Maria Lang - Farligt att förtära

Det här var en av mina favoriter av Maria Lang för ett antal år sedan; mamma ägde tre-fyra Langdeckare som jag läste om flera gånger. Jag kommer fortfarande ihåg hur otäckt jag tyckte det var när Einar började prata om liklukt i skolans aula - jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och läsa Kitty-böcker resten av kvällen så att jag skulle kunna sova. Det var förstås några år sedan, och nu är jag lite mer härdad =).

Tyvärr var Farligt att förtära inte riktigt lika bra nu som den var då - det kan förstås ha att göra med att jag läst den så många gånger att jag klart och tydligt kom ihåg vem som var mördaren, och motivet, och det mesta av handlingen...

Boken, Langs andra, utspelar sig på Stockholms stadsläroverk omkring år 1950. När lektor Signe Stenlund blir sjuk mitt i vårterminen övertalar Einar Bure, som undervisar i historia vid läroverket, rektorn att anställa fröken Ekstedt som lärare i litteraturhistoria i sista ringen (jag är så fascinerad över det gamla svenska skolsystemet! Min farmor, som var från Tornedalen men läste någon sorts yrkesutbildning - sekreterare? - i Stockholm i mitten av 50-talet, brukade berätta om hur skolan och studentexamen fungerade då. Det var väldigt konstigt uppbyggt, tyckte jag).

Nåväl. Puck anländer alltså till läroverket, installeras i lektor Stenlunds våning - som ligger i skolans lokaler - och presenteras omgående för dramats samtliga aktörer, de flesta lärare och elever på skolan. Undantagen är teaterregissören Marja, hennes väninna journalisten Lena och den luggslitne konstnären Clas-Åke. Alla dessa människor bildar tillsammans en kritisk massa, och spänningen tätnar - för att sedan, på självaste vårbalen, kulminera i två mord. Christer Wijk dyker förstås upp på scenen, men det krävs både en avsevärd tankemöda och ytterligare två(!) mordoffer innan den skyldige avslöjas...

Även fast jag tyckte att boken var lite tristare än jag mindes den så är den fortfarande väldigt bra. Det är en klassisk Lang - en massa mord, orginella misstänkta i en behändigt sluten grupp, Puck som leker biktmor till alla deltagare. Och, förstås, Christer Wijk (ständigt i rutiga sportbyxor) som betraktar scenen med sina genomträngande blå ögon.