Kylie Fitzpatrick - Gobelängen

Andra kanske anser att chick lit är "feel good"-litteratur, men DET HÄR är vad jag kallar "feel good". Gobelängen är Kylie Fitzpatricks första roman (jag läste den andra, Den nionde stenen, tidigare i år), och precis som Den nionde stenen utspelar sig Gobelängen i två tidsperspektiv.

Universitetsläraren Madeleine lever på 2000-talet. Hon undervisar i medeltidshistoria på universitetet i Caen i Frankrike, och en dag får hon ett brev från sin engelska mor i Canterbury med ett utdrag ur en dagbok skriven på medeltidslatin. Modern, som också är historiker, sysslar med släktforskning och har hittat den gamla dagboken under sina efterforskningar. Nu är hon nyfiken på vad som står i den. Madeleine börjar översätta dagboken som är äldre än vad hon trodde - den är skriven på 1000-talet av en kvinna som arbetar som brodös vid kung Edvards hov.

På 1000-talet, i Canterbury i England, har brodösen Leofgyth lärt sig läsa och skriva. Hon skriver en sorts dagbok som samtidigt ska fungera som en krönika över åren 1064-1066 där hon redogör för tidens omvälvande politiska händelser samt skapandet av en enorm tapet, som hon broderar tillsammans med drottning Edith.

1066 är, för den som inte är historiskt bevandrad, årtalet för slaget vid Hastings och det år som Englands saxiska kungar slutligen fick ge upp kronan till de normandiska erövrarna. Det var en vändpunkt i Englands historia men inte mycket är känt, eftersom det finns få tillförlitliga källor. Kylie Fitzpatrick skriver i Gobelängen om en helt ny källa med en ny syn på denna historiska händelse. Det är en fascinerande idé, som inte blir mindre fascinerande av att den använts tusentals gånger (bland annat i Dan Browns Da Vinci-koden och de dussintals kopior av densamma som dykt upp de senaste åren).

Madeleine reser över till England för att på ort och ställe forska efter sina förfäder, som kanske och kanske inte härstammar från Leofgyth. Hon gör också avstickare till Bayeux för att titta på den berömda Bayeuxtapeten, och för en historienörd som jag är det ren manna att läsa en sån här bok där sökandet efter ett historiskt faktum är det centrala. Gobelängen är riktigt bra, betydligt bättre än Den nionde stenen - nybörjartur? Det hoppas jag inte. Jag vill att Kylie Fitzpatrick ska komma med en ny, mysig, "feel good"-roman pronto!