11 april 2008

Bryan Smith - The Freakshow

Hm. Återigen är jag ambivalent inställd till en bok; det kan förstås ha nånting att göra med att jag fick vänta så länge på att The Freakshow skulle levereras så jag hann bygga upp förväntningarna, plus att jag också precis läst den betydligt bättre Something Wicked This Way Comes.

The Freakshow är helt enkelt den sorts skräck som jag inte är särskilt förtjust i - blood and gore. Jag gillar stalk-and-slashfilmer every bit as much as the next girl, men det är just det som är poängen, att det är filmer. Det funkar inte alls i böcker. Uppfödd som jag är på Stephen Kings väluppbyggda skräckstämning så är det precis så jag vill ha min skräck - krypande och psykologisk, inte med alla slemmiga detaljer utfläkta. Att dessutom som i The Freakshow kastas in rätt i smeten (in media res, så att säga) från första sidan är inte riktigt min likör. Poängen med skräck, enligt min åsikt, är ju att det normala befinns innehålla det onormala, vilket inte går att genomföra utan att först bygga upp en fasad av normalitet som sedan rivs ner och visar vansinnet bakom. Den här sortens gore är inte särskilt skrämmande i bokform utan gör sig bättre som film, eftersom den huvudsakligen förlitar sig på (visuellt) äckel.

The Freakshow handlar hursomhelst just om det titeln antyder - en freakshow, närmare bestämt The Flaherty Brothers Traveling Carnivale and Freakshow, som anländer till den lilla staden Pleasant Hill, Tennessee (hur femtiotal låter inte det?). Men just det här tivolit är inte riktigt vad det ser ut att vara. När invånarna i Pleasant Hill låter sig roas av cirkusföreställningen förvandlas paraden av missfoster till en blodtörstig hop, som kastar sig över besökarna och slaktar dem till sista man. När boken börjar får man följa Mike, en av de få som undgått slakten och nu gömmer sig för missfostren i hopp om att kunna fly.

Parallellt med dessa händelser är den unga kvinnan Heather och hennes pojkvän Craig (en riktig skitstövel) på väg mot Pleasant Hill. Heather är orolig för sin mor, som inte svarar i telefonen, och Heather kan inte heller få kontakt med vare sig polis eller sjukhus i staden. Föga anar hon att det som hänt är allvarligare än trasiga telefonledningar...

Gillar man den blodigare varianten av skräck (eller skräckel, som någon så listigt kallat det) så är det här absolut att rekommendera. Även för mig, trots mina ovanstående invändningar, var The Freakshow en helt ok bok - det underliggande temat (missfostrenas motiv etc.) var ganska snyggt uttänkt och i händerna på till exempel Stephen King hade det här varit ett mästerverk.

Uppdaterat: The Freakshow påminner mig, med all sadism och skräckel, om Rob Zombies House of 1000 corpses, om nån har sett den...

4 kommentarer:

Helena Plethora sa...

Jag ÄLSKAR Ron Zombies filmer, särskilt The Devil's Rejects som enligt mig är det bästa som gjorts inom skräckgenren på flera år. House of 1000 Corpses var mest underhållande, men klart sevärd.

I princip håller jag med dig om att skräck i litterär form ska bygga upp en stämning som utgår ifrån det vardagliga, men ibland är det ju helt underbart med lite blood & goreskräck! Mitt ex av The Freakshow har fortfarande inte kommit tyvärr. :(

Martina sa...

Apropå Rob Zombie, har du sett hans version av Halloween? I den får man veta mycket mer om Michaels uppväxt etc. och iallafall jag börjar faktiskt sympatisera med honom, vilket är lite häftigt faktiskt.

Jag tyckte nog att House of 1000 corpses var bättre än The Devil´s Rejects (inte så att den senare var dålig på nåt sätt, men House of... var mer skruvad helt enkelt). En anna skräckfilm som är fantastiskt bra är May, om du inte sett den.

Helena sa...

May är en av mina favoriter inom genren. Antar att du även sett Masters of horror-avsnittet "Sick girl", som samma regissör ligger bakom? Sedan finns det en syskonfilm till May, Roman. Har du sett den?

Martina sa...

Nej, har bara sett Masters of horror-avsnittet Jenifer, och inte Roman heller.