiden). Märkligt nog blir han hatad av alla sina medarbetare och får även veta att den förre killen som hade hans jobb dog under mystiska omständigheter. Dags att undersöka, alltså.

Problemet här är att Jim är en tafflig tonåring som precis kommit in till storstan från en liten by på landet, och hela plotten är så tilltrasslad att när mördaren väl avslöjas så är det en så osannolik person att jag överhuvudtaget inte fattar hur Andrew Martin tyckte att det var en bra upplösning. Hux flux löses allting på de sista tre sidorna, liksom. Och då har Jim harvat på i en hel bok med sitt evinnerliga järnvägstjat...

Njae, kan inte rekommenderas tyvärr - fast jag såg på Amazon att det finns de som gett boken en femma, hör och häpna, så det är tydligen en sån där bok som man älskar eller hatar. Förutom att jag inte hatar den, jag är bara ganska likgiltig.

Förresten så är The Necropolis Railway den första boken i en serie om Jim Stringer. Man kan ju hoppas att de andra böckerna är bättre.

Andrew Taylor - Det blödande hjärtat

Jag läste Det blödande hjärtat för ett par månader sen men har inte kommit mig för att skriva om den förrän nu (jag kommer också blogga ikapp en del andra "gamla" böcker den närmaste tiden).

För några år sedan läste jag en eller två böcker ur Taylors Roth-trilogi men gillade inte dem så överdrivet mycket - de var ok, men inte mer. Det blödande hjärtat lät däremot väldigt bra när jag läste om den så jag bestämde mig för att ge den en chans.

Den marknadsförs som en deckare, och ja, den innehåller ett mysterium, men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är istället huvudpersonens, lady Lydia Langstone, utveckling från illa behandlad och olycklig överklasshustru till frånskild, yrkesarbetande kvinna med ett eget värde som inte har med mannens status att göra. Boken utspelar sig i London år 1934, under ett årtionde då kvinnor faktiskt kunde yrkesarbeta - men inte om man hörde till den bakåtsträvande överklassen. Lydia gör sig fri från sin man och flyttar in hos sin far, den nedgångne suputen kapten Ingleby-Lewis, på ett ruffigt pensionat vid Bleeding Heart Square i en fattig del av London. Hon lyckas skaffa sig ett jobb, dåligt betalt visserligen men ändå ett jobb, och är på god väg till oberoende.

Men det är nånting skumt som pågår på pensionatet vid Bleeding Heart Square. Miss Penhow, den medelålders dam som ägde huset, har försvunnit på ett mystiskt sätt. Joseph Serridge, boende på pensionatet och den siste som såg miss Penhow i livet, får paket med ruttnande hjärtan på posten. En polisman står dag efter dag och bevakar torget, och den unge journalisten Rory Wentwood är övertygad om att det finns en hund begravd nånstans och tar Lydia till hjälp för att avslöja Bleeding Heart Squares hemligheter.

Det blödande hjärtat är en psykologisk thriller lätt maskerad som deckare, och dessutom ett dokument över kvinnors möjlighet till frigörelse under mellankrigstiden. Lydia går från överbeskyddad våpig överklassdam till självständig yrkeskvinna med skinn på näsan och sinne för ekonomi, och det är det som är det intressantaste med hela boken. Taylor lyckas verkligen måla upp en tidstypisk miljö - nå ja, jag är ingen expert på 1930-talets Storbritannien, men det känns iallafall väldigt äkta - och har dessutom stoppat in väldigt levande och välskrivna karaktärer i denna miljö.

Nu ger jag ju inte sifferbetyg men om jag gjorde det skulle det här vara en klar fyra. Det är läsvärt och spännande, och Taylor ska helt klart hålla sig till historiska "deckare" snarare än moderna sådana. Alldeles nyligen kom dessutom hans senaste roman The Anatomy of Ghosts ut på svenska (Nattvandraren, som också är en historisk deckare/thriller). Den har jag stående i bokhyllan just nu och det kommer att bli mitt nästa läsprojekt. Jag är mycket pepp. =)

Sadie Jones - Små krig

Allt - men kanske i synnerhet det snygga omslaget - talade för att Små krig skulle vara en himla bra bok. Nyckelorden är 1950-tal, brittisk ockupation, Cypern, (dystopisk) familjeskildring, och ja, det verkade lovande.

Det var det också, men tyvärr inte riktigt tillräckligt lovande. Små krig är helt enkelt en sån där bok som är genuint bra men som ändå inte håller intresset uppe - det låter konstigt, men händer mig rätt ofta. Antagligen är det inte boken det är fel på i såna lägen.

Hal Treherne tar examen från officersskolan strax efter andra världskriget, en ganska avslagen tid att bli soldat i. Det är inte troligt att han någonsin kommer att få delta i strid. De första åren blir mycket riktigt fredliga - Hal blir stationerad i Tyskland och arbetar sig snabbt upp till majors grad. Hos sig har han hustrun Clara och så småningom föds deras två små tvillingdöttrar.

När Hal blir förflyttad till det brittiskockuperade Cypern är Clara en rutinerad soldathustru. Cypern är dock oroligare än Tyskland och bombdåd eller andra attacker mot britterna förekommer ofta, men bor man på basen är man relativt säker. Clara och tvillingarna, nu 16 månader gamla, inrättar sig för ett liv som brittisk soldatfamilj i utlandet medan Hal tar itu med sitt arbete - huvudsakligen att samla ihop och förhöra misstänkta terrorister.

Det är mycket funderingar om moral, heder och ära (hey, hörde jag britter under det gamla goda 50-talet?) och saker händer som Hal har mycket svårt att acceptera, som den rakryggade engelsman han är. Samtidigt blir han själv så förändrad att Clara tvivlar på deras äktenskap - med all rätt, måste jag säga. Jag har lite svårt att förstå båda deras resonemang i vissa delar av boken.

Hus som helst; jag blev inte särskilt fångad av berättelsen och funderade allvarligt på att lämna tillbaks boken halvläst, men slutligen tog jag mig i kragen och läste ut den. Och visst, det är en bra bok på alla möjliga sätt - men tydligen inte för mig, inte just nu. Men jag ska absolut ge mig på Den utstötte vid tillfälle och se vad jag tycker om den.

Tom Becker - Darkside

Darkside är första delen i en ungdomsserie som handlar om 14-årige Jonathan, som en dag blir varse om att det finns en helt annan sida av London än den han har vuxit upp i. Hans pappa lider av en mystisk sjukdom som gör att "mörkret" ibland sluter sig runt honom och då hamnar han på (mental)sjukhus. Var Jonathans mamma är vet ingen, och den enda Jonathan har att luta sig mot är grannen mrs Elwood.

Nu har pappan åkt in på psyket igen, vilket ger Jonathan en chans att leta igenom sin fars annars noggrannt vaktade arbetsrum. Han söker bland annat efter ledtrådar till sin mamma, men hittar också kryptiska hänvisningar till en plats som kallas Darkside. När Jonathan blir jagad genom stan av en märklig kvinna med färgsprakande hår lyckas han ta sig till Darkside, som är en gömd plats mitt i London - en plats med mörka gränder, kullersten, sotiga skorstenar och mycket farliga människor... en plats där Jack Uppskäraren en gång var kung.

Visst, handlingen funkar (det är en ungdomsbok, eller kanske rentav för ännu lite yngre barn, mellanstadiet eller så, så den blir ju aldrig alltför hemsk men rätt skrämmande ändå), men att läsa den i översättning - nej. På svenska är Darkside stapplande, grovhuggen... knappt läsbar faktiskt i vissa stycken. Tyvärr har jag ingen möjlighet att läsa serien på originalspråk om jag inte köper den själv, så jag får helt enkelt skära tänder ibland och läsa vidare på svenska. Hur som helst så har jag lånat andra boken, Blodsarv, och hoppas på att den kanske är bättre översatt, för jag gillar Jonathan och jag gillar verkligen idén med Darkside.