20 april 2008

Carina Burman - Hästen från Porten

Min söndagsläsning blev Hästen från Porten; efter tre timmars sträckläsning tittade jag upp från den sista sidan. Hästen från Porten är allt man kan önska sig av en Euthanasia-deckare - mat, litteraturhänvisningar, miljöbeskrivningar så som miljön kan uppfattas av en medelålders svensk författarinna under 1800-talets mitt. Min favorit av Burmans hittills tre böcker om Euthanasia Bondesson är dock den första, Babylons gator, och vare sig Vit som marmor eller Hästen från Porten når riktigt upp till den första boken. Därmed inte sagt att de är dåliga, tvärtom. Men mitt hjärta kanske härbärgerar den lilla anglofil som mer än en bokbloggare medgett sig äga...

I Hästen från Porten har året blivit 1853; Euthanasia har tillsammans med Agnes och nytillskotten Alf Seger (Agnes käresta) och Beatrice (ett romerskt gatubarn som Euthanasia först träffade i Vit som marmor) begett sig på resa till Österlandet. När historien börjar sitter de på hästryggen, på väg till den legendariska röda stenstaden Petra i Jordanien. På vägen dit förlorar de en häst, och för att komma vidare köper Euthanasia en ny häst på en marknad - och vilken häst! Det är den vackraste häst någon av dem sett, och Euthanasia döper den till Djinn. Med den hästen börjar sedan alla deras problem... Euthanasia springer också på en gammal bekant (både till henne och till den trogne läsaren) och blir indragen i dåtidens storpolitik och maktspelet mellan Storbritannien, Ryssland och det osmanska riket. Dessutom får man stifta bekanskap med en av Euthanasias systrar, som gift in sig i en högättad familj.

Euthanasia har som vanligt betydligt mer skinn på näsan än den genomsnittliga medelålders 1800-talsdamen av god familj (vilket inte vill säga lite, inbillar jag mig) och deltar frejdligt i mysterielösandet samtidigt som hon med resoluta nypor håller ordning på både Agnes och Beatrice. Hur en så emanciperad dam som mamsell Bondesson står ut med kvinnoförtrycket i de arabiska länderna och det osmanska riket förstår jag inte, men hon verkar beslöja sig utan några större protester - kanske till och med Euthanasia inser att det är enklast så.

Jag hoppas att mamsell Bondesson fortsätter att äventyra sig igenom världen. Undrar vart hon hamnar nästa gång?

P.S. Det där roliga lilla stycket "Det var som en påminnelse om livet i vårt hemland, även om det väl aldrig funnits några svenska korsfarare. Om man vore lagd för historiska romaner kunde man hitta på en sådan och tjäna en god summa." måste väl nästan vara en pik mot Jan Guillou?

6 kommentarer:

La Bibliofille sa...

Det förefaller som om denna Burman-triologi är någonting som man bör läsa, tycker väldigt mycket om Burmans andra böcker, men konstigt nog intresserade mig inte Euthanasiaböckerna. Inte till en början, men nu är Ni så många som skriver gott om dessa att jag tveklöst måste läsa dem!

Förresten, varför i hela världen döpte Euthanasia Bondesson sin häst till Djinn?!? Ges någon förklaring - det är ju som att böna och be om problem! Berätta snälla!

Martina sa...

Det fanns ingen direkt anledning till namnet, hon "bara visste" att han borde heta det... Euthanasia-böckerna är klart läsvärda.

Anonym sa...

Jag har lyssnat på Carina Burman, intresserad av hennes bok om Fredrika Bremen och läst Min salig bror Jean Hendrich.

Anonym sa...

Hej!

Vill du vara med på ett pocketutbyte?
Hör av dig i så fall. :)

Läs mer här: http://bokmarkt.blogg.se/1208843802_pocketutbyte.html

Olivia sa...

Åh, jag älskade de två första böckerna! Hade faktiskt missat att det kommit ut en till, ska genast kolla om biblioteket tänker köpa in den.

Country Girl sa...

Hehe, den där kommentaren är nog helt säkert en blinkning åt Guillous håll!

Jag håller för övrigt med om att Babylons gator slår de andra två...