Gösta Friberg & Helena Brodin Friberg - Täcknamn Shakespeare : Edward de Veres hemliga liv

Jag känner mig föranledd att liksom Gert Fylking utropa: äntligen!

Äntligen har jag läst ut denna mastodont bland mastodonter, en heltäckande biografi över Edward de Vere, den 17:e earlen av Oxford (1550-1604), i rollen som William Shakespeare. Det tog mig långt mer än en månad - inte för att storyn i sig var ointressant (tvärtom), utan för att det är en så förbaskat otymplig bok.

Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg (hans hustru?) är en författare respektive skådespelerska - får jag förmoda att hon medverkat i många pjäser av Shakespeare? - som en gång för alla bestämt sig för att göra upp med uppfattningen att en obildad köpman från Stratford-upon-Avon, den man som etablissemanget anser vara Shakespeare, är Englands genom tiderna störste poet och pjäsförfattare. Tvisten om Shakespeares rätta identitet har pågått i över ett sekel vid det här laget; från början ansågs alla som propagerade för en annan Shakespeare som rent ut sagt konstiga, men de börjar alltmer vinna mark.

Den traditionella historien går ju som följer: den unge Will Shakespeare (eller, som Friberg&Friberg stavar det: Shakspere) anländer till London på 1580-talet, jobbar ett tag med att hålla besökarnas hästar utanför teatrarna och blir sedan skådespelare och (världens främste) pjäsförfattare. De icke traditionella forskarna hävdar att detta inte är möjligt. Från början pekades Francis Bacon ut som den möjlige Shakespeare, men alltfler börjar luta åt Edward de Vere, lord Oxford. Under den elizabethanska eran var det otänkbart för en adelsman (som dessutom var rikets Lord Great Chamberlain) att sätta sitt namn i tryck, varför Oxford ska ha skrivit alla pjäser anonymt och efter en tid även anställt Will Shakspere från Stratford som bulvan och frontman.

Och jag medger att det mesta talar för att Edward de Vere verkligen är författaren (och inte minst, det verkar inte heller finnas något som talar för Stratford-Shakspere som författaren). Han är i rätt ålder (Shakspere är enligt Friberg&Friberg för ung), har fått en god utbildning i bland annat juridik, historia, latin och grekiska (Shakspere kan ha varit helt illiterat) och var mycket berest i just de trakter som förekommer i många av Shakespeares pjäser. Dessutom hävdar Friberg&Friberg att alla Shakespeares pjäser och sonetter kan tolkas för att passa in i tidens politiska klimat - Oxford var under en period drottning Elizabeths älskare och ska ha skrivit alla sina pjäser för drottningen, med underliggande politiska budskap och varningar. I nästan alla pjäser figurerar gestalter som kan tolkas som Elizabeth och Oxford, och hela deras kärlekshistoria spelas upp på scenen.

Dessutom får man en grundlig genomgång av Englands (och delar av Europas) historia och politiska klimat under åren 1550-1600 (vilket jag som historiker uppskattar!) - Friberg&Friberg svävar ut i ständiga utläggningar om den tudorska ätten, Maria Stuart, protestanter vs. katoliker med mera. Men allt (ja, det mesta iallafall) är relevant för Oxfords utveckling som författare; när allt kommer omkring så är han ju Englands högste adelsman och djupt involverad i den engelska politiken, vilket många av pjäserna vittnar om.

Men. Det kan bli lite för mycket av det goda. Friberg&Friberg eldar på av alla krafter, och när de till exempel börjar tolka sonetterna så blir det nästan skrattretande. Visst, det är möjligt att de undertexter de läser in i sonetterna faktiskt stämmer, men å andra sidan kan man läsa in vad som helst i en text om man bestämt sig för det, och att säga: det finns ingen annan möjlig tolkning! allt det här går bara ihop om man förutsätter att... är lite löjligt. Att dessutom, som Friberg&Friberg gör, hela tiden hänvisa till de icke specificerade "dokumenten" (vi vet detta på grund av dokumenten... dokumenten sägar oss att...) låter i mina öron ungefär som att referera till "myterna" eller "sägnerna". Specificera era källor, för tusan!

Täcknamn Shakespeare är ändå en intressant bok med en intressant tes (som bland annat Sigmund Freud och Oscar Wilde trodde på), och jag kan mycket väl tänka mig att det var Edward de Vere och inte köpmannen från Stratford-upon-Avon som skrev Englands nationallitteratur. Inte för att den frågan någonsin kommer kunna besvaras.

Jag föredrar dock lösningen som Jasper Fforde presenterar i Var är Jane Eyre? - det var ingen som skrev Shakespeares pjäser! Thursdays pappa for helt enkelt tillbaks i tiden med dem och lämnade dem i 1580-talets London...