Det här var några av mina favoritböcker för ett antal år sedan, och kanske en av anledningarna till varför jag gillar historia (eller så gillar jag böckerna eftersom jag gillar historia, vem vet).
Kulla-Gullaserien, som utspelar sig i Småland sekelskiftet 1800-1900, kom ut i slutet av 1940-talet och består av 12 (11) böcker. Den första boken i serien - Kulla-Gulla på Blomgården - var den sista som skrevs, i början av 1970-talet, och den handlar om Gullas liv från att hon lämnade barnhemmet vid sju års ålder tills hon kom till Kullatorpet när hon var tolv. En sorts prequel alltså. Det finns även en fristående bilderbok som handlar om Gulla på barnhemmet.
I Kulla-Gulla kommer Gulla till torparen Karlberg och hans familj på torpet Kulla som hör till herrgården Höje någonstans i Småland. Gulla är föräldralös och har vuxit upp på ett barnhem ända sedan hon hittades som baby efter ett skeppsbrott, iklädd en särk broderad med namnen Gunilla Beatrice Fredrike. Eftersom man på barnhemmet inte visste vad hon skulle heta fick det bli hennes namn.
Vid sju års ålder auktionerades Gulla ut till bonden Hermansson, där hon sedan arbetade i fem år, och sedan fick hon komma till Karlberg på Kulla. Hon är där som ett hjälpehjon, som utan lön (enbart mat och husrum) ska arbeta på Kullatorpet - ta hand om de fem barnen när Karlberg och hans fru gör dagsverken på herrgården, städa, tvätta, laga mat etc. Från början tycker de mindre barnen inte om henne men hon vinner dem snabbt över på sin sida.
I de första böckerna får man följa Gullas dagliga liv på torpet, arbetet och slitet och de enstaka skoldagarna i sockenskolan. Några böcker in i serien får Gulla börja göra dagsverken på herrgården, och hon upptäcker snart en tavla inne i en av salongerna, som föreställer en flicka med namnet Gunilla Beatrice Fredrike(!). När hon senare är uppe på herrgårdens vind för att städa, hittar hon klänningen som flickan på tavlan har på sig, och hon bestämmer sig för att prova den. Just då blir hon överraskad av Mamsell, hushållerskan, som svimmar av chocken - Gulla är på pricken lik hennes husbondes sedan länge döda dotter Gunilla.
Patron på herrgården bestämmer sig för att göra lite efterforskningar, och det visar sig naturligtvis att Gulla är hans dotterdotter. Efter många om och men (Gulla vill inte lämna de numera moderlösa barnen på Kullatorpet) får han slutligen Gulla att flytta in på herrgården, och hon uppfostras som en dam - bland annat skickas hon till en fin flickskola i den närbelägna staden Hasseltuna.
I de sista böckerna har Gulla slipat bort sin dialekt, men inte sitt goda hjärta - hon går fortfarande på besök ute i stugorna, delar ut mat och förnödenheter till dem som behöver det... och hon träffar den unge studenten Tomas Tomasson. Den sista boken, Kulla-Gullas myrtenkrona, handlar förstås om hennes giftermål med Tomas, som hon får kämpa för att genomdriva. Patron hade förväntat sig att hon skulle gifta sig med kornett Ivan, en i patrons ögon mer lämplig ung man - men djupt avskydd av alla torpare och underlydande på Höje för sin grymhet.
Men slutet gott, allting gott - det lilla föräldralösa hjälpehjonet fick sin prins till slut. Och hela kungariket, eller åtminstone en herrgård i Småland.
Kulla-Gullaserien består av:
Kulla-Gulla på Blomgården
Kulla-Gulla
Kulla-Gulla håller sitt löfte
Kulla-Gulla vinner en seger
Kulla-Gulla på herrgården
Kulla-Gulla löser en gåta
Kulla-Gulla i skolan
Kulla-Gullas första bal
Kulla-Gullas sommarlov
Kulla-Gulla och Tomas Torpare
Kulla-Gulla finner sin väg
Kulla-Gullas myrtenkrona
Stjärnfall över Åstol
5 timmar sedan
Inlägg
4 kommentarer:
Kulla-Gulla sträckläste jag när jag var runt 10 år, och gav för några år sedan bort hela serien till en arbetskamrats dotter, som då var i den åldern.
Hon berättade nyligen att hon visserligen hade gillat böckerna, men hade inte tyckt om att alla fattiga personer framställdes som ganska korkade.
Det minns jag inget av, gör du?
Mja, jo, det gör de faktiskt... mycket är det ju dialektens fel, men det är väldigt mycket gammeldags "bördsstolthet" i böckerna - Gulla är ju uppenbarligen "bättre folk" eftersom hon är så ovanligt vacker och renhjärtad, etc. Det skulle ju aldrig kunna vara så att en torparunge är vacker eller lysande intelligent...
Och blond och blåögd, förstås :-)
Sossastina (aka lill-ungen, aka Sofia Katarina)är väl undantaget bland de fattiga barnen. Hon vet att ta för sig så liten hon är och gör det med både list, intelligens och elegans. Jag minns att jag sträckläste böckerna med förundran, så underbara, jag nästan grät när jag nådde slutet (för att jag inte hade fler att läsa). Böckerna håller, jag har läst om dem flera gånger som vuxen, lite av samma magi finns kvar och de är mer realistiska än jag mindes dem, de romantiserar vare sig fattigdom eller rikedom, det kan vara svårt att göra rätt även om man har allt.
Skicka en kommentar