Karin Tidbeck - Amatka

Amatka är en koloni i en värld mycket lik vår egen, men en värld där orden ger saker dess form. Utan orden bryts formen upp. Kollektivet går före individen och reglerna måste följas, oavsett vad som händer.

Brilars Vanja Essre Två kommer till Amatka för att genomföra en undersökning om kolonins hygienvanor. Hon blir inkvarterad hos huskamraterna Nina, Ivar och Ulla. Ninas och Ivars gemensamma barn bor i barnhuset på veckorna och hälsar på hemma på helgerna.

Vanja påbörjar sin undersökning, men det dröjer inte längre innan märkliga saker börjar hända. På grund av slarv med märkningen löses flera av hennes saker upp, och myndigheterna - styrelsen - börjar konfiskera allt papper, till och med biblioteksböcker. Varför? Har det att göra med den stora branden i rekreationshallen, då fler än hundra människor förolyckades? Vanja börjar i största hemlighet söka efter svar.

Denna dystopiska roman, hälften SF och hälften filosofiskt experiment, skildrar ett totalitärt samhälle i förfall. För kollektivets bästa pressas människor in i mallar, och det är oundvikligt att vissa mallar trasas sönder. Vad händer när de gör det? Kan den enskilda människan stå upp mot kollektivet? SKA den enskilda människan stå upp mot kollektivet? Vad är rätt och vad är fel?

Tidbeck har många frågor men få svar. Personligen tycker jag att det är i slutet bokens brister blir tydliga. Jag är inte förtjust i när det blir för abstrakt, som jag tycker att Amatka blir på slutet, utan jag föredrog början där historien byggs upp och jag som läsare får lära känna Vanja, kolonin Amatka och den värld som är så lik och samtidigt så olik vår egen.

Förutom de rent... SF-liknande delarna tycker jag att Amatka påminner om Orwells 1984, klassikern i dystopiska sammanhang. Det anser iallafall jag är ett gott betyg och jag skulle gärna läsa mer av Karin Tidbeck.

(P.S. Jag fick för mig att Karin Tidbeck var från Finland, utan nån annan motivering än att Amatka liksom kändes finsk. Lustigt det där.)

Bokstävlarna har också läst Amatka.

Dmitrij Gluchovskij - Metro 2033

Woho! Jag har lärt mig att stava hans namn utan att behöva kolla upp det först. =)

Iallafall. Det var en ren slump att jag började läsa Metro 2033 just nu - den har funnits på min att läsa-lista länge, men alltid knuffats undan. Häromveckan satt jag dock på jobbet (på lilla filialen) och surfade Adlibris, såg att den kommit i pocket och tänkte: hm, den kanske finns att låna här? Jajomänsan, det fanns den. Och den var till och med inne. Alltså:

Metro 2033 utspelar sig i en nära framtid (år 2033, närmare bestämt...) där Ryssland och resten av världen gått under i ett kärnvapenkrig. De som överlevt har förskansat sig i Moskvas tunnelbana där de byggt upp små samhällen på varje metrostation. Stationen VDNCh är en av ändstationerna där man ständigt är hårt ansatta av muterade varelser från ytan. De farligaste av dem kallas för "de svarta" och är en sorts blodsugande humanoider som skrämmer vett och sans ur alla som möter dem.

Den unge Artiom - tillräckligt gammal för att vara född på ytan, innan kriget, men inte tillräckligt gammal för att minnas livet där uppe - är en relativt nybliven soldat vid VDNCh:s gränspostering. Ett oväntat möte med den erfarne krigaren Hunter leder till att Artiom avtvingas ett löfte: om Hunter inte kommer tillbaks från det uppdrag han är ute på ska Artiom bege sig till den mytomspunna stationen Polis för att leverera ett meddelande. Hör och häpna, Hunter kommer inte tillbaka och Artiom tvingas ut på en lång vandring genom det farliga tunnelsystemet, där man vid varje hörn kan stöta ihop med allt från fascister till kommunister eller plain old människoätande mutanter...

Färden förändrar Artiom i grunden, och han inser att hans uppdrag är att rädda metron och de människor som fortfarande lever där.

Artioms vandring är en episk sådan. Han råkar ständigt ut för nya faror men räddas från dem i sista stund, to the point of ridicule, av de mest osannolika personer eller händelser, och under vandringens gång blir han också allt mer desillusionerad. Samtidigt som det är otroligt mörkt, skitigt och deprimerande är det också mycket humoristiskt på sina ställen, och skildringarna av de olika kulter, politiska åskådningar och allmänna knäppgökar är knivskarpa. Gluchovskij petar in en massa historia, politik och religion som han skruvar till sin absoluta spets i sin vision av ett postapokalyptiskt samhälle där den gamla världens livsåskådningar tagit oväntade - eller kanske snarare fullständigt logiska? - vändningar. Alla de olika grupperingarna i metron tror på sin egen speciella frälsning, vare sig det är genom kommunism, satanism eller kommersialism.

Och en sak till: var noga med att inte reta upp bibliotekarierna.

”Om ni upptäcker någon fara – blinka med lampan. Skjut bara i yttersta nödfall. Skottlossning kan locka hit dem.”
”Vilka då?” frågade Artiom.
”Vilka tror du?” sa Melnik. ”Vad förväntar du dig att möta i ett bibliotek?”
”Bibliotekarierna, så klart.”
Danila svalde och blev likblek. Artiom såg först på honom, sedan på Melnik och beslutade att det här inte var det rätta tillfället att spela världsvan.
”Och vilka är det?”
Melnik höjde förvånat ett ögonbryn. /…/
”Du får se själv. Men kom ihåg: du kan hindra dem från att attackera genom att se dem i ögonen. Rakt i ögonen, är det uppfattat? Och vänd aldrig ryggen till… Det var allt, nu sätter vi fart!”

Kort sagt: jag rekommenderar å det starkaste. Läs!

(Mer läsning: Bokstävlarna har skrivit en lysande recension av både bok och spel, för er som fortfarande tvekar.)

Justin Cronin - The Passage

Before she became the Girl from Nowhere - The One Who Walked In, the First and Last and Only, who lived a thousand years - she was just a little girl in Iowa, named Amy. Amy Harper Bellafonte.

Så, då var det dags att skriva om 2010 års bästa bok. Ja, det var definitivt årets bästa, och jag har mycket svårt att tro att jag kommer läsa en ännu bättre innan året är slut.

Det enda lilla minus jag kan se med The Passage är att det är första delen i en planerad trilogi, och bok två och tre kommer ut 2012 respektive 2014 om man ska tro Wikipedia - hur ska man kunna vänta så länge?

Det här är undergångsskräck när det är som bäst. Postapokalyps, hemliga militära experiment, ett frisläppt virus och vampyrer - helt utan glitter så långt ögat kan nå. I korthet: en forskare har hittat ett sorts virus i Bolivias djungler, som snabbt hamnar i militär ägo. Experiment påbörjas på en hemlig bas i Colorado. Som försökskaniner används dödsdömda fångar, män som ingen kommer att sakna, och dessa män förvandlas till... nånting annat.

Men i slutändan är fångarna inte det som behövs för att fullfölja experimentet. Det behövs någon annan - ett barn. (Här nånstans börjar det gå riktigt snett. Och det vet man ju; den som är elak mot barn eller djur är en riktigt dålig människa i både böcker och filmer.)

Inte helt otippat slipper viruset ut ur den topphemliga, tungt bevakade anläggningen, och hur det går sen får man använda sin fantasi för att lista ut, eller ännu hellre läsa boken. Ja, det är drygt 760 tättskrivna sidor, ja, det tar lång tid och ja, det är en besvärlig tegelsten att ha med sig i väskan. Det spelar ingen roll. The Passage MÅSTE läsas. Det kan helt ärligt inte ha kommit nån bättre vampyrbok sen Dracula.

Inte för att den egentligen handlar om vampyrer heller - det är så mycket mer. (Eventuella Twihards ska nog skippa den helt, förresten.) Rent spontant så påminde den mig om Resident Evil-filmerna, särskilt trean. Det fanns också scener som påminde om andra filmer (jag har nog sett lite för mycket postapokalyptiska filmer helt enkelt), och det kändes som att Cronin skrev ganska mycket med filmmanuset i åtanke. Inte för att det är nåt fel med det alla gånger; jag tror att The Passage kan bli en fantastisk film. Rättigheterna är redan sålda, förstås.

Hur som helst, det finns inte så mycket jag kan skriva annat än: fantastisk bok, läs den, köp den - det har jag gjort, fast från början lånade jag den på bibblan - rekommendera den till alla ni känner. Och håll tummarna för att Cronin inte gör en George R. R. Martin.

KG Johansson - Googolplex

Eftersom jag skrev om KG Johanssons lättlästa science fiction Varning: Framtid så fick jag ett rec. ex. av hans nya bok Googolplex från Wela förlag. Jag älskar förresten deras lilla symbol, "Welamonstret". =)

Hur som helst, Varning: Framtid läste jag ju mest av en slump och jag har aldrig läst nåt av KG Johansson innan. Det var ju en stor miss, skulle det visa sig. Googolplex är en science fiction med mer än bara lite metafysiska drag. Boken börjar med att ett gäng kolonisatörer beger sig till planeten Shylock för att, tja, terraforma och skapa sig ett nytt liv 32 ljusår från Jorden. Jack, bokens huvudperson, är en av kolonisatörerna. Han är omkring tvåhundra år gammal, tror han, och i sin nuvarande kropp är han, precis som många av de andra, nitton år och modifierad för att klara en annan planets atmosfär och tyngdkraft. Han har bokstavligt talat lämnat de flesta av sina minnen på Jorden - de befinner sig i "hjärnor" i två underjordiska valv i olika delar av världen.

På Shylock är livet hårt. Kolonisatörerna får slita för att få fram de mineraler som behövs för att bygga om planeten, men samtidigt blomstrar kärleken - eller kanske snarare hormonerna - bland de kroppsligen tonåriga nybyggarna. Jack får upp ögonen för den vackra Liya, men det dröjer innan han beslutar sig för att göra något åt saken. Under tiden växer hans missnöje och oförklarliga känsla av att något är fel.

Början av boken känns ganska mycket som en film (jag hade också gärna velat se den som film, jag tror den skulle bli bra) och det är väldigt intressant sen när man får veta vad som egentligen hänt med Jorden fram till "dags dato", ungefär 2700-talet. Man kastas in ganska abrupt i handlingen där i början - in media res - så det är lite förvirrande ett tag... Men det ordnar upp sig. Det är också roligt att Jack är svensk (inte helt otippat eftersom författaren är svensk) och dessutom norrbottning. =)

Det som börjar som en vanlig hederlig science fiction, dock med vissa tekniska grepp som iallafall jag inte sett särskilt ofta tidigare, utmynnar så småningom i en metafysisk diskussion om människans fria vilja och rätten till ett val. Att man, trots att alla andra tycker motsatsen - och motsatsen kanske rentav är den bästa vägen att gå, vem vet? - ska ha rätt att göra som man själv vill. Det handlar också om universums oändlighet, och oändliga mängder andra universa, där ett oändligt antal andra versioner av en själv är nästan precis likadana men ändå helt annorlunda. Finns möjligheten att något ska inträffa så har det inträffat.

Det blev lite många tanketrådar att hålla reda på där ett tag, men jag gillar absolut. Jag tror nog att jag måste åtgärda min icke-läsning av KG Johanssons andra böcker å det snaraste; till exempel Frukost i skymningen som jag har sett flera gånger nu i SF-hyllan på biblioteket. =) Den är frontad och allt så den har varit svår att missa.

Ann Halam - Besökaren

Besökaren handlar om 15-årige Tom som är väldigt tjock och älskar mat. Han ska få göra praktik på sin pappas jobb, Laboratoriet, en hemligstämplad forskningsanstalt där Toms pappa är säkerhetsvakt. Tom föreställer sig att han ska få en uniform och gå runt och patrullera tillsammans med sin far.

Första dagen blir dock en stor besvikelse. Tom är för tjock för uniformen och får istället en ful heltäckande skyddsdräkt, och han får inte ens patrullera utan måste sitta hela dagarna och arkivera papper. Som om det inte var nog gör hans flickvän slut med honom eftersom hon egentligen inte tycker om honom för att han är för tjock.

Tom är fruktansvärt nere och när han hittar en bortglömd chokladböna på golvet i arkivrummet funderar han starkt på att äta den. Han tycker att den liksom viskar åt honom - "ät mig". Men när han gör det händer nånting oväntat.

Bra bok, lättläst (från Argasso förlag som ger ut många bra ungdomsböcker; på engelska är den utgiven av Barrington Stoke som ger ut massor av välskrivna och lättlästa ungdomsböcker) och spännande. Jag tror att många ungdomar som känner sig utanför, bl.a. på grund av fetma, skulle kunna känna igen sig i den här boken samtidigt som det är en väldigt spännande, tja, science fiction faktiskt.

K. G. Johansson - Varning: Framtid

En av bibliotekarierna på "jobbet" satte Varning: Framtid i händerna på mig idag: "här, läs den här och säg om du tycker att det funkar med lättläst science fiction". Mitt svar? Jajamän, det funkar hur bra som helst.

Varning: Framtid är alltså en bok från LL-förlaget och det är en "originalbok", dvs. en bok skriven som lättläst redan från början, och den skulle lika gärna kunna ses som en sorts - eller två sorters, för det är två noveller samlade i en bok - långdikt och rent typografiskt ser den nästan ut så också.

Den första novellen/kapitlet/delen handlar om Peter, som sitter i fängelse för några mord som han hävdar att han inte begått. Han får chansen att slippa ut ur fängelset mot att han sitter med på ett förhandlingsmöte med ett japanskt företag som sägs ha en cybernetisk människa som förhandlare. Om Peter lyckas undvika att bli förälskad i den cybernetiska, otroligt vackra japanskan kommer han bli frisläppt.

I del nummer två blir en receptionist på Grand Hotel förälskad i en av gästerna, en Lysande. Så kallas de som blivit "förbättrade" med Janssenlymfan, ett ämne som gör dem starkare, intelligentare, vackrare än vanliga människor - och dessutom mycket mer långlivade.

För mig gick boken väldigt fort att läsa, kanske en kvart. Men det betyder verkligen inte att den är dålig eller alltför enkel. Jag gillar språket, och handlingen är väldigt intressant; det är en bok som man kan sätta i händerna även på väldigt läsovana människor och de kommer att gilla den. Det är jag helt övertygad om.

(Förresten, jag har haft K. G. Johansson som lärare i en kurs på Musikhögskolan i Piteå. Fun fact.)

Ray Bradbury - Den illustrerade mannen

Den illusterade mannen är en novellsamling (vilket jag inte visste när jag lånade den), men med en ramberättelse om just den illustrerade mannen - en tatuerad man som jaget stöter på under en fotvandring. Mannen berättar att hans tatueringar är, tja, magiska; de rör sig under nätterna och bildar historier. Det är de historierna som bildar novellsamlingen.

Det enda jag tidigare läst av Bradbury är Something Wicked This Way Comes, som var väldigt bra. Den illustrerade mannen är dock ganska ojämn; vissa av novellerna är bra och vissa (till exempel "Eldballongerna", "Räven och skogen" och "Kalejdoskopet") gillade jag inte alls. I princip alla novellerna är en blandning mellan skräck och science fiction, och inte många har ett lyckligt eller iallafall hoppfullt slut.

Några av mina favoriter:

"Savannen"
"Ombytta roller"
"Raketmannen"
"Det långa regnet"
"De landsflyktiga"
"Staden"
"Raketen"

Ove Allansson - De kosmiska havens bokanjärer

Nu var det länge sen jag gjorde ett framträdande här på bloggen, jag ber om ursäkt. Jag har bara inte haft nån större läslust, eller för den delen blogglust för det finns ju saker jag hade kunnat skriva om - en lästrio till exempel.

Men nu har jag läst ut den vansinniga skrönan, eller skepparhistorien, De kosmiska havens bokanjärer av Ove Allansson, en svensk författare som jag aldrig hade hört talas om förrän jag läste om den här boken på SF-bokhandelns hemsida. Allansson räknas till arbetarförfattarna (enligt Wikipedia), är socialt engagerad (jo, det märks!) och har även varit sjöman, varför många av hans böcker handlar om resor och sjöfart.

I De kosmiska havens bokanjärer har Allansson slagit ihop sitt sjöfartstema med ett rymddito - det kanske han har gjort tidigare, vad vet jag? - och boken handlar om Sjunden, sjundekock på rymdskeppet Spira Handel, tidigare science fictionförfattaren Willy Gustav Törn. Sjunden har gjort en oplanerad tidsresa från 1992 till 3120 och måste nu lära sig både att leva på ett rymdskepp - enklare än man kan tro med hjälp av nanoteknik - och all den historia som förflutit mellan då och nu. Sjunden fungerar alltså som läsarens alter ego; det som förklaras för läsaren förklaras för Sjunden. Och tvärtom.

Det intressanta i den här historien är varken Sjundens tidshopp eller hans fortsatta liv som kock på ett rymdskepp, utan det som Sjunden får reda på via nyhetstjänsten Upplysaren - motståndsrörelsen Fria Bokanjärers kamp mot militärdiktaturen på planeten Primero Hiva. På Primero Hiva är pappersböcker förbjudna såsom varande ett hot mot demokratin - bland annat - och Frihetens bokanjärer (författare, förläggare, boksmugglare och bokälskare) frammanar litterära hjältar från både tellusianska och hivanska verk för att bistå dem i motståndskampen. Fördelen med hjältar från odödliga klassiker som Don Quijote är att de är just det - odödliga.

Boken drivs mer eller mindre framåt av det som Sjunden lär sig genom Upplysaren. Det som händer på rymdskeppet Spira Handel är sekundärt och faktiskt inte heller särskilt intressant; mest spännande är berättarmotorerna som driver skeppet med hjälp av berättarkraft. En bok om Frihetens bokanjärers motstånd mot militärdiktaturen hade, vågar jag påstå, varit betydligt intressantare...

Men roliga delar är de där Sjunden läser om den historiska utvecklingen på Tellus de senaste tusen åren. Här har Allansson verkligen tagit ut svängarna: "Under 2070-talet var det oroligt i Europa. Detta i samband med flera länder frigörelse från EU och dess växande krigsmakt. De allsmäktiga i Bryssel hade anklagat de europeiska folken för diktatoriska avsikter när de inte ville rätta sig efter EU-topparnas beslut. EU betonade att dess alkoholpolitik var framgångsrik, inte minst vad gällde Sverige, nu kallat Bryssel 12. Hela 48 procent av svenskarna hade inte alkoholiserats. Utmärkt inför beslutet av EU-folkens veckoarbetstid måste ökas till 56 timmar inom industri- och tjänstesektorer, givetvis utan höjd lön."

USA däremot föll sönder på grund av sin vana att leka världspolis. "Vid denna tid behövdes ingen samlad motvikt mot USA eftersom landet hade oskadliggjort sig självt genom att militärt förlyfta sig i demokratiska försvarskrig utomlands."

Och så vidare. Politisk satir på hög nivå! Från början irriterade jag mig dock på språket, men efter ett tag vande jag mig och började istället uppskatta det. Det boken faller på är dock den relativt ointressanta huvudstoryn med Sjunden och hans öden och äventyr - och då speciellt slutet, som jag inte gillade alls - men det den definitivt är värd att läsas för är kampen mellan de bokälskande bokanjärerna och diktaturen på Primero Hiva, samt den ypperliga politiska satiren i sammanfattningen av Tellus historia fram till 3100-talet.

Sakyo Komatsu - Japan sjunker

Som ett led i min "läsa böcker av författare från andra länder än Sverige, USA och Storbritannien"-plan lånade jag en japansk science fiction från biblioteket - Japan sjunker av Sakyo Komatsu, från 1973.

Precis som titeln antyder så handlar boken om att Japan håller på att sjunka. Toshio Onodera från byrån för undervattensarbete (eller nånting i den stilen) skickas ut till en liten ö utanför Japans södra kust som helt utan förvarning sjunkit ner i havet. Detta visar sig vara den första etappen i Japans förestående undergång, och tillsammans med flera forskare bildar Onodera en grupp som ska ta fram en uppskattning för hur lång tid Japan har kvar, samt en plan för evakuering.

Tyvärr så är Japan sjunker inte alltför intressant - jag säger tyvärr, därför att jag gärna hade velat att den skulle vara bra. Den påminner om vilken katastroffilm som helst (Day after Tomorrow etc.) vilket inte fungerar så bra i bokformat. Det finns en hint om en mer spännande historia; Komatsu nämner en " stor orm" ner i en djuphavsgrav, men jag vet inte om han verkligen menar en orm, dvs. någon sorts monster, eller om det är en metafor för en ås på havsbottnen eller något annat. Hur som helst följs detta inte upp - synd, för detta tema hade gjort boken så mycket bättre.

I slutändan kan Japan sjunker vara värd att läsa just för att det är en japansk science fiction, inte för att det är en särskilt bra bok.

Neal Stephenson - Snow Crash

Det var länge sen jag spenderade nästan två veckor på en bok (till och med 800+ sidor Perdido Street Station läste jag på en dryg vecka), men Snow Crash har faktiskt tagit en stund att ta sig igenom. Därmed inte sagt att det är en dålig bok, för det är det inte (den är till och med mycket bra) men jag ursäktar mig med att Bryan Smith och några till trängde sig i kön.

Snow Crash handlar främst om två personer, Hiro Protagonist - pizzabud, frilansande hacker och världens bäste svärdskämpe - och Y.T., 15-årig thrasher och professionell Kourier (skateboardbud). Y.T. och Hiro träffas av en slump när Hiro ska leverera en pizza och Y.T. poonar (hakar sig fast vid) hans pizzabil. Pizzaleveransen går förstås åt helvete, men den leder till att Y.T. och Hiro börjar samarbeta med att leta information som de laddar upp till Metaverse.

Hiro och Y.T. lever i en värld som är ganska annorlunda vår - samtidigt som det är precis samma värld, bara några år in i framtiden, och dessutom en värld som tagit en lite annan riktning i historien. Franchisekedjor har tagit över världen, och istället för att bo i ett "land" som vi känner till det så är man medborgare i någon av alla de franchisenationer som växt fram som svampar ur jorden - Mr. Lee´s Greater Hong Kong, Reverend Wayne´s Pearly Gates och så vidare (jag kan absolut se det hända inom en överskådlig framtid).

Hiro, som är en av de hackers som konstruerat stora delar av Metaverse (internet, fast i VR-tappning), får upp ögonen för en del märkliga händelser som inträffar, både i Metaverse och i verkligheten. Hackers börjar plötsligt babbla någon sorts konstig rappakalja, samtidigt som deras datorer går igenom en snow crash - en total härdsmälta. Dessutom har det kommit ut en ny drog på marknaden som heter... snow crash. Finns det ett samband? Ganska snart är Hiro, Y.T. och flera andra indragna i något som mycket väl kan ta livet av dem.

Stephenson har bakat in en hel del fin samhällskritik i Snow Crash (jag tänker bland annat på hans beskrivning av franchinsenationen "United States of America" - byråkrati och hemlighetsmakeri!) förutom att det är en actionladdad SF-historia. Det negativa jag kan säga är väl att jag fortfarande är lite smått förvirrad över vad, tja, vad snow crash egentligen är och hur allt hänger ihop - det kan förstås ha att göra med att jag läste boken under en sån lång tidsperiod, handlingen blev för upphackad. Men jag tycker också att handlingen är ganska upphackad - visserligen får man i princip bara följa Y.T. och Hiro (de har vartannat kapitel ungefär), med några avstickare hit och dit för andra personer, men det blir ändå ganska osammanhängande på något sätt.

Well, that said, så får den ändå ett bra betyg. Kul med lite annorlunda SF (särskilt som den är skriven på det tidiga 90-talet). Den påminner mig också lite om Tad Williams Otherland-serie, och det skulle inte alls förvåna mig om Williams har läst Snow Crash.

George Orwell - 1984

Krig är fred.
Frihet är slaveri.
Okunnighet är styrka.

Winston Smith arbetar på Sanningsministeriet där han ändrar i gamla tidningsurklipp så att de ska stämma med den rådande uppfattningen. Varje dag går han precis som alla andra till tvåminutershatet där alla skriker och hatar Storebrors fiende. I sin lägenhet har han en teleskärm som ständigt sänder propaganda och övervakar alla hans rörelser. England, det som tidigare var England, är nu Flygbas Ett i Oceanien och styrs av partiet, det allerstädes närvarande Engsoss.

Men Winston gör sig ständigt skyldig till krimtänk. Han glömmer inte bort det han ser, och han blir förälskad i en flicka på Sanningsministeriet. Tillsammans stjäl de sig stunder av privatliv, undan Storebrors vakande öga - det värsta brott som kan begås.

När Orwell skrev 1984 var det på grund av att han såg tendenser till en totalitär diktatur i dåtidens politik. Han ansåg att denna skräckvision inte var en omöjlighet och pekade ut år 1984 som en tid då detta kunde vara ett faktum. Nu, 24 år efter detta ödesdigra årtal, kan man kanske tycka att han var överdrivet pessimistisk.

Men han hade nog inte så fel. Precis som när jag såg den utmärkta filmen V for Vendetta får jag en känsla av att det är hit världen är på väg; dagens politik (både svensk och internationell och kanske i synnerhet den amerikanska) verkar vilja få människor att bli viljelösa får, alltför rädda för otäcka konsekvenser för att våga protestera. Håll människor i ständig skräck för brottslingar, klimathotet, osäkra bilar, akrylamid, dåliga bilbarnstolar, fågelinfluensan och allt annat ni kan hitta på så lever de sina små liv tysta och undergivna.

Om människor är rädda för att förlora sina jobb så klagar de inte när lönerna blir sämre och arbetstiderna längre. De har ju iallafall arbete. Förklara krig mot terrorismen så behöver ni inte spendera pengar och tid på era egna medborgare - de är rädda för terroristerna och går gladeligen med på att ge upp sin egen frihet för att slippa rädslan. Att de sedan måste vara rädda för sin egen regering har inte fallit dem in.

Engsoss är inte en skräckvision av framtiden. Det är en realitet.

Kazuo Ishiguro - Never let me go

Kathy H. lever i en värld som är väldigt lik vår - det kanske till och med är vår egen, men med vissa fundamentala skillnader. Hon berättar en historia om sin barndom på en sorts internatskola, och från början förstår man som läsare inte alls vad denna skola har för syfte och vad hon menar med "vårdare" och "donatorer". Det kommer senare.

Nu tänkte jag svära lite i kyrkan här och säga att jag faktiskt inte tycker att det här var en så fantastisk bok, trots att alla andra höjt den till skyarna (jag misstänkte till och med innan jag började läsa den att jag inte skulle tycka det, eftersom jag av nån anledning brukar vara motvalls kärring när det gäller "populära" böcker). Visst, slutet var sorgligt och hela historien deprimerande (för att inte säga absolut vidrig, jag blev tokförbannad på alltihop). Hej Gattaca, hej specialdesignade syskon till dödssjuka barn*, vafan är det för sorts människor som skulle kunna godta ett sånt här system...

Men jag vill inte heller påstå att jag tyckte att den var dålig. Bara inte så bra som den framställts.

*Något som jag tycker är totalt omoraliskt och etiskt fel, och jag förstår verkligen inte föräldrar som kan tänka sig att genmanipulera fram ett barn och sedan mer eller mindre ta död på det (är det barnets liv inte värt nånting?) för att eventuellt rädda livet på dess syskon.

Richard Matheson - I am Legend

I am Legend blurbas (i den här utgåvan från 2001) av Dean Koontz med orden "The most clever and riveting vampire novel since Dracula". Jag vet inte om han har rätt, för jag har aldrig läst Dracula (däremot sett Bram Stokers Dracula samt ett antal andra ganska usla filmatiseringar av boken ifråga).

Det här är hur som helst en bra bok. Den kom ut första gången 1954(!) och har filmats med titeln The Omega Man ("den siste mannen" - omega, sista bokstaven i det grekiska alfabetet...) med Charlton Heston. Matheson har gett ut flera SF-romaner, ett antal novellsamlingar och har även skrivit manus till, bland annat, flera avsnitt av The Twilight Zone. Ett gäng av hans böcker har blivit filmade.

I am Legend handlar om Robert Neville, den siste(?) överlevande efter en mystiskt sjukdom som spritts över hela USA (och resten av världen). Sjukdomen dödade massor av människor, men många av dem kom tillbaks - som varelser som inte tål solljus eller vitlök, törstar efter blod och är rädda för heliga symboler. Trots detta vägrar de flesta att tro på att dessa varelser är vampyrer. Inte ens Neville tror det från början.

När Nevilles hustru och dotter dör i sjukdomen, och alla andra försvinner undan för undan, barrikaderar Neville sig i sitt hus. Han installerar en generator, hamstrar mat och tillverkar pålar i stor skala, för varje dag när det fortfarande är ljust beger han sig ut i grannskapet för att döda vampyrer. Det finns dock, upptäcker han, en avgörande skillnad på vampyrer och vampyrer - vissa är helt döda och pulveriseras när han dödar dem, andra verkar vara "levande" och blöder istället ihjäl. Varför denna skillnad? Neville börjar läsa så mycket han kommer över om vampyrer, blod och vetenskap, och experimenterar med vampyrerna för att ta reda på vad som orsakade sjukdomen och vad som kan döda dem...

Boken finns i svensk översättning från 1975, men den översättningen är inte bara usel utan också helt felaktig - på svenska är titeln Varulvarnas natt (hallå, vad hände med vampyrerna?) och eftersom titeln är ändrad så har översättaren klippt bort slutet och skrivit ett nytt! John Ajvide Lindqvist skriver mer om det här.

I januari kommer det en ny filmatisering av I am Legend, med Will Smith i huvudrollen. Ska bli intressant att se.

Lotta Åhall - Längtans gåta

Längtans gåta är en svensk ungdoms-science fiction som var en av mina favoritböcker för sisådär 12-15 år sedan. Den handlar om Agneta, en ung kvinna som jobbar som kunskapsinsamlare på "Kunskapens hus" i en stad på planeten Zolbat. På Zolbat bor det två sorters folk, zolbateser (såna som Agneta) och zoldianer (såna som hennes närmaste chef Soleiman). Zoldianerna anses som lite sämre än zolbateserna, lite mer primitiva och i största allmänhet "annorlunda".

Det största brottet som finns på Zolbat är att störa tryggheten, och med det menas att sprida felaktig (eller skadlig) kunskap. Kunskap är allt på Zolbat. Men Soleiman har upptäckt något som kan vara farligt; en signal från rymden som han tror har något att göra med zoldianernas gamla legender om en tid då det inte fanns några zolbateser på Zolbat, en tid då alla levde i frihet istället för att tvingas in i städer och och styras endast av rationalitet och kunskap. Soleiman inviger Agneta i sin hemlighet, vilket leder till att de båda måste fly. Agneta får lära sig mer och mer om sitt eget urspung, och det visar sig att zolbateserna inte kommer från Zolbat, utan från en annan planet långt, långt borta - en planet som kallas för Tellus.

Nu när jag läser boken igen (med en vuxens perspektiv) så irriterar jag mig främst på två saker: 1) att datorer oftast kallas "datan" *ryys*, och 2) att det i grund och botten är en berättelse om religion. En av de saker som har bevarats från Tellus är nämligen en bok med en berättelse om ett barn, som föddes för att rädda mänskligheten (Bibeln, någon?), och det förekommer också en sorts överallt närvarande "Någon" eller "Den närvarande" (en gudomlighet?) som sägs ha skapat både zoldianer och zolbateser...

Förutom det är det fortfarande en bra bok (med en icke föraktlig dos moralfilosofi). Passar för åldrarna 10-14, ungefär.

Isaac Asimov och Robert Silverberg - Stjärnmörker

Well, jag försökte. Faktiskt läste jag nästan klart hela boken (stora delar av den var ändå rätt bra), men till slut orkade jag inte längre. Det var alltför mycket en ungdomsbok (både språk- och idémässigt)... säger jag som fortfarande älskar Godnatt Mister Tom, Eva Ibbotson och Roald Dahl. Och dessutom påminde den för mycket om Pestens tid och Signal (båda Stephen King, för er som inte visste det).

Stjärnmörker handlar om planeten Kalgash som ligger nånstans långt borta i universum. Kalgash är inte alltför olik Jorden, men den har sex solar vilket gör att det aldrig blir mörkt. Till följd av detta är människorna på Kalgash paniskt rädda för mörker (15 minuter i beckmörker är nog för att vissa ska få psykiska men för livet). På Kalgash frodas en domedagssekt, Flammans Apostlar, som hävdar att en gång var 2059:e år så släcks solarna, och gudarna straffar människorna för deras synder genom att låta Stjärnorna tända eld på Kalgash. Och nästa gång detta ska ske är om bara några månader.

Till sin fasa upptäcker några vetenskapsmän (ett par astronomer, en arkeolog och en psykolog) att de har funnit bevis för att allt detta dravel är sant. Var 2059:e år sker en total solförmörkelse, vilket undantagslöst leder till masshysteri, panik och att miljontals människor totalt förlorar förståndet (inga gudar är dock inblandade). Trots deras varningar bryr sig myndigheterna sig inte ett dugg om den annalkande katastrofen (ingen tror på den ändå, förutom Flammans Apostlar) och när solförmörkelsen inträffar så går världen, som de känner till den, mycket riktigt under...

Så långt orkade jag läsa. Efter ingående beskrivningar av den postapokalyptiska "civilisationen" (vissa av de mentalt friska utvandrade hit, andra dit, och ytterligare några till ett annat ställe, samtliga för att upprätta "Det nya samhället", samtidigt som små grupper av vansinniga människor gjorde sitt bästa för att bränna ner det som fanns kvar och godtyckligt döda alla misshagliga individer) så nådde jag nästan målet; slutet på boken. Men mina ögon vägrade läsa klart - de gled bara över texten utan att se den. Jag var helt enkelt inte tillräckligt intresserad av hur det skulle gå (samma sak hände när jag läste Gåtornas palats av Dan Brown, och även I cirkelns mitt av samma författare...).

Så den som vill veta vad som hände får helt enkelt läsa boken själv =).