Dorothy Sayers - Kamratfesten

Jag vet att Agatha Christie anses vara den brittiska deckardrottningen, men jag skulle nog hellre ge den titeln till Dorothy Sayers. Hennes lord Peter Wimsey är en enormt sympatisk huvudperson, och jag är mycket fascinerad av personer - må vara fiktiva - som är så absurt intelligenta och snabbtänkta. Dessutom är han rolig. För att hänvisa till en tidigare post så toppar han ju min lista på, hm, umgängesvänliga (och till och med giftermålsvänliga) romanfigurer...

Kamratfesten (1936) är Sayers näst sista bok om lord Peter; den sista heter Lord Peters smekmånad (om man inte räknar med Lord Peters sista fall som påbörjades av Sayers men avslutades av Jill Paton Walsh). Peter Wimsey har i Kamratfesten i många år friat till detektivromanförfattarinnan Harriet Vane, vilken han räddade från galgen när hon anklagades för mordet på sin före detta älskare (Oskuld och arsenik, 1929). Hon vägrar dock envist att gifta sig med honom, och i Kamratfesten är det Harriet snarare än lord Peter som är huvudperson.

Harriet besöker sitt gamla - helt kvinnliga, ingen könsblandning här inte! - college i Oxford för den årliga kamratfesten (en alumnifest av något slag), och blir några månader senare kontaktad av collegets dekan som ber henne komma till Oxford för att lösa ett mysterium. Colleget hemsöks av en nidskriverska som skickar anonyma brev till lärarinnor och studenter, vandaliserar de allmänna utrymmena och i största allmänhet stället till ofog. Harriet förordar visserligen eftersändandet av polis eller en privatdetektiv, men går ändå med på att själv försöka reda upp gåtan. Det blir dock en betydligt farligare historia än hon hade trott och i slutändan måste lord Peter skrida in för att avslöja förövaren.

Här finns alla de klassiska elementen i en pusseldeckare, till och med Det Stora Avslöjandet i biblioteket (nåja, i collegets lärarrum). Men i sant Sayersk anda är psykologin det viktigaste, och det stora avslöjandet följs av en rasande och mycket obehärskad tirad från den anklagade som rör upp många stormiga känslor, främst hos Harriet.

Kamratfesten och dess direkta uppföljare Lord Peters smekmånad är, enligt min uppfattning, Sayers bästa böcker. Men för att få en sammanhängande bild, dels av relationen mellan Peter och Harriet och dels av Peters utveckling som detektiv, ska man nog ändå läsa alla böckerna i rätt ordning.