Jag kan med största säkerhet säga att det här är en bok jag aldrig skulle ha läst om det inte var för att Theresan haft med Kertész i sin Nobelpristagarutmaning 2009. Detta trots att jag faktiskt gillar andra världskrigsskildringar och har läst (och sett) min beskärda del av dessa (från olika perspektiv - tyskt, franskt, brittiskt, svenskt, danskt, amerikanskt, soldater, motståndsrörelse, koncentrationsläger, civila). Mannen utan öde har ändå inte varit med bland funderingarna på vad jag skulle kunna läsa.
Mannen utan öde påminner en del om Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv; oundvikligt, antar jag, eftersom huvudpersonerna råkat ut för ett liknande öde. Skillnaden är att där Ivan är aktiv är huvudpersonen i Mannen utan öde passiv - han har dragit sig undan, gett upp.
Boken börjar med att huvudpersonen, den fjortonårige György, får reda på att hans far ska skickas till arbetsläger. Familjen är ungerska judar, året är 1944, tyskarna har ockuperat. György och hans judiska vänner har redan länge gått med de gula stjärnorna på kläderna, men de kan ändå inte föreställa sig att tyskarna vill dem något ont - iallafall inte överdrivet mycket ont.
Familjen tar avsked av fadern med en fest, och sen är han borta. György blir "mannen i huset" och får arbete utanför staden, med särskilt tillstånd eftersom han är jude. En dag stoppas bussen han och hans vänner sitter på. De ombeds stiga ur, och efter det blir ingenting sig likt. De skickas med tåg till Auschwitz.
Det som slog mig när jag läste Mannen utan öde var hur otroligt naiv och passiv György är. Han tror blint på tyskarna - de ska till ett läger och arbeta, viktigt för krigsinsatsen och så vidare. Väl i Auschwitz - det ser ju fint ut, med fotbollsplaner och köksträdgårdar. De andra "fångarna" övertalar honom att säga att han är sexton år - ja, det kan jag väl göra, om det gör dem glada. Och så vidare. Det är som att han egentligen inte är där. Till och med när hans illusioner krossas är han inte där. Han hatar inte, han bryr sig knappt.
Jag antar att det är en av poängerna med Kertész språk, man ska få känslan att György ser det hela utifrån till och med när han blir svårt sjuk. Det var förmodligen också så en lägerfånge som "kopplat loss" från verkligheten upplevde koncentrationslägret - inte som ett helvete, utan som nånting normalt och rentav en smula tryggt trots, eller kanske på grund av, svälten, misshandeln, kölden. Det viktiga är inte att bli fri utan att få kvällsmat.
Jag tyckte om boken - på ett lite distanserat sätt, passande nog med tanke på hur jag uppfattade den. Om ett tag ska jag läsa om den för att se hur jag uppfattar den andra gången. Det är en intressant och annorlunda skildring av koncentrationslägrena, där livet var ett helvete men man ändå kunde uppleva vad György kallar lycka.
Brorsans kompis Robban
10 timmar sedan
Inlägg
5 kommentarer:
Jag minns att jag fastnade helt i den där boken då jag läste den. Den är ju rätt tunn och går snabbt att läsa, och det var tur det - jag hade liksom inte tid med annat än att läsa just då jag var inne i den.
Det är ju inte precis upplyftande och glad litteratur, dessa berättelser om hur det var under andra världskrigets fasansfulla läger, men otroligt nödvändig för att få lite olika perspektiv på hur det var. Det fanns ju olika strategier för att klara livhanken; nyttigt att få se olikheterna för oss som inte var med.
Jag tycker att det här är en av de allra bästa som skrivits i genren, kanske till och med den bästa. Jag läste om den efter några månader och upptäckte en del jag missat.
...och hade det inte varit för att Lyran tipsade om den hade den inte blivit min första Nobelpristagare. Mycket annorlunda läsupplevelse, men VÄLDIGT givande.
Jag minns också passiviteten väldigt starkt.
Ja, jag fastnade i den när jag läste och det ÄR en väldigt bra bok - men jag har läst så många böcker och sett så många filmer på samma tema... det som skiljde Mannen utan öde från allt det andra är just Györgys passivitet och det objektiva, för att inte säga apatiska, i språket. Att György inte alls dömer eller hatar när han är i lägret.
Jag tror att jag menar distanserade, inte objektiva. Fast det är objektivt också.
Skicka en kommentar