Carol O´Connell - Judasbarn

Många, många dagar har det tagit att läsa ut den här boken (betyder det att den inte var särskilt bra? Fast det kanske snarare var jobbet som var i vägen). Judasbarn är en helt ok deckare, men inte lysande eller orginell på något sätt. Det kan förstås bero på att jag läst så mycket deckare att jag stött på de flesta teman och motiv tidigare...

I Judasbarn kidnappas två tioåriga flickor, och psykologen Ali Cray är övertygad om att kidnappningen är utförd av samma man som femton år tidigare kidnappade och mördade lilla Susan Kendall. Susans tvillingbror Rouge arbetar numera som polis, och deltar i det team som ska hitta de två flickorna innan det är för sent.

O´Connell trycker mycket på tvillingfaktorn och på det "speciella band" som enäggstvillingar sägs ha (ja, Susan och Rouge är faktiskt enäggstvillingar, trots att de är av olika kön - en oerhört sällsynt genetisk mutation). Det finns också kopplingar till en internatskola där de två kidnappade flickorna gick, och där också Rouge och hans syster gick, vilket hade varit intressant att utveckla ("på St. Ursula´s går det bara mycket speciella barn") och göra nåt mer relevant av. Som det är nu är St. Ursula´s ganska oviktig, mer en miljö än nånting relevant för handlingen.

Upplösningen är av standardtypen; en uppgörelse mellan mördaren och en av de involverade. Visserligen hade jag inte misstänkt just den person som visade sig vara mördaren (men å andra sidan brukar jag inte försöka peka ut någon medan jag läser, det är författarens jobb att avslöja mördaren åt mig), men jag blev inte heller särskilt överraskad. Judasbarn följer alla konstens regler och är i slutändan en skickligt konstruerad dussindeckare - ett helt ok tidsfördriv under semestern.