12 december 2007

Maria Lang - Mördaren ljuger inte ensam

Ok, jag hade visst tid för att läsa ändå.

Mördaren ljuger inte ensam är Langs debut från 1949, och under de första kapitlena irriterade jag mig lite på det ganska styltiga språket (det påminde lite om dialogen i en pilsnerfilm från 40-talet). Men efter ett tag så blev det bättre, eller så vande jag mig - det är rätt länge sedan jag läste Lang senast - och hon har trots allt ett lite speciellt språk, väldigt akademiskt och nästan lite högtravande (det kanske var så man skrev på den tiden, vad vet jag?).

Hur som helst... i denna första bok presenteras fröken Puck* Ekstedt som huvudperson. Hon är ännu inte gift med Einar Bure; de har bara träffats en gång, på Rutger Hammars doktorsmiddag. Denne Rutger Hammar äger en sommarstuga på en ö i Bergslagen och Puck, Einar och en del andra människor blir bjudna dit i några dagar. Väl på ön tätnar stämningen, och känslor rörs upp när flera oinbjudna gäster från det förflutna dyker upp. Det dröjer inte många dagar innan det första liket hittas.

Lang har nån sorts mani på det här med lik - morden är visserligen nästan helt oblodiga, men hon nöjer sig inte med mindre än tre lik i nästan alla böcker. Och eftersom morden alltid sker i en sluten krets så blir det i slutändan inte svårt att lista ut vem som faktiskt är mördaren! Avslöjandet sker, dramatiskt, på klassiskt Hercule Poirot-maner; Christer Wijk samlar hela sällskapet i biblioteket/salongen/något annat lämpligt ställe, och resonerar sig elegant fram till lösningen varpå mördaren lättat erkänner (och inte sällan begår självmord på ett mer eller mindre omärkligt sätt).

Att Maria Lang är Sveriges svar på Agatha Christie är mer än uppenbart - Christer Wijk är hennes Poirot till Pucks kapten Hastings. Eller, för den delen, lord Peter Wimsey och Harriet Vane - eller Sherlock Holmes och doktor Watson! Att allting berättas genom Pucks ögon är förstås mycket bekvämt för Lang, som då kan briljera med Wijks klyftiga lösning på slutet.

Hur någon människa skulle kunna hitta lösningen på egen hand, innan den Stora Avslöjningen (så som bland annat Christie hävdar att läsaren ska kunna göra i hennes böcker), förstår jag inte. Men å andra sidan läser jag inte deckare för att själv lista ut vem som är mördaren. Och Maria Lang läser jag för nostalgifaktorn och hennes tre sympatiska huvudpersoner - Puck, Einar Bure och Christer Wijk.

Nu - mer Lang!

*Får man någonsin veta vad hon egentligen heter i förnamn?

5 kommentarer:

The Girl Least Likely To sa...

Nej, man får aldrig reda på vad Puck egentligen heter i förnamn. "Mitt stelbenta dopnamn" är det närmaste man kommer. Vad gissar du på?

/Maria Lang-geeken, som inte heller anade upplösningen. Men visst måste det ha varit revolutionerande 1949, med tanke på de bakomliggande motiven? (Vill inte bli för specifik och spoiler-esque)

Martina sa...

Ja, det måste ha varit ganska chockerande för samtiden...

Apropå namnet, tja, Ulla-Britt, Gunnel och Kerstin är ju inte stelbenta utan alldeles vanliga flicknamn enligt Farligt att förtära, så det kan inte vara nåt i den stilen. Först tänkte jag Margareta, men det var för modernt då... kanske nåt grekiskt? Klytaminestra eller så? Pappa Ekstedt är ju ohälsosamt fascinerad av antiken, fast främst i Egypten då... eller ett dubbelnamn, Johanna Fredrika, Sofia Magdalena eller nåt i den stilen.

Erika sa...

Jag borde verkligen också ta och läsa Maria Lang, eftersom jag (som du vet) älskar Agatha Christie. Det enda "problemet" är att hennes produktion är så enorm och jag nog egentligen bara till en början har lust att plocka russinen ur kakan - samtidigt avskyr jag att läsa böcker i fel ordning. Men det låter ju som debutboken är läsvärd och bra att börja med!

Martina sa...

Ja, om du tittar på kommentarerna till "Pusseldeckare for the win" så har ju The Girl Least Likley To gjort en fin lista på de böcker Puck figurerar i =). De första åtta iallafall är ju i kronologisk ordning så du kan ju börja med dem...

Emma sa...

Maria Lang är alldeles förträfflig sommarläsning i hängmattan. Eller förresten i soffan under en filt på vintern. Jag är svag för hennes beskrivningar av miljöer och kläder, det är som en tidsresa till det akademiska 50-60-talet.