Jon Fasman - Geografens bibliotek

Hm. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken, som både påminde och inte påminde om Da Vinci-koden och alla dess efterapningar. Geografens bibliotek berättas av Paul, en ung journalist, och är hans skrivna redogörelse tillägnad en annan av bokens huvudpersoner. Pauls berättelse avbryts då och då av historier från andra tider och personer (ibland i brevform, ibland i tredje person), och handlingen sträcker sig från 1100-talet (detta 1100-tal igen! Det förföljer mig på samma sätt som Istanbul gjorde i höstas) fram till idag.

Huvudsakligen handlar Geografens bibliotek om Paul som arbetar som reporter på en liten lokaltidning i New England. Han får i uppdrag att skriva en dödsruna om en invandrad estnisk professor som arbetat på Paul gamla universitet, och i sin jakt på professorns födelsedata och andra uppgifter lämpliga för en dödsruna stöter Paul på något betydligt större. Med hjälp av sin gamle universitetslärare, en polis och den döde mannens unga och vackra granne (naturligtvis uppstår ett litet kärleksintresse) försöker Paul ta reda på professorns hemlighet.

Problemet är att denna hemlighet inte riktigt, tja, passar in i denna typ av bok (eller jo, det gör den, men jag har ändå nånting emot upplösningen; jag kan bara inte riktigt komma på vad). Genom hela boken beskrivs dessutom 15 olika föremål som en gång tillhört den arabiske geografen och i största allmänhet mångsysslaren al-Idrisi, anställd av kungen av Sicilien i mitten av 1100-talet. Vad dessa 15 föremål egentligen har med historien att göra fick jag inte riktigt klart för mig, men uppenbarligen är de magiska på något sätt (alkemi är en viktig ingrediens i boken). Alla de sist kända ägarna verkar dessutom ha dött en plågsam död men flera har å andra sidan haft ett ovanligt långt liv.

Nå. Det var väl inte den mest fantastiska bok jag läst, men hyfsat lättläst hursomhelst, spåket flöt på bra (även om jag tror att översättaren missat här och var, för det var inte alltid helt logiskt) och handlingen var ändå lite småspännande. Som Da Vinci-kodenkopia betraktat smällde väl inte upplösningen särskilt högt, men å andra sidan var hemligheten i fråga inte det religiösa sprängstoff som Dan Brown ville åstadkomma... Faktiskt rörde det sig inte om religion alls, varför man inte borde jämföra den med Da Vinci-koden överhuvudtaget. Jag gör det ändå (eftersom jag läst så många böcker med likartat tema, och det här kändes som ännu en).

Jo, förresten, jag betraktar inte Da Vinci-koden som något av litteraturens storverk (eller Dan Brown som en riktig författare även om hans böcker har sålt i enorma upplagor och så vidare. Den nyss nämnda boken betraktar jag som hans bästa - mest för att jag tycker att idén han framför är ganska rolig - och då har jag också läst Änglar och demoner samt försökt läsa, men gett upp, några av hans andra böcker). Jag ville bara klargöra det.