Clive Cussler - Djingis Khans hemlighet

Den senaste i raden av Clive Cusslers Dirk Pitt-romaner, och den andra som Cussler skrivit tillsammans med sin son Dirk (som fått ge namn åt huvudpersonen Dirk Pitt), är en klassisk äventyrs/actionroman i bästa Cussler-stil. I denna bok står världens oljeproduktion på spel, när den maktfullkomlige ättlingen till Djingis Khan bestämmer sig för att han vill bli Mongoliets (och världens) oljekung.

Dirk Pitt, numera chef på NUMA, och hans kompanjon Al Giordino befinner sig på ett forskningsfartyg i Bajkalsjön när en jordbävning inträffar. Det bildas en seichevåg (sjövarianten av en tsunami) som hotar att krossa fartyget och allt annat i sin väg, och endast genom ett rådigt ingripande av Pitt och Giordino lyckas man rädda inte bara det egna fartyget utan också ett oljeprospekteringsfartyg (långt ord!) med rysk-mongolisk-amerikansk besättning. Det blir upptakten till en farofylld historia där Pitt och Giordino som vanligt riskerar sina liv för the greater good. Pitts båda vuxna barn, Summer och Dirk, får också vara med på ett hörn.

Helt ok bok, inte Cusslers bästa kanske, men ända fram till slutet var den riktigt spännande. Jag blev dock lite less på den där klichén som (manliga) författare så ofta faller för - när den malaysiske piraten "lystet ser på Summers smidiga kropp" och så vidare. Gah! Kan det nån gång finnas med en - vacker - kvinna utan att det kastas lystna blickar och kanske rentav också hotas med våldtäkt? Skurkarnas "ondskefulla leenden", "elaka skratt" eller "hånfulla miner" känns även de ganska enerverande. De sista sidorna - efter de lystna blickarna - skummade jag bara igenom för att komma fram till (det extremt otroliga, men det är så det ska vara i Clive Cusslers böcker) slutet så fort som möjligt.

Bokfemman v. 5

Veckans tema är filmatiseringar. Nämn dina fem favoriter av filmatiseringar av böcker.

• Lord of the Rings-trilogin. Ja, faktiskt. Jag älskar böckerna men jag älskar filmerna ännu mer (i extended-versionen förstås). Har sett dem ett oräkneligt antal gånger och kan citera långa stycken utantill (med rätt tonfall dessutom, det är viktigt).
• Persuasion (1995). Underbar tolkning (slår den nya versionen med hästlängder). Följer boken mycket väl, dessutom.
  
• The Shining (1980). Det finns en version - en miniserie med Rebecca De Mornay - som följer boken mer slaviskt och som King själv tycker bättre om, men den är skräp och Stephen King borde aldrig tillåtas att själv skriva manus till filmatiseringar av sina verk. Förlåt, Stephen, men det är sant. Stanley Kubricks film är fantastisk.
• Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption). Bygger också på en King-historia (novell den här gången), men här har Stephen inte skrivit manus. Har faktiskt inte läst novellen men filmen är, tja, i brist på bättre ord - fantastisk.
  
• V for Vendetta. Ok, den baseras på en tecknad serie, inte en bok, och Alan Moore gillade den inte, men det bryr jag mig inte om. Det är fortfarande den bästa jäkla filmen som finns.

Åh nej, det blev ju fem stycken redan! Jag som har så många bubblare. Måste räkna upp några stycken...

Jag undvek medvetet att lista samma filmer som *Malin* redan tagit, annars hade Stolthet och fördom (miniserien; jag har nästan slitit ut dvd-skivorna, så många gånger har jag sett den) och När lammen tystnar fått vara med också. Mer Jane Austen: Förnuft och känsla (1995) gillar jag skarpt (Alan Rickman! Jag säger bara det). Neil Gaimans Stardust, nästan bättre som film än som bok. Hellboy (också baserad på tecknad serie, och ja, jag gillar faktiskt filmen trots att den blivit sågad. Me likes Ron Perlman. Och Selma Blair). Den oändliga historien (1984) baseras på första halvan av Michael Endes bok, och jag älskade den när jag var liten. Den andra halvan är också filmatiserad men är inte alls lika bra.

Ja, jag måste nog nästan hålla med *Malin*; det kanske är så att de bästa filmerna är baserade på böcker =). Eller nej. Många av mina favoritfilmer har ingen förlaga. Hm, svårt att avgöra det där.

Maria Gripe - Tordyveln flyger i skymningen

Efter diverse diskussioner om Maria Gripes Skugg-serie på olika bloggar blev jag sugen på att läsa om min favorit av Gripe, Tordyveln flyger i skymningen. Och precis som Hermia skriver så slås jag av hur avancerat Gripes språk är, trots att det gäller en ungdomsbok (och när jag själv läste den första gången, i låg- eller mellanstadiet, så hade jag absolut inga problem med språket. Så varför kan inte dagens barn- och ungdomsboksförfattare skriva så?).

De flesta känner nog till handlingen i Tordyveln... Jonas, Annika och David, tre ungdomar i en liten småländsk by, hamnar mitt i en övernaturlig historia som rör en tretusenårig egyptisk staty, en linnélärjunge och en hög med brev som nämnda lärjunge skrev till sin fästmö i mitten-slutet av 1700-talet. Denne lärjunge, Andreas Wiik, utvecklade för sin tid fantastiska tankar om en "allsjäl" och menade att "allt levande hörer samman", stora tankar som fästmön Emelie hoppas att någon i framtiden kan förvalta bättre än man kan i hennes egen tid.

Så långt allt gott och väl. Själva historien är fortfarande spännande, förstås, och jag tycker om David och Annikas diskussioner om Emelies respektive Andreas villkor och handlingar. Annika har definitivt en poäng i sin uppfattning om Emelies självuppoffrande som Andreas bara verkar ta för givet, samtidigt som David känns ganska insnöad i sin beundran av Andreas "stora tankar". Det var en av de saker som jag irriterade mig på nu (men antagligen inte tänkte på för 10-15 år sedan. Ack, vad högskoleutbildning och politiskt engagemang kan göra...); det är ju klart att det är flickan som bekymrar sig om kärlekshistorien. 13-årige Jonas är inte intresserad av något annat än statyn, David bryr sig bara om filosofin, så Annika får ta hand om kärleken. Suck.

En annan sak: varenda gång ungdomarna träffar den annars intelligente och vettige prosten Lindroth så kallar han Annika "lilla Annika". Hela tiden. Det heter aldrig "lille Jonas" (och Jonas är ändå yngst) eller "lille David". Vad ger det för budskap egentligen?

Boken är visserligen skriven 1978 men känns för det mesta som att den utspelar sig på 50-talet. Jag menar, tilltalade verkligen ungarna (och Jonas, Annika och David är ändå i tonåren) äldre män med "farbror" ännu på 70-talet?

Läsa eller inte läsa på orginalspråk

...om orginalspråket råkar vara engelska, förstås. Jag gillar inte att läsa på engelska (därav min "10 böcker på engelska"-läsutmaning). Det är ett problem. Speciellt när jag läste engelska på universitetsnivå, jag var ju liksom tvungen att läsa såväl engelsk skön- som facklitteratur då... Just nu är det ett problem på grund av alla de intressanta fantasy- och science fictionböcker som jag hittar på SF-bokhandelns hemsida. Jag vet ju att de aldrig kommer att komma på svenska, eller det kommer iallafall att dröja så länge att det lika gärna hade kunnat vara aldrig. Svenska förlag verkar ju fortfarande tro att ingen läser sån där konstig litteratur.

Det här är bara några titlar som jag troligen kommer att få bita ihop och läsa på engelska iallafall:

• Jeff VanderMeer - Veniss Underground
• China Miéville - Perdido Street Station och Un Lun Dun
• Neil Gaiman - Anansi Boys (denna är nog den enda som kommer att översättas till svenska inom en överskådlig framtid)
  
• Justina Robson - Keeping it Real, Selling Out och Natural History
• Dan Simmons - The Terror
• S. M. Peters - Whitechapel Gods

Med flera, med flera.

Maja Hagerman - Det rena landet : om konsten att uppfinna sina förfäder

Maja Hagerman är (enligt sin hemsida) författare och vetenskapsjournalist och har gett ut flera böcker om historiska skeenden i Sverige. Det rena landet* är en idéhistorisk berättelse om tillverkandet av myten om de renrasiga svenskarna, som sträcker sig från Tacitus till Herman Lundborg via Wagner och Strindberg(!).

Under några hundra år har historieforskningen i Sverige (och andra länder) pekat ut just nordborna i allmänhet och svenskarna i synnerhet som den germanska eller ariska rasens efterlevande, och just i svenskarnas fall ska det germanska blodet vara särskilt oblandat. Den tidiga arkeologin använde sig inte bara av fornfynd utan även de gamla isländska sagorna för att tillverka en sammanhängande mytologi över svenskarnas urgamla härstamnning, och man ansåg att det svenska folket ändå sedan stenåldern bott isolerade från omvärlden och därigenom undvikit att blandas med andra folkgrupper. Den germanska rasen, som svenskarna ansågs tillhöra, var av forskarna utpekad som överlägsen på grund av sin renhet och sitt friska blod.

Och med facit i hand kan man ju vad detta så småningom skulle leda till. Sammelsuriumet av isländska sagor, rapporter från antika romerska och grekiska källor och fynd av guldskatter och gravhögar i Uppland blev under mitten av 1800-talet till en ny lära om skallmätning till grund för rasbestämning (det var alltså inte nazisterna som var först med denna idé), vilket så småningom ledde till fullfjädrad rasbiologi och rashygien. Även om svenskarna inte drog idén lika långt som nazisterna så småningom gjorde, så var det svenska vetenskapsmän som utvecklade rasbiologin. Flera hundra års indoktrinering av författare, konstnärer och politiker gjorde att germanerna (nordbor, tyskar, engelsmän och holländare, bland annat) sågs som renrasiga och överlägsna, och svenskarna var renrasigast av dem alla.

Hagerman visar på att denna syn på "germaner" fortfarande i viss mån lever kvar i dagens samhälle, mycket på grund av historie- men även svenskundervisningen i grundskolan. Vår uppfattning om "vikingatiden", till exempel, är ett 1800-talspåfund som inte har mycket med verkligheten att göra. I övriga världen kallas den perioden tidig medeltid.

Jag tycker att ämnet är mycket intressant, och det är viktigt att reda ut de tilltrasslade begreppen och en gång för alla klarlägga att svenskarna inte är något renrasigt, homogent folk - iallafall inte i någon högre grad än de flesta andra "folk" som lever i en godtyckligt avgränsat område (dvs. "land") vars gränser antagligen dragits om flera gånger under de senaste femhundra åren. Det här är en bok som jag önskar att alla nynazister out there skulle tvingas att läsa så att deras världsuppfattning ställs på ända (även om jag tvivlar på att de skulle tycka att en ynklig "historiebok" skulle kunna bevisa att de inte tillhör det gudsgivna ariska herrefolket, för att de gör det har de ju till och med - i viss mån - lärt sig i skolan. Historieundervisningen har mycket att ställas till svars för).

Nu ska man ju förstås, precis som när det gäller vilken fackbok som helst, inte skriva dessa fakta i sten heller - men om man ser nyktert på saken: alla historiska fakta vi "vet" om forntiden är ju faktiskt till största delen gissningar, och att använda antika historieskrivningar (Tacitus, som aldrig själv begav sig till norden) eller sagor (Eddan, skriven nästan tusen år efter "germanernas" påstådda framfart i Europa) som ovedersägliga sanningar är inte särskilt vetenskapligt.

*Det finns även massor av skönlitterära böcker med titeln Det rena landet. Jag har en av dem på min "att läsa"-lista.

Att förbjuda böcker

Visste ni att Karlsson på taket förbjudits i Nordamerika (USA, gissar jag på)? Inte? Det visste inte jag heller förrän idag. Enligt Wikipedia förbjöds den på grund av "subversive views on baby-sitters". Jaha minsann.

Andra böcker som förbjudits på olika ställen i USA är Bron till Terabithia av Katherine Paterson (nu finns den ju som film också), Häxorna av Roald Dahl, Räddaren i nöden av J. D. Salinger, Älskade av Toni Morrison, Purpurfärgen av Alice Walker, Huckleberry Finn av Mark Twain och Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv. I USA förbjuds böcker främst på grund av att de innehåller svordomar, vulgaritet, sexskildringar, homosexualitet, allmän "omoral", ockultism eller sånt som kan tolkas som "anti-family" eller "anti-religion". Det rör sig visserligen inte om några nationella förbud, men enskilda countys eller skolor kan förbjuda böcker som sedan plockas bort ur biblioteksbestånden och från skolelevernas läselistor. Det roligaste exemplet tycker jag är skolan som plockade bort Ray Bradburys Fahrenheit 451!

Bokfemman v. 4

Det har tagit mig några dagar att komma på hur jag ska tolka temat till denna veckas Bokfemma:

Temat för Bokfemman är språk. Nämn 5 böcker med ledordet språk.

Jag ska förklara varför. Det är nämligen så att jag inte anser att språket är särskilt viktigt i en bok (till skillnad från de flesta andra bokbloggare out there, har jag märkt). Visst, jag tycker att det är roligt med ett bra språk, särskilt om det är väldigt "levande", eller humoristiskt korthugget, eller gammalmodigt á la 1800-tal. Jag gillar speciellt fyndiga dialoger (exempel på detta, ur Monkeewrench-morden av P. J. Tracy:

"Ber om tillstånd att gå ombord (på en hjulångare, min anmärkning), kapten."
Magnusson log faktiskt. "Aj aj."
"Hur får man de här skovelhjulen att gå runt egentligen?"
"Ekorrar."
"Bra. Jag ska säga till dem som äter upp isoleringen på min vind att de borde skaffa sig ett jobb.")

Med detta vill jag säga att även om det är en glad överraskning att språket i en bok är bra, så är det inte hela världen om det inte är det (jag bryr mig mer om handlingen). Det finns förstås rysansvärda undantag - språk som är enformigt, entonigt, där meningarna saknar bisatser, med mera (och även motsatsen, att det finns för många bisatser och skiljetecken i en enda mening).

• Diane Setterfield - Den trettonde historien. Den här boken måste nästan vara med på en Bokfemma om språk, för det är en av de få böcker jag läst där språket faktiskt varit rent ut sagt fantastiskt (speciellt i början). Till och med i översättning.
  
• Stephen King - Det. Denna punkt gäller egentligen alla Kings böcker som nästan alltid har en mycket speciell dialog (som är extra tydlig just i Det, tycker jag). Ungarna pratar på ett väldigt lillgammalt sätt som jag både tycker om och retar mig lite på, och jag tror inte jag har sett någon motsvarighet till just den stilen hos någon annan författare.
  
• Douglas Coupland - Microslavar. Här är det bokens huvudperson som skriver "dagbok" och därigenom berättar om sitt och sina vänners liv, och språket är ofta väldigt tekniskt och har massor av populärkulturella referenser. Nördigt, skulle man kunna säga. Jag gillar nördigt. Det är därför jag är djupt förälskad i Dr. Reid i Criminal Minds.
  
• Elizabeth Kostova - Historikern. Jag gillar greppet med brev inuti brev, och tycker om det långsamma sättet att skriva som Kostova har. Det är roligt när en berättelse tar vindlande vägar (jag är också en av de få personer som faktiskt gillar de första femtio sidorna av Sagan om Ringen).
  
• Dan Brown - Da Vinci-koden. Precis som med Stephen King gäller denna punkt Browns författarskap i stort, men här är det inte tal om någon hyllning. Dan Brown är ett exempel på det usla språk som jag nämnde tidigare - entonigt, upphugget, rent ut sagt dåligt. Just Da Vinci-koden har ett ganska kul upplägg så jag lyckades läsa den ändå, och även Änglar och demoner (som jag dock tyckte var rätt trist), men resterande böcker har jag börjat på och sedan insett hur uselt skrivna de är (förresten, om ni har läst Da Vinci-koden, läs även Heligt blod, helig gral. Eller läs den ändå. Där har vi ett typexempel på ovederhäftig forskning - den är hur rolig som helst. Jag satt och skrattade åt författarna genom hela boken).

Sen måste jag bara slå ett slag för tv-serier med fantastisk dialog (eftersom jag, som jag skrev, är mer intresserad av dialogen även i böcker). Gilmore Girls är förstås självskriven på "rolig dialog"-listan; jag är inte så förtjust i serien som sådan men konversationerna mellan Rory och Lorelai är ju underbara. Men de serier som är absolut bäst på detta är skapade av min favvo-manusförfattare Joss Whedon: Buffy the Vampire Slayer, Angel och Firefly. Nu snackar vi fyndiga comebacks och rejäla one-liners =).

Julia Wallis Martin - Porträtt i sten

En relativt medelmåttig dussindeckare, skulle jag vilja påstå.

För 20 år sedan försvann Helena Warner, en ung och vacker studentska, och Bill Driver, polisen som hade hand om fallet, var övertygad om att hennes pojkvän mördat henne. Eftersom hennes kropp aldrig hittades var han tvungen att lägga ner fallet. Nu har två dykare hittat en kropp i ett hus som ställt under vatten (verkar vara vanligt i England att alla vattenreservoarer har små byar på bottnen), och Driver - som nu är pensionerad - är övertygad om att det är Helena Warner, och att hennes pojkvän och två bästa vänner har samarbetat i alla dessa år för att skydda mördarens identitet. Driver beger sig till den lokala polisen för att erbjuda sin hjälp med fallet.

Slutet är en smula överraskande och boken är faktiskt ganska välskriven, men tyvärr har översättaren sjabblat en hel del och man märker att mycket är direktöversatt (vilket ger en del märkliga meningsbyggnader och så vidare). Men trots att den på inget sätt känns orginell så är det ändå ett ganska ok tidsfördriv.

P. J. Tracy - Dött lopp

Författarduon P. J. Tracy har denna gång (i sin tredje bok på svenska) åstadkommit en thriller snarare än en deckare. Det är alltså inte en klassisk whodunnit utan en "förhindra otäcka saker".

Som vanligt är Grace McBride och resten av Monkeewrench-gänget huvudpersoner, tillsammans med Minneapolis-poliserna Magozzi och Rolseth samt några Wisconsin-poliser som figurerat i de tidigare böckerna. Efter den första boken (Monkeewrench-morden, även utgiven under titeln Spela död - jag tycker att den första titeln var bättre, varför byta?) har Monkeewrench-gänget utvecklat ett avancerat dataprogram för att uppspåra seriemördare, och de ger bort det gratis till polisdistrikt som ber om det. Grace, Annie och polisassistenten Sharon Mueller är på grund av detta på väg till Wisconsin, men på vägen går deras bil sönder och de snubblar över en enorm mörkläggning - en helt folktom småstad omringad av soldater. Å nej, tänkte jag, amerikansk regeringskonspirationsteori (det är bara Dean Koontz som kommer undan med det)... men det var inte riktigt så illa som jag trodde.

När Harley och Roadrunner (de resterande medlemmarna av Monkeewrech-gänget) upptäcker att Grace, Annie och Sharon saknas beger de sig ut på jakt tillsammans med Magozzi och Rolseth. Med hjälp av Monkeewrench:s avancerade datorer finns det inte mycket de inte kan spåra upp (trots hinder på vägen i form av istadiga FBI-agenter), och snart är de i hälarna på två tankbilar fyllda av nervgas.

Jag är mycket förtjust i Monkeewrench-gänget, de är så underbart excentriska. I den första boken får man förklaringen till varför de är som de är, så det ska jag inte ta upp här, men man kan ju inte låta bli att älska dem. Särskilt Harley Davidson (det är nånting med den där bilden av skäggig, taturerad bikersnubbe med ett hjärta av guld).

Hm, man kanske skulle ta och läsa om Monkeewrench-morden en gång till?

Skräck i novellformat

Jag var på biblioteket igår och lånade en novellsamling av Edgar Allan Poe (en klassiker till läsutmaningen, tänkte jag) och håller nu på att läsa novellerna i blandad ordning. Har läst bland annat Ett fat amontillado, Det skvallrande hjärtat och Morden på Rue Morgue, men jag vet inte - de tilltalar mig inte särskilt mycket faktiskt. Språket är ganska trist och jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att någon av de noveller jag läst hittills varit särskilt skrämmande. Jag vill förstås ändå läsa de mest kända novellerna som till exempel Huset Ushers undergång, Röda dödens mask, Brunnen och pendeln och Den svarta katten, men snarare för att det är något man "ska" ha läst (för att känna igen referenser i andra böcker till exempel) än för att jag tycker att de är särskilt bra.

Mark Haddon - Den besynnerliga händelsen med hunden om natten

Den besynnerliga händelsen... handlar om Christopher, som är 15 år och har någon form av autism. Han tycker inte om att folk rör vid honom, har fobi mot färgerna gult och brunt, förstår inte ansiktsuttryck eller skämt och tycker inte om nya platser eller främmande människor.

En dag hittat Christopher grannens hund död, nedstucken av en högaffel. Christopher bestämmer sig för att ta reda på vem som mördade hunden - på sitt eget speciella sätt. Eftersom Christopher är som han är så går han mycket bokstavligt till väga, och skriver dessutom en bok om sina upplevelser; det är alltså Christopher själv som berättar handlingen i Den besynnerliga händelsen... Christophers detektivarbete leder till att många hemligheter avslöjas, och han måste hantera dem så gott han kan.

Jag tyckte att det var en hyfsat bra bok; inte handlingen som sådan utan karaktärsteckningen av Christopher och hans autism. Det måste vara mycket besvärligt att ha en sån störning. Jag kan dock sympatisera med Christopher ibland (jag tycker inte heller om främmande platser eller människor, måste alltid ha en karta så att jag kan ta reda på exakt vart jag befinner mig, gör gärna upp noggranna tidtabeller - om än inte riktigt lika noggranna som Christopher, men jag tycker om rutiner - och har ofta svårt att tolka andra människor*).

Det jag irriterade mig mest på är att Christophers föräldrar inte verkade berätta för folk att deras son inte är som andra, vilket ledde till att poliserna med flera misstolkade honom och trodde att han jävlades med dem. Och hur Christophers pappa kunde göra det han gjorde, speciellt mot ett barn med autism (nog för att det hade varit förjävligt även om det hade rört sig om ett "vanligt" barn också), förstår jag inte.

*Ibland känner jag mig som Anya i BtVS. Hon har dock varit en demon i tusen år och känner inte till mänskliga seder. Jag har tyvärr ingen sån ursäkt.

You Make My Day Award

...har jag nu fått från TRE personer (Kerstin, Bokmamman och Pysseltanten), hur coolt är inte det? Jag är stolt. Enligt reglerna ska jag nu ge en award till (upp till) tio nya personer. Oj. Jag ska fundera på saken. Fast de flesta som jag skulle ge en award till har nog redan fått en =). Eller flera.

Diane Setterfield - Den trettonde historien

Margaret Lea arbetar i sin fars antikvariat, och på fritiden skriver hon biografier över mindre bemärkta människor vars historia hon funnit i antikvariatets böcker. På grund av detta får hon en dag ett brev av Englands mest berömda författarinna, Vida Winter, som ber Margaret skriva en biografi - den sanna historien - över hennes liv. Till saken hör att miss Winter aldrig berättat den sanna historien om sitt liv för någon, och Margaret själv har också en hemlighet som hon aldrig talat om med någon.

Margaret reser alltså till Yorkshire för att träffa miss Winter, som kväll efter kväll berättar om sin familjs hemligheter.

Jag förälskade mig omedelbart i början av boken, när Margaret beskriver sin uppväxt med böcker, böcker, böcker (vilken boknörd skulle inte göra det?). Språket - vanligtvis tycker jag inte nödvändigtvis att språket i en bok är så viktigt, fast det får förstås inte vara för uselt - är fantastiskt, och fortsätter att vara det genom hela boken. Men när Margaret träffar miss Winter och historien om Charlie och Isabelle tar sin början... ja, då var det inte lika bra längre. Hela miss Winters familjehistoria är mest bara obehaglig. Delar av boken är fortfarande bra, mestadels de delar som utspelar sig i "nutid" och mot slutet lyfter berättelsen, men den kommer aldrig riktigt upp i samma nivå som inledningen. Tyvärr.

Morgon- och kvällslektyr

Tycker ni också att det är svårt att sätta igång med "seriös" (och med seriös menar jag nästan vad som helst, t.ex. sånt man inte läst förut, eller sånt som kräver den allra minsta lilla eftertanke) litteratur direkt på morgonen (jag äter nästan alltid frukost i soffan med en bok), eller på kvällen när man ligger i sängen och läser innan man ska sova? Det tycker iallafall jag. Det är därför jag så ofta hemfaller till att läsa om böcker, och särskilt ofta läser jag om David Eddings, Dorothy Sayers eller Agatha Christie. Godnatt Mister Tom är också populär kvällslektyr för mig, den ligger nästan konstant på mitt sängbord.

Har ni några såna böcker, som ni läser som "myslektyr" morgon och kväll, eller andra stunder på dagen när ni inte orkar slå igång hjärnan?

Kazuo Ishiguro - Never let me go

Kathy H. lever i en värld som är väldigt lik vår - det kanske till och med är vår egen, men med vissa fundamentala skillnader. Hon berättar en historia om sin barndom på en sorts internatskola, och från början förstår man som läsare inte alls vad denna skola har för syfte och vad hon menar med "vårdare" och "donatorer". Det kommer senare.

Nu tänkte jag svära lite i kyrkan här och säga att jag faktiskt inte tycker att det här var en så fantastisk bok, trots att alla andra höjt den till skyarna (jag misstänkte till och med innan jag började läsa den att jag inte skulle tycka det, eftersom jag av nån anledning brukar vara motvalls kärring när det gäller "populära" böcker). Visst, slutet var sorgligt och hela historien deprimerande (för att inte säga absolut vidrig, jag blev tokförbannad på alltihop). Hej Gattaca, hej specialdesignade syskon till dödssjuka barn*, vafan är det för sorts människor som skulle kunna godta ett sånt här system...

Men jag vill inte heller påstå att jag tyckte att den var dålig. Bara inte så bra som den framställts.

*Något som jag tycker är totalt omoraliskt och etiskt fel, och jag förstår verkligen inte föräldrar som kan tänka sig att genmanipulera fram ett barn och sedan mer eller mindre ta död på det (är det barnets liv inte värt nånting?) för att eventuellt rädda livet på dess syskon.

Bokfemman v. 3

Veckans tema för bokfemman är "senaste". Nämn din topp 5 som baseras på ordet senaste.

Jag har valt de fem senaste böckerna jag lagt till på min voluminösa "att läsa"-lista.

• Kylie Fitzpatrick - Gobelängen. Den verkar bättre än Den nionde stenen, så den kan ju vara läsvärd.
• Tanith Lee - Piratika. Verkar vara en bra ungdomsfantasy/äventyr.
  
• Rickard Berghorn (red.) - Det vita folket och andra fantastiska berättelser. Novellsamling med både gamla och nyskrivna fantastiknoveller.
• Alan Moore - V for Vendetta. Serien som ligger till grund för min favoritfilm.
• Neil Gaiman - Anansi Boys. Det är Neil Gaiman, mer förklaring behövs inte.
  

Från biblioteket

Trots den oändliga traven olästa böcker i min bokhylla kan jag inte låta bli att gå till biblioteket (min ursäkt är att jag tänkte låna en klassiker till Läsutmaningen, men det lyckades jag inte med. Jag glömde till och med bort det när jag väl var där). Dagens skörd:

Kazuo Ishiguro - Never let me go
Kate Morton - Dimmornas lek
Mark Haddon - Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
Scott Lynch - Locke Lamoras lögner
Diane Setterfield - Den trettonde historien
Maja Hagerman - Det rena landet

Kylie Fitzpatrick - Den nionde stenen

Den nionde stenen utspelar sig i två tidsperspektiv, dels i London och Benares på 1860-talet och dels på samma platser på 2000-talet. I 1860-talets London har den unga flickan Sarah klätt ut sig till pojke för att kunna arbeta som sättare på en tidning, och genom tidningen träffar hon den okonventionella författarinnan Lily Korechnya. Sarah och hennes lillasyster Ellen är föräldralösa, och Lily Korechnya och hennes hushållerska mrs Vesper börjar så smått ta dem under sina vingars skugga. Lily får uppdraget att katalogisera den mycket rik och excentriska lady Herberts juvelsamling, ett uppdrag som så småningom för henne till den indiska staden Benares där hon bor som gäst hos Benares maharadja. Samtidigt härjar en mördare i London, och morden verkar ha kopplingar till de sällsynta färgade diamanter som lady Herbert tagit med sig hem från Indien.

I 2000-talets London håller universitetsläraren och författaren Susana Harris på att skriva en bok om viktorianska kvinnor som besökt Benares. Vid sin resa till Benares hittar hon en hattask fylld med brev som Lily skrivit och fått under sin tid i maharadjans palats, och breven ger ledtrådar till vad som egentligen hände i London då flera människor blev mördade för diamnternas skull. Susana träffar Miranda, som jobbar som inköpare för ett stort auktionshus i London och har kommit till Indien för att försöka köpa en samling diamanter från den benariske maharadjans ättlingar, och tillsammans försöker de lösa gåtan med de färgade diamanterna som varit försvunna ända sedan 1860-talet.

Det här kändes ungefär som en sån där bok som skulle kunna komma ut i en förkortad "Det Bästa"-utgåva (inget ont om dem, jag har läst många bra böcker i "Det Bästa"-format...) och dessutom känns det som att jag redan har läst den här boken flera gånger. Inte så orginell alltså! Språket är också ganska medelmåttigt, men det kan ju vara översättningens fel. Jag tyckte mycket bättre om de delar (första halvan av boken, ungefär) som utspelade sig på 1800-talet och det hade varit roligt att läsa mer om Lily och Sarah och deras okonventionella liv. De delar som utspelade sig på 2000-talet var ganska platta, däremot. I det stora hela var det dock en ganska ok bok, jag kanske rentav kommer att läsa Kylie Fitzpatricks debut Gobelängen.

Årslista "på tyska"

Bokmoster och även Fröken Nina har gjort en annorlunda årslista med tyska premisser, och jag tänkte följa deras exempel. Så gott det nu går =).

*Bücher mit einer Farbe im Titel (bok med färg i titeln):
Carina Burman - Vit som marmor, Philip Pullman - Guldkompassen, David Gibbins - Heligt guld, Clive Cussler - Det blå guldet, Ann Cleeves - Svart som natten

Mycket guld blev det här.

*Bücher mit einem Tier im Titel (djur):
P. J. Tracy - Monkeywrenchmorden, Craig Russell - Blodörn, Carina Rydberg - Den som vässar vargars tänder, Michael Crichton - Rovdjur

Tja, monkeywrench är ju egentligen ett verktyg, men man måste väl få dela upp orden också? =)

*Bücher mit einer Vornamen im Titel (förnamn):
J. K. Rowling - Harry Potter och halvblodsprinsen, Jasper Fforde - Var är Jane Eyre?, Nick Drake - Nefertiti

*Bücher mit einem Ort im Titel (ortsnamn):
Eva Ibbotson - Spökena från Carra, David Gibbins - Atlantis hemlighet, Anne B. Ragde - Berlinerpopplarna

Ortsnamn och ortsnamn... Atlantis var väl kanske ingen "ort", men ändå.

*Bücher mit einer Wetter-Ereignis/Phänomen im Titel (vädertyp):
Stuart McBride - Kall som granit, Sandra Kalniete - Med högklackade skor i Sibiriens snö, Truman Capote - Med kallt blod

Här får man räkna kallt som en vädertyp.

*Bücher mit einer Pflanze im Titel (växt):
Anne B. Ragde - Berlinerpopplarna, Maria Lang - Kung Liljekonvalje av dungen

Neil Gaiman - Stjärnstoft

Ja, jag kallar den Stjärnstoft eftersom min pocketutgåva har den titeln (den har stått, oläst, i min bokhylla i gud vet hur många år), men jag vet minsann att de nya svenska utgåvorna har fått behålla den engelska titeln Stardust. Det är filmens fel förstås. Eller fel och fel, jag gillar faktiskt filmen, men eftersom jag såg den innan jag läste boken så har boken fått stå ut med en hel del jämförelser.

Vad ska jag säga? Ja, till exempel att jag tycker att boken är både bättre och sämre än filmen. Jag antar att handlingen inte är helt obekant för de flesta: den lilla byn Wall ligger alldeles bredvid en mur som skiljer det riktiga England från Älvalandet, och kontakt mellan de två världarna kan bara ske vart nionde år, på den stora marknaden. Den unge Dunstan Thorn förälskar sig i en ung älvkvinna på denna marknad, och nio månader senare lämnas ett nyfött barn på Walls sida av muren. Detta barn, Tristran (som utan att veta om det alltså är hälften människa, hälften... något annat) växer upp, och lovar en dag sin älskade Victoria att hämta en fallande stjärna åt henne. Stjärnan föll på Älvalandets sida och Tristran beger sig på jakt efter den. Men stjärnan är inte det han tror att den är, och han är inte heller den enda som jagar den.

Jag tyckte mycket om språket i boken (fastän jag läste den i översättning) och jag blev inte lika... irriterad på boken som jag stundtals blev på filmen (när folk är för korkade för sitt eget bästa får jag lust att strypa dem, vare sig det är en bok eller film. Eller i verkligheten, för den delen). Men å andra sidan saknades det en del scener och karaktärer i boken som jag verkligen gillade i filmen, till exempel den fjolliga blixt-piratkaptenen och hans dans med fjäderboor =).

Dålig, dålig, dålig

Jane Austen får ursäkta, men Northanger Abbey är verkligen rent skräp. Jag orkade med drygt 100 sidor och mer blir det inte. Usch. Inte vill jag se filmversionen som går på tv imorgon heller, det var helt enkelt alltför uselt.

Gösta Friberg & Helena Brodin Friberg - Täcknamn Shakespeare : Edward de Veres hemliga liv

Jag känner mig föranledd att liksom Gert Fylking utropa: äntligen!

Äntligen har jag läst ut denna mastodont bland mastodonter, en heltäckande biografi över Edward de Vere, den 17:e earlen av Oxford (1550-1604), i rollen som William Shakespeare. Det tog mig långt mer än en månad - inte för att storyn i sig var ointressant (tvärtom), utan för att det är en så förbaskat otymplig bok.

Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg (hans hustru?) är en författare respektive skådespelerska - får jag förmoda att hon medverkat i många pjäser av Shakespeare? - som en gång för alla bestämt sig för att göra upp med uppfattningen att en obildad köpman från Stratford-upon-Avon, den man som etablissemanget anser vara Shakespeare, är Englands genom tiderna störste poet och pjäsförfattare. Tvisten om Shakespeares rätta identitet har pågått i över ett sekel vid det här laget; från början ansågs alla som propagerade för en annan Shakespeare som rent ut sagt konstiga, men de börjar alltmer vinna mark.

Den traditionella historien går ju som följer: den unge Will Shakespeare (eller, som Friberg&Friberg stavar det: Shakspere) anländer till London på 1580-talet, jobbar ett tag med att hålla besökarnas hästar utanför teatrarna och blir sedan skådespelare och (världens främste) pjäsförfattare. De icke traditionella forskarna hävdar att detta inte är möjligt. Från början pekades Francis Bacon ut som den möjlige Shakespeare, men alltfler börjar luta åt Edward de Vere, lord Oxford. Under den elizabethanska eran var det otänkbart för en adelsman (som dessutom var rikets Lord Great Chamberlain) att sätta sitt namn i tryck, varför Oxford ska ha skrivit alla pjäser anonymt och efter en tid även anställt Will Shakspere från Stratford som bulvan och frontman.

Och jag medger att det mesta talar för att Edward de Vere verkligen är författaren (och inte minst, det verkar inte heller finnas något som talar för Stratford-Shakspere som författaren). Han är i rätt ålder (Shakspere är enligt Friberg&Friberg för ung), har fått en god utbildning i bland annat juridik, historia, latin och grekiska (Shakspere kan ha varit helt illiterat) och var mycket berest i just de trakter som förekommer i många av Shakespeares pjäser. Dessutom hävdar Friberg&Friberg att alla Shakespeares pjäser och sonetter kan tolkas för att passa in i tidens politiska klimat - Oxford var under en period drottning Elizabeths älskare och ska ha skrivit alla sina pjäser för drottningen, med underliggande politiska budskap och varningar. I nästan alla pjäser figurerar gestalter som kan tolkas som Elizabeth och Oxford, och hela deras kärlekshistoria spelas upp på scenen.

Dessutom får man en grundlig genomgång av Englands (och delar av Europas) historia och politiska klimat under åren 1550-1600 (vilket jag som historiker uppskattar!) - Friberg&Friberg svävar ut i ständiga utläggningar om den tudorska ätten, Maria Stuart, protestanter vs. katoliker med mera. Men allt (ja, det mesta iallafall) är relevant för Oxfords utveckling som författare; när allt kommer omkring så är han ju Englands högste adelsman och djupt involverad i den engelska politiken, vilket många av pjäserna vittnar om.

Men. Det kan bli lite för mycket av det goda. Friberg&Friberg eldar på av alla krafter, och när de till exempel börjar tolka sonetterna så blir det nästan skrattretande. Visst, det är möjligt att de undertexter de läser in i sonetterna faktiskt stämmer, men å andra sidan kan man läsa in vad som helst i en text om man bestämt sig för det, och att säga: det finns ingen annan möjlig tolkning! allt det här går bara ihop om man förutsätter att... är lite löjligt. Att dessutom, som Friberg&Friberg gör, hela tiden hänvisa till de icke specificerade "dokumenten" (vi vet detta på grund av dokumenten... dokumenten sägar oss att...) låter i mina öron ungefär som att referera till "myterna" eller "sägnerna". Specificera era källor, för tusan!

Täcknamn Shakespeare är ändå en intressant bok med en intressant tes (som bland annat Sigmund Freud och Oscar Wilde trodde på), och jag kan mycket väl tänka mig att det var Edward de Vere och inte köpmannen från Stratford-upon-Avon som skrev Englands nationallitteratur. Inte för att den frågan någonsin kommer kunna besvaras.

Jag föredrar dock lösningen som Jasper Fforde presenterar i Var är Jane Eyre? - det var ingen som skrev Shakespeares pjäser! Thursdays pappa for helt enkelt tillbaks i tiden med dem och lämnade dem i 1580-talets London...

Ett måste för alla boknördar

Titta här vad jag hittade via Pysseltanten - vem skulle inte vilja ha en så fantastisk handväska? Just den här är gjord av L. M. Montgomerys Anne of Green Gables, men det finns massor av andra titlar att välja på!

Rickard Berghorn & Annika Johansson - Mörkrets mästare : skräcklitteraturen genom tiderna

Mörkrets mästare är en översikt över skräckgenren (med inslag av både fantasy och science fiction, så egenligen fantastiken) från The castle of Otranto (1764) till den nyfödda "genren" New Weird som innefattar författare som China Miéville, Neil Gaiman och Jeff VanderMeer. Annika Johansson har tidigare skrivit Världar av ljus, världar av mörker, om fantasy och skräcklitteratur genom tiderna (komplett med ett antal författarporträtt), och det verkar som att Mörkrets mästare bygger mycket på den boken (det finns förstås också ett gäng författarporträtt).

Mörkrets mästare tar upp alla de klassiska skräckförfattarna - Ann Radcliffe, Edgar Allan Poe, H. P. Lovecraft, Mary Shelley, Bram Stoker, Stephen King, Ray Bradbury, Sheridan LeFanu mer flera - men även författare som "traditionellt" inte förknippas med skräck, till exempel Charles Dickens (men visst, han har ju skrivit A Christmas Carol, och det är ju en spökhistoria). Jag brukar inte heller tänka på Robert Louis Stevenson som skräckförfattare, trots att jag läst Dr. Jekyll och Mr. Hyde.

Förutom de "stora" namnen skriver Berghorn&Johansson om en mängd andra författare, mer eller mindre läsvärda (och mer eller mindre bortglömda), som på ett eller annat sätt gett sitt bidrag till skräckgenren - Washington Irving (The legend of Sleepy Hollow), Thomas Peckett Prest (Sweeney Todd), James Malcolm Rymer (Varney the vampire), Francis Marion Crawford (The Upper Berth) och så vidare. De tar också upp filmer i skräckgenren, till exempel filmerna från Hammer Film Production (ett gäng av dem var vampyrfilmer med Christopher Lee som Dracula).

Naturligvis blir det en hel del fantasy och science fiction bland all skräck, vilket ju bara är naturligt eftersom dessa tre genrer ofta flyter in i varandra (därav den nya beteckningen "New Weird". Det finns även beteckningar som "science fantasy" och "dark fantasy". Tyvärr finns nästan ingenting i dessa "subgenrer" översatt till svenska). För en historiker-, litteratur-, skräck- (och så vidare) nörd som jag är detta hursomhelst rolig läsning =). Men man kanske inte ska ha skrivit en egen avhandling om skräcklitteratur (dvs. inte vara alltför insatt) för att uppskatta Mörkrets mästare. Som uppslagsbok över författare och boktipslista för den skräckintresserade funkar den dock alldeles utmärkt.

Speciellt intresserad blev jag av The Thackery T. Lambshead Pocket Guide to Eccentric and Discredited Diseases (red. Jeff VanderMeer och Mark Roberts) som bland annat Neil Gaiman skrivit ett kapitel till!

Dorothy Sayers - Kamratfesten

Jag vet att Agatha Christie anses vara den brittiska deckardrottningen, men jag skulle nog hellre ge den titeln till Dorothy Sayers. Hennes lord Peter Wimsey är en enormt sympatisk huvudperson, och jag är mycket fascinerad av personer - må vara fiktiva - som är så absurt intelligenta och snabbtänkta. Dessutom är han rolig. För att hänvisa till en tidigare post så toppar han ju min lista på, hm, umgängesvänliga (och till och med giftermålsvänliga) romanfigurer...

Kamratfesten (1936) är Sayers näst sista bok om lord Peter; den sista heter Lord Peters smekmånad (om man inte räknar med Lord Peters sista fall som påbörjades av Sayers men avslutades av Jill Paton Walsh). Peter Wimsey har i Kamratfesten i många år friat till detektivromanförfattarinnan Harriet Vane, vilken han räddade från galgen när hon anklagades för mordet på sin före detta älskare (Oskuld och arsenik, 1929). Hon vägrar dock envist att gifta sig med honom, och i Kamratfesten är det Harriet snarare än lord Peter som är huvudperson.

Harriet besöker sitt gamla - helt kvinnliga, ingen könsblandning här inte! - college i Oxford för den årliga kamratfesten (en alumnifest av något slag), och blir några månader senare kontaktad av collegets dekan som ber henne komma till Oxford för att lösa ett mysterium. Colleget hemsöks av en nidskriverska som skickar anonyma brev till lärarinnor och studenter, vandaliserar de allmänna utrymmena och i största allmänhet stället till ofog. Harriet förordar visserligen eftersändandet av polis eller en privatdetektiv, men går ändå med på att själv försöka reda upp gåtan. Det blir dock en betydligt farligare historia än hon hade trott och i slutändan måste lord Peter skrida in för att avslöja förövaren.

Här finns alla de klassiska elementen i en pusseldeckare, till och med Det Stora Avslöjandet i biblioteket (nåja, i collegets lärarrum). Men i sant Sayersk anda är psykologin det viktigaste, och det stora avslöjandet följs av en rasande och mycket obehärskad tirad från den anklagade som rör upp många stormiga känslor, främst hos Harriet.

Kamratfesten och dess direkta uppföljare Lord Peters smekmånad är, enligt min uppfattning, Sayers bästa böcker. Men för att få en sammanhängande bild, dels av relationen mellan Peter och Harriet och dels av Peters utveckling som detektiv, ska man nog ändå läsa alla böckerna i rätt ordning.

Jane Austen på TV

Apropå filmatisering av böcker: ikväll går nyinspelningen (från 2007) av Jane Austens Persuasion på SVT1. Den måste jag se. Visserligen är filmen från 1995 en av mina favoriter, så det kan vara ett misstag att se den nya, men jag måste ändå se den på grund av att Anthony Stewart Head (Giles) och Alice Krige (the Borg Queen) spelar sir Walter respektive lady Russell.

Missa inte, 21.25 börjar den!

*uppdatering* Nja, det var väl ingen höjdare. Klänningarna var för korta, av nån anledning hade historien klippts om en hel del och hela filmen kändes ganska platt. Men så försökte BBC ju få in alltihop på drygt 90 minuter... men visst, Sally Hawkins (Anne) var ju rätt söt. Hon som spelade Annes syster Mary däremot - hon var ju totalt manisk, vad var det för konstigt fnittrande hon höll på med? Nej, filmen från 1995 har inget att frukta.

Nånting som inte alls rör böcker...

Jag söker jobb! Och det är helt omöjligt att hitta nåt som inte är säljare eller nånting tekniskt (webbutvecklare eller liknande). Är det nån där ute som har ett jobb åt mig? Det jag söker är följande: nånting där jag slipper kundkontakt* och där jag får sitta ner, gärna vid ett eget skrivbord (drömmen vore ett helt eget kontor). Och så vill jag inte ha ett jobb där man måste "ta med sig det hem", dvs. när jag går från jobbet så ska jag inte behöva tänka på det mer. Jag är så less på att aldrig få vara helt ledig.

*Jag skulle möjligen kunna tänka mig kundkontakt om det skedde i samband med arbete på t.ex. en bokhandel/videouthyrning, dvs. något som jag faktiskt är intresserad av (böcker och film).

Terry Pratchett - Svinvinternatt

Natten före Grisvaktarafton börjar underliga saker hända i Ankh-Morpork. Märkliga gudomligheter (i stil med The Oh-God of Hangovers, strumpätaren och vårt-vätten) dyker upp i vrårna och Grisefar själv har ersatts av en ovanligt benig figur med lösskägg och gravlik stämma. Någon har nämligen bestämt sig för att lönnmörda Grisefar, och Döden ser ingen annan utväg än att själv dela ut alla grisvaktarafton-presenter. Annars kanske barnen inte längre kommer att tro på Grisefar.

Till sin hjälp har Döden sin betjänt Albert, Råttornas död och den prudentliga Susan Sto Helit, som trots att hon är hertiginna arbetar som guvernant, och som sådan spöar hon - medelst en eldgaffel - upp alla de otäcka monster som skrämmer hennes två små skyddslingar. För Susan är inte som vanliga guvernanter; hon är Dödens dotterdotter. Hon kan se alla övernaturliga varelser, gå genom väggar och tala med Dödens röst, och om hon inte letar rätt på Grisefar innan solen går upp är det risk för att den aldrig gör det mer.

Susan är inte en av mina favoritkaraktärer i Skivvärlden-böckerna, men i Svinvaktarnatt kan jag stå ut med henne - hon har iallfall vuxit upp och är inte lika påfrestande som i Levande Musik. Dock måste jag säga att trots att jag sett BBC-miniserien Hogfather (den engelska titeln) så var det lite krångligt att följa med i handlingen. Pratchett gör ju gärna så att han inte skriver ut allt; ibland får man själv gissa sig till vad han menar, och Svinvinternatt tycker jag var lite rörig. Men det är å andra sidan Häxkonster också...

Jag gillar hur Pratchett brukar alludera på "jordiska" företeelser, i detta fall julen, och göra dem till alldeles speciella Skivvärldsskapelser. Samtidigt får han in en fin filosofisk betraktelse om hur mänskligheten behöver fantasin för att vara människor. Det är det jag gillar mest med Pratchett - hans känsla för det som verkligen är viktigt.

Tillägg till Läsutmaning 2008

Förutom de sex klassikerna har jag bestämt mig för ytterligare ett tillägg till min Läsutmaning 2008 - av dessa 100 böcker ska minst 10 vara på engelska. Jag läser aldrig (nåja, nästan aldrig - läste ju faktiskt I am Legend nyss) på engelska, så 10 engelska böcker på ett år är ganska väl tilltaget för min del. Just nu har jag en oläst engelsk bok hemma (Dead until Dark av Charlaine Harris) och jag beställde nyss Keeping it Real av Justina Robson på Amazon. Förutom dessa två är jag lite sugen på China Miévilles Perdido Street Station samt David Brins Uplift-trilogi, och så har min sambo ett gäng Pratchett på engelska som jag inte har läst. Det ska nog gå bra. Hoppas jag =).

Alltså, Läsutmaning 2008:

• Minst 100 böcker jag aldrig läst förut.
  
• Sex klassiker.
• 10 böcker på engelska.
  

Barbara Nadel - Arabesk

I denna tredje bok med kommissarie Cetin Ikmen (ja, jag vet, egentligen ska det vara ett sånt där franskt c med en liten knorr under, men det är svårt med ett svenskt tangentbord) har kommissarien blivit sjukskriven på grund av ett magsår. Han är förbjuden att dricka konjak och arbeta, och håller naturligtvis på att tråkas ihjäl.

Hans tidigare inspektör Suleyman har under tiden blivit befordrad till kommissarie och blir tilldelad ett fall där den okända barnbruden till en ung arabesksångare (arabesk är en svulstig turkisk musikform som uppskattas av obildade och avskys av intellektuella) hittas mördad och hans lilla dotter kidnappad. För att komplicera det hela lite extra lever den unge sångaren öppet med sin mycket äldre älskarinna, som också är en välkänd arabeskartist. Fallet får snart kopplingar till en illa omtyckt turkisk "sekt" som påstås dyrka djävulen, och Suleyman får problem med sin inspektör som är alltför vänskaplig med den mordmisstänkte sångaren.

Men självklart blir Ikmen intresserad av fallet (på sitt eget speciella vis), och med hans hjälp lyckas Suleyman reda ut alla trådar.

Jag håller med den person som lovade att böckerna i Istanbul-serien skulle bli bättre och bättre, när jag klagade på den första boken, Belsassars dotter. Arabesk är faktiskt en riktigt bra deckare.

Klassikerns år

Jag bestämde mig för att haka på Amorosos utmaning Klassikerns år och läsa sex klassiker under 2008 (jag tänker dock välja mina klassiker själv, för jag hyser ingen önskan att läsa till exempel Röda rummet som är Amorosos första val). De kommer förstås att ingå i Läsutmaningen, och för att på enklast möjliga sätt definiera vad en "klassiker" är kommer jag, till att börja med, låna böcker från bibblans klassikerhylla.

Bokpaket från mor

Har precis varit hos mor, ätit kakor och pratat film. Mamma har för vana att ge bort de flesta böcker hon läser så jag fick med mig en kasse pocketböcker hem:

Nigel McCrery - Rop i natten
Kathy Reichs - Död idag (har läst tidigare)
Arthur Hailey - Spanaren
P. J. Tracy - Spela död (har läst tidigare)
Carol O´Connell - Judasbarn
Jeffery Deaver - Dans med döden (kan ha läst, kommer inte ihåg)
Gitta Sereny - Ohörda rop: historien om Mary Bell
Julia Wallis Martin - Porträtt i sten
Kathy Reichs - Redan död
Ken Follett - Den tredje tvillingen (har lite problem med den titeln... borde det inte vara trillingar i så fall?)

Deckare och thrillers mestadels alltså, och mestadels också böcker jag inte har läst. Min bokhög till Läsutmaningen 2008 växer.