21 mars 2008

China Miéville - Perdido Street Station

Oj. Den här kommer ta ett tag att smälta. 867 sidor New Weird-fantasy, i en stad som får både Ankh-Morpork och Camorr att verka som en sömnig by på landet.

Isaac Dan der Grimnebulin är en forskare som kastat av sig universitetets ok och arbetar med sin oortdoxa forskning på egen hand. Hans älskarinna Lin är khepri, hälften insekt och hälften humanoid, och konstnär. Khepris är bara en av alla raser som lever i stadsstaten New Crobuzon i Miévilles fantasyvärld Bas-Lag; det finns människor, vodyanoi (vattenlevande), cactacae (kaktusfolk), garuda (fågelmänniskor) och allehanda andra. New Crobuzons hjärta är den väldiga Perdido Street Station, där stans fem järnvägslinjer möts, och där ambassader, butiker och, djupt nere i källarvalven, milisens fånghålor befinner sig...

En dag kommer en främling till New Crobuzon, och han erbjuder Isaac en stor summa pengar i utbyte mot en enorm uppgift, en uppgift som Isaac gladeligen tackar ja till. Men Isaacs undersökningar slår fel, och en livsfarlig varelse släpps lös. Nu måste Isaac och hans kumpaner, jagade av myndigheterna såväl som stans största maffiaboss, rädda New Crobuzons invånare från det fasanfulla hotet.

Det är mycket att förhålla sig till här; en ny värld går lätt att vänja sig vid men alla de varelser som Miéville glatt dukar upp är lite knepigare. Khepris är stumma (deras insektshuvuden gör att de inte kan prata) och till största delen kvinnliga; manliga khepris har inga mänskliga kroppar utan är bara insekter, med insekters intelligens - alltså ingen alls. Vodyanois besitter en förmåga att forma vatten efter sin vilja, garudas har enorma vingar (och ett flyttbart bibliotek!), kaktusfolket ser verkligen ut som kaktusar och de rotade varianter som växer i öknen är deras avlägsna släktingar... Det låter skrattretande men känns helt plausibelt när man läser Perdido Street Station.

I det stora hela så gillar jag det här, även om boken känns lite väl lång - det blev en aning segt på sina ställen. Miéville verkar vara förtjust i att brodera ut sina historier... Det finns ytterligare två böcker som utspelar sig i Bas-Lag (The Scar och Iron Council) som jag måste kika närmare på, liksom Miévilles övriga böcker. Gillar man fantasy (och kanske speciellt Neil Gaimans Neverwhere) så är Perdido Street Station helt klart att rekommendera!

2 kommentarer:

Jonas sa...

Om man gillar Neverwhere är King Rat en bok i liknande anda, men mycket mörkare och magstarkare. Jag skulle inte vilja rekommendera den till känsliga personer, China beskriver hur Saul äter sopor, springer i kloaker och det finns flera hänvisningar till en våldtäkt som skedde för många år sedan (och som är central för berättelsen).

Om man klarar av det så är King Rat bra, men inte alls samma solskenshistoria som Neverwhere.

martina sa...

Perdido Street Station hade ju också en del äckel-inslag, mycket mer än i "vanlig" fantasy...