Barbara Nadel - Kristallburen

Det här är den andra boken i Barbara Nadels Istanbulserie (jag har bestämt mig för att jag ska läsa dem i ordning, trots att det kommer att ta ett tag - de är ständigt utlånade på biblioteket). Den utspelar sig fyra eller fem år efter den första boken, vilket är ovanligt när det gäller en deckarserie (för det mesta brukar det vara max ett år mellan varje bok, ibland mycket mindre). Inspektör Suleyman, som var på väg att bli bortgift med sin kusin i den första boken, är nu gift sedan flera år, och han och hans hustru är mycket olyckliga tillsammans. Kommissarie Ikmens yngste son, som föddes i slutet av Belsassars dotter, är nu nästan fem år, och hans far Timür har blivit senil (vilket är besvärligt för Ikmens hustru Fatma som är den som tar hand om fadern).

I denna bok hittas en mördad tonårspojke i en liten lägenhet (inuti ett större hus) som ingen visste fanns. Pojkens armar och ben är lätt förtvinade, ungefär som om han aldrig brukade använda dem, och han visar spår av ett långvarigt drogmissbruk. Det märkliga är att drogen är en sorts syntetiskt heroin som man bara kan få tag i på apotek och sjukhus... Grannarna berättar också att huset hyrs av en rik armenier, men ingen känner honom närmare och ingen vet vem pojken är. Samtidigt är det någon som börjat skicka Ikmen små kristallfigurer - bland annat en fågelbur - som "ledtrådar". Allt det här leder kommissarie Ikmen in i en härva av prostutition, pedofili och girighet, och mordet visar sig ha kopplingar till de gamla, stolta osmanska familjerna som fortfarande inte har kommit över Atatürks modernisering av Turkiet.

Jag var inte jätteförtjust i Belsassars dotter, men jag hoppades att serien skulle bli bättre efterhand, och Kristallburen är helt klart bättre än sin föregångare. Riktigt sådär wow-bra är den visserligen inte, men jag ger inte upp - Nadel kanske är en sån där författare som blir bättre och bättre (vilket gör att den sista boken i så fall skulle vara bäst), och det är ju helt klart att föredra framför en författare som blir sämre och sämre...