En zombie-steampunk*! Det hör inte till vanligheterna.
The Affinity Bridge utspelar sig i drottning Victorias London, hösten 1901 (ett halvår efter att drottningen dog i verkligheten, apropå ingenting, men man kan ju inte låta såna petitesser stoppa en - drottningens liv upprätthålls följaktligen med mekaniska metoder). Några månader tidigare har en fruktansvärd pest nått England från Indien och offren, som kallas revenants, blir som levande döda. Deras hud och kött ruttnar och dör, läker inte om det blir skadat, och de drabbas av ett blodtörstigt vansinne och hunger. Zombies, med andra ord, som smittar genom att bitas. Det är någorlunda säkert att gå ut dagtid, men på natten, i dimman, måste man hela tiden vara på sin vakt.
Sir Maurice Newbury, gentleman, historiker och agent för kronan, arbetar tillsammans med polisen för att lösa en rad våldsamma mord i de fattigare delarna av staden. Det ryktas om att mördaren är "den lysande bobbyn", spöket efter en mördad polisman som är ute efter hämnd, och trots att Newbury inte är vidskeplig anser han att den vinkeln är lika god som någon annan. Men innan Newbury och hans vän och kollega, överkommissarie sir Charles Bainbridge vid New Scotland Yard, lyckats hitta mördaren får Newbury nya order av drottningen: han ska ta reda på varför luftskeppet
The Lady Armitage störtat mitt i Finsbury Park. Tillsammans med sin assistent miss Veronica Hobbes beger han sig ut på något som visar sig bli ett av de farligaste uppdrag han någonsin haft.
Steampunk är så oerhört fascinerande, det är en av mina favorit-settings i både böcker och filmer. Det är en värld där den industriella revolutionen tagit en bakväg och istället för att drivas av olja så drivs allting av ånga, och trots att tiden (oftast) är sent 1800- eller tidigt 1900-tal så finns det osannolika uppfinningar som datorer - eller åtminstone en sorts datorer, intelligenta maskiner i mässing och trä med många kugghjul. Tänk Jules Verne; han skrev steampunk, men på hans tid kallades det för science fiction för det var så man tänkte sig framtiden. Med ånga och kugghjul.
Eftersom jag älskar steampunk så mycket så kanske min uppfattning om
The Affinity Bridge blivit lite för rosaskimrande, men hur som helst så gillar jag den verkligen. Sir Maurice Newbury (som jag tycker borde kallas sir Maurice av författaren, men som Mann envisas med att kalla Newbury vilket är ett av de största felen med boken som jag ser det) påminner en hel del om Sherlock Holmes - lika intelligent och bra på att dra slutsatser, men kanske något smidigare i sällskapslivet och inte lika skygg för kvinnor... De har även olika drugs-of-choice, Holmes väljer kokain och sir Maurice laudanum.
Assistenten miss Hobbes, som dels är sir Maurices forskningsassistent i historiska sammanhang och dels hans junior partner i, tja, detektivbyrån kan vi kalla det, är en tuff ung dam som visserligen går i långa kjolar men inte är borttappad när det gäller, och hon är lika intelligent som sin arbetsgivare - men eftersom tiden är som den är får hon ständigt tampas med folk som kallar henne "damen" eller "lilla vän" och vill säga åt henne att sluta bry sitt söta huvud med de där sakerna... Så lite "kvinnosaksfrågor" smyger sig in i texten här och där.
Anyways. Jag gillade så mycket att jag genast var tvungen att beställa del två,
The Osiris Ritual, och nu vet jag inte hur jag ska göra: läsa tvåan genast och sen vänta i
nästan ett år på att del tre kommer ut, eller dra på tvåan lite så att jag inte behöver vänta lika länge på nästa del?
*
Se här.P.S. Omslaget
glittrar!
Inlägg
