Kawa Zolfagary - Vita kränkta män

En bok i stil med David Batras Arga lappar-böcker, men med ett mycket mer upprörande innehåll. Det är Kawa Zolfagarys Vita kränkta män.

Förordet är skrivet av Maria Sveland - passande med tanke på hennes kommande bok Hatet. En bok om antifeminism - och själva boken består av Facebook-statusar, tweets, fysiska tidningsartiklar, insändare och artiklar från bland annat rasistiska nättidningar. Alla med liknande innehåll och alla skrivna av människor som missat målet så mycket att bollen inte ens är på planen, eller för den delen planeten, längre (om jag nu ska använda en någotsånär sportslig metafor).

Samtidigt som det är hysteriskt roligt så blir man ganska rädd - det är inte bara det gamla mossiga gardet som uttrycker sina mindre intelligenta åsikter om kvinnor, invandrare, homosexuella etc. utan många är i min ålder eller yngre. Jag som hoppades på att det skulle ske ett generationsskifte och att iallafall folk under 30 var relativt klyftiga, men så är inte fallet. Att dessa korkskallar dessutom får uppfostra nästa generation blivande korkskallar är bara skrämmande. Får jag låsa in mig i mitt fort av förnuft och SF (för att citera en bibliotekarie på Twitter, även om jag just nu inte minns vem) de närmsta, åh, jag vet inte... 80 åren? Eller ännu hellre låsa in de vita kränkta männen kanske. I ett fort av rasism och kvinnohat. Bara de inte går lösa bland vettiga människor.

"As long as they’re homophobic behind closed doors, and don’t hurt anyone, I’m fine with it." — Eddie Izzard

Pelle Strindlund - Jordens herrar : slaveri, djurförtryck och våldets försvarare

Jordens herrar : slaveri, djurförtryck och våldets försvarare av Pelle Strindlund är en moralfilosofisk jämförelse mellan modern djurhållning och förslavandet av främst svarta afrikaner fram till slutet av 1800-talet. Strindlund, som är en politisk aktivist/författare/journalist, är anhängare av icke-våld i alla sammanhang och steget mellan icke-våld kopplat till människor och icke-våld kopplat till djur (samt, får man förmoda, även natur) är inte långt... eller nå ja, det beror ju på vem man frågar.

Frågar man till exempel den kristna kyrkan står djur i alla hänseenden under människan, och det finns inget moraliskt fel att äta dem eftersom de är skapade för att människan ska kunna dra nytta av dem som mat, kläder eller arbetsdjur. Samma svar får man från de gamla grekerna, romarna och faktiskt nästan alla större kulturer eller religioner i världen. Endast några få - till exempel rättrogna hinduer, jainister och i vissa fall buddhister - tycker annorlunda.

Strindlund frågar sig varför djurens situation idag på något sätt skulle skilja sig från slavarnas situation i äldre tider - de kan säljas och köpas godtyckligt, de utnyttjas för sin arbetskraft (och i djurens fall sitt kött, skinn, mjölk etc.) och de flesta anser, precis som många slaverianhängare på sin tid, att de vare sig kan känna smärta eller rädsla på samma sätt som (vita) människor.

Jag tycker att Jordens herrar är en otroligt intressant bok om ett ämne som inte precis är okontroversiellt (snarare tvärtom...), och jag kan också hålla med honom i mycket av det han skriver. Att djur behandlas helt oacceptabelt i dagens system är något som de flesta är överens om, och personligen skulle jag hellre äta kött mycket mer sällan för att istället ha råd att köpa kött från djur som behandlats bra under sin livstid när jag väl äter det. Och med "behandlats bra" menar jag inte samma sak som köttproducenterna, utan jag vill se småskalig uppfödning med fritt bete, friska djur och sen slakt. Den enorma djurindustrin är ohållbar för miljön och för tillgången till mat för alla 7 miljarder människor som bor på den här planeten, och vill vi fortsätta kunna äta kött måste konsumtionen dras ner till ett minimum.

Som ni kanske förstår är jag inte vegetarian. Varför jag inte är det är en hel bok i sig - men, i korthet, samtidigt som jag håller med Strindlund och många andra forskare och filosofer genom tiderna om att djur är tänkande, kännande varelser kapabla till lidande ser jag inte heller något direkt moraliskt fel att äta djur. (Och förbannar mig själv för att jag är en dålig människa som inte tycker det.) Människan har däremot en förpliktelse att sköta om sina djur på bästa sätt och inte slösa med den mat de blir i slutändan. Sätter vi oss själva som herrar ger vi oss också ett stort ansvar mot de som vi anser står oss lägre.

Men ändå - läsningen väcker många tankar. Att motivera för sig själv varför man gör på ett visst sätt... Det är inte lätt. Jag vet egentligen inte hur jag ställer mig till de frågor Strindlund tar upp, och jag kommer att fortsätta grubbla över detta. Tills vidare väljer jag vegetariskt så ofta som möjligt; huruvida detta leder till ett mer permanent beslut återstår att se.

(P.S. Den som vill ha en fördjupning i slaveriets historia - vilket på många sätt kan vara värdefullt innan man ger sig i kast med Jordens herrar - kan med fördel läsa Dick Harrisons trilogi En världshistoria om ofrihet.)

Karin Tidbeck - Amatka

Amatka är en koloni i en värld mycket lik vår egen, men en värld där orden ger saker dess form. Utan orden bryts formen upp. Kollektivet går före individen och reglerna måste följas, oavsett vad som händer.

Brilars Vanja Essre Två kommer till Amatka för att genomföra en undersökning om kolonins hygienvanor. Hon blir inkvarterad hos huskamraterna Nina, Ivar och Ulla. Ninas och Ivars gemensamma barn bor i barnhuset på veckorna och hälsar på hemma på helgerna.

Vanja påbörjar sin undersökning, men det dröjer inte längre innan märkliga saker börjar hända. På grund av slarv med märkningen löses flera av hennes saker upp, och myndigheterna - styrelsen - börjar konfiskera allt papper, till och med biblioteksböcker. Varför? Har det att göra med den stora branden i rekreationshallen, då fler än hundra människor förolyckades? Vanja börjar i största hemlighet söka efter svar.

Denna dystopiska roman, hälften SF och hälften filosofiskt experiment, skildrar ett totalitärt samhälle i förfall. För kollektivets bästa pressas människor in i mallar, och det är oundvikligt att vissa mallar trasas sönder. Vad händer när de gör det? Kan den enskilda människan stå upp mot kollektivet? SKA den enskilda människan stå upp mot kollektivet? Vad är rätt och vad är fel?

Tidbeck har många frågor men få svar. Personligen tycker jag att det är i slutet bokens brister blir tydliga. Jag är inte förtjust i när det blir för abstrakt, som jag tycker att Amatka blir på slutet, utan jag föredrog början där historien byggs upp och jag som läsare får lära känna Vanja, kolonin Amatka och den värld som är så lik och samtidigt så olik vår egen.

Förutom de rent... SF-liknande delarna tycker jag att Amatka påminner om Orwells 1984, klassikern i dystopiska sammanhang. Det anser iallafall jag är ett gott betyg och jag skulle gärna läsa mer av Karin Tidbeck.

(P.S. Jag fick för mig att Karin Tidbeck var från Finland, utan nån annan motivering än att Amatka liksom kändes finsk. Lustigt det där.)

Bokstävlarna har också läst Amatka.

Rebecka Bohlin - De osynliga : om Europas fattiga arbetarklass

När Barbara Ehrenreichs bok Barskrapad : konsten att hanka sig fram kom ut i början av 2000-talet läste jag den med intresse, men var tryggt förvissad om att det inte var så illa i Sverige. Nu, 10 år och nästan två perioder med borgerlig regering senare, är det precis så illa.

Rebecka Bohlins bok De osynliga : om Europas fattiga arbetarklass ingår i serien Vems Europa? utgiven av Atlas Reportage. Hon är journalist och debattör och har bland annat varit redaktör för boken XX. Feministiska samtal, idéer och utbrott. De osynliga är skriven med ett tydligt kvinnoperspektiv - därmed inte sagt att män inte får komma till tals, men eftersom de flesta låglöneyrken domineras av kvinnor blir det automatiskt till största delen dessa som intervjuas.

Bohlin tar främst upp situationen för städare, butikspersonal, serveringspersonal... de som arbetar i servicesektorn helt enkelt. I många fall är dock villkoren desamma även för t.ex. vårdpersonal, som i och med nedskärningar (ofta inom privata företag - Carema är ett flagrant exempel...) tar hand om många fler vårdtagare per anställd och oftast inte hinner med dem alla.

Inom städbranschen är det precis som inom t.ex. hemtjänsten vanligt med delade turer - några timmars arbete på morgonen, en flera timmar lång "rast" mitt på dagen och sen ytterligare några timmars jobb på eftermiddagen eller kvällen. Rasten och eventuella resor mellan olika arbetsplatser räknas som obetald fritid, och i många oseriösa städföretag snålas det in på lön, ob-ersättning med mera. Det medför att många som städar måste ha mer än ett jobb för att klara sig. Än så länge finns det barnbidrag och ensamstående föräldrar kan få bostadsbidrag, men när den svenska välfärden urholkas blir villkoren allt sämre för lågavlönade. Det berömda "livspusslet", säger Bohlin, är anpassat för den välmående medelklassen - att t.ex. använda RUT-avdrag för att få städat hemma kan knappast städerskan själv göra... Och vad gör man när man som ensamstående förälder måste arbeta kvällar, nätter eller helger och kommunen man bor i inte erbjuder förskola andra tider än måndag till fredag 8-17?

De osynliga är en mycket intressant skildring av ett Sverige som jag faktiskt inte trodde existerade. I min enfald - eller snarare naivitet - trodde jag att med kollektivavtal och fackföreningar kunde alla med ett heltidsjobb leva på sin lön, även om jobbet var att städa eller ta hand om äldre (två jobb som ju faktiskt är mycket viktigare än lönen antyder). Men många företag har inte kollektivavtal, och många fackföreningar har förlorat sin styrka. Medlemsantalen rasar och företagen frias i domstol när facken anmäler oegentligheter. I Fredrik Reinfeldts Sverige är många ute i kylan.

Kvinnliga svenska serietecknare

Den senaste tiden har jag nästan uteslutande läst kvinnliga svenska serietecknare: Liv Strömquist, Sara Granér och Lina Neidestam. Av dessa tre är Liv Strömquist min absoluta favorit - jag gillar verkligen hur hon blandar humor med svidande kritik mot patriarkatet. Einsteins fru och Prins Charles känsla är mina favoriter so far. Jag fattar inte hur jag lyckats med att inte läsa henne tidigare?

Sara Granér och Lina Neidestam träffar inte i prick riktigt lika ofta som Liv Strömquist (IMO, förstås), men när jag läste Med vänlig hälsning (Granér) ville jag typ kopiera nästan varenda sida och sätta upp på väggen. Neidestams Zelda 2 : Kampen fortsätter hade också vissa helt fantastiska partier medan Zelda kändes lite mer ojämn. Det kan ju ha att göra med att den kom först, det var bara jag som läste dem i fel ordning...

Överlag tycker jag faktiskt att kvinnliga svenska serietecknare är sjukt mycket roligare än manliga svenska dito!

Amanda Hellberg - Jag väntar under mossan

Jag har ju läst och gillat Amanda Hellbergs andra böcker (Tistelblomman var klart bäst) så jag kastade mig förstås över hennes ungdomsbok Jag väntar under mossan. I det stora hela gillar jag den, även om det finns en del invändningar.

Handlingen i korthet: Tilda, som vuxit upp med en svensk mamma och en brittisk pappa i Storbritannien är hos sin morfar i Sverige under sommarlovet. Morfar bor ensam i en gammal stuga ute i de djupa skogarna. För många år sedan försvann hans hustru, Tildas mormor, spårlöst, men morfar är övertygad om att hon finns kvar någonstans i skogen.

Det finns många tecken på att något ondskefullt väsen bor i skogen. Badstranden vid sjön där Tilda brukade bada som barn är övergiven - byborna badar hellre i det nya, plastiga utomhusbadet. Stämningen vid sjön känns inte bra. Tilda känner också av något litet som drar omkring runt stugan. Ett spöke?

När hon får en bok om nordisk folklore klarnar många saker för henne, och hon inser att hon är en del av något som pågått i skogarna i århundraden.

Som sagt, jag gillar boken, men det spårar ut en hel del och spretar åt alla möjliga håll. Det är mylingar och skogsrån och häxor och trollkarlar och fan och hans moster... nå ja, inte fan och hans moster kanske. Och väktare, inte att förglömma. Men det är lite kärlek och lite uppväxtskildring och massor av övernaturligt och lite skräck. Roligast är nästan att läsa om Tildas bild av Sverige med dillchips och världens godaste ostbågar... och myggbett, halvtinade kanelbullar, ljusa sommarnätter, brännässlor och utedass. Amanda Hellberg fångar den svenska sommaren på pricken, och bilder från min barndoms somrar kommer tillbaks när jag läser. Det är bokens stora förtjänst.

Lina Neidestam - Zelda 2 : Kampen fortsätter

Jag råkade visst läsa Zelda i fel ordning (dvs. har inte läst del ett än) men del två var hur som helst awesome! Inte för att jag alltid tycker att just karaktären Zelda är så fantastisk men Lina Neidestam träffar så mitt i prick nästan jämt. Särskilt strippen där Zelda ser en äkta Almodovar-kvinna. *här hade jag infogat strippen ifråga om jag hade haft den i digitalt format, men det har jag inte så ni får tänka er hur den hade kunnat se ut*

Eller, för den delen:

Från Lina kan rita fint.

Visst, det är inte alltid som jag tycker Zelda är kul. Ibland blir det lite väl ansträngt, lite väl "jaja, vi har sett det förut". Men för det mesta är Zelda jävligt bra.

Amanda Hellberg - Tistelblomman

Tistelblomman är Amanda Hellbergs tredje och hittills bästa bok om Maja Grå, en ung kvinna som ser mer än andra. I denna bok har hon lämnat Sverige för Skottland och flyttar till ett gammalt hus - Tistelblomman - i en avlägsen skotsk by tillsammans med Jack, konstnären hon mötte i Döden på en blek häst. Ganska snart förstår Maja att allt inte är som det ser ut att vara. Människorna i byn är ovilliga att prata om Tistelblomman, och Maja hör konstiga ljud och ser konstiga saker. När Maja och Jack träffar ägarnas son, Adrian, märker hon genast att även Adrian har sett och hört saker i huset. Men är det en ond ande, eller något helt annat?

I Tistelblomman har Amanda Hellberg verkligen hittat rätt. Den har precis lagom balans av övernaturligt och verklighet, och även om jag ibland vill ruska om Maja ordentligt och skrika "men prata med honom istället för guds skull!" (ni som har läst vet vad jag menar) så bidrar detta till spänningen. Styggelsen var lite väl vidrig och Döden på en blek häst lite för tam - men, som Guldlock skulle ha sagt, Tistelblomman är alldeles lagom!

Nu hoppas jag på fler böcker om Maja Grå där hon kan använda sina förmågor utan att vara rädd för vad Jack ska tycka. Jag vill också se lite med av Steve King, och förhoppningsvis kan dessa båda saker knytas ihop utan större problem. ;)

Förresten, gissa om jag står först i kö på Amanda Hellbergs nya ungdomsbok Jag väntar under mossan? Självklart.

Fanny Ambjörnsson - Rosa : den farliga färgen

Det här med rosa har diskuterats länge på bloggar, i media och lite varstans där genusförespråkare och genusmotståndare möts. Fanny Ambjörnsson har nu skrivit en hel bok om hur vi förhåller oss till rosa och den lustiga kulturella idén vi har om att feminint = dåligt och maskulint = bra. För let´s face it, att klä en pojke i rosa är samma sak som att göra honom till bög... enligt många pappor. Det är nästan alltid pappor, av nån anledning.

Många, särskilt urbana, akademiskt bildade medelklassmänniskor i 30-årsåldern (de där som döper sina barn till Svante, Helmer och Kerstin, så att de redan som spädbarn verkar vara 58 år och arbeta som revisorer) skulle aldrig nånsin klä sin dotter i rosa eftersom de då riskerar att uppfattas som lågavlönade, kedjerökande 20-somethings med vargtröjor och mjukisbyxor med ordet "sexy" på röven (de där som döper barnen till Kevin och Melissa, internationella namn som passar på vilken amerikansk truck stop som helst), de som aldrig har hört talas om könsroller men uppfyller dem på pricken. En flicka i rosa är, enligt de normer som finns, söt, snäll och prinsessig, hon leker försiktigt (gärna med dockor - det är ju viktigt att flickor är omhändertagande!), kan inte leka tre (det vet ju alla...) och är i största allmänhet "normal". Just på grund av detta är det viktigt att bryta normen; klä dottern i blått, ge henne traktorer och verktyg, uppmuntra henne att klättra i träd och smutsa ner sig osv.

Men. Hur många gör tvärtom? Hur många tillämpar kompensatorisk uppfostran (eller kompensatorisk pedagogik, om man vill svänga sig med fina ord), som jag lärt mig att det heter av Lady Dahmer - en mycket klok kvinna, även om jag inte alltid håller med allt hon skriver. De flesta, även jag, har ett instinktivt motstånd mot att klä en pojke i rosa. En pojke i rosa blir mobbad; han är feminin och riskerar, naturligtvis, att bli bög. Jo, för det är självklart färgvalet som avgör! Detta har naturligtvis att göra med att det feminina är klassat som lägre stående än det maskulina (se bara på Språkrådets tjusiga lilla nyord "tjejsamla"...) - nej, jag vet, så ÄR det ju faktiskt INTE. Nähä. Varför får kvinnor lägre lön då, och varför är det så hemskt att pojkar har rosa?

Kompensatorisk uppfostran, att som förälder kliva in och vidga de där könsrollerna som barn pressas in i  - så att tjejer får vara starka och ta plats, medan killarna får vara sårbara, mjuka och omhändertagande - är ett rätt mycket större åtagande än att bara köpa en rosa tröja till lille Svante. Men den rosa tröjan är en början, och just det faktum att vi lite till mans (kvinns) får nervösa ryckningar i ögat av tanken betyder att det är dags nu. Mer rosa till grabbarna! Mer glitter, fluff och tyll också, för den delen. Flickorna har fått vara könsöverskridande länge nu; det är ingen som höjer på ögonbrynet åt en femårig flicka i en blå tröja med spindelmannen på. Eller jo, vissa gör det, men inte alls lika många som hajar till när de ser en femårig pojke i ballerinakjol och glitternagellack. Lustigt, med tanke på att rosa länge var en stark färg för män, associerad med mod och krigiskhet. Spröda små flickor däremot passade bättre i ljuvt blått. True! Långt in på 1900-talet, dessutom.

Anyways! Ambjörnsson sluter sig till att förälskelsen i/avståndstagandet från rosa har att göra med både kön, ålder och klass. Alla flickor förväntas gå igenom den rosa fasen innan de börjar skolan, så rosa associeras med barnslighet. Och med femininitet, förstås. Och dålig smak - för när barn gillar något så gillar de det MYCKET, i vulgärt ockh blingat överflöd. En vuxen som gillar rosa betraktas alltså som infantil, feminin/svag, vulgär, eventuellt också lågutbildad och mindre sofistikerad. Den som vill bli betraktad som vuxen, kompetent och intelligent gör bäst i att undvika rosa.

Inte konstigt att det finns aktivistgrupper som gör sitt bästa för att återerövra den rosa färgen. Inte heller konstigt att det finns rörelser som Pinkstinks, som bland annat motsätter sig könsuppdelningen på barnavdelningarna i klädaffärer. Rosa är en så laddad färg att hela bloggkrig kan baseras på "fel färg till fel kön" - föreställ er att nån skulle få 200 ogillande kommentarer för att hen förklarade att hen tänker klä sitt barn i grönt. Nä, just det.

3 x backlogging

Jag har ägnat en stor del av juli åt att läsa gamla Maria Lang som jag inte läst förut, men jag tror att jag lämnar Lang-analyserna till Helena. Istället tänkte jag skriva lite snabbt om tre andra böcker jag läst under sommaren.

John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna
Sist av alla(?) läste jag faktiskt Lilla stjärna, bland annat för att jag fick den i födelsedagspresent vilket gjorde att den alltså fanns där i bokhyllan (men jag hade ju planerat att läsa den hur som helst, det hade bara inte blivit av). Min bedömning? Jo, den är bra, men Människohamn är fortfarande bättre. Lilla stjärna är så bizarr att man mår illa. I korthet, om det nu är någon som mot förmodan inte har läst den, så handlar den om den avdankade dansbandsstjärnan Lennart som hittar ett spädbarn i skogen - en liten flicka som kan skrika en helt ren ton. Lennart blir så till sig över detta att han beslutar sig för att ta med flickan hem. Han stänger in henne i sin källare och beslutar sig för att uppfostra henne i hemlighet, eftersom han föreställer sig att han med flickans fantastiska förmåga (allitteration!) åter ska stiga på dansbandshimlen. Naturligvis går det inte riktigt så.

Mari Strachan - Jorden sjunger i B-dur
Boken utspelar sig i Wales på 1950-talet, och det är egentligen det faktumet som gör hela boken. Jorden sjunger i B-dur handlar om tolvåriga Gwennie som är minst sagt speciell; hon tror att hon kan flyga (men bara när hon sover, hon har inte lärt sig att flyga när hon är vaken än) och är nästan äckligt lillgammal samtidigt som hon är otroligt naiv. När en av grannarna försvinner och sedan hittas ihjälslagen beslutar sig Gwennie för att försöka lista ut vad som egentligen hände, precis som en av detektiverna i de romaner hon brukar läsa - och sedan låna ut till byns polisman (som hellre arbetar i trädgården är löser brott). Det är en lite smårolig bok och kul att läsa pga miljön - hur ofta läser man en bok som utspelar sig i Wales? - och tidsmarkörerna, men Gwennie är verkligen otroligt irriterande och det är nästan så att jag ibland sympatiserar med mamman som favoriserar sin äldsta dotter Bethan.

Gyles Brandreth - Oscar Wilde and the Nest of Vipers
Till skillnad från i de tre första böckerna där Robert Sherard är Watson till Oscar Wildes Holmes är The Nest of Vipers uppbyggd nästan som en brevroman. Den består av dagboksanteckningar, telegram och brev mellan de olika karaktärerna och deras respektive hustrur/vänner/kollegor vilket faktiskt är bra för historien, eftersom man då får fler olika perspektiv (t.ex. Arthur Conan Doyles syn på Robert Sherard). I den här boken anspelas det mer på Oscar Wildes homosexualitet - även fast ingenting sägs rakt ut, förstås - och även prins Albert Victor, drottning Victorias sonson, blir outad som gay (eller kanske snarare bisexuell). The Nest of Vipers handlar om vampyrer, en kunglig skandal, den senaste (år 1890) forskningen om hysteriska kvinnor - forskning som involverar både hypnos av levande patienter och obduktion av döda sådana, i syfte att hitta en fysiologisk förklaring på ett neurologiskt problem. Jag tycker nog att den tredje boken (Oscar Wilde and the Dead Man's Smile) var något bättre, men The Nest of Vipers är fortfarande riktigt bra och jag gillar som sagt brevromans-greppet. När kommer nästa bok?

Christoffer Carlsson - Den enögda kaninen

Jag är officiellt sjukt avundsjuk. Hur kan nån som är född 1986 skriva så bra? (Eller är det ett tecken på att jag börjar bli gammal?)

Christoffer Carlssons debut Fallet Vincent Franke väckte precis samma förundran (med precis samma formulering, insåg jag nu) så jag kanske helt enkelt måste medge för mig själv att ja, jag börjar förmodligen bli gammal. Jag är åtminstone mycket äldre än jag tror.

Den enögda kaninen har beskrivits som en "glesbygd noir" och utspelar sig i den lilla fiktiva småländska orten Dalen, som egentligen inte är en dal, där de omkring sexhundra invånarna känner varandra så väl att efternamn inte behövs. David har flyttat därifrån och läser nu filosofi på Stockholms universitet, men en ödesdiger sommar kommer han hem och dras in i en nedåtgående spiral av händelser tillsammans med barndomsvännen Lukas och fyra andra ungdomar - Richard, Martin, Julian och Justine. I Dalen florerar rykten, både oskyldiga och illasinnade, om nästan alla. Vissa är sanna, vissa är det inte; till exempel sägs Martin vara bög och Julian och Justine, som är syskon, sägs ha ett förhållande. Den här sommaren får David veta vilka rykten som är sanna.

De sex ungdomarna har hittat ett gammalt hus, undangömt och bortglömt, och använder det inte bara som sin privata mötesplats utan även som gömställe för stöldgods. Tillsammans begår de inbrott i hus över hela Dalen, och det är inbrotten som har skulden för allt som sedan händer.

Nånting jag reagerar på är hur lätt de inblandade verkar ta på det de gör. Inbrotten ses inte som nåt allvarligt, och inte ens när något mer allvarligt faktiskt händer så verkar de sex känna någon större ångest inför det hela - visst, några av dem har moraliska betänkligheter, men mestadels handlar problemen om hur de ska kunna klara sig undan snarare än om vad de egentligen har gjort. Den extrema homofobin i Dalen stör jag mig också på, men jag kan mycket väl tänka mig att det är precis så det är i bibelbältet Småland (eller för den delen i många små byar ute på landsbygden).

Förutom detta tycker jag att Den enögda kaninen är ganska briljant. När det började bli lite väl mycket gangsters och uppgörelser blev jag lite uttråkad, men de mer övernaturliga inslagen - som kanske och kanske inte är Davids inbillningar - är spot on och hade kunnat utvecklas ännu mer. Överhuvudtaget är det karaktärsutvecklingen och det psykologiska samspelet mellan, tja, precis alla i boken som är det mest intressanta. (Och språket! Språket är fantastiskt.)

Det är en blandning av noir, psykologisk thriller och coming-of-age story med en dos av incest och hallucinationer, och om Christoffer Carlsson tänker fortsätta skriva böcker så tänker jag fortsätta läsa dem.

Snabb resumé av senaste tidens läsning

Jag har inte varit så bra på att skriva om lästa böcker i år, så jag tar en liten recap av sånt som ligger orecenserat.

Sarah Langan - The Missing
Betydligt bättre än Langans debut The Keeper, i mitt tycke. Utspelar sig i The Keeper-staden Bedfords grannstad Corpus Christi där man inte vet så noga vad som egentligen hände, bara att sågverket exploderade och att Bedford numera är öde. Läraren Lois Larkin åker på en utflykt till skogen mellan de två städerna med sin skolklass och en av eleverna försvinner. Det blir början till slutet för Corpus Christi och, i förlängningen, USA. (Och kanske hela världen?) Mycket bra hursomhelst, jag rekommenderar den skarpt. Det är en del blood and gore men The Missing koncentrerar sig främt på den psykologiska skräcken och i synnerhet slutet (det allra sista stycket, närmare bestämt...) stannar kvar länge. Temat i boken påminner dessutom en del om första delen i The Passage.

Philippe Claudel - Monsieur Linh och den lilla flickan
Otroligt sorglig bok om den gamle monsieur Linh som flyr från ett icke namngivet, krigsdrabbat land i Asien till ett annat, icke namngivet, land i Europa tillsammans med sitt lilla barnbarn. Hans enda mål i livet är att hålla den lilla flickan trygg, men han känner sig rädd och osäker i det nya landet där han inte förstås språket och där allt är så annorlunda. På en av sina promenader i den nya staden möter han en annan man, monsieur Bark, och de två blir vänner utan att kunna varandras språk, och när monsieur Linh en dag får ett nytt boende långt från parken där han och monsieur Bark brukar träffas måste han till varje pris ta sig därifrån och träffa sin vän igen.

Tunn och snabbläst och mycket sorglig, som sagt. Slutet förändrar hela boken - det är nästan att man måste läsa den en gång till i ljuset av det.

Elly Griffiths - Huset vid havets slut
Tredje boken om arkeologen Ruth Galloway, och den hittills bästa skulle jag vilja säga. Visst, översättningen var väl kanske lite styltig, men det tänkte jag inte så mycket på... I den här boken är Ruths dotter Kate född, och Ruth måste nu jonglera sitt jobb och sin fem månader gamla dotter samtidigt som hon måste hålla barnets far en hemlighet för sina kollegor och vänner. Sex kroppar hittas på stranden och kol 14-dateringen placerar dem i modern tid - andra världskriget närmare bestämt. Det visar sig att männen var tyskar och att de kan ha mördats av det brittiska hemvärnet som sedan försökt mörka alltihop. Men några av de män som deltog känner fortfarande skuld över vad de gjorde, och de vill nu dra fram hela historien i ljuset.

Egentligen läser man nog böckerna mest för Ruths skull, snarare än fallen i sig. Hon är något så ovanligt som en sympatisk kvinnlig karaktär som inte är helt perfekt och underskön utan har en del brister och nojjor, men lever sitt liv som hon vill ändå.

Amanda Hellberg - Styggelsen
Betydligt mer skrämmande än Döden på en blek häst (fast jag läste ju dem i helt fel ordning, men det gjorde inte så mycket tyckte jag). Boken börjar 1946 med att den unga flickan Singa som tillsammans med sin far reser runt och håller "seanser", skulle man väl kunna kalla det, där Singa låtsas kanalisera andar som har meddelanden till publiken. Allting är dock inte fejk; Singa har äkta gåvor. Det upptäcker ett syskonpar som också försörjer sig på seanser, och de kidnappar flickan för att utnyttja henne för sina egna syften. Systern, Eva, har dock andra intressen också - hennes ondskefulla och sadistiska läggning får fullt utlopp i sättet de behandlar Singa på, och det värsta är att läsa om hur Singa får leva efter kidnappningen. Femtio år senare får den unga Maja Grå kontakt med spöket Singa, som desperat försöker meddela sig med någon på den levande sidan.

Riktigt bra, men jobbig att läsa. Jag hade kunnat vrida nacken av Eva själv. Vidrig människa. Men i vanlig ordning vänder slutet upp och ner på det man trodde att man visste...

Magnus Nordin - Tystnadens hus
Ungdomsbok som jag läste på lunchen i bokbussen - det kan ju vara bra att ha nånting att rekommendera för ungarna. Magnus Nordin skriver alltid bra, och Tystnadens hus är en av de bästa böckerna jag har läst av honom. Stella, 16 år, rymmer från ett barnhem som kallas fader Davids gård (mer eller mindre en sekt som styrs med järnhård hand av denne fader David) tillsammans med den något äldre Gabriel. De båda får bo i ett övergivet gammalt rivningshus, och en av Gabriels polare har fixat ett jobb åt honom. Stella får istället order om att inte gå ut eftersom fader David troligen letar efter dem. Dagarna går långsamt och Stella har tråkigt. En dag ser hon en liten flicka på gården; Lina, som flickan heter, hävdar bestämt att hon bor i huset, trots att Stella vet att det är övergivet. Vem är Lina? Var är hennes föräldrar? Stella börjar se och höra saker som tyder på att rivningshuset är hemsökt...

Mycket bra, som sagt, och precis som de flesta andra böcker i det här inlägget slutar Tystnadens hus på ett minst sagt oväntat sätt. =) Rekommenderas till tonåringar som vill ha nåt spännande!

Elin Boardy - Mot ljuset

Från början var det lite Små krig-varning på Mot ljuset, dvs. en bok som kändes som att jag borde gilla den men som mest genererade en gäspning. Lyckligtvis blev den bättre - nej, inte bättre, för den var hela tiden bra sådär i största allmänhet, men mer tilltalande för just mig - en bit in.

Boken handlar om Elly, en ung svenska som följer med sin nygifta syster Annie på dennas bröllopsresa till Malaya. Annies man, dansken Laurids Jensen, är läkare och passar på att kombinera sin bröllopsresa med läkarpraktik på en malayisk plantage. I sällskapet ingår också Niels, Laurids bästa vän från skolåren, och Thomsen, plantageägaren. Året är 1947, andra världskriget ligger fortfarande färskt i minnet och rasismen grasserar hejvilt - man skulle ju kunna tycka att man kan vara lite artig mot de människor som bor i landet man besöker, men det går ju inte för sig. Inte när de besökande är västerlänningar och de infödda asiater.

Jag har lite svårt att se vad Boardy vill med sin berättelse. Elly är huvudpersonen, och jag antar helt enkelt att boken handlar om hennes personliga utveckling, för det är den röda tråd jag kan se. Jag hade hoppats på lite mer Fem svarta höns-handling eftersom det var såna vibbar jag fick när jag läste på baksidan, men revolutionen tar inte fart förrän i slutet av boken och innan allt bryter lös hinner Elly börja klä sig i byxor, ha en affär, utveckla ett politiskt samvete och i största allmänhet utvecklas som människa.

Jag är inte helt på det klara med vad jag tycker om Mot ljuset. Det lutar åt att jag gillar den, men jag skulle nästan behöva läsa den en gång till för att bli säker. (Jag är inte heller säker på vad jag tycker om de danska ord och uttryck som Boardy använder i dialogen för att understryka att vissa av personerna i sällskapet är danskar. Det blir ungefär som i Döden på en blek häst, men besvärligare eftersom jag inte kan danska.)

Amanda Hellberg - Döden på en blek häst

Döden på en blek häst (det finns, apropå ingenting, en parfym från Black Phoenix Alchemy Lab som heter Death on a Pale Horse - hade varit väldigt passande att bära den parfymen samtidigt som man läser boken) handlar om Maja Grå, en ung svensk tjej som kommer till Oxford för att läsa en konstkurs. Hennes mamma Birgitta har blivit mördad i Brighton och förutom allt som följer med en nystart i ett främmande land måste Maja även hantera detta faktum - att hennes mor, som varit försvunnen ur Majas liv i tio år, är död.

Maja är en sån som "ser" saker. Redan tidigt i boken börjar hon få visioner och underliga drömmar som rör mammans mord, och det blir inte bättre att hon får veta att en grupp unga kvinnor för snart 25 år sedan dött under mystiska omständigheter i precis det elevhem som hon bor i. Dessa unga kvinnors död vävs samman med Majas mors död och deras andar hemsöker Maja både i drömmar och när hon är vaken.

Under tiden arbetar Maja med sin konst och blir god vän med sin rumskompis Nikita och en annan kurskamrat, Ashley. Dessutom börjar hon utveckla känslor för den buttre Jack Winter, vars tavlor är skrämmande och provocerande.

Döden på en blek häst är 1) en spökhistoria, 2) en deckare och 3) en coming of age-berättelse där Maja utvecklas både konstnärligt och känslomässigt. Som deckare fungerar den ganska dåligt men som alternativ 1 och 3 tycker jag den är riktigt bra - kanske främst som nummer 3, för Majas egen utveckling och hennes relationer med vännerna Nikita och Ashley tycker jag är intressantast. Ja, egentligen är det hela Oxford-miljön som är allra bäst; det anrika universitetet med sina speciella traditioner, höst i Oxford med gyllene löv och djupblå himmel, studentlivet... det påminner om Dorothy Sayers Kamratfesten, fast ett antal år senare. (Och även väldigt mycket om Carina Burmans Cromwells huvud. Kanske mest om den, till och med.) Jag vill också plugga i Oxford!

Att det vimlade av engelska ord och uttryck i boken var ingenting jag störde mig på (jag läste Bokstävlarnas recension i samma veva som jag läste boken, annars hade jag antagligen inte ens tänkt på det), snarare var det en påminnelse för mig om att boken faktiskt utspelade sig i Storbritannien och att dialogen ju egentligen var på engelska. Inte ens den skämskuddeframkallande sexscenen var så skämskuddig som jag förväntat mig efter att ha läst vad Bokstävlarna tyckte... den var väl inte den bästa sexscen jag läst - eller den minst pinsamma - men så farlig tyckte jag inte att den var. Jag motsätter mig dock starkt mot användningen av ordet "skruvade".

Min slutgiltiga bedömning är att det är en bra bok, om än något bagatellartad - Hellberg kunde ha vräkt på mer stämning, mer subtil skräck och för den delen också gärna ett mer... övernaturligt slut. Lösningen var lite väl prosaisk tyckte jag. Eller så är det jag som läst för mycket deckare? Hur som helst så är det en bok jag kan rekommendera. Lite light reading så här under påskhelgen kanske?

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren - Cirkeln

Eftersom både Mats och Sara okejat att det går bra att skriva recension före 2 maj (och Jonas Thente redan hyllat i DN) så tycker jag att det är dags att vara lite stjärnögd här.

Cirkeln utspelar sig i den lilla staden Engelsfors, nånstans mitt ute i skogen och definitivt ett ställe som Gud glömt. Arbetslösheten är hög och ungdomarna längtar sig bort. Strax efter höstterminens början skakas gymnasieskolan av ett (förmodat) självmord, och inte långt efter det drar en övernaturlig kraft sex tonårstjejer till ett märkligt möte. De är de Utvalda, de som ska kämpa mot en uråldrig ondska, och trots sina olikheter måste de samarbeta - innan ondskan hittar dem.

Några småsaker kan jag väl anmärka på. Författarna är båda förtjusta i Buffy the Vampire Slayer och det märks mer än bara lite från tid till annan. Hela biten med Rådet och någon som är där för att vaka över och vägleda de Utvalda... tja, jag har sett BtVS jag också (och jag älskar den serien jag med, don´t get me wrong). Men man kanske inte kan räkna med att vara alltför originell när det rör sig om en uråldrig profetia, en stor ondska och en Utvald som ska rädda världen (nåja, flera Utvalda i det här fallet). Sen så har jag nog sett/läst lite väl mycket liknande, eller så är jag alldeles för cynisk av naturen, för jag blev inte det minsta förvånad av plot-twisten där på slutet...

Nu till fangirlandet:

Porträtten av tjejerna är fantastiska. De är så helt olika och samtidigt så otroligt trovärdiga; precis så var det ju att vara tonåring (själv var jag mest lik Minoo, men jag kände både Vanessor, Anna-Karinor, Idor och Linneor) och alla, precis alla, kommer att hitta nån att identifiera sig med. Jag kan absolut förstå Anna-Karins agerande, sympatisera med Vanessa när hennes odrägliga styvfar är, tja, odräglig (att inte mamman kickar ut honom?!) och hatar Ida ur djupet av mitt hjärta. Förhoppningsvis blir hon mer empatisk i kommande böcker, men tyvärr så brukar självupptagna tonårstjejer sällan bättra sig särskilt mycket.

Jag gillar också greppet med ett helt gäng Utvalda istället för bara en (och att väktaren, eller vad man nu ska kalla honom, är helt förvirrad - det ska ju bara vara en utvald!) som alla har varsitt element och därmed sammanhängande krafter, så att de måste samarbeta för att klara sig. Alla har dock inte helt självklara krafter...

Allt det vardagliga, som inte har med magi och uråldighet att göra, är så träffande beskrivet - olycklig kärlek, problem med föräldrarna, mer eller mindre fungerande hem, läxor, vänner (i den mån vänner finns). Det är helt enkelt väldigt välskriven socialrealism, med en stor dos övernaturlighet. ;) Jag skulle vilja säga att Cirkeln kan bli den nya Twilight, fast BRA. Inte en tafflig kärlekshistoria med unkna könsroller.

För att illustrera riktigt hur bra jag tycker att Cirkeln är kan jag berätta att jag är fruktansvärt åksjuk men att jag ändå var tvungen att läsa klart det sista kapitlet på bussen på väg hem från jobbet. Jag fick lägga ner boken flera gånger för att jag började känna mig illamående, men jag var absolut tvungen att veta hur det skulle gå.

Och det enda problemet jag kan se är att nästa bok inte kommer förrän 2012! Hur ska jag kunna vänta så länge?

P.S. Jag skulle säga att det här är en bok som passar alla mellan 14 och 100. Köp den, läs den, ge den till tonåringen i ditt liv, eller till din mamma. Hon kommer att gilla den.

Sara Kadefors - Nyckelbarnen

Nyckelbarnen är en mellanåldersbok (9-12 år, ca) som handlar om Siri, jagberättaren, och vad som hände under höstterminen i femman.

Siri är ett nyckelbarn. Hennes föräldrar jobbar massor och är nästan aldrig hemma; redan i trean fick Siri en egen nyckel hem trots att hon inte ville det. Hittills har hon kunnat vara på fritidsklubben efter skolan, men nu ska fritidsklubben läggas ner på grund av besparingar. Vad ska hon göra istället? Det är inte alls kul att komma hem till en tom lägenhet.

Siris föräldrar oroar sig för att hon inte har några kompisar, men Siri är nöjd som det är. Hon tycker inte att hon har nåt gemensamt med sina klasskompisar, inte ens med Linn och Leo som bor i samma hus. Men trots det börjar hon en dag prata med Linn och utan att veta hur det gick till är de plötsligt vänner. De båda blir också kompisar med Leo, den stökiga* killen i klassen som deras lärare Maggan inte gillar. Hon hackar alltid på Leo vilket bara gör att han blir jobbigare och jobbigare, och till och med de andra i klassen tycker att Maggan är oschysst och rentav elak mot både Leo och flera andra i klassen. Nizar, däremot, är lärarens gullegris. Siri tycker illa om honom men trots det vill han att de ska arbeta tillsammans på hemkunskapen. Varför? Siri kan verkligen inte fatta det.

Trion - Linn, Leo och Siri - beslutar sig för att försöka göra något åt den ohållbara situationen i klassrummet. De går till rektorn för att berätta hur Maggan beter sig mot vissa av eleverna, Leo i synnerhet, men rektorn tror inte på dem. Hon har ju känt Maggan så länge! Barnen blir både ledsna och arga, och tillsammans bestämmer de sig för att hämnas på både Maggan och rektorn. De börjar i liten skala, men det som från början var ganska harmlöst eskalerar och snart är de, med Linn i spetsen, bortom all kontroll.

Samtidigt som allt detta pågår så uppträder Siris föräldrar märkligt, och problemen hemma blir allt värre. Siri förstår att hennes föräldrar ljuger för henne. Hon vet inte varför eller om vad, men de ljuger.

Mycket bra bok! Speciellt upprörande är förstås tråden om Maggan, en lärare som misslyckas kapitalt med sitt jobb och behandlar vissa elever som skit samtidigt som hon favoriserar andra. Att rektorn håller henne om ryggen är ju helt ofattbart, när eleverna - hela klassen! - protesterar så kraftigt. Inte ens kuratorn tar tag i problemet, istället ska det lekas dramalekar och pratas om att det är fel att mobba. Fast att det är fel av en lärare att mobba en elev, det nämns inte. Det här kan nog vara grund för en diskussion i en klass och jag tror att Nyckelbarnen skulle göra sig väldigt bra som en högläsningsbok i skolan just på grund av alla potentiella diskussionsämnen.

Det blir lite rörigt emellanåt eftersom det är såpass många röda trådar; huvudspåret är förstås Maggan och rektorn - och hur Linn spårar ut alltmer - men sen är det ju det där om Siris föräldrar, och om Nizar som vill bli kompis med Siri och hennes gäng. Jag tror dock att det här är en bok som många nio-till-tolvåringar skulle uppskatta om man satte den i händerna på dem. Det den har mot sig är omslaget, som är stilistiskt snyggt men inte särskilt lockande för målgruppen. Jag har dock lyckats förr med att "prata ut" en bok i en mellanstadieklass; ett exempel en bok som tidigare inte lånats ut men som jag haft med på ett bokprat med resultatet att flera velat läsa den är Och? av Bitte Havstad. Den har också en snygg framsida - om man är vuxen. De flesta barn ratar den för den ser för tråkig ut.

Iallafall - på fredag bokpratar jag om Nyckelbarnen, så jag får se då om jag har rätt. =)

*adhd, misstänker jag.

Ninni Schulman - Flickan med snö i håret

Det hör till ovanligheterna att jag läser svenska deckare skrivna på den här sidan av 1970, men Flickan med snö i håret fastnade jag för redan i somras när den dök upp i en sambindningslista från BTJ (ni andra bibliotekarier vet vad jag pratar om). Det lät som ett bra upplägg, helt enkelt.

I stora drag handlar boken om Magdalena Hansson, journalist, frånskild, mamma till en sexårig pojke (adopterad från... nu glömde jag vilket land det var... Kina?) som flyttar tillbaks till sin gamla hemstad Hagfors i Värmland efter skilsmässan och börjar jobba på den lokala tidningen - ett jobb som mestadels består av att rapportera om marknader, konstutställningar, PRO-träffar och guldbröllop. Inte alltför spännande alltså.

Men på nyårsdagen försvinner en tonårsflicka, och några dagar senare hittas en ung, naken flicka skjuten i en jordkällare. Det enda problemet är att den döda flickan inte är den försvunna tonåringen, utan en annan flicka som ingen verkar kännas vid.

En försvunnen och en död tonårsflicka samtidigt i lilla Hagfors är ett alldeles för osannolikt sammanträffande. Polisen gör vad de kan men Magdalena börjar också nysta i fallet på egen hand, och utsätter därmed sig och sin son för fara.

Det jag gillade mest med Flickan med snö i håret är hur äkta personerna i boken känns. De är precis som vem som helst, inte plastiga stereotyper som poliser m.m. gärna är i ganska många deckare. En av poliserna, Petra Wilander, bor i en stökig enplansvilla med man, två barn och en hund och oroar sig för den sjuttonåriga (och grönhåriga) dottern på fritiden. Hennes kollega Christers föräldrar bor grannar med Magdalena Hansson och är precis som vilket medelålders-till-äldre par som helst, och Magdalenas andra granne Diana renoverar huset och beställer gardiner från Jotex. Kort sagt, vanliga människor.

Tyvärr försvinner boken ganska snabbt in på ett spår som inte är mitt favoritämne i böcker vilket drar ner betyget. Jag är inte heller överdrivet förtjust i det typiska journalistsnokandet som uppenbarligen krävs för att få "det stora scoopet". Magdalena är bättre än de flesta fiktiva journalister på att vara medkännande och försiktig med vad hon skriver, men även hos henne lyser gamen igenom ibland. Det stör mig.

Men, överlag är det en riktigt bra svensk deckare som faktiskt verkar ha korrekturlästs ordentligt, av en författare som kan skriva begripligt och utan gigantiska plotholes eller missar i tidslinjer etc. Det finns dock en del lösa trådar, gällande Magdalenas privatliv, som jag hade velat läsa mer om. Vem vet, det kanske kommer en uppföljare? Fast hur många mord kan det begås i Hagfors egentligen?

Stefan Casta - Den gröna cirkeln

Det här kan nog var årets skummaste bok.

Den gröna cirkeln handlar om fyra ungdomar - Judit, David, Gabriel och Dinah - som bor på en internatskola någonstans i Sverige. Det sägs inte rent ut i boken att de är lite annorlunda, men det verkar iallafall som att internatet är en skola för barn med olika neuropsykologiska funktionshinder (Judit, till exempel, kan möjligen ha aspergers eller nånting liknande) eller andra problem.

Hur som helst - boken börjar med Judits redogörelse för livet på skolan. Hon är tillsammans med David, som kallas för David Beckham, men blir kompis med Dinah när hon kommer som ny till internatet. Gabriel är kompis med David och han och Dinah blir så småningom tillsammans. De fyra bildar en hemlig klubb som får heta Den gröna cirkeln. Klubber är till för människor som tänker annorlunda, som vill leva sitt liv på ett annorlunda sätt (till exempel de som vill leva utanför konsumtionshetsen).

Det är ett tag in i framtiden, det här; nästan alla fåglar har försvunnit, det finns bara svanar och några enstaka duvor kvar, och det finns inga andra blommor än maskrosor. Många grönsaker är svåra att få tag på, som tomater till exempel. Vädret är konstigt, antagligen på grund av miljöförstöringen (som förmodligen också är skyldig till att fåglarna och blommorna försvunnit).

En kväll på skolan sätter de fyra ungdomarna sig ute på den nybyggda verandan. Regnet öser ner, ja, inte bara öser, det är verkligen som att himlen öppnat sig. Det har regnat i flera dagar och det stormar och blåser oupphörligt. De har en filmkamera som de leker med och filmar varandra när vinden plötsligt ökar så mycket i styrka att till och med bilarna lyfter från marken och blåser iväg - och trädäcket de sitter på lossnar från skolan och flyter iväg.

En lång tid senare närmar sig trädäcket, eller flotten, land. De fyra har levt ute på det öppna havet i många dagar, rentav veckor (månader?), ätit maneter, musslor, tång, ja, allt de har kunnat fiska upp ur vattnet, men slutligen tar de sig i land och upptäcker att världen är minst sagt förändrad.

Som sagt, årets skummaste bok. Kanske inte så mycket på grund av den grundläggande postapokalyptiska historien, utan för att man absolut inte får några förklaringar, vare sig på vad som orsakade världens undergång eller på de underliga saker som händer när Judit och de andra väl tagit sig i land. Det är som att de har hamnat på en helt annan planet, eller i en spökhistoria av något slag, där lik inte förmultnar, där all mat som varit förpackad försvunnit ur sina (oöppnade) förpackningar, där datumen på tidningar har bleknat bort. Det är svårt att ens veta om det händer på riktigt eller om de bara drömmer.

Efter att ha kommit igenom de första ganska tråkiga kapitlena (de där Judit, berättarrösten, bara återger vad som händer på skolan) blir det faktiskt ganska intressant och i slutändan skulle jag säga att det är en helt ok bok, men tyvärr inte så bra som jag trodde att den skulle vara när jag först hörde talas om den.

Agnes von Krusenstjerna - Den blå rullgardinen

I´m on a roll here! Igår läste jag ut Drottning Grågyllen, idag både började och avslutade jag Den blå rullgardinen. Den var ju så kort. Nu har jag bara Droppar i folkhavet kvar och sen är jag ikapp!

Den blå rullgardinen är första delen i Fröknarna von Pahlen-sviten, en serie om sju böcker. Jag äger redan de första två och det var ju tur, för nu när jag beställde resterande delar (ja, naturligtvis gjorde jag det) så visade det sig att del 1 och 2 är slut på förlaget.

I denna bok presenteras familjen von Pahlen, där Petra von Pahlen i synnerhet är huvudpersonen. Hon är yngsta barnet och enda flickan, och bor vid 27 års ålder ensam och ogift (på grund av en olycklig kärlekshistoria - how very Anne Elliot i Övertalning!) på Eka, en gård hon ärvt av sin faster. Petras bror Hugo och hans hustru är båda döda och frågan är nu vem i familjen som ska ta hand om Hugos snart 12-åriga dotter Angela. Petra har redan bestämt sig; Angela är hennes.

Så blir det också. Angela flyttar in hos Petra men undervisas av en guvernant tillsammans med kusinerna i granngården, så att hon ska få träffa andra barn.

Andra viktiga personer i boken är Johan von Pahlen, en släkting till Petra som inte riktigt är som han ska i huvudet, Petras bror Hans och dennes judiska hustru Betty (som är föräldrar till kusinerna i granngården), Petras gamla skolkamrat Elsa som blir barnens guvernant, Adéle som är hustru åt förvaltaren på Eka och en grinig och bitter kärring som gottar sig åt andras olycka, och Tage, Johans systerson. Det är ett sammelsurium av människor att hålla reda på helt enkelt.

Nu är det här ju första boken i en ganska lång serie men jag tycker absolut att hela serien verkar lovande. Jag gillar Agnes von Krusenstjernas språk - målande men inte fullt lika blomsterfyllt som Selma Lagerlöfs, för att ta ett exempel - och hon hymlar verkligen inte med kärleksbeskrivningarna. Det blev ju stor skandal när böckerna kom ut för att de var så rakt på sak och dessutom inte fördömde utomäktenskapliga förbindelser, och även om de känns extremt harmlösa idag så kan jag absolut förstå hur skandalösa de måste ha varit för moraltanterna i början av 1930-talet.

Iallafall, jag gillar och ska absolut läsa resten av serien också. Böckerna är ju som jag skrev ovan ganska korta, det tar inte många timmar att läsa ut en bok så sju borde gå rätt snabbt bara jag har lust för just de böckerna... (Däri ligger problemet, tror jag. Jag är rätt ombytlig när det gäller vad jag vill läsa.)

Vi har också läst Den blå rullgardinen:
Violen
Paulas bokblogg
Camilla
Theresan

Moa Martinson - Drottning Grågyllen

Drottning Grågyllen utspelar sig under sent 1800- eller tidigt 1900-tal i de djupa skogarna i Kolmården. De fattiga knektbarnen - ungefär samma sak som de småländska statarna i Kulla-Gulla? - Anna i Stena, lillebror Knatten och Lordens Klara och Ulla ska ut i skogen och plocka lingon som ska säljas. Annas mor Fia i Stena har det lite bättre ställt än mor Lord och hennes ungar, trots att Fias karl en gång i tiden rymde hemifrån med en kakförsäljerska, så Anna och Knatten har med sig våfflor i matsäcken och kan äta gott bröd varje dag när Lordans ungar får nöja sig med beska ärtpannkakor eller tomma magar.

Anna och Klara är huvudpersonerna i boken, och läsaren får följa deras respektive livsöden. Anna får komma i tjänst i ett finare hushåll (men matmodern är puckelryggig och har struma som de okunniga bönderna runtomkring tror är en hönskräva, och hennes far, husbonden, är en tokig gammal man som försjunkit i sin egen värld uppbyggd av gamla böcker om historia) och Klara hamnar först hos en knektfamilj där hon blir illa behandlad. Fia i Stena hjälper henne istället att få tjänst hos bonden på Törngården, vars hustru är snäll mot sin lilla piga och ger henne ordentligt med mat och fina kläder.

Allt eftersom åren går blir Annas och Klaras liv allt mer skilda från varandras, och där den ena slutar som betrodd och väl ansedd jungfru åt sin matmor slutar den andra som tiggerska. Alla de personer som skymtar förbi under bokens gång får olika öden, vissa bättre än andras, men inte många hamnar där man kunde förvänta sig.

Det är inte mycket förhoppningar eller framtidstro i Drottning Grågyllen; man får nöja sig med att livet blev som det blev och har man tur så kanske man kan få en tjänst där man får äta sig mätt varje dag. Jag undrar egentligen hur folk stod ut på den tiden? Man föds, man sliter och släpar och svälter, och sen dör man. Är man kvinna så föder man dessutom en massa barn som måste ha mat och kläder och sen puttas ur boet vid 12 eller 13 års ålder för att arbeta hos nån som har det bättre. Det enda man kan ta till som tröst är religionen eller brännvinet. Inte konstigt att svenska folket höll på att supa ihjäl sig innan Systembolaget instiftades. (Inte heller konstigt att frikyrkorna hade så många medlemmar.)

Jag gillar iallafall Drottning Grågyllen som mer påminner om Selma Lagerlöf - både Herr Arnes penningar och Liljecronas hem - än en arbetarroman. (Det står till och med på baksidan av min utgåva. Eller, ja, bibliotekets utgåva.) Språket är mycket poetiskt och det är långa utvikningar till höger och vänster, bland annat om Ingrid Ulva, en trollkärring som en gång för länge sen ville ha kyrkklockan för att ringa för hednagudarna istället för den kristne guden. Ibland blir det lite för poetiskt och lite för många utvikningar, men överlag tycker jag att det är en läsvärd bok.

Vi har också läst Drottning Grågyllen:
Theresans
Camilla (som också har läst Kvinnor och äppelträd)
Violen har läst Kvinnor och äppelträd